Är min man dum i huvudet eller är fler män såhär?

[durachiny]

För det första hävdade jag inte det var normalen, som i normen? Bara att det var normalt, som i vanligt, vilket ursprungligen kom från trådstrten och var tydligt i och med att jag till och med använde två olika citattecken.

för det andra har jag aldrig hänvisat till nåt som officiell källa, det var exempel. Att du tycker att det är "oärligt" vet jag inte ens vad jag ska svara på, alltså va?

Klart det inte är en officiell källa, det är ett forum. Men det är ändå det du använde som hänvisning.

Normalt, som i vanligt, är en definitionsfråga och enligt mig är inte det där ett beteende majoriteten män pysslar med. Det är helt enkelt inte ett extremt vanligt mansbeteende om inte du och jag har helt olika definitioner på extremt vanligt.

 

[Ramona]

Ja, ska det vara såhär?

Det ska vara såsom du vill att det ska vara, med möjligtvis mindre kompromisser. Din man är säkerligen inte dum i huvudet, men han är verkligen obrydd och oengagerad.

Alla är vi olika, men vad får du och din sambo ut av ert förhållande mer än att någon annan är hemma? För ni verkar ju inte ha djupa och roliga diskussioner med varandra?

När någon är lite less på sitt förhållande och börjar fundera på livet i allmänhet brukar jag fråga hur man vill att ens liv ska se ut? Om du tänker bort allting du har nu, hur hade ditt liv sett ut ifall du fick drömma dig bort? Hur vill du att ditt förhållande ska se ut? Hur vill du att din mans relation med era barn ska se ut? Och hur nära verkligheten är dina drömmar?

Vill man ha en relation med djupa konversationer, massa skratt, massa roliga aktiviteter och umgänge så är ju det inte tillfredsställande på något sätt att ha en man som hellre hänger i garaget än hänger med dig.

 

[TeamLundVer]

Ja för ni vet av erfarenhet att gör ni det inte själva så blir det inte gjort, naturligtvis får ni inte bli sjuka för "en ska inte ynka dom då blir dom bara sjukare", ytterligare ett direkt uttryck av min "kära" far.

Min man tar hand om mig när jag är sjuk. Han är verkligen underbar på alla vis.

Men jag anser mig inte vara sjuk så fort som honom. Migrän = ta tablett och fortsätt. Mannen är däckad hela dagen. Slå sig = svär en ramsa och fortsätt. Mannen undrar om han brutit ngt. Förkyld = köp ett choklad eller annat med socker (vi dricker inte kaffe) och kör på. Mannen får tv varianten av manlig förkylning.

Dock tror jag att detta är det arv vi kvinnor får av våra mödrar som inte haft lika förstående män. Undrar hur många generationer det tar innan skillnaderna är borta.

 

[mandalaki]

Det är inte beside the point när hon försöker hävda att det är normalen för att "titta på alla trådar". Hon beskriver det som "normalt

Det är inte beside the point när hon försöker hävda att det är normalen för att "titta på alla trådar". Hon beskriver det som "normalt mansbeteende" med källa "titta på alla trådar". Det tycker jag är ganska oärligt.

När du säger Man gör oftast inte trådar när man inte har ett problem så säger du att alla män därute, som aldrig dyker upp i trådar, motsäger @supercalifragilistic s inlägg. Men det hon säger är att med tanke på hur ofta vi sett det där beteendet i trådar här så kan man betrakta det som "normalt". Hon pratar om beteendet, som skildras så ofta att vi inte betraktar det som ovanligt. Medan du har jättebråttom med inteallamän.

 

[supercalifragilistic]

Klart det inte är en officiell källa, det är ett forum. Men det är ändå det du använde som hänvisning.

Normalt, som i vanligt, är en definitionsfråga och enligt mig är inte det där ett beteende majoriteten män pysslar med. Det är helt enkelt inte ett extremt vanligt mansbeteende om inte du och jag har helt olika definitioner på extremt vanligt.

Som @mandalaki sa. Missförstår du med vilje?

