Jag och Rut har jobbat hårt med våra hjärnspöken senaste tiden. (Terräng-)Tränaren red en hopplektion på henne och satte lite mer press på henne, hjälpte inte, men blev inte sämre heller. Hopptränaren funderade på om hon hade ont då hon gick in så totalt i flykt-mode. Berättade hemska historier om en häst som haft grav spatt bägge bak) Jag har försökt få henne att stanna och titta på otäcka saker istället för att fly i panik. Vi har haft fobi-träning på ridbanan i grimma och grimskaft: Titta på hinder - få godis. Nosa på hinder - få godis. Gå emellan otäcka murdelar - få godis. Kliva över bommar - få godis. Springa efter matte och hoppa över otäcka bommar och sedan över otäcka murdelar och hinder - få godis. Hon hoppade då helt avslappnat bredvid mig, men nästa dag när vi kom ut på ridbanan igen så höll hon på att välta när hon såg nämnda otäcka murdelar.
Men, nu har jag inte ramlat av på ett tag, och hon har inte nitat och dragit på länge heller (det hänger ju ihop iofs, för gör hon det så åker jag, oavsett hur mycket jag har planterat arslet i sadeln och trampar ner hälarna så att framfoten är domnad efteråt)
För 1,5 vecka sedan testade jag oss genom att åka på tävling i stilterräng! Hoppade lite på hemmabanan kvällen innan och hon är ju lite konstig. Tittade en del på småhinderna i framhoppningen, men sen kom hon igång och hoppade bra. Hoppar super på en 90-kulvert för att 100 m längre bort tvärnita och stirra på en liten pinne mellan två stubbar, 30 cm hög. Men, stannar hon och tittar så kan jag hantera det. Tvingade henne att kliva över den.
På tävlingen var hon inte rädd för några hinder alls! Däremot för omkringblåsande granar, och det är kanske mer förståeligt. Fick ett konstigt språng på hinder 3 i 80-klassen, sen gick det bra. Red långsamt och höll i henne ordentligt. I 90-klassen var det hindret med som nummer två, och när hon blev osäker där (låg en omkullblåst gran bakom hindret) så gick jag inte på henne, utan hon fick stanna och titta och hoppade sen på andra försöket. Sen fick hon fart och flög runt resten av banan och kändes precis som hon gjort förut.
Var anmälda till en H90 fälttävlan i söndags och kände mig mer orolig inför banhoppningen. Hoppade lite hemma och då hoppade hon faktiskt trots otäcka hinderdelar, så vi åkte till tävlingen för att se hur det skulle gå, var beredd på att kanske ramla av redan på lilla krysset på framhoppningen, eller att inte ta oss runt hoppbanan.
Dessa hästar! Går det att förstå sig på dem? Fin i framridningen till dressyren, men blir spänd och klämmig inne på banan (och jag också, hur svårt kan det vara?). Inga jättemissar i dressyren och inte alls särskilt rädd för dressyrstaketet som hon är inomhus. 63,57%.
Funderar på hur jag ska lyckas visa henne alla hinderna på hoppbanan innan startsignal? Men det hann jag. Fast det spelade ingen roll, för hon tittade bara till lite på det första hindret jag visade (hade det stått hemma hade hon inte gått i närheten), sen brydde hon sig inte alls. (Eller funderade på om jag ville att hon skulle hoppa från skritt? För det kunde hon plötsligt tänka sig.) 2 riv blev det, bägge efter att jag tappat galoppen när hon gick in i sväng i korsgalopp. Jättenöjd häst!
Sen terrängen, lite konstigt språng på första hindret, sen hoppade hon super fram till några läskiga hinder på slutet, men då höll jag om och hon tittade och hoppade. Felfria och inom tiden. Supernöjd med oss, och ont verkar hon inte ha.
Efter några dagars återhämtning följde vi med tränaren till skåne igen denna veckan och tränade för Magnus i Eketorp. Helt nytt ställe för henne och det blåste rejält, men hon var avslappnad och sugen på hinder. Fanns inte så mycket olika hinder där, så vi hoppade några större, och shit så rolig hon är att rida på lite större hinder! Såna dagar känns det som att vi kan hoppa vadsomhelst. Sen ser man bilderna från Badminton och bara: Nä.
