Vinterföräldrar 2014/2015

[Miks]

Får väl helt enkelt ställa in mig på att kanske fira jul på BB då..

Är alldeles lycklig! Skulle ha en mysig kväll med mat hos bästa vännen (blivande gudmor). Kommer dit i myskläder och är inställd på en riktig hemmakväll, MEN blir överraskad av en hel drös människor som står och gömmer sig i trappen precis innanför dörren! En överrasknings baby shower Frågade henne för några veckor sedan om hon kunde hjälpa mig att samla ihop vänner på fika för en mini-enkel baby shower. Men det här hade hon tydligen planerat i flera månader med hjälp av min mamma och sambo. Dekorationer, champagne, tårta i form av en gravidmage, stora blöjtårtor och massvis med presenter till bebisen. Ett tiotal vänner var där och vi skrev ner gissning på förlossningsdatum, hälsningar till bebisen och "gissa bajset" leken i blöjor.
Det här kan jag leva länge på! Helt underbart.

Vad härligt! Vilka fantastiska vänner, sambo och mamma!

Mvh Miks

 

[Sofie.S]

Vad härligt! Vilka fantastiska vänner, sambo och mamma!

Mvh Miks

Ja men verkligen! Det här kan jag leva länge på

 

[Blueberry]

Får väl helt enkelt ställa in mig på att kanske fira jul på BB då..

Är alldeles lycklig! Skulle ha en mysig kväll med mat hos bästa vännen (blivande gudmor). Kommer dit i myskläder och är inställd på en riktig hemmakväll, MEN blir överraskad av en hel drös människor som står och gömmer sig i trappen precis innanför dörren! En överrasknings baby shower Frågade henne för några veckor sedan om hon kunde hjälpa mig att samla ihop vänner på fika för en mini-enkel baby shower. Men det här hade hon tydligen planerat i flera månader med hjälp av min mamma och sambo. Dekorationer, champagne, tårta i form av en gravidmage, stora blöjtårtor och massvis med presenter till bebisen. Ett tiotal vänner var där och vi skrev ner gissning på förlossningsdatum, hälsningar till bebisen och "gissa bajset" leken i blöjor.
Det här kan jag leva länge på! Helt underbart.

Men åh vad härligt!

Jag ska nog ta och hinta lite till mina vänner

 

[Blueberry]

Om två timmar (och i morgon på eftermiddagen) har jag samtal igen.
I dag ska jag väl redovisa läxan, antar jag. Och säkert få en ny...

 

[nagelbitarn]

Sådär, nu var vagnen inköpt! Är en smula allergisk mot all köphets, så det blev en begagnad Quinny freestyle, lättkörd = perfekt stallvagn . Fick tänka om helt när det gäller vagn, kommer ju inte alls bo på landet utan i stan när det är dags! Det bästa är handbromsen, vore kul att komma igång med att jogga så fort fogarna tillåter

Idag är det 90 dagar kvar för mig och jag tänkte att jag lägger in listan igen!
För jag tycker det är omöjligt att komma ihåg hur lång nedräkning det är kvar för alla andra (måste kolla på appen för att komma ihåg mig själv..).



December
8/12 - miiiiiiia, 26 år, första barnet
13/12 - Sofie.S, 21 år, första barnet
18/12 - Donnatello, 29 år, andra barnet (2011)
31/12 - Miks, 33år, andra barnet(2009)
Januari
2/1 - SaraXX, andra barnet (2011)
2/1 - Proxygirl, andra barnet (2011)
5/1 - lillajag, två första barnen, tvillingar
9/1 - Sorbe, 26 år, första barnet, pojke
26/1- Pinnsky, 26 år, första barnet pojke
25/1 - nagelbitarn,28 år, första barnet
29/1 - Appleflower, andra barnet

Februari
6/2 - westernsuzie, 30 år, andra barnet (2013)
8/2 - skiesabove, 27 år, första barnet
16/2 - Pudsey, 30 år, första barnet en tjej
19/2 - Blåbär, 28, första barnet
21/2 - Thalia, 33 år, andra barnet

 

[pudsey]

Igår va vi till svärisarna och jag överlevde, messade min mamma för lite stöd för vem vill höra hur jobbigt det är med barn och frasen "Det ska bli kul och se när du gått längre om du mår så här redan nu" skadeglädje skratt på det och på det massa strunt om att det måste vara hemskt när bäbisen kommer ut efter att ha haft en massa rum och kunnat simma runt i magen och sen komma ut och det är kallt och bli invirad i hårda tyger, ja hon har inte alla koppar i skåpet som ni märker? Börjar bli nervös inför lillans ankomst, har satt ner foten i vissa saker redan men hon är en sån som gör som hon vill iaf

