Var ute igår i regnet och värmde ur henne på vår "slinga" (1km lång, preppad, sandbana runt en skogsdunge, bäst!!)
Tycker nästan att hon funkar bättre när vi är själva än när vi är fler. Hon vill gärna gå som häst nummer två då om vi har sällskap men jag anser att hon skall kunna gå först oavsett...
Red på hackamore, som orsakade väldig förvirring första gången men nu kändes det mycket bättre. Kan hon ligga och rulla i ett bra tempo med huvudet lite lägre och ta bromsen på mitt "ptroo" som vanligt så är jag nöjd. -Och det var inga problem! Skönt att kunna växla med bettlöst när vi ändå inte skall kräva så mycket.
@Werze
Hon har vägrat gå. Helt enkelt. Stannat, "tittat" (säkert varit rädd flera gånger men även fejkat en del). Driver jag henne ur halten slänger hon sig runt åt sidan så att vi står vända hemåt. Jag vänder tillbaka henne och driver fram. Kommer kanske en meter till, hon stannar, jag driver, hon slänger sig runt etc, etc. Som värst har det tagit 30 min att komma 50m. Som "bäst" har det tagit 1 min men jag har åkt på en sådan jävla bakutspark-kombinerad-med-att-slänga-upp-huvudet att jag åkt på en redig hjärnskakning. Typ "jag kan gå till höger här, men jag måste bara.. *PANG*.. sådär! Höger sa du?"
Rent krasst har vi tränat väldigt mycket på drivande hjälper, så att hon alltid rör sig framåt när jag driver (Vill inte hamna i en situation där hon börjar ignorera hjälperna). Jag har alltså fått kompromissa mig fram till att vi ibland galopperar eller piaffar eller tar en lite speciell väg, eller rusar förbi det som är problematiskt. Bara vi kommer förbi, och hon tänker framåt, så att jag kan berömma. Ibland har ett pass bestått av att rida fram och tillbaka på en sträcka tills hon känns precis likadan oavsett var på sträckan vi är.
Jag har dessutom lärt mig när jag skall ignorera hennes skepsis,.
I början var jag där och korrigerade henne så fort jag kände att hon började spänna sig lite, då var det som om hon reagerade mer på att jag korrigerade än på det hon spände sig för i början, och cirkusen var igång.
Nu kan jag trava på långa tyglar, känna att hon spänner sig, höjer steget och tittar lite men ignorera henne totalt och inse att hon själv 2 sekunder senare kommer på att det inte var något farligt, och slappnar av igen..
Det tog alltså typ 7 månader, ex antal tvärnitar (tur att man är sadelfast) en hjärnskakning, extrem träningsvärk i axeln (efter att fått svänga tillbaka henne efter varenda omvändning) och så lite jävlar anamma och
tid för att få det att lossna, För både henne och mig.
Jag gav mig fan på att alltid rida ut två gånger i veckan. -Då var det två jobbiga dagar, idag är det två underbara dagar!
Wow! Min är precis likadan. Jättespänd och stannar. Jag ska ta åt mig av din "sisu" och ta tag i detta denna höst. Jag har ändå haft henne i 3 år
