Aggressiv hund på gård

[Migo]

Det är så klart inte säkert att det stör, men jag kanske själv har lagt/tänkt lägga spår där eller använda marken på annat sätt. Bärplockare och svampplockare kan störa minst lika mycket, särskilt som det ofta är under jaktsäsong.

Det är ju det som är grejen med allemansrätten. Ingen äger rätten att ha skogen för sig själv, och man behöver inte ha tillstånd för att gå där, ens om du gör det varje dag. Eller om du vill plocka bär under jaktsäsong (det är ju då det finns bär...)

 

[Migo]

Ja, så klart (vilket också är vanligt hyfs..), men jag ska omformulera mig: det är ett enkelt sätt att vårda sina möjligheter att utnyttja allemansrätten.
Det finns ju förutom allemansrätt även en äganderätt som ger en möjlighet att ta till vissa åtgärder mot att ha folk i sina skogar - vägbommar och färister t ex.

Nej, du får inte stoppa folk. Däremot får du stoppa fordon.

 

[Migo]

Men jag tänker lite som så att skulle alla som beträder marken ringa och fråga hade det varit ett jäkla ringande
Jag hade personligen funnit det irriterande.

Stora gruppträningar på stor mark förstår jag att man kan fråga om. Precis som dagis eller skolor kan ringa innan och kolla. Eller folk som kör cross som stör och kan förstöra mycket.

Det är olagligt för alla att framföra motorfordon i skogen om det inte är i lantbruksverksamheten. Så crossen får inte köra sönder ens med markägarens välsignelse

 

[linnsan]

Det är olagligt för alla att framföra motorfordon i skogen om det inte är i lantbruksverksamheten. Så crossen får inte köra sönder ens med markägarens välsignelse

Detta ska jag komma ihåg nästa gång jag ser det

 

[AraSlei]

Det är ju det som är grejen med allemansrätten. Ingen äger rätten att ha skogen för sig själv, och man behöver inte ha tillstånd för att gå där, ens om du gör det varje dag. Eller om du vill plocka bär under jaktsäsong (det är ju då det finns bär...)

Nej, jag har inte sagt att man behöver ha tillstånd heller? Men jag tyckerfortfsrande, vilket jag nog skrivit 10 gånger nu, att det tillhör allmänt hyfs att fråga markägaren om man arrangerar regelbunden träning på samma mark.
Man får absolut plocka bär under jaktsäsong, men man får inte störa jakten.

 

[AraSlei]

Nej, du får inte stoppa folk. Däremot får du stoppa fordon.

Absolut. Men ibland kan det ena ge det andra.

 

[Badger]

borttaget

 

[Badger]

Du har skrivit att större grupper ska fråga om lov för att nyttja annans mark. Jag tolkade det som bra många fler än två.

Absolut så har vi allemansrätt, men med den kommer också ett stort ansvar. Som ett exempel, i dagsläget är många av Sveriges privata vägar öppna för allmänheten, missbrukas detta stängs oftast vägen av med bom eller liknande. Detta skulle då innebära att vi med motorfordon endast kan nyttja allmänna vägar och enskilda vägar med statsbidrag vilket i sin tur gör att mycket av skogen får man gå till fots för att nå. Inget jag eller någon annan jag tränar bruks eller jakt med vill, då är det bättre att föra en dialog med ägaren och komma överens på det sättet. Sätts en bom upp för att ägarens privata väg eller mark missbrukats så kan vi garanterat glömma att få kod/nyckel till den. Jag träffar skogsägare dagligen i mitt jobb och många av dom är trötta på allmänhet som utnyttjar privata vägar, vägar som skogsägaren själv står för byggnation och underhåll på för att kunna frakta ut det virke som skogen ger med timmerbilar. Så i framtiden kommer vi inte att få det lättare att utnyttja privata vägar för att nå den skogen vi helst vill promenera eller träna i. Jag tror iallafall att ingen är så värst sugen på att promenera i ungskog tät som en vägg i flera hundra meter innan lättare skog att promenera i nås, detta kan bli en verklighet i många fall gissar jag på utmed allmänna vägar. För att slippa att allmänhet missbrukar allemansrätten.

Håller med.
Jag tog mig en titt på kartan över vem som ägde olika vägar i vårt sommarstugeområde som är ganska stort och ligger runt en timmas gångväg från stad.

På ett område som jag kikade på, så var den enda vägen som var statlig eller kommunal 70-vägen. Alla grusvägar var enskilda (ägda av div samfund och privatpersoner) och enbart de riktigt snyggt asfalterade hade statliga bidrag. Så på i alla fall denna sträcka skulle ingen kunna ta sig ned till hamn, strand, café, bondgårdar, "intressant hus" med guidning osv, utan att köra på enskild väg med stadsbidrag och svårt att ta sig utan att köra på enskild väg utan stadsbidrag. Likadant på andra sidan 70-vägen. Jag som var så säker på att den asfalterade var kommunal.

Det var faktiskt betydligt mer privata vägar än jag ens trott.

 

[skogaliten]

Jag har inte gått in på någons fastighet. Vägen går utanför.
Och man har alltid strikt hundägaransvar. Och det är absolut inte okej att en hund springer ut från gården ut på en väg och attackerar andra. Oavsett privat väg eller ej.

Antagligen besvarat redan men: vägen, om den inte är en kommunal väg, länsväg eller riksväg (då är marken som väger går på "köpt" - oftast "inlöst"), är en del av markägarens "fastighet".
En fastighet, i rättslig synvinkel består av mark samt byggnader. Fastigheten kan ha många hektar mark, som består av tomt runt bostadshus, gårdsplan runt ekonomibyggnader, åkrar, skog m.m.

Vi har 1,5 kilometer enskild väg (alltså vanlig lantlig grusväg) som går på vår fastighet. Det är en enskild väg med statsbidrag. Den sköts av en "vägförening", men marken som vägen år på , och den omkringliggande marken är min, eller någon av mina grannars.
Vägföreningen har rätt att sköta vägen (t.ex. gräva vägdiken) även om det blir en olägenhet medan jobbet pågår för mig som markägare, och skyldighet att hålla vägen i skick (t.ex. sladda, grusa, ploga snö, halkbekämpa) så att trafik kan utnyttja vägen.

 

[Inte_Ung]

själv, och man behöver inte ha tillstånd för att gå där, ens om du gör det varje dag. .)

Allemansrätten gäller inte för regelbundet nyttjande.
Det går att förbjuda en person som stör med sitt nyttjande att nyttja allemansrätten på en viss plats.
Ett sådant förbud är personligt.

 

[MiaMia]

Antagligen besvarat redan men: vägen, om den inte är en kommunal väg, länsväg eller riksväg (då är marken som väger går på "köpt" - oftast "inlöst"), är en del av markägarens "fastighet".
En fastighet, i rättslig synvinkel består av mark samt byggnader. Fastigheten kan ha många hektar mark, som består av tomt runt bostadshus, gårdsplan runt ekonomibyggnader, åkrar, skog m.m.

Vi har 1,5 kilometer enskild väg (alltså vanlig lantlig grusväg) som går på vår fastighet. Det är en enskild väg med statsbidrag. Den sköts av en "vägförening", men marken som vägen år på , och den omkringliggande marken är min, eller någon av mina grannars.
Vägföreningen har rätt att sköta vägen (t.ex. gräva vägdiken) även om det blir en olägenhet medan jobbet pågår för mig som markägare, och skyldighet att hålla vägen i skick (t.ex. sladda, grusa, ploga snö, halkbekämpa) så att trafik kan utnyttja vägen.

Vägen en anläggning som tillhör någon, ofta en vägförening. Den kan ligga på mark som tillhör en fastighet, men är vanligtvis inte en del av dennas fastighet.
Ibland äger vägföreningen marken också i de fall den är avsatt som samfällighet. Då har den gränser mot de omgivande fastigheterna.
Vägen är en del av din fastighet bara om det är du ensam som äger den, så det gäller mest de minsta vägarna som går till enstaka hus (grustag, åkrar...) eller på stora fastigheter. (Ungefär som hus bara till tillhör fastigheten om de har samma ägare, annars är det ofri grund, arrendetomt etc.),

De statliga vägarna innehas med vägrätt (enligt väglagen). Det staten har är rätten till är att ha sin väg där, inkl. att bestämma hur marken får användas ett antal meter vid sidan av (kan vara ganska långt för större vägar) Men markägandet ligger kvar med samma fastighetsgränser som tidigare, under vägen. (Ungefär som om grannen har servitut och får ha sin avloppsanläggning på din mark)

 

[MiaMia]

Allemansrätten gäller inte för regelbundet nyttjande.
Det går att förbjuda en person som stör med sitt nyttjande att nyttja allemansrätten på en viss plats.
Ett sådant förbud är personligt.

Allemansrätten i sig gäller oavsett hur ofta nyttjandet sker. Jag kan gå längs samma stig varje dag i åratal.
Under förutsättning att man fyller de andra villkoren att inte skada och störa.

Om det blir aktuellt med förbud för någon att nyttja marken så är det pga den skada och störning som sker, inte för att frekvensen som sådan når någon gräns. Olika mark tål olika mycket innan man kommer till gränsen för skada. Någon som deklarerar att de medvetet ska obstruera jakt med sin närvaro som en politisk manifestation kan gissningsvis förbjudas redan innan det blivit återkommande.

Det relevanta är hur mycket olägenhet det orsakar markägaren. Vilket inte per automatik är relaterat till regelbundenheten.
Jag tvivlar på att enstaka personers hundträning, om den görs på lämpligt sätt, på lämplig mark orsakar mer olägenhet än markägaren normalt ska tåla. Om det inte finns några speciella omständigheter i det enskilda fallet.

 

[Inte_Ung]

Jag kan gå längs samma stig varje dag i åratal.

Om jag har förstått det hela rätt så får det inte bli någon stig p.g.a. frekvent nyttjande. För då anses spåren efter besökaren som för stora. Det går ju inte att gå samma väg genom skogen utan att där till slut blir just en stig.

 

[Fruentimber]

Om jag har förstått det hela rätt så får det inte bli någon stig p.g.a. frekvent nyttjande. För då anses spåren efter besökaren som för stora. Det går ju inte att gå samma väg genom skogen utan att där till slut blir just en stig.

Fast jag tror att @MiaMia menar redan existerande stigar.

 

[Inte_Ung]

Någon som deklarerar att de medvetet ska obstruera jakt med sin närvaro som en politisk manifestation kan gissningsvis förbjudas redan innan det blivit återkommande.

Eller campar för att förhindra avverkning.
Men just sabotage är ju tämligen tydligt.

 

[skogaliten]

Vägen en anläggning som tillhör någon, ofta en vägförening. Den kan ligga på mark som tillhör en fastighet, men är vanligtvis inte en del av dennas fastighet.
Ibland äger vägföreningen marken också i de fall den är avsatt som samfällighet. Då har den gränser mot de omgivande fastigheterna.
Vägen är en del av din fastighet bara om det är du ensam som äger den, så det gäller mest de minsta vägarna som går till enstaka hus (grustag, åkrar...) eller på stora fastigheter. (Ungefär som hus bara till tillhör fastigheten om de har samma ägare, annars är det ofri grund, arrendetomt etc.),

De statliga vägarna innehas med vägrätt (enligt väglagen). Det staten har är rätten till är att ha sin väg där, inkl. att bestämma hur marken får användas ett antal meter vid sidan av (kan vara ganska långt för större vägar) Men markägandet ligger kvar med samma fastighetsgränser som tidigare, under vägen. (Ungefär som om grannen har servitut och får ha sin avloppsanläggning på din mark)

Du har fel!

Vägsamfälligheter av olika slag kan normalt inte äga vägar, de är inte rätt sorts juridiska personer

Jag tror du blandar ihop olika former av "gemensamhetsanläggningar". Det är lite annorlunda inom t.ex. bostadsrättsföreningar i stadsmiljö. Här på landet är den typen av vägföreningar du tänker på i stort sett icke-existerande.

Den typiska "vägsamfälligheten" med grusväg på landet äger inte marken som vägen går på, utan det är markägaren.

Detta är lätt att se på kartor där fastighetsgränser är utritade, och som har tillräcklig upplösning.

Lantmäteriets kartor över en viss fastighet är det som måste till.

Istället är ägarförhållandet för "de lantliga grusvägarna" ungefär som du beskriver för statens vägar, men de förvaltas av en vägsamfällighet.

Men lustig nog så verkar kommunerna köpa marken runt vägarna, i synnerhet när det byggs upp nya bostadsområden inne i samhällen. De köper då också upp vissa områden som blir grönområden inom bostadområdet.

 

[AraSlei]

Vägen en anläggning som tillhör någon, ofta en vägförening. Den kan ligga på mark som tillhör en fastighet, men är vanligtvis inte en del av dennas fastighet.
Ibland äger vägföreningen marken också i de fall den är avsatt som samfällighet. Då har den gränser mot de omgivande fastigheterna.
Vägen är en del av din fastighet bara om det är du ensam som äger den, så det gäller mest de minsta vägarna som går till enstaka hus (grustag, åkrar...) eller på stora fastigheter. (Ungefär som hus bara till tillhör fastigheten om de har samma ägare, annars är det ofri grund, arrendetomt etc.),

De statliga vägarna innehas med vägrätt (enligt väglagen). Det staten har är rätten till är att ha sin väg där, inkl. att bestämma hur marken får användas ett antal meter vid sidan av (kan vara ganska långt för större vägar) Men markägandet ligger kvar med samma fastighetsgränser som tidigare, under vägen. (Ungefär som om grannen har servitut och får ha sin avloppsanläggning på din mark)

Men det är ju inte helt ovanligt att vägen är en del av en fastighet, beroende på var man bor. Vi har flera kilometer privat väg på våra marker, som vi äger och underhåller själva, t ex.

 

[MiaMia]

Du har fel!

Vägsamfälligheter av olika slag kan normalt inte äga vägar, de är inte rätt sorts juridiska personer

Jag tror du blandar ihop olika former av "gemensamhetsanläggningar". Det är lite annorlunda inom t.ex. bostadsrättsföreningar i stadsmiljö. Här på landet är den typen av vägföreningar du tänker på i stort sett icke-existerande.

Den typiska "vägsamfälligheten" med grusväg på landet äger inte marken som vägen går på, utan det är markägaren.

Detta är lätt att se på kartor där fastighetsgränser är utritade, och som har tillräcklig upplösning.

Lantmäteriets kartor över en viss fastighet är det som måste till.

Istället är ägarförhållandet för "de lantliga grusvägarna" ungefär som du beskriver för statens vägar, men de förvaltas av en vägsamfällighet.

Men lustig nog så verkar kommunerna köpa marken runt vägarna, i synnerhet när det byggs upp nya bostadsområden inne i samhällen. De köper då också upp vissa områden som blir grönområden inom bostadområdet.

Jag kanske misstar mig på de korrekta termerna för "vägföreningarna". Men jag tänkte primärt på landsbygd i båda fallen.

Det finns massor med oskiftade bysamfälligheter kvar. Man skiftade jordbruksmarken men behöll ofta vägar (plus diverse båtplatser, kvarnar, sågar m.m.) i gemensam ägo. Många av de samfälligheterna är inte utritade på fastighetskartorna. I de fallen ägs också marken av samfälligheten.
Tror det juridiskt sett är samma konstruktion som görs i nya bostadsområden.

Kanske förekommer tom att det bildats moderna vägföreningar som förvaltar en väg som ligger på "gammal" samfälld mark? Där kretsen av delägare i de två är olika (alla nutida brukare resp. byns stamfastigheter) för att göra det lite extra kul.

Poängen var i vart fall att vägen kan ligga på egen mark, andras mark, eller på gemensam mark.
Jag håller med dig om vilken modell som förmodligen är den vanligaste, speciellt på alla vägar som är nyare, större eller "ombyggda" i "modern" tid.

Men visst är det föreningen/samfälligheten (vad som nu är korrekt ord?) som äger vägen, dvs. själva anläggningen även i dessa fall? Eller du menar att det är delägarna som formellt är ägarna?
Det jag var ute efter är att vägen (i de flesta fall) inte har samma ägare som marken den ligger på. Vilket jag uppfattade som att du skrev innan. Tror vi är överens där men talar förbi varandra med orden?

 

[MiaMia]

Men det är ju inte helt ovanligt att vägen är en del av en fastighet, beroende på var man bor. Vi har flera kilometer privat väg på våra marker, som vi äger och underhåller själva, t ex.

Jag svarade på detta, vilket jag uppfattad som att alla enskilda vägar tillhör den som äger marken de ligger på. Inte menat att säga att det inte kan vara så.
Men förtydliga att det kan vara så, men också ofta är så att vägar går över andras mark och ägs av någon annan. Och framför allt de som är lite större och används för annat än gårdens eget behov, dvs. de som "folk i allmänhet" oftast använder.

Antagligen besvarat redan men: vägen, om den inte är en kommunal väg, länsväg eller riksväg (då är marken som väger går på "köpt" - oftast "inlöst"), är en del av markägarens "fastighet".

 

[AraSlei]

Jag svarade på detta, vilket jag uppfattad som att alla enskilda vägar tillhör den som äger marken de ligger på. Inte menat att säga att det inte kan vara så.
Men förtydliga att det kan vara så, men också ofta är så att vägar går över andras mark och ägs av någon annan. Och framför allt de som är lite större och används för annat än gårdens eget behov, dvs. de som "folk i allmänhet" oftast använder.

Då är jag med på hur du menade