I övrigt så har jag fått mer energi, allt äts inte upp av att ha ont vilket kan bero på att min aptit är tillbaka En lättnad då jag har svårt att tvinga i mej mat. Har energi att städa så nu går jag bananas i den mån det går, en sak per dag ungefär envis som jag är så kör jag på tills jag knappt kan gå.
Lillan blir starkare och starkare, väcker mej på natten med sparkar vilket inte gör så mycket jag myser med handen på magen Och längtar som en tok tills hon kommer ut, känns som en evighet samtidigt som det känns som tiden går fort, snart är det jul och sen är det inte långt kvar.

 

[Blueberry]

Nu har jag varit på samtal igen. Och gråtit typ genom hela. Igen.

Vi pratade mer om själva förlossningen den här gången.
Det var... jobbigt.

Samtidigt är det skönt att prata med någon som pratar fakta. Som kan berätta att det finns tre faser, att den aktiva fasen tar i snitt åtta timmar, och vad som händer i vilken ordning. Som kan berätta hur livmodertappen fungerar (jag hade inte en aning om hur den såg ut ens, hade tydligen helt fel uppfattning...) och som kan säga att det finns smärtlindring som gör att jag skulle kunna sova genom en del av den aktiva fasen för att samla kraft. Jag är mycket bättre på att ta till mig fakta än känslor och upplevelser, har jag märkt.

Jag är väldigt rädd för att gå sönder, och väldigt rädd för att känna mig ensam och utlämnad under förlossningen. Jag är också väldigt rädd för att få en sån där riktigt bitter mormorsbarnmorska "som minsann har fött 9 barn på 6 år och sprack från A till Ö någon gång under en förlossning på 40-talet när det inte fanns smärtlindring, men som tur var så var grannen sömmerska så det löste sig ändå" och som förminskar min upplevelse eller viftar bort något som jag tycker är jobbigt eller konstigt utan att förklara. Jag är däremot inte rädd för att det kommer göra ont, eftersom det är det enda jag vet säkert om en förlossning.

Sen har jag en skamkänsla som jag inte kan tvätta bort.
Jag blev inte glad när jag fick reda på att jag var gravid. Jag känner mig så otacksam och gnällig och missnöjd över detta "gudomliga tillstånd jag befinner mig i" och det skäms jag väldigt mycket över. Jag kan inte förmå mig att se fram emot att bli förälder, för jag ser bara hur jobbigt och läskigt och påfrestande det kommer vara. Jag kan inte föreställa mig det där härliga som folk upplever och ser fram emot. Och det känner jag skuld för. Just nu är tanken typ "Om jag bara klarar mig till nästa jul. Då är barnet 10 månader och då kanske mitt liv kan bli roligt igen." Den tanken känner jag också skuld och skam över.

Jag har undvikit barn i hela mitt liv. En del har det där i sig liksom, ser de en bebis så vill de hälsa på och bära och leka med den. Ser jag en bebis så backar jag långsamt därifrån. Och nu ska jag tydligen ha en egen? Det är typ som de där bortskämda tjejerna som red en termin på ridskolan och sen fick en svindyr tävlingsponny i julkapp. Det är liksom dömt att gå åt pipsvängen. Precis så känns det för mig just nu.

I vecka 11-12 insåg jag att jag skulle känna genuin sorg och saknad om jag fick missfall. Det var första gången jag liksom vågade känna att "Okej. Nu gör jag det här." Hade det inte varit för att min man är fantastisk och underbar så hade jag nog aldrig kunnat, orkat eller velat fullfölja. Nu vet jag i alla fall att 50 % av föräldrarna kommer att vara helt perfekta och trygga i sin föräldraroll. Övriga 50 % gör så väl gott de kan...

Fan vad jag grinar just nu.

 

[FengurLaugar]

Långt ifrån alla älskar alla barn. Jag har aldrig gillat barn värst mycket alls faktiskt. Har aldrig vetat hur jag ska bete mig och aldrig känt sug efter att gulla och leka med andras barn. Mest tyckt att dom varit jobbiga. Stoor skillnad att ha eget barn för mig. Jag avgudar dottern över allt annat och nu vet jag inte hur jag skulle kunna vara utan henne (klyschigt jag vet, men helt sant). Visst att hon också kan vara jobbig och det tycker antagligen hon att vi också är ibland. Men allt positivt väger upp det negativa tusen miljarder ggr för mig. Ser fram emot att hon ska bli storasyster och jag och min man längtar efter en bäbis till.

