Är dagens hundägare eller hundar problemet?

[Malibu_Stacy]

Jag förstår inte grejen med att gå till uppfödaren om det är något fel på valpen. Jag skulle gå till veterinär, skulle rådfråga veterinär. Det är ju deras yrke tänker jag.

Ja, många råd är ju fullkomligt felaktiga dessutom.
Klart man kan bolla med sin uppfödare men det är veterinären som har lång utbildning om det veterinärmedicinska och den man ska vända sig till om djuret har symtom på sjukdom.

 

[Viva]

Jag är en orolig hundägare och det har hänt att jag rådfråga internet och fått rådet att åka in akut: https://www.bukefalos.se/threads/hund-som-skakar.1525507/#post-20493508

Då hade jag redan rådfrågat flera veterinären som sagt åt mig att avvakta. Jag kände mig skitkass, som att jag inte brydde mig om min hund. Jag förstår verkligen de som åker in.

 

[MissFideli]

Det som hänt är sociala medier. Lisa skriver i en Facebook-grupp att hennes hund har kräkts en gång och nu undrar hon om hunden är sjuk, trots att den nu verkar vara som vanligt igen. Lisa får många svar, där några skriver med versaler och femton utropstecken att hon måste åka in akut till veterinär NU eftersom hunden absolut kan vara dödligt sjuk. Någon berättar om grannens hund som fick magomvridning, en annan om en tik som dog av livmoderinflammation och i alla dessa fall så hade hunden kräkts. De skulle aldrig våga riskera hundens liv, utan det är bara att åka in akut – hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Folk idag inhämtar all sin kunskap från sociala medier. Förr ringde man uppfödaren och frågade om man funderade över något. Uppfödaren kunde antingen lugna den oroliga valpköparen eller råda att kontakta veterinär – allt baserat på egen (ofta gedigen) erfarenhet och inte på hysteriska främlingars åsikter om att vara på den säkra sidan.

Jag hållet med om det första. Det är inte alltid det är djurets ägare som är hysteriskt från början, utan de runt om som gör djurets ägare hysteriskt.

 

[MML]

Folk idag inhämtar all sin kunskap från sociala medier. Förr ringde man uppfödaren och frågade om man funderade över något. Uppfödaren kunde antingen lugna den oroliga valpköparen eller råda att kontakta veterinär – allt baserat på egen (ofta gedigen) erfarenhet och inte på hysteriska främlingars åsikter om att vara på den säkra sidan.

Fast det är väl knappast särskilt vanligt att "folk idag" inhämtar all sin kunskap från sociala medier? Det är i vilket fall inget jag känner igen från min bekantskapskrets. Fråga om råd, ta del av andras erfarenheter, bolla tankar o. s. v. - absolut! Vissa skriver ett inlägg på facebook i väntan på telefonsamtal med veterinär. Men ärligt talat kan jag inte komma på en enda som skulle använda sociala medier som sin enda källa till kunskap.

Jag är också lite nyfiken, när är det här "förr", då man ringde uppfödaren och endast därefter veterinär - om uppfödaren rekommenderade det? Min erfarenhet - av egna hundar och också från bekanta, är att det om något är fler som har en långvarig kontakt med sin uppfödare nu, än vad det var för 15-20-30 år sedan. Säkert delvis för att vi alla är mer tillgängliga i dag, med mobiltelefoner och internet och bra kameror i fickan hela tiden.

 

[MML]

Jag förstår inte grejen med att gå till uppfödaren om det är något fel på valpen. Jag skulle gå till veterinär, skulle rådfråga veterinär. Det är ju deras yrke tänker jag.

I synnerhet inte om man kan misstänka att uppfödaren har något att "vinna på" att rekommendera det ena eller det andra. Tydligt exempel är väl uppfödaren av fransk bulldog, som med stor övertygelse förklarade för sin oroliga valpköpare att det var inte alls något fel på valpen, "alla frallor låter så", och det var absolut ingen fara att låta para tiken för att det går så bra att ta ut valparna med kejsarsnitt så det är nästan igen risk alls. Om den stackars valpägaren hade lyssnat på magkänslan och frågat veterinären, i stället för sin uppfödare som var duktig på att prata för sig, så hade de kanske fått ha sin älskade vovve kvar i livet några år till.

Det är klart att de flesta uppfödare inte är så, de flesta vill säkert alltid det bästa för "sina" valpar och har gedigen kunskap om mycket. Men så länge de inte är veterinärer, så är det nog bäst att vända sig till just en veterinär med frågor kring hälsa och sjukdomar. Kanske uppfödaren också, men knappast enbart.

