Att bli sambo, är det en stor grej?

[snow]

För mig var det en superstor grej och det tog 5 år (!) innan jag och min kille blev sambos. Det föll sig ganska naturligt att han skulle flytta in hos mig - han bodde då i ett kollektiv i en annan stad och när det upplöstes stod han utan bostad. Jag har haft egen bostadsrätt ända sedan vi träffades. Det var lite gnet innan gällande möbler osv (mest från min sida), men där var jag tvungen att vika mig (med all rätt!) och göra plats för det han ville ha med sig. Själva sambolivet fungerar för det mesta jättesmidigt - vi är båda bra på att ge den andra egentid och har inga större konflikter om det praktiska (städning, tvätt osv). Nu, ett år senare, vill jag absolut inte bo utan honom och han kommer flytta med mig i höst när jag åker utomlands för att jobba.

Det är verkligen inget fel i att vara nervös och känna en viss oro inför samboskapet, även om en älskar personen en ska bli sambo med. Om en är van att bo själv så är det en ganska stor omställning! Men ni fixar det om ni båda har en ödmjuk inställning .

 

[Trani]

Är det med någon man älskar är det ingen stor grej. Blir det problem då har man ju problem sedan innan, bara att det märks mer när man ses hela tiden.

Du menar antagligen att vara uppmuntrande men det där är ju knas. Visst kan man älska någon och vilja vara tillsammans utan att vilja eller kunna dela hushåll. Samboskapet är inte ett generellt kvitto på ens känslor för varandra!

Man måste dock sluta tänka 'min soffa' och 'hans soffa'. Endera flyttar ni ihop för att det är tänkt att vara så för all framtid (även om man inte kan veta det, så får man tänka så), eller så kommer det kännas som att du bor inneboende hos honom med hans saker.

Jag tycker tvärtom. Jag och min sambo har koll på vilka grejer som är vems "i grunden" (i alla fall stora saker som inte slits ut i första taget, soffan, sängen etc) för vi resonerar som så att då har vi krattat manegen för en eventuell separation. Förhoppningsvis minskar det tjafs-risken. Jag tycker att man ska hålla huvudet lite kallt och inte inbilla sig att samboskapet kommer hålla till tidens ände.

I det vardagliga måste man såklart dela på sakerna dock. "Du spillde kaffe i MIN soffa!" blir ju inte så roligt efter några år.

 

[YaHilweh]

I det vardagliga måste man såklart dela på sakerna dock. "Du spillde kaffe i MIN soffa!" blir ju inte så roligt efter några år.

Köp ingen vit soffa

 

[Trani]

Köp ingen vit soffa

Ett bra råd till alla hushåll!

 

[YaHilweh]

I vart fall inte om man har djur, barn eller fest

 

[Bulldoozer]

Det nog olika för olika personer..

Jag blev sambo lite sådär smygande, först sov killen (nuvarande maken) hos mig för det mesta, sen så släpade han med datorn efter ett tag (det var då jag misstänkte att han egentligen flyttade in) under förevändningen att han var så lite hemma så han hann inte kolla sin mail m.m. Nån vecka senare släpade han över resten av grejjerna och när han väl var officiellt inflyttad så bytte han ut och sålde av det av mitt bohag som inte föll honom i smaken, samt målade om hela lägenheten (han började med att fixa iordning så att min dotter fick ett jätte-fint rum ). Eftersom jag aldrig varit intresserad av heminredning så var det väl bra att han tog tag i saken men man kan väl säga att han gick in helhjärtat i relationen och såg till att boa in sig ordentlig . Vi firar 11 år tillsammans i år och trivs fortfarande under samma tak.

 

[Kilauea]

För mig var det ingen stor grej att bli sambo. Och vi blev det efter första dejten, han följde med mig hem och blev kvar
Eftersom det kändes så rätt så blev det inget att fundera på. För hans del kändes det dock bättre när vi köpte hus gemensamt, istället för att bo i min hyresrätt. Vi delade på kostnaderna från början.

 

[pepp]

Jag tycker tvärtom. Jag och min sambo har koll på vilka grejer som är vems "i grunden" (i alla fall stora saker som inte slits ut i första taget, soffan, sängen etc) för vi resonerar som så att då har vi krattat manegen för en eventuell separation. Förhoppningsvis minskar det tjafs-risken. Jag tycker att man ska hålla huvudet lite kallt och inte inbilla sig att samboskapet kommer hålla till tidens ände.