/Hon som ALDRIG NÅGÅNSIN skulle ha barn!

 

[nagelbitarn]

@Blueberry , jag tycker du är grymt modig som delar med dig!

Det verkar ju verkligen gå framåt med din förlossningsrädsla .)

Jag tycker det är så ledsamt att du känner skam över dina känslor (och rädslor?). Du har din fulla rätt att känna precis som du gör, det finns inget fel i det du skriver!

Det är nog måna fler som blivit gravida med komplexa känslor till det hela, som inte passar in i bilden av hur en kvinna SKA känna sig.

Personligen så hade jag inte tänkt bli mamma, förstod inte vitsen. Men så träffade jag min sambo som verkligen vill ha barn och så upptäckte jag att jag ville ha barn med honom. Jag tror inte att barn är viktigt för mig, det har aldrig varit en del av planen.Men jag känner ingen skuld över det, jag tror att jag kommer älska mitt barn och likaså avsky delar av föräldraskapet..Tror inte att någon lever sitt liv på rosa moln, det finns nog hela spektrat av föräldrar- de som toklängtat och de som inte velat. Tror inte det gör skillnad för barnet, bara man inte skuldbelägger sig och ber om hjälp om det behövs.

I övrigt så är jag väldigt rädd för att få ett gravt handikappat eller sjukt barn, vet inte hur jag skulle klara av det..men jag tycker ju inte att det finns något "dåligt" med handikapp, är bara så rädd att inte orka med och räcka till med något utöver ett friskt barn.. Kan även känna att jag inte förtjänar att vara gravid, när det finns så många som kämpar och längtar, men inte lyckas. Kanske udda, men jag får dåligt samvete, framförallt inför de väninnor som jag vet har fertilitetsproblem .

Men inte ska man känna skam och skuld över sina känslor- tillåt dig att känna dem och så lär man sig så småningom att hantera dem.

 

[Amha]

@Blueberry nu hoppar jag in här igen. Först kan jag bekräfta att det finns bra läkemedel för att sova igenom olika faser. Jag hade en rätt lång förlossning och fick det flera gånger och det var så skönt att ha. Någon av gångerna sluddrade jag fram att det var tur att morfin (tror jag det var?) är olagligt för annars hade jag varit knarkare innan jag föll in i en väldigt djup och skön sömn gick även igenom nästan alla team på förlossningen så ni som ska till Danderyds kommer hamna i goda händer, det lovar jag

Eftersom att du har gått på samtal för just din rädsla har jag väldigt svårt att tänka mig att du kommer bli illa behandlad och du har alltid rätt att byta BM.

Mamma och jag satt för någon dag sedan och pratade om det där med att kvinnor ska tycka om barn, gilla att vara gravida etc. Mamma avskydde barn. Mormor var dagmamma och mamma hade väldigt dåliga minnen från dessa äckliga snorungar sen kom jag, efter en graviditet med oro kring huruvida hon skulle älska mig. Det gick ju bra och hon skaffade fler. Nu är hon familjehem.

Jag gillade inte barn men kunde tänka mig in i föräldrarollen. Däremot andras ungar... När dottern var 5 månader började jag gå på öppna fsk. Totalt socialt inkompetent för att umgås med småbarnsföräldrar! Folk frågade saker om tös och jag försökte verkligen anstränga mig för att hitta på frågor om deras barn och låta intresserad. Sååå ointresserad av andras barn så det finns inte! Nu passar jag dock en grannes dotter ibland och umgås flitigt med dem men jag ryser av obehag när mamma berättar att hennes senaste placering som jag ännu inte mött är ett barn med mycket att säga som klänger runt benen. Jag upplever mig dock som en helt okej mamma trots att jag inte gillar barn i allmänhet och det tog en vecka innan jag började känna mer än ansvar för min egen dotter. Det är en individ man måste lära känna, precis som att jag behöver flera dejter med folk för att bli kär.

Och du, jag hatar att vara gravid. Trots det försöker vi att skaffa ett barn till och det var jag som ställde frågan.

 

[miiiiiiia]

@Blueberry tycker som redan nämnt att du är grymt modig som delar med dig och är så öppen som du är!

