Är min man dum i huvudet eller är fler män såhär?

[bergstopp]

jag och min man har haft våra motgångar men hänger ändå ihop, vi har snart klarat av två år som föräldrar. Även om det varit med nöd och näppe.
Men jag har funderat mycket det sista på sättet han är på och om det är normalt "mansbeteende" eller om han bara är så dum.

Situation 1:
Vår son sover i regel hela nätterna, ibland kan han vakna till och vara lite ledsen men lägger man honom mellan oss så somnar han (oftast) om direkt. Ibland är det oroligare och då får jag trösta och fixa tills han somnar om. Mannen gör ingenting(!), man kan tro att han typ ligger död bredvid i sängen för han tittar inte ens upp när sonen gråter.
Visserligen är sonen väldigt mammig, men nu det senaste halvåret har han varit pappaledig och jag jobbat, ändå frågar han inte ens om han ska hjälpa mig.
Inatt kokade det över för mig då pojken och jag är sjuka, natten innan fick jag bara sovit 3-4 timmar pga att sonen hade feber. Och nu denna natten så grät pojken mer eller mindre hela natten och jag var helt slut, sa flera gånger att "du måste hjälpa mig" men då kontrade han med att "det spelar ingen roll vad man gör, han slutar inte gråta ändå". Så jag fick bära runt, bädda om i sängen så att han kom upp med huvudet, ligga och sjunga och hålla handen.
När jag konfronterade honom imorse så sa han "jag vet att det var dumt, jag var bara så irriterad för jag var säker på att jag skulle vara förkyld idag, men det var jag ju inte"
Vilket leder oss till...

Situation 2
När mannen är förkyld (eller sjuk som han säger även om det bara rör sig om nästäppa) så blir han helt sjukt bortkopplad från ALLT. Det är som att han faller in i en djuuup depression, "jag kan ju inte göra något, jag hatar det här" är det han säger om man får något ur honom.
Nog för att man kan ha en mansförkylning men han stänger av helt och hållet.
Och han kan inte säga att han är frisk förrän han är HELT frisk, alltså även om han bara är
Täppt i näsan så är han fortfarande sjuk.
Dom här sjuktillfällena tär något vansinnigt så jag har sagt åt honom att nästa gång han blir sjuk så får han åka och bo någon annanstans för mitt psyke pallar inte ha honom hemma.

Situation 3
Han vill aldrig umgås. Om jag säger "kan vi inte hitta på något?" Så säger han "men vi var ju och handlade förut?" Och så går han och grejar i garaget.
Vi kan inte ens sitta och prata i soffan en kväll för han "planerat något annat", typ kolla på ett program, gå en promenad osv.
Om jag däremot säger långt i förväg att ikväll vill jag att vi sitter och pratar och umgås, så blir det fruktansvärt krystat, han "kan inte prata på beställning" och det slutar oftast med att vi sitter med varsin mobil/iPad/dator.

Ja, ska det vara såhär? Såklart är det inte bara pest utan vi har ju våra stunder då man minns varför man lever med varandra och så. Men som idag så vill jag bara be honom att fara och flyga.

 

[GotAsecret]

"Hjälpa dig"? Han får väl ta ansvar för sitt eget barn!
Han är lika mycket pappa som du är mamma. Han har precis samma ansvar och skyldigheter, han ska göra precis samma uppoffringar som du, utan att du ska behöva känna tacksamhetsskuld eller att han anser sig förtjäna en guldmedalj och beröm...
Likaså har han även sitt ansvar i er relation. Det ska inte hänga på dig att "få ihop" allt. Han måste ta sitt ansvar och engagera sig i det han faktiskt borde prioritera framför annat - sin familj. Du och ert barn.

Sen har han definitivt ansvar för sitt mående, mår han inte bra får han försöka göra något åt det. Inte lasta över det på dig.
Materiella ting kan vänta.

Parterapi? Familjerådgivning?

 

[Petruska]

Vad har det för betydelse om det bara är han som gör som han gör, eller om män i allmänhet gör så?

 

[stjarnhimmel]

Har det alltid varit såhär? Tex situation 3. Det låter som ni är på så olika platser..
Jag tänker att ni måste lära er att kommunicera. Oavsett om ni fortsätter ihop eller inte går det ju inte att du går och mår dåligt och irriterar dig på situationen. Kanske ta hjälp att kunna prata om det?

 

[xfie]

normalt "mansbeteende"

There is no such thing. Så ja, du kan ha högre krav på hans beteende.