Klart som fan att vi har helt olika definitioner, du bråkade ju fortfarande bara för nån dag sen om du inte tycker att det ens finns en definition av ordet feminism.

Jag vidhåller att det är ett väldigt vanligt mönster.

 

[bergstopp]

Det ska vara såsom du vill att det ska vara, med möjligtvis mindre kompromisser. Din man är säkerligen inte dum i huvudet, men han är verkligen obrydd och oengagerad.

Alla är vi olika, men vad får du och din sambo ut av ert förhållande mer än att någon annan är hemma? För ni verkar ju inte ha djupa och roliga diskussioner med varandra?

När någon är lite less på sitt förhållande och börjar fundera på livet i allmänhet brukar jag fråga hur man vill att ens liv ska se ut? Om du tänker bort allting du har nu, hur hade ditt liv sett ut ifall du fick drömma dig bort? Hur vill du att ditt förhållande ska se ut? Hur vill du att din mans relation med era barn ska se ut? Och hur nära verkligheten är dina drömmar?

Vill man ha en relation med djupa konversationer, massa skratt, massa roliga aktiviteter och umgänge så är ju det inte tillfredsställande på något sätt att ha en man som hellre hänger i garaget än hänger med dig.

Vi har aldrig vart det paret som kan sitta och prata hela kvällar och nätter men vi har ändå haft en fin relation där vi vart trygga i varandras närhet.
Jag har blivit mycket tryggare i mig själv efter att jag träffat honom och vi har alltid känt att den andra alltid finns där.
Innan vi fick barn så tänkte jag alltid på vilken fantastisk pappa han skulle bli, då var han den mest omtänksamma person jag träffat som ville alla väl.
Kan säga att jag fick en chock när barnet väl var fött och han visade en helt annan sida än den jag trodde.

Om jag fick drömma mig bort så skulle jag leva i en relation där jag kunde dela allt med min partner, att vi kunde prata om vilka kläder och skor sonen behöver inför hösten utan att han kallar mig shopoholic(vilket är det sista jag är), att vi kunde sitta på kvällarna när sonen lagt sig och prata om framtiden och om livet i allmänhet. Att jag fick känna mig älskad och fin.
Jag skulle vilja att min partner var lika kärleksfull som jag är mot min son, att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt.
Att han kunde busa med honom och se honom mer.

 

[bergstopp]

Hur är han uppväxt? Det är ingen ursäkt..det kan vara en förklaring till hur han är formad (o det du ser i agerandet).

Saken är den att jag på ett sätt kan förstå hans sätt att vara om man ser till hans uppväxt. Han blev aldrig kramad och pussad på av sina föräldrar och dom visade ingen kärlek mot varandra heller.
Han säger själv att det har påverkat honom och han är medveten om det. Men borde man inte då försöka göra något åt det?

 

[athena_arabians]

Vi har aldrig vart det paret som kan sitta och prata hela kvällar och nätter men vi har ändå haft en fin relation där vi vart trygga i varandras närhet.
Jag har blivit mycket tryggare i mig själv efter att jag träffat honom och vi har alltid känt att den andra alltid finns där.
Innan vi fick barn så tänkte jag alltid på vilken fantastisk pappa han skulle bli, då var han den mest omtänksamma person jag träffat som ville alla väl.
Kan säga att jag fick en chock när barnet väl var fött och han visade en helt annan sida än den jag trodde.

Om jag fick drömma mig bort så skulle jag leva i en relation där jag kunde dela allt med min partner, att vi kunde prata om vilka kläder och skor sonen behöver inför hösten utan att han kallar mig shopoholic(vilket är det sista jag är), att vi kunde sitta på kvällarna när sonen lagt sig och prata om framtiden och om livet i allmänhet. Att jag fick känna mig älskad och fin.
Jag skulle vilja att min partner var lika kärleksfull som jag är mot min son, att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt.
Att han kunde busa med honom och se honom mer.

