Är dagens hundägare eller hundar problemet?

[Fetaost]

Ja, men mängden är ju beroende på mängden kakao i chokladen - det är ju inte mängden choklad i gram oberoende av kakaomängd som påverkar, utan just mängden kakao.

Jag menade mängden kakao.

 

[Fetaost]

Ptja, det ledfel och annat skyller man ju på att valparna fick för mycket motion/gick i trappor med.
Alltså folk får fasa in nytt foder om de vill - men jag ser absolut ett problem i att man anser att det är ett standardråd. Ju mer man normaliserar ett sätt som minskar symptom på sjukdom ju mer kommer man anse att det är ett normalt tillstånd hos hundar och fortsätta avla på skiten.

Ja men precis, det finns alltid ett gäng nötter. Men jag upplever inte att den breda massan köper det och normaliserar det.
Nötterna kommer aldrig ändra sin uppfattning oavsett vad andra säger eller hur mycket motbevis de än får.

 

[Wingates]

Jag tycker inte det var bättre förr på något vis - men nog fasen är folk hysteriska med sina hundar. Jag hänger i en hel hundgrupper på sociala medier och folk lägger ut bilder på skrapsår och undrar om de ska till veterinären liksom
Jag tror inte veterinärer rent generellt är ute efter folks pengar (en och annan rövhatt finns ju i alla yrken), men jag tror nog att folks stress kan dra med veterinären med på vilka behandlingar som görs etc samtidigt som folk ju kräver mer och mer avancerad djursjukvård (men det ska helst vara gratis).


Det händer att jag läser/pratar med folk som varit inne hos samma vet som jag varit för i princip samma problem - och dessa har gjort 1000 andra undersökningar som jag inte ens blev erbjuden. Då börjar jag faktiskt undra om det inte är en hysterisk ägare som velat att vet "ska göra något" - samtidigt som veterinären får skiten för hen bara vill tjäna pengar

 

[Jollanlollan]

Jag vill komma mer än en annan inblick till detta som någon som enligt många kanske skulle anses vara ”nojig”. Eller gränsfall till hysterisk men det är för jag lärt mig den hårda vägen. För flera år sedan skaffade vi en valp som tyvärr bara blev 5 månader. Hans njurar kollapsade totalt och det var försent att göra något, det var bara avlivning som gällde. Vi vet inte fortfarande idag om det var något han fick i sig eller vad det berodde på. Kanske var så lite som några vindruvor eller choklad vad vet jag. Det fanns tecken tidigare på att något var fel men som det är med djur ibland kan symptom vara ”diffusa” särskilt hos valpar och unghundar som kan verka pigga och glada trots att något är fel. Det är ju ”fullt normalt” att en hund blir lite dålig i magen ibland eller har någon kräkning här eller där. Detta var extremt traumatisk upplevelse och gjorde att bara tanken av att skaffa en ny hund var obefintlig. Jag har så likaså ”missat” en skada hos min katt som hon inte heller visade några tydliga tecken på. Hon åt som vanligt och verkade som vanligt. För att hon har extremt mycket päls var denna skada helt gömd. Hon reagerade inte ens när man borstade henne. Det resulterade i 3 operationer, drenage och starka smärtstillande. Som tur är hon vid livet och mår jättebra idag. Det jag vill säga med detta är att jag är otroligt tacksam att man kan ringa rådgivning via sin försäkring eller veterinär. För ja, ibland kanske det är ”onödigt” eller inte är något. Men när det väl är något så kommer man aldrig ångra det där samtalet. Har aldrig varit med om att min veterinär ber mig komma in för något för att den ska tjäna pengar

 

[Fetaost]

Jag undrar om det verkligen är så att hundägare över lag är mer hysteriska. Jag tror inte det.
Tvärt om rapporteras det om att vi söker mindre hjälp för sjuka djur och söker för sent pga det ekonomiska läget och kostnader.

Hypokondriska och ängsliga människor har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Nu med Facebookgrupper, forum och google så syns de mer och får mer fog för sin oro.
De få som ringer vetten för en tomat är knappast de som är representativa för hundägare över lag. De är nog samma människor som åker till doktorn med precis allt, har uteslutit massor ur sin egen kost och ständigt lever med både hängslen och livrem.

 

[Fetaost]

Den lilla mängden kakao som finns i vanliga praliner eller mjölkchoklad är inte farlig för en frisk hund.

Problemet är ju att man inte vet om hunden är extra känslig eller inte förens olyckan är framme.

Jag tycker det är dumt att vagga in folk i nån sorts trygghet att det är garanterat ofarlig och shamea de som hellre ringer ett samtal förmycket än förlite till vetten. Har det räddat några liv är det ju bara positivt.
Om vetten tycker det är onödigt så säger de ju till att man ska avvakta hemma.
Jag ser verkligen inte problemet med ett samtal.

 

[Vovve]

Det är på något vis inte det var bättre förr.
Det här handlar om hysterin över att hunden äter för en hund helt ofarliga saker.
En tomat en riskaka en ruta mjölkchoklad..

Jag åker hellre o kräker mina hundar en gång för mycket om dom fått i sej något som kan va giftigt för jag vet inte hur känsliga dom e. Bara för att min 35 kgs hane borde klara en ruta mjölkchoklad så betyder ju inte de att han gör de. Jag väljer att inte ta risken om dom fått i sej något som kan va giftigt för jag vill inte gå o lägga mej o vakna upp till en död hund nästa morgon. I mina ögon e de bara dumt att chansa när man vet att något kan va farligt för hunden.

Jag förlorade tre hundar i somras pga förgiftning av något slag o då åkte jag ändå in med dom så fort jag såg att något va fel o ändå va de försent.

 

[Miedo]

Bonusfakta angående kakao/choklad: teobromin som är det giftiga i kakao varierar i koncentration. Kakaobönorna kan variera mycket, så en del batcher är i princip ofarliga medan andra kan vara livsfarliga i riktigt liten mängd, med det vanligaste någonstans däremellan.
Därav kan en hund som klarat att råka äta chokladkaka 20 gånger om sedan dö av en rad nästa gång, med riktig otur.

 

[MML]

Jag undrar om det verkligen är så att hundägare över lag är mer hysteriska. Jag tror inte det.
Tvärt om rapporteras det om att vi söker mindre hjälp för sjuka djur och söker för sent pga det ekonomiska läget och kostnader.

Hypokondriska och ängsliga människor har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Nu med Facebookgrupper, forum och google så syns de mer och får mer fog för sin oro.
De få som ringer vetten för en tomat är knappast de som är representativa för hundägare över lag. De är nog samma människor som åker till doktorn med precis allt, har uteslutit massor ur sin egen kost och ständigt lever med både hängslen och livrem.

Jag kan också tänka mig att de som är benägna att undvika "onödiga" veterinärsamtal, väntar ännu längre med att ringa nu (även om det skulle vara befogat) eftersom man kan googla sig fram till diverse diagnoser och behandlingar, och tycker att den kunskapen är lika mycket värd som veterinärens. Dessutom sprids ju i vissa kretsar uppfattningen att veterinärer vill lura folk på pengar, att de rekommenderar dyra behandlingar helt i onödan o. s. v. Klart att man då undviker veterinären så mycket man kan, om man tror på det och Pelle och Lisa i facebookgruppen tvärsäket säger att det är något ofarligt.

 

[MML]

Jag är så trött på "det var bättre förr" - det var annorlunda förr. En del saker var bättre, annat var sämre

När jag växte upp fanns inte så många hundraser - de som ville ha små söta hundar köpte finn spets, tax eller kavaljer . Kavaljererna var bättre förr.

Mina grannar hade en schäfer som satt bunden på deras trapp. Hunden dog i korsförlamning. Folk gjorde sådan förr. Det var sämre förr.

Det var också sämre förr att folk lämnade sina hundar ensamma och åkte till jobbet.

Det var bättre förr att det överlag fanns mer människor hemma = mindre ensamhet för både djur och människor, lägre tempo överlag med mindre stress. Det var sämre förr, för en del av de människor som var hemma eftersom de hamnade i beroendeställning. Det var sämre förr.

Maten var annorlunda förr. Vi hade inte så mycket t.ex. vitlök och kryddor. Vi åt inte så mycket kött eller godis (och det fanns bara typ Marabou-choklad konfektyr, möjligen att du kunde köpa något annat på typ NK eller någon av hallarna. Det var sämre förr). Hundarna fick inte i sig så mycket som var farligt (det var bättre förr) - delvis för människorna åt annorlunda.

Vi vet inte hur många hundar som fick skador eller dog av t.ex. choklad förr. För ingen förde bok. När det hände spred det sig inte på sociala medier. Ingen tror att hundar per automatik dör om de äter t.ex. choklad - men risken finns och nu behöver vi inte ta den risken. Så då tar de vettiga av oss inte den.

Jag håller med om att det var just annorlunda. Bättre - ja, kanske. Sämre - ja, kanske det också?

Jag pratade för ett antal år sedan med en lite äldre släkting, som berättade om en hund som funnits i dennes liv när hen var ung. Det var väl kanske på 40- eller 50-talet. Hen berättade att hunden alltid var med barnen ute och lekte, den tog hand om övergivna kattungar och griskultingar och vaktade barnen mot främmande. Hunden var barnens bästa vän, en mycket uppskattad jakthund, och verkligen "en i familjen". Men min släkting berättade också vad hunden åt (matrester, någon gammal brödkant, lite allt möjligt), hur man tränade den (hårda metoder) och hur den gick bort (jag behöver inte gå in på det här). Min släkting hade - 60 år eller så senare - svårt att prata om det utan att bli tårögd. "Vi visste ju inte bättre då", sa hen. "Man gjorde så då, men tänk om vi hade vetat vad vi vet nu?"

Jag var nog tonåring när jag fick höra hela historian om den hunden, och den bär jag med mig än i dag. Just för att det var så tydligt att även då, när släktingen var ung, var hunden lika älskad och betydelsefull i familjen. De ville det allra bästa för sin hund, precis som vi vill nu. Ändå skiljde det sig så oerhört hur man såg på hundar, sjukdomar, kost, och hälsa.

 

[BornAgain]

Jag håller med om att det var just annorlunda. Bättre - ja, kanske. Sämre - ja, kanske det också?

Jag pratade för ett antal år sedan med en lite äldre släkting, som berättade om en hund som funnits i dennes liv när hen var ung. Det var väl kanske på 40- eller 50-talet. Hen berättade att hunden alltid var med barnen ute och lekte, den tog hand om övergivna kattungar och griskultingar och vaktade barnen mot främmande. Hunden var barnens bästa vän, en mycket uppskattad jakthund, och verkligen "en i familjen". Men min släkting berättade också vad hunden åt (matrester, någon gammal brödkant, lite allt möjligt), hur man tränade den (hårda metoder) och hur den gick bort (jag behöver inte gå in på det här). Min släkting hade - 60 år eller så senare - svårt att prata om det utan att bli tårögd. "Vi visste ju inte bättre då", sa hen. "Man gjorde så då, men tänk om vi hade vetat vad vi vet nu?"

Jag var nog tonåring när jag fick höra hela historian om den hunden, och den bär jag med mig än i dag. Just för att det var så tydligt att även då, när släktingen var ung, var hunden lika älskad och betydelsefull i familjen. De ville det allra bästa för sin hund, precis som vi vill nu. Ändå skiljde det sig så oerhört hur man såg på hundar, sjukdomar, kost, och hälsa.

Jag tänker ibland på de stackars marsvin som passerat genom livet - vad lite vi visste om marsvin på 1980- och 1990-talen!

 

[Fetaost]

Bonusfakta angående kakao/choklad: teobromin som är det giftiga i kakao varierar i koncentration. Kakaobönorna kan variera mycket, så en del batcher är i princip ofarliga medan andra kan vara livsfarliga i riktigt liten mängd, med det vanligaste någonstans däremellan.
Därav kan en hund som klarat att råka äta chokladkaka 20 gånger om sedan dö av en rad nästa gång, med riktig otur.

Mycket nyttig och högst relevant fakta för diskussionen.
Tack!

 

[__sofia__]

Mycket nyttig och högst relevant fakta för diskussionen.
Tack!

@Miedo

Jag håller helt med, mycket intressant!

 

[Wenniz]

Efter att jobbat på klinik kan jag säga att jag tar hellre emot dom oroliga hundägarna som är otroligt måna om sina djur och vill bara göra rätt och ge sitt djur "det bästa" och oftast är dom mottagliga mot råden som ges än dom klassiska gamla surgubbarna/tanterna som knappt är mottagliga mot goda råd för dom har haft hund i tusen år eller "har gjort så här i alla år" så man nästan själv kliar sig i skallen och undrar varför dom ens sökte hjälp från början.
Jag hör till kategorin orolig hundägare själv, jag kollar på mina hundar i detaljnivå och bygger upp dom värsta scenarierna som finns, detta grundar sig dock inte i okunskap utan trauma med tidigare hundar och jag vet att jag är långt ifrån ensam med dessa känslor.

 

[Enya]

Jag tror att det här är en fråga som inte har någonting med hundar och hundägare att göra.

Utan en spegling av samtiden och konsekvenserna av vår ständiga tillgång till oändlig information. På gott och ont.

Det är ju precis samma sak på humansidan. Antalet "hysteriska" personer som ringer 1177 nu för allt och ingenting är antagligen betydligt fler än då 1177, och internet, inte fanns.

Det här skulle jag också skriva, men du hann före. Vårdcentralerna och akuten har ju "larmat" att det är just så här på humansidan, folk, den yngre generationen verkar det som, söker för minsta lilla och verkar inte ha fått lära sig det här med egenvård. Samma kände jag när en kollega skaffade hund och sprang till veterinär rätt mycket. Jag hade inte rusat iväg så fort utan jag hade legat lite lågt först med hältan hunden visade, medan hon ringde veterinär DIREKT den haltade, när det rann lite ur ett öga var det veterinär DIREKT osv. Varje gång var det avvakta som blev svaret och varje gång gick det hunden var på besök för över av sig själv.

Egenvård gäller ju både sig själv och sina djur, sunt förnuft tycker jag gäller också. En druva till en 30 kgs hund som för övrigt är frisk tycker inte jag behöver väcka oro. Inte heller en maraboubit till en stor hund, det är ju bara socker, hade det varit kakao som mest i chokladen hade den kostat som guld. Köttbullar med lite lök i tror jag friska hundar tål. Jag har aldrig varit med om någon av våra hundar har blivit sjuka av mat med lök i, de har fått vår mat också. Jag tror det har att göra med mängden de får snarare än ATT de äter det.

Läste någonstans att rå potatis är giftigt för hundar. Jesus säger jag bara, mammas hundar och mina tidigare hundar har älskat rå potatis och fått varje gång vi skalat potatis innan vi ens visste att det skulle vara giftigt. Ingen var sjuk eller dog för tidigt. När man nu är medveten om vad som är giftig ska man tänka på det men att bli hysterisk för en vindruva osv är kanske att ta i när man har en frisk hund i övrigt. Tänker jag.

 

[Sassy]

Jag har väldigt svårt att se det negativa i att man ringer och ber om råd om man är osäker på vad/i vilken mängd något är giftigt?

Det finns ju saker som faktiskt är allvarligt giftiga även i väldigt små mängder (typexemplet är väl liljor och katter) och nu finns dessutom ofta nätveterinärer för just rådfrågande om man inte vill belasta sin klinik med sånt. Är det helt ofarligt så går det fort att svara på och man har tagit väldigt lite resurser i anspråk.