 

[Red_Chili]

Eller tvärt om - uppfödare som säger att det är heeelt normalt att hunden har konstant klåda/andningsproblem/whatever för det har minsann hen haft på alla sina hundar. Eller att problem absoluuuut inte rör sig om någon (ärftlig) sjukdom eller utvecklingsrubbning som kan behöva vård, utan att valpköparen bara borde ge annan mat/tillskott/annan motion.

(Givetvis inte alla uppfödare, men lite för många för att man ska kunna sätta likhetstecken mellan "uppfödare" och "medicinskt kunnig")

Eller som en uppfödare i min bekantskapskrets, som tänkte att en tik nog bara var låg efter löp pga skendräktighet. Ett tag senare tog sig tiken inte ens upp och de åkte in till veterinären, men för sent. Det var inte skendräktighet utan långt gången livmoderinflammation. Hade den uppfödaren gett rådet till en valpköpare att inte åka till veterinär med en plötsligt slö tik? Troligen. Och då hade valpköparen pga det kunnat förlora sin hund på samma sätt som uppfödaren nu gjorde.

 

[Puffindog]

Från en som svarar i telefonen på veterinärklinik: jo, folk ringer en del och nojjar över förgiftningar. Ett russin på en 20 kgs hund. En köttbulle med lök i till 30 kg hund.

Jag tror det handlar om många är förstagångshundägare idag. Ingen erfarenhet från tidigare generationer som hade hund, sen googlar man mycket och där står det i princip alltid "ring veterinär" för varje minsta.

 

[Sel]

Jag tänker ibland på de stackars marsvin som passerat genom livet - vad lite vi visste om marsvin på 1980- och 1990-talen!

Samma sak med de första reptiler och till exempel eremitkräftor vi hade på åttiotalet. Stackars rackare. Tarantellerna också.
Vi har lärt oss OTROLIGT mycket om djurs medvetande, känsloliv och intelligens sedan dess också. Inte bara skötsel. Jag tycker bara att det är vettigt om människor känner ett mycket större ansvar för även "små" bekymmer.

Lite knapplån här.

 

[LaMagia]

Jag förstår inte grejen med att gå till uppfödaren om det är något fel på valpen. Jag skulle gå till veterinär, skulle rådfråga veterinär. Det är ju deras yrke tänker jag.

Ja jag kan ju ge två exempel från min egen uppfödning där valpköpare vänt sig till mig efter att de fått råd av veterinär.

Hund 1 var 6 år när det visade sig att den hade spondylos. Detta upptäcktes efter ett smärtskov. Veterinären sa att hunden förvisso kunde få smärtstillande, men att det inte var rimligt att den skulle äta det resten av livet, så veterinären rådde ägarna att avliva hunden. Ägarna ringde mig direkt och var naturligtvis mer eller mindre hysteriska över att deras älskade hund riskerade att behöva bli avlivad. Jag fick veta att hunden hade haft ont i någon dag men nu verkade vara som vanligt igen. Då jag hade erfarenhet av spondylos så visste jag att det ofta kommer i skov och att smärtstillande kan behövas just då, men inte hela tiden. Jag berättade detta för ägarna och det hela slutade med att hunden behandlades med smärtstillande vid behov (totalt några dagar per år). Hunden levde tills han var 13 år och var en pigg och aktiv hund ända in till slutet.

Hund 2 fick en ögoninflammation och när de sökte veterinär för detta så talade veterinären om för dem att hunden hade grav entropion som skulle behöva omfattande kirurgi. Då hunden aldrig hade haft problem med sina ögon innan, så var ägarna naturligtvis upprörda över veterinärens utlåtande. De ringde mig och jag berättade att det inte är ovanligt att en ögoninflammation med svullnad och knipande kan ge inåtrullade ögonkanter, men att det försvinner när inflammationen är borta. Veterinären de besökte var ingen ögonspecialist. De behandlade ögoninflammationen på hunden och när den var borta så var ögonen lika sunda och friska efteråt som innan.

 

[Dentaku]

I synnerhet inte om man kan misstänka att uppfödaren har något att "vinna på" att rekommendera det ena eller det andra. Tydligt exempel är väl uppfödaren av fransk bulldog, som med stor övertygelse förklarade för sin oroliga valpköpare att det var inte alls något fel på valpen, "alla frallor låter så", och det var absolut ingen fara att låta para tiken för att det går så bra att ta ut valparna med kejsarsnitt så det är nästan igen risk alls. Om den stackars valpägaren hade lyssnat på magkänslan och frågat veterinären, i stället för sin uppfödare som var duktig på att prata för sig, så hade de kanske fått ha sin älskade vovve kvar i livet några år till.