Jag är verkligen ingen expert men om han var så annorlunda innan ni fick barn så låter det ju verkligen som en förlossningsdepression. Värt att kolla upp det iaf.

 

[Miran]

Om jag fick drömma mig bort så skulle jag leva i en relation där jag kunde dela allt med min partner, att vi kunde prata om vilka kläder och skor sonen behöver inför hösten utan att han kallar mig shopoholic(vilket är det sista jag är), att vi kunde sitta på kvällarna när sonen lagt sig och prata om framtiden och om livet i allmänhet. Att jag fick känna mig älskad och fin.
Jag skulle vilja att min partner var lika kärleksfull som jag är mot min son, att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt.
Att han kunde busa med honom och se honom mer.

Varför inte kopiera texten ovan (med vissa små justeringar så att det riktar sig till honom) och visa din partner vad du vill ha. Det är fint och välformulerat, enkelt att förstå.

På hans reaktion kan du antagligen få svaret på om han är dum, obetänksam, egoistisk eller kanske också vill en förändring. Och så utgår du från det?

 

[mandalaki]

Saken är den att jag på ett sätt kan förstå hans sätt att vara om man ser till hans uppväxt. Han blev aldrig kramad och pussad på av sina föräldrar och dom visade ingen kärlek mot varandra heller.
Han säger själv att det har påverkat honom och han är medveten om det. Men borde man inte då försöka göra något åt det?

Jo. Ursäkta aldrig ett trist beteende med "han är uppväxt så". När man är vuxen kan man välja om, man behöver inte reagera som ett barn. Ens uppväxt kan vara en förklaring men aldrig ett försvar.

 

[Squie]

Att jag fick känna mig älskad och fin.
Jag skulle vilja att min partner var lika kärleksfull som jag är mot min son, att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt.
Att han kunde busa med honom och se honom mer.

Här blir jag lite fundersam.

Om jag förstår din text rätt så handlar det om att du ska känna dig mer älskad av honom, att han ska visa mer uppskattning, han ska ta hand om o visa mer intresse för sonen etc. Om man vänder på det, vad gör du för din partner?

Saken är den att jag på ett sätt kan förstå hans sätt att vara om man ser till hans uppväxt. Han blev aldrig kramad och pussad på av sina föräldrar och dom visade ingen kärlek mot varandra heller.
Han säger själv att det har påverkat honom och han är medveten om det. Men borde man inte då försöka göra något åt det?

Där har du svaret. Han har aldrig fått lära sig. Han har aldrig fått se. Våra habitus visar i stort vilka vi är. Eftersom han aldrig fått lära sig...hur ska han då veta om hur han ska göra?

Som jag har förstått det måste man 1. vara medveten om sitt beteende. 2. Intresserad av att förändra det. 3. Våga förändra det. 4. Hitta kraften, modet, möjligheten - terapi tänker jag på då (o då ekonomi). Det är en lång resa att förändra sig själv. Vilket stöd o verktyg behöver han ha för att kunna möta sig själv? Hur ska han veta hur han ska förändras?

 

[sjoberga]

Vi har aldrig vart det paret som kan sitta och prata hela kvällar och nätter men vi har ändå haft en fin relation där vi vart trygga i varandras närhet.
Jag har blivit mycket tryggare i mig själv efter att jag träffat honom och vi har alltid känt att den andra alltid finns där.
Innan vi fick barn så tänkte jag alltid på vilken fantastisk pappa han skulle bli, då var han den mest omtänksamma person jag träffat som ville alla väl.
Kan säga att jag fick en chock när barnet väl var fött och han visade en helt annan sida än den jag trodde.

Om jag fick drömma mig bort så skulle jag leva i en relation där jag kunde dela allt med min partner, att vi kunde prata om vilka kläder och skor sonen behöver inför hösten utan att han kallar mig shopoholic(vilket är det sista jag är), att vi kunde sitta på kvällarna när sonen lagt sig och prata om framtiden och om livet i allmänhet. Att jag fick känna mig älskad och fin.
Jag skulle vilja att min partner var lika kärleksfull som jag är mot min son, att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt.
Att han kunde busa med honom och se honom mer.