 

[Ray]

jag och min man har haft våra motgångar men hänger ändå ihop, vi har snart klarat av två år som föräldrar. Även om det varit med nöd och näppe.
Men jag har funderat mycket det sista på sättet han är på och om det är normalt "mansbeteende" eller om han bara är så dum.

Situation 1:
Vår son sover i regel hela nätterna, ibland kan han vakna till och vara lite ledsen men lägger man honom mellan oss så somnar han (oftast) om direkt. Ibland är det oroligare och då får jag trösta och fixa tills han somnar om. Mannen gör ingenting(!), man kan tro att han typ ligger död bredvid i sängen för han tittar inte ens upp när sonen gråter.
Visserligen är sonen väldigt mammig, men nu det senaste halvåret har han varit pappaledig och jag jobbat, ändå frågar han inte ens om han ska hjälpa mig.
Inatt kokade det över för mig då pojken och jag är sjuka, natten innan fick jag bara sovit 3-4 timmar pga att sonen hade feber. Och nu denna natten så grät pojken mer eller mindre hela natten och jag var helt slut, sa flera gånger att "du måste hjälpa mig" men då kontrade han med att "det spelar ingen roll vad man gör, han slutar inte gråta ändå". Så jag fick bära runt, bädda om i sängen så att han kom upp med huvudet, ligga och sjunga och hålla handen.
När jag konfronterade honom imorse så sa han "jag vet att det var dumt, jag var bara så irriterad för jag var säker på att jag skulle vara förkyld idag, men det var jag ju inte"
Vilket leder oss till...

Situation 2
När mannen är förkyld (eller sjuk som han säger även om det bara rör sig om nästäppa) så blir han helt sjukt bortkopplad från ALLT. Det är som att han faller in i en djuuup depression, "jag kan ju inte göra något, jag hatar det här" är det han säger om man får något ur honom.
Nog för att man kan ha en mansförkylning men han stänger av helt och hållet.
Och han kan inte säga att han är frisk förrän han är HELT frisk, alltså även om han bara är
Täppt i näsan så är han fortfarande sjuk.
Dom här sjuktillfällena tär något vansinnigt så jag har sagt åt honom att nästa gång han blir sjuk så får han åka och bo någon annanstans för mitt psyke pallar inte ha honom hemma.

Situation 3
Han vill aldrig umgås. Om jag säger "kan vi inte hitta på något?" Så säger han "men vi var ju och handlade förut?" Och så går han och grejar i garaget.
Vi kan inte ens sitta och prata i soffan en kväll för han "planerat något annat", typ kolla på ett program, gå en promenad osv.
Om jag däremot säger långt i förväg att ikväll vill jag att vi sitter och pratar och umgås, så blir det fruktansvärt krystat, han "kan inte prata på beställning" och det slutar oftast med att vi sitter med varsin mobil/iPad/dator.

Ja, ska det vara såhär? Såklart är det inte bara pest utan vi har ju våra stunder då man minns varför man lever med varandra och så. Men som idag så vill jag bara be honom att fara och flyga.

Situation 1 och 3 låter tråkigt.

Men nr 2 kan jag skriva under på. Jag står ut med det eftersom det inte är så ofta han är sjuk. Men när jag varit gravid med konstant täppt näsa, ont överallt och varit så trött så jag vill gråta så blev jag sjukt irriterad över att han tycker det " känns" som han ska bli sjuuuukt och behöver nog vila...

 

[bergstopp]

Har det alltid varit såhär? Tex situation 3. Det låter som ni är på så olika platser..

Alltså.. jag minns knappt hur det var innan vi fick barn men det har ju iaf blivit sämre därefter. Jag var tex sällan irriterad på honom då. Nu blir jag tokig på honom för jämnan.
Det värsta är att jag nästan nöjer mig med det. Men ibland tittar jag på andra par och blir så avundsjuk. Jag vill också ha den där glädjen som vissa utstrålar.

@GotAsecret
Vi har gått i terapi tidigare, men har inte haft råd nu när han inte jobbat. Vågar nog påstå att det är bättre mellan oss när vi gått i terapi, det jobbiga är bara då att han skjuter upp allt tills samtalen. Om jag tex vill diskutera något eller är upprörd så kan han säga "det får vi ta hos ***** nästa gång"

 

[monster1]

jag och min man har haft våra motgångar men hänger ändå ihop, vi har snart klarat av två år som föräldrar. Även om det varit med nöd och näppe.
Men jag har funderat mycket det sista på sättet han är på och om det är normalt "mansbeteende" eller om han bara är så dum.

Situation 1:
Vår son sover i regel hela nätterna, ibland kan han vakna till och vara lite ledsen men lägger man honom mellan oss så somnar han (oftast) om direkt. Ibland är det oroligare och då får jag trösta och fixa tills han somnar om. Mannen gör ingenting(!), man kan tro att han typ ligger död bredvid i sängen för han tittar inte ens upp när sonen gråter.
Visserligen är sonen väldigt mammig, men nu det senaste halvåret har han varit pappaledig och jag jobbat, ändå frågar han inte ens om han ska hjälpa mig.
Inatt kokade det över för mig då pojken och jag är sjuka, natten innan fick jag bara sovit 3-4 timmar pga att sonen hade feber. Och nu denna natten så grät pojken mer eller mindre hela natten och jag var helt slut, sa flera gånger att "du måste hjälpa mig" men då kontrade han med att "det spelar ingen roll vad man gör, han slutar inte gråta ändå". Så jag fick bära runt, bädda om i sängen så att han kom upp med huvudet, ligga och sjunga och hålla handen.
När jag konfronterade honom imorse så sa han "jag vet att det var dumt, jag var bara så irriterad för jag var säker på att jag skulle vara förkyld idag, men det var jag ju inte"
Vilket leder oss till...

Situation 2
När mannen är förkyld (eller sjuk som han säger även om det bara rör sig om nästäppa) så blir han helt sjukt bortkopplad från ALLT. Det är som att han faller in i en djuuup depression, "jag kan ju inte göra något, jag hatar det här" är det han säger om man får något ur honom.
Nog för att man kan ha en mansförkylning men han stänger av helt och hållet.
Och han kan inte säga att han är frisk förrän han är HELT frisk, alltså även om han bara är
Täppt i näsan så är han fortfarande sjuk.
Dom här sjuktillfällena tär något vansinnigt så jag har sagt åt honom att nästa gång han blir sjuk så får han åka och bo någon annanstans för mitt psyke pallar inte ha honom hemma.

Situation 3
Han vill aldrig umgås. Om jag säger "kan vi inte hitta på något?" Så säger han "men vi var ju och handlade förut?" Och så går han och grejar i garaget.
Vi kan inte ens sitta och prata i soffan en kväll för han "planerat något annat", typ kolla på ett program, gå en promenad osv.
Om jag däremot säger långt i förväg att ikväll vill jag att vi sitter och pratar och umgås, så blir det fruktansvärt krystat, han "kan inte prata på beställning" och det slutar oftast med att vi sitter med varsin mobil/iPad/dator.

Ja, ska det vara såhär? Såklart är det inte bara pest utan vi har ju våra stunder då man minns varför man lever med varandra och så. Men som idag så vill jag bara be honom att fara och flyga.

Har relationen några fördelar för dig?

 

[Kattennizze]

För att svara på frågan: ja din man är dum i huvudet.

 

[Lipperta]

Ja han är dum i huvudet.

Det är hans barn och han ska göra hälften av arbetet utan att bli tillsagd/bedd etc.

Sjukgrejen orkar jag inte ens kommentera, förbaskat fult gjort.

 

[BernT]

Ja han är dum i huvudet. Sådär hade jag aldrig stått ut att ha det. Det ska vara roligt att ha en partner. Kanske inte varenda sekund men mer än vad det är dåligt. Du förtjänar bättre.

 

[Diabetikern]

Usch vad jobbigt för er.

På nr 1 vad hade han gjort om du bett honom ta sonen för att du behövde sova/vila? Tänkte istället för att be om hjälp bara gett över sonen och sagt till att han får lösa det?

Gällande nr 2 så är min sambo och min mammas man exakt likadana. De blir sällan sjuka men när väl en förkylning eller liknande kommer så blir de megasjuka och kan inte lyfta ett finger. Jag har jättesvårt att hålla mitt tålamod i schack när sambon är sjuk.

nr 3 Han kanske är nöjd med att bara umgås? För hans del är hitta på något bara att vara i samma rum? Min kollega har samma sak. Hen vill hitta på något tillsammans men partnern tycker det är tillräckligt att bara vara tillsammans t.ex laga middag ihop.

Finns det någon aktivitet ni kan göra tillsammans som familj eller bara ni 2? Kommunikationen är A o O men ibland kan det hjälpa med något fysisk hobby man gör tillsammans. T ex gå en buggkurs eller liknande.

Hoppas det blir bättre för er.

 

[bergstopp]

Usch vad jobbigt för er.

På nr 1 vad hade han gjort om du bett honom ta sonen för att du behövde sova/vila? Tänkte istället för att be om hjälp bara gett över sonen och sagt till att han får lösa det?

Gällande nr 2 så är min sambo och min mammas man exakt likadana. De blir sällan sjuka men när väl en förkylning eller liknande kommer så blir de megasjuka och kan inte lyfta ett finger. Jag har jättesvårt att hålla mitt tålamod i schack när sambon är sjuk.

nr 3 Han kanske är nöjd med att bara umgås? För hans del är hitta på något bara att vara i samma rum? Min kollega har samma sak. Hen vill hitta på något tillsammans men partnern tycker det är tillräckligt att bara vara tillsammans t.ex laga middag ihop.

Finns det någon aktivitet ni kan göra tillsammans som familj eller bara ni 2? Kommunikationen är A o O men ibland kan det hjälpa med något fysisk hobby man gör tillsammans. T ex gå en buggkurs eller liknande.

Hoppas det blir bättre för er.

Han hade troligtvis låtit honom gråta sig till sömns. Jag la pojken hos honom medan jag gick på toa och då bara han klappade på honom medan pojken grät och grät.

Han skulle säkert föredra att göra någon aktivitet ihop, frågan är bara vad, när och hur.

 

[bergstopp]

Har relationen några fördelar för dig?

Jodå, det har den. Men i sådana här stunder som det är nu så kan jag bara tänka att den enda fördelen är att jag har råd att ha kvar mina hästar och jag slipper delad vårdnad... nä låter hemskt kanske men jag är verkligen bitter idag.

 

[tara]

Kommun brukar ha gratis parrådgivning, även olika kyrkor har typ kuratorer ibland.

Inse att det är skitjobbigt att ha småbarn. Ge dig kredit för det, ge gubben kred ändå fast han är hopplös. Det är en enorm press.

 

[Sleepy]

den enda fördelen är att jag har råd att ha kvar mina hästar och jag slipper delad vårdnad

Då är ju saken klar; dags att separera. Sonen bör ju bo hos dig så slipper han gråta sig till sömns när han är febrig. Släpp barlasten.

 

[Lipperta]

Jodå, det har den. Men i sådana här stunder som det är nu så kan jag bara tänka att den enda fördelen är att jag har råd att ha kvar mina hästar och jag slipper delad vårdnad... nä låter hemskt kanske men jag är verkligen bitter idag.

Du kan ju alltid skaffa halvfodervärd eller liknande så kanske du har råd?

 

[Magiana]

Om du åker bort ett tag, för att få vila upp dig, och lämnar sonen med mannen, tar han då hand om barnet eller är han en olämplig förälder? Om det är det sistnämnda, vad är det för fel då? Behöver han handledning i hur man tar hand om barn eller är det generellt fel på honom så att det inte går?

 

[Bison]

Ja, han är dum i huvudet och förhållandet låter dötrist.
Nej, alla män är verkligen inte så.

 

[Tassetass]

Nej, alla män(niskor) är inte så.

Angående situation 1 så har vi också lägen där bara den ena föräldern duger, t.ex. vid läggning har dottern en stark preferens. I perioder är dock läggningarna jobbiga även för "favoritföräldern" och då får den andra föräldern gå in för att avlasta. Dottern gillar det inte, men hon är med en person som är trygg, kärleksfull och lyhörd, så det är inget straff även om dottern ibland låter som att man kastat henne åt vargarna. Din karl bör förstå att det handlar kanske inte nödvändigtvis om att trösta barnet när ni har jobbiga nätter, utan om att ta sin del av ansvaret så att du också orkar.

Angående situation 2 så har vi har en deal om att när när maken är sjuk får han vara hur ynklig som helst (jag vet att han inte gör sig ynkligare än vad han är), men när jag ber honom att gå in i pappamode, då får han bita ihop oavsett hur jävligt det känns. Detsamma gäller förstås omvänt, om jag är sänkt men han verkligen behöver avlastning. Vi har dock inga problem med att någon av oss går runt och känner oss ynkliga över lite hosta eller snuva, att ha kvar lite restsymtom är inte detsamma som att fortfarande vara sjuk. Det där låter lite som ett barn i skolåldern som verkligen inte vill börja gå till skolan igen efter att ha varit hemma några dagar.

Angående situation 3 så har jag inte så mycket att säga, det låter helt enkelt skittrist.