I det vardagliga måste man såklart dela på sakerna dock. "Du spillde kaffe i MIN soffa!" blir ju inte så roligt efter några år.

Så tänker vi också, Nu köpte vi ny säng, köpte varsin 80 säng, så det blir enkelt om det nu skulle ta slut, då vet man vad man har!
Vet en tjej som flyttade ihop med en kille, hon sålde i princip alla sina grejer, det tog slut efter kanske ett halvår, och där stod hon och fick köpa allt nytt!

 

[YaHilweh]

När vi väl flyttade ihop så blev valet min säng då hans var en sleten 120 som han haft sedan 1600-talet typ. Ryggen dom om man sov två i den, men helt okej att sova själv i. Jag hade året innan köpt en kontinental för dyra pengar, så just sängdelen föll naturligt.
Soffan behöll vi sambons tills vi hittade vad vi var ute efter. Han ville inte ha kvar sin och min var så gräsligt ful och söndernedsupen (haft på campus i Växjö i 2år). Så efter ca 3 månader fick vi svärmors gamla soffgrupp, så i vår etta klämde vi in en 3 sits en 2 sits och en stor skinnfåtölj... Nu har vi köpt en ny som vi båda gillar. Ska bli spännande om 2v att se om den får plats i vårt nya hus eller ej. Tvn och högtalarsystemet är sambons.

Jag står på hundens om vi köpt gemensamt och han står på bilen. Vi har delat upp det lite så hela tiden, att vi båda står på något av det dyra som faktiskt är värt något. Inte för att hunden är dyr utan för att rent känslomässigt värderar vi henne som priset på bilen.

Vi har väldigt lika stil, enkelt, rent gärna båt/marint så vi funkar väldigt bra tillsammans.

 

[Amha]

Det nog olika för olika personer..

Jag blev sambo lite sådär smygande, först sov killen (nuvarande maken) hos mig för det mesta, sen så släpade han med datorn efter ett tag (det var då jag misstänkte att han egentligen flyttade in) under förevändningen att han var så lite hemma så han hann inte kolla sin mail m.m. Nån vecka senare släpade han över resten av grejjerna och när han väl var officiellt inflyttad så bytte han ut och sålde av det av mitt bohag som inte föll honom i smaken, samt målade om hela lägenheten (han började med att fixa iordning så att min dotter fick ett jätte-fint rum ). Eftersom jag aldrig varit intresserad av heminredning så var det väl bra att han tog tag i saken men man kan väl säga att han gick in helhjärtat i relationen och såg till att boa in sig ordentlig . Vi firar 11 år tillsammans i år och trivs fortfarande under samma tak.

Haha! Låter värre än min pappa! han knyckte en nyckel när han tröttnade på att inte kunna komma in. Det var ju på tiden utan mobiler så han fick kasta småsten på fönstret när han stod utanför porten.

 

[Bulldoozer]

Haha! Låter värre än min pappa! han knyckte en nyckel när han tröttnade på att inte kunna komma in. Det var ju på tiden utan mobiler så han fick kasta småsten på fönstret när han stod utanför porten.

Haha, jo han fick faktiskt nyckel rätt fort då jag nån kväll hade somnat under dotterns godnattsaga så han hade inte kommit in när vi skulle ha setts på kvällen.. Sen kom jag hem nån dag och hittade urklippta bokstäver från tidningar på köksbänken "Älskar" stod det, det var då jag började misstänka att det var lite seriöst.

Från det vi träffades tills vi bodde ihop tog det nog bara typ två månader, det var inte riktigt meningen att det skulle gå så fort men det håller ju än så ibland kanske det värt att bara kasta sig ut i det okända .

 

[Squie]

Jag tror det handlar om en känsla. Vill båda att vi ska bo ihop...så bor vi ihop och saker löses under resans gång.

 

[Alfonso]

En liten uppdatering:
Nu har jag och min sambo bott ihop i 2 veckor och än så länge funkar det strålande! Min nervositet var obefogad och det känns helt rätt, helt enkelt. Tack för alla svar!