Det är klart att de flesta uppfödare inte är så, de flesta vill säkert alltid det bästa för "sina" valpar och har gedigen kunskap om mycket. Men så länge de inte är veterinärer, så är det nog bäst att vända sig till just en veterinär med frågor kring hälsa och sjukdomar. Kanske uppfödaren också, men knappast enbart.

Det finns till och med flera mopsuppfödare som frågar om personer som ska BOAS-operera sina mopsar kontaktat sina uppfödare och rådfrågat dem, eftersom operationerna mest är till för att veterinärer ska tjäna pengar.

 

[Sel]

Det finns till och med flera mopsuppfödare som frågar om personer som ska BOAS-operera sina mopsar kontaktat sina uppfödare och rådfrågat dem, eftersom operationerna mest är till för att veterinärer ska tjäna pengar.

Det förvånar mig i och för sig inte med tanke på hur diskussionen sett ut hos Mopsorden nu det senaste.

 

[Enya]

Ja jag kan ju ge två exempel från min egen uppfödning där valpköpare vänt sig till mig efter att de fått råd av veterinär.

Hund 1 var 6 år när det visade sig att den hade spondylos. Detta upptäcktes efter ett smärtskov. Veterinären sa att hunden förvisso kunde få smärtstillande, men att det inte var rimligt att den skulle äta det resten av livet, så veterinären rådde ägarna att avliva hunden. Ägarna ringde mig direkt och var naturligtvis mer eller mindre hysteriska över att deras älskade hund riskerade att behöva bli avlivad. Jag fick veta att hunden hade haft ont i någon dag men nu verkade vara som vanligt igen. Då jag hade erfarenhet av spondylos så visste jag att det ofta kommer i skov och att smärtstillande kan behövas just då, men inte hela tiden. Jag berättade detta för ägarna och det hela slutade med att hunden behandlades med smärtstillande vid behov (totalt några dagar per år). Hunden levde tills han var 13 år och var en pigg och aktiv hund ända in till slutet.

Hund 2 fick en ögoninflammation och när de sökte veterinär för detta så talade veterinären om för dem att hunden hade grav entropion som skulle behöva omfattande kirurgi. Då hunden aldrig hade haft problem med sina ögon innan, så var ägarna naturligtvis upprörda över veterinärens utlåtande. De ringde mig och jag berättade att det inte är ovanligt att en ögoninflammation med svullnad och knipande kan ge inåtrullade ögonkanter, men att det försvinner när inflammationen är borta. Veterinären de besökte var ingen ögonspecialist. De behandlade ögoninflammationen på hunden och när den var borta så var ögonen lika sunda och friska efteråt som innan.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Ja det händer att veterinärer har fel, men alla gånger de inte har det nämns inte. Jag tror det händer oftare att uppfödare har fel i sina medicinska råd än veterinärer, med tanke på utbildningen veterinärer går. Så länge uppfödaren inte är veterinär hade jag hellre vänt mig till en veterinär när det gäller medicinska frågor, självklart kan man "fråga runt" lite allmänt likt som man gör här på buke tex, för andra råd och synpunkter, men inte att gå till uppfödaren för att man tror att uppfödaren är specifikt MER kunnig än just veterinär om medicinska frågor.

 

[Krumben]

När jag var liten berättade en äldre släkting att man lär ut rumsrenhet genom att ta valpen i nacken och trycka ner den i valpens egen urin. Släktingen daltade inte, men betedde sig i det här fallet som ett kräk. Rådet grundade sig på hävd, säkert ett tips från någon jaktkompis.

Jag är glad att jag kan kontakta veterinär eller utbildad hundtränare när jag känner mig osäker i hundägarskapet, i stället för att chansa på att man gjorde rätt förr. Många moderna råd bygger på vetenskap.

Tamhundar idag lever längre än både gatuhundar/vilda hundar och tidigare generationers hundar. Det tyder på att man gör mer rätt nu än förr, enligt min bedömning.

 

[lilstar]

Problem och problem jag förstår inte hysterin som uppkommit bara.
Såklart det är bra att folk är måna om sina hundar men att åka in till veterinär med en frisk hund som ätit en ruta marabou eller en vindruva känns ju bara som ett ypperligt sätt för veterinär att tjäna lätta pengar på naiva hundägare.

Jag tror nog att veterinärerna tycker att det är rätt störigt att behöva ta tid ur sin stressade arbetsdag för att svara på om hunden kommer dö av random helt ofarlig sak. Det är ju inte direkt känt som ett yrke med lugnt tempo och oengagerad personal.

 

[Kilauea]

Samma personen som tycker att hunden inte har ont när den haltar för att den fortfarande viftar på svansen och äter.
”Han haltar, men han har ju inte ont!”.

För att inte tala om dessa som inte tror att ruttna munnar/skadade tänder/parodontit osv gör ont. Hunden äter ju!