Jag försöker för kung och fosterland! Det känns fortfarande ommöblerat. Lite så där ovant och som när man går på saker och slår tån i grejer för att de står på fel plats. Svårt att beskriva
Hur går det för dig? Har du kommit längre?
Mvh Miks
Jag är nog fortfarande kvar i själva startskedet.
Har nästa samtal 8/12, då blir det mer fördjupning på förlossningen – och besök på förlossningsavdelningen Innan dess ska jag alltså ha hyfsad koll på läget, så det lär nog bli en andra omgång av berättelser här i tråden.
Har landat i ett "It has to be done", och att jag liksom inte har så mycket att välja på. Jag måste genom det helt enkelt. Jag är Frodo, förlossningen är Mordor. Jag måste liksom dit, ingen annan kan göra det åt mig.
Två tankar från mig:
1. Jag har hela tiden sett förlossningen som ett slut.
Ärligt talat även som The end. Slutet på allt liksom. Det är nog för att jag över huvud taget inte kan föreställa mig vad som händer efter den. Har alltså brottats med tankar på armageddon och ragnarök. Försöker vända på det, så att förlossningen är början i stället. Tror att det är en klart bättre inställning, även om jag fortfarande inte kan föreställa mig vad som kommer sen.
2. Just nu "har jag kroppen med mig" på ett bra sätt. Vi är på samma sida liksom, i samma lag. Det känns väldigt stärkande. Tänker toppa det med profylax, sömn, julgodis, lagom aktivitet och en bra koll på hur mycket jag orkar från och med december tills det är dags, för att verkligen försöka omfamna ett tillstånd av "My body is my temple" och att jag kan lita på att vi fixar det tillsammans. Tänker att förlossningen hellre får vara en grej jag och min kropp gör med hjärnan som stöd, än en grej som jag och mig hjärna brottas om medan kroppen kör solo.
(Tror att du och jag är rätt bra på det här med liknelser och pratar lite samma bildliga språk, du möblerar rum och jag går till Mordor. Hahaha. )