Jag känner igen en del som du skriver, jag har också alltid undvikit barn och känt mig väldigt obekväm runt barn. Har också vart väldigt rädd för att gå sönder under förlossningen, nu känner jag mig så redo jag kan bli, är säkert inte i närheten av din nivå på rädsla men det som hjälpt mig är min barnmorska men mest har min yogalärare hjälpt mig, hon är heeeelt underbar och får en att verkligen känna sig unik och hjälper en med vad man vill, hon tar sig tid och har bra övningar, jag har aldrig känt mig så lugn som när jag är med henne, hon är även bm så är nästan sugen på att fråga om hon kan vara med på förlossningen!

Sen vet jag inte om jag även "mognat" in i graviditeten och det är därför jag känner mig lugnare, min yogalärare har sagt hur ofta som helst att visst behöver barnet nio månader på sig för att vara redo men mamman behöver det minst lika mycket om inte mer!

Om det finns gravidyoga där du bor så rekommenderar jag det starkt, även till alla er andra! Hon berättade även att hon hade haft privakurser för en del par!

 

[Sofie.S]

Vad klumpigt en människa kan utrycka sig ibland!
Känns inte så smart att säga till en höggravid människa med hormoner att hon ska försöka äta mindre och röra på sig mer.. Behöver jag ens påminna att jag har förjäklig foglossning och vart sjukskriven sen v 25?
Tycker att min BM har vart super! Men idag pratade vi vikt och nämnde att jag gått upp 20 kg och det var inte helt optimalt enligt henne.
Blir så irriterad, vägde 60 kg på inskrivningen och äter absolut inte särkilt ohälsosamt..

 

[Miks]

Vad klumpigt en människa kan utrycka sig ibland!
Känns inte så smart att säga till en höggravid människa med hormoner att hon ska försöka äta mindre och röra på sig mer.. Behöver jag ens påminna att jag har förjäklig foglossning och vart sjukskriven sen v 25?
Tycker att min BM har vart super! Men idag pratade vi vikt och nämnde att jag gått upp 20 kg och det var inte helt optimalt enligt henne.
Blir så irriterad, vägde 60 kg på inskrivningen och äter absolut inte särkilt ohälsosamt..

Verkligen osmidigt! Jag tycker de borde förstå att vikt ofta är en känslig fråga. Sen tror jag inte att BM säger det för att vara elak egentligen. Det är ju lite deras jobb att hålla koll så att vi gravida mår så bra vi bara kan. Sen finns det ju inte jättemycket att göra just på motionsfronten när man har foglossning och där kunde hon ju varit lite finkänsligare.

Jag tror tyvärr att det är ganska många som äter bullar, kakor och snask och tänker eller till och med menar öppet att de ska ju ändå bli tjocka så spela roll. Jag tror BM är ute efter att kolla så att du inte är en "sån". Vet du med dig att du inte äter en 250 grams chokladkaka varje dag utan att du håller dig till ungefär samma som innan graviditeten så ser inte jag någon anledning att ta åt dig. Du (och vi andra invalidos ) får ta igen motionen sen när vi har bebis på utsidan!

Gör ditt bästa och stressa inte över det! Och låt inte BM påverka dej. Dock är det ju hennes jobb att hålla koll så det inte finns tecken på typ havandeskapsförgiftning, diabetes och jag vet inte allt som gör att man går upp i vikt.

Mvh Miks

 

[westernsuzie]

Var hos barnmorskan idag och tack o lov såg nästan alla värden bättre ut idag Däremot är min mage väldigt stor så eventuellt kommer jag få gå på ett extra ultraljud och kolla om det är en jättebebis där inne hade inte gått upp särskilt mycket i vikt konstigt nog utan har bara vääldigt stor mage!

 

[Sofie.S]

@Miks
Ja hon menade säkert väl egentligen, bara att det blev så tokigt!
Förstår att de vill "fånga" upp de som äter väldigt osunt eller onyttigt! Men jag har glutenintolerans så kan ju inte äta så mycket fika eller godis.
Låter det rinna av mig och fortsätter äta som jag har gjort nu och innan graviditeten.
Längtar något otroligt efter känslan att få komma ut och promenera med barnvagnen.

 

[westernsuzie]

Vad klumpigt en människa kan utrycka sig ibland!
Känns inte så smart att säga till en höggravid människa med hormoner att hon ska försöka äta mindre och röra på sig mer.. Behöver jag ens påminna att jag har förjäklig foglossning och vart sjukskriven sen v 25?
Tycker att min BM har vart super! Men idag pratade vi vikt och nämnde att jag gått upp 20 kg och det var inte helt optimalt enligt henne.
Blir så irriterad, vägde 60 kg på inskrivningen och äter absolut inte särkilt ohälsