@Fiorano Så häftiga!
Igår hämtade jag "hem" Chatsi. Fröken var sådär nöjd över att få flytta från sina stora, fina gräshagar till en betydligt mindre utan kompisar.
Idag har hon stått vid staketet hela dagen och följt efter oss och hummat när vi har rört oss på gården. Hon får gå själv några dagar, sen är tanken att hon ska gå ihop med de andra, och att även Rutan ska tillbaka in i den flocken.
Den rutiga hästen är jävligt billig för närvarande.
Var på programridning på lördagen, var skittramsig över dressyrstaketet under det första programmet. Då går hon och smyger, trycker sig mot innerskänkeln och går inte att nå fram till. Blev rejält irriterad och knackade till henne med innerskänkeln och gjorde en volt på ett ställe, men hon går liksom inte fram när hon är sån. Till det andra programmet (5 minuter senare) tog jag med dressyrspöet in på banan, och då var hon plötsligt inte så brydd över staketet, tills vi bytte varv.... Bytte spöhand så gick det bra igen. Utom i skritten när vi kom på en kort diagonal och hon får ett bryt. "Kastar sig. Strul" stod det i protokollet tillsammans med en 4:a.
Fick skäll av domaren (som jag tränar för ibland) efteråt för att jag leder med yttertygeln, men vet liksom inte hur jag ska få henne att gå rakt fram längs staketet annars, när hon totalignorerar innerskänkeln (på en tävling i höstas tryckte jag till henne med sporren, då sparkade hon mot skänkeln). Borde jag "fulrida" mer på banan?
Sen emellanåt är hon jättefin, och vi red ihop 66,2% på det första programmet (debutant-program) och 63,3% på det andra (lätt klass) med bl.a. en 7,5 för den ena förvända galoppen där hon var superfin, balanserad och bärig.
Idag var det årets första terrängträning ute. Hon har ju varit fin att hoppa igen nu, men idag fick hon ett återfall. Red an mot första hindret i trav (en liten stock på marken) och hon får total panik, kastar sig åt sidan (jag sitter kvar!) och flyr därifrån, får stopp på henne 30 meter längre bort. Tillbaks, visar hindret, gör om, spänd häst hoppar.
Nästa hinder tyckte tränaren att jag skulle ta mantag. Det hjälper inte när hästen inte är kvar under en kan jag säga. Hon nitade och kastade sig runt och jag trillade av.
Sen blev det en favorit i repris från för nästan exakt ett år sedan, hästen hittar öppningen i staketet och drar som en svartvit oljad blixt hemåt (5 km genom skogen och på asfaltvägen). Bygden i uppror och en stackars kille i traktor har sett en häst "Springa skitfort" (Ja, jag vet, hon är snabb när hon vill) ut på vägen, och kör runt på fyrhjuling och letar efter skadad ryttare och häst. Vi kör hem till gården, och där är hon inte ännu? Tar fyrhjulingen på stigen i skogen och kör och möter henne. Skitnöjd svettig häst kommer energiskt skrittande hemåt, går fram till mig och liksom, Tjena, är du också här?
Ville strypa kräket. Kravlar upp, rider tillbaka till terrängbanan och lämnar sen över hästen till tränaren och hon får sitta upp. Vi stänger alla grindar.
Tränaren lyckas rama in henne så pass att hon inte drar vid sidan om, utan hoppar istället, och efterhand som hon hoppar småhinder börjar hon slappna av igen. Hoppar några större hinder också. Sen får jag prova igen. Ny taktik är att hålla i tyglarna rejält hela vägen in i hindret, inte lätta av och ge henne andra utvägar. Då gick det bra, och efter en stund kunde vi hoppa lite mer som vanligt igen, utan att råhålla hela vägen in i hinderna. Det konstiga är, de enda hinder hon blir spänd av är gravar, de flesta andra hästar har mer problem med hål i marken är små futtiga pinnar, men inte min pantade kuse.
Jag fattar bara inte varför hon plötsligt blivit så rädd för saker.