Har för övrigt aldrig under mina 23 år som djurägare varit med om att veterinärer vill göra något onödigt? Det har alltid varit en diskussion om vad som kan vara en bra väg framåt både med tanke på hälsoläget och hur djuret ifråga reagerar i vårdsituationen, för att slippa utsätta djuret för många olika provtagningar tex. Jag har vid några tillfällen valt avlivning istället för fortsatt behandling för att jag inte tyckt att det är rimligt att vända på varje sten när djuret uppenbarligen mår dåligt under tiden, och varenda gång har jag haft veterinärens fulla stöd i att helt avstå mer undersökning/behandling.

 

[LaMagia]

Det som hänt är sociala medier. Lisa skriver i en Facebook-grupp att hennes hund har kräkts en gång och nu undrar hon om hunden är sjuk, trots att den nu verkar vara som vanligt igen. Lisa får många svar, där några skriver med versaler och femton utropstecken att hon måste åka in akut till veterinär NU eftersom hunden absolut kan vara dödligt sjuk. Någon berättar om grannens hund som fick magomvridning, en annan om en tik som dog av livmoderinflammation och i alla dessa fall så hade hunden kräkts. De skulle aldrig våga riskera hundens liv, utan det är bara att åka in akut – hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Folk idag inhämtar all sin kunskap från sociala medier. Förr ringde man uppfödaren och frågade om man funderade över något. Uppfödaren kunde antingen lugna den oroliga valpköparen eller råda att kontakta veterinär – allt baserat på egen (ofta gedigen) erfarenhet och inte på hysteriska främlingars åsikter om att vara på den säkra sidan.

 

[Fetaost]

Det som hänt är sociala medier. Lisa skriver i en Facebook-grupp att hennes hund har kräkts en gång och nu undrar hon om hunden är sjuk, trots att den nu verkar vara som vanligt igen. Lisa får många svar, där några skriver med versaler och femton utropstecken att hon måste åka in akut till veterinär NU eftersom hunden absolut kan vara dödligt sjuk. Någon berättar om grannens hund som fick magomvridning, en annan om en tik som dog av livmoderinflammation och i alla dessa fall så hade hunden kräkts. De skulle aldrig våga riskera hundens liv, utan det är bara att åka in akut – hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Folk idag inhämtar all sin kunskap från sociala medier. Förr ringde man uppfödaren och frågade om man funderade över något. Uppfödaren kunde antingen lugna den oroliga valpköparen eller råda att kontakta veterinär – allt baserat på egen (ofta gedigen) erfarenhet och inte på hysteriska främlingars åsikter om att vara på den säkra sidan.

Håller med om första stycket. MEN det finns verkligen en hel del skuldbeläggande och hysteriska uppfödare också.
Såg en hel del sånna under de fyra år jag själv var involverad i uppfödning.

 

[Ullmerkott]

Håller med om första stycket. MEN det finns verkligen en hel del skuldbeläggande och hysteriska uppfödare också.
Såg en hel del sånna under de fyra år jag själv var involverad i uppfödning.

Eller tvärt om - uppfödare som säger att det är heeelt normalt att hunden har konstant klåda/andningsproblem/whatever för det har minsann hen haft på alla sina hundar. Eller att problem absoluuuut inte rör sig om någon (ärftlig) sjukdom eller utvecklingsrubbning som kan behöva vård, utan att valpköparen bara borde ge annan mat/tillskott/annan motion.

(Givetvis inte alla uppfödare, men lite för många för att man ska kunna sätta likhetstecken mellan "uppfödare" och "medicinskt kunnig")

 

[Enya]

Eller tvärt om - uppfödare som säger att det är heeelt normalt att hunden har konstant klåda/andningsproblem/whatever för det har minsann hen haft på alla sina hundar. Eller att problem absoluuuut inte rör sig om någon (ärftlig) sjukdom eller utvecklingsrubbning som kan behöva vård, utan att valpköparen bara borde ge annan mat/tillskott/annan motion.

(Givetvis inte alla uppfödare, men lite för många för att man ska kunna sätta likhetstecken mellan "uppfödare" och "medicinskt kunnig")

Jag förstår inte grejen med att gå till uppfödaren om det är något fel på valpen. Jag skulle gå till veterinär, skulle rådfråga veterinär. Det är ju deras yrke tänker jag.