Presentera gärna precis det här för din partner. Det enda stycket jag vänder mig emot är "att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt." eftersom jag personligen tycker att det finns många som inte låter sina barn ens försöka lösa sina egna problem innan de är där och ska "lösa" dem. För mig handlar det absolut inte om att ge upp, utan om att låta barnet få chansen att lösa egna problem, från spädbarnsålder och uppåt. Och kontroversiellt nog tycker jag inte att man behöver släpa runt bebisar en hel natt för att de vägrar somna heller, utan har man visat att man är där och har sett dem så kan de få ligga vakna och gnälla, gråta eller somna. Efter ett kort tag brukar det bli det sistnämnda (egen vana) och så har barnet vunnit självförtroende, att det faktiskt funkar på fler sätt. Är de väldigt sjuka är det lite annorlunda.

Fast det är bara en detalj. Resten tycker jag du ska kunna ta upp som din målbild och se hur din partner reagerar. Kan han dela den? Snart eller på sikt? Hur?

Tillägg: Efter att du lagt din målbild, fråga efter partnerns motsvarande bild av ert kommande liv tillsammans. Därefter kan ni se om ni kan och vill pussla ihop det tillsammans, eller inte.

 

[Sleepy]

Om man vänder på det, vad gör du för din partner?

Menar du att lägga skulden för mannens beteende på TS?

Eftersom han aldrig fått lära sig...hur ska han då veta om hur han ska göra?

Menar du att TS har ansvar för mannens utveckling?

 

[Squie]

Menar du att lägga skulden för mannens beteende på TS?
Menar du att TS har ansvar för mannens utveckling?

Öh. Va?

Vill du tolka det som så...o ni andra som har "gillat" inlägget...så fine by me.

Åter igen...det är jätteintressant att få ta del av hur andra läser ens inlägg. Beroende på vilka glasögon vi har så tolkar vi en text precis så som vi gör.

 

[Ramona]

Vi har aldrig vart det paret som kan sitta och prata hela kvällar och nätter men vi har ändå haft en fin relation där vi vart trygga i varandras närhet.

Vad är det i er relation som gör att den är fin och där ni finner trygghet i varandra? Kan du ge ett exempel på vad som får dig att känna dig trygg? Vad är det som är sådär extra bra med denna mannen att du valt att dela ditt liv med honom och skaffa barn med honom? Och då vill jag ha nutid, inte någoin drömbild av hur du trodde att han var, utan den mannen han är idag.

 

[Trissa]

Jo. Ursäkta aldrig ett trist beteende med "han är uppväxt så". När man är vuxen kan man välja om, man behöver inte reagera som ett barn. Ens uppväxt kan vara en förklaring men aldrig ett försvar.

Det kan ju också vara så att han tycker att han är kärleksfull, och att han faktiskt är det i jämförelse med sina föräldrar. Eftersom han säger att han är medveten om det.

 

[Luff]

Kolla upp förlossningsdepression. Det är inte normalt att bete sig så.

 

[Sleepy]

Vill du tolka det som så...

Helst inte; så vad skönt om det inte var menat så.

 

[mandalaki]

Öh. Va?

Vill du tolka det som så...o ni andra som har "gillat" inlägget...så fine by me.

Åter igen...det är jätteintressant att få ta del av hur andra läser ens inlägg. Beroende på vilka glasögon vi har så tolkar vi en text precis så som vi gör.

Eller så kan du ju förklara det du skrev eftersom vi var flera som reagerade. Till exempel "Om man vänder på det, vad gör du för din partner?"

 

[Heulwen]

Instämmer med några att jag tycker det kan vara av värde att mannen går till läkare/psykolog för att undersöka risken att han fått en förlossningsdepression. Ganska märkligt att det vänt så totalt annars, mot tidigare beteende. Om han är "fullt frisk"/inte beredd att jobba med sig/ta in vad du säger så ser jag inget värde för dig att stanna kvar, utifrån vad du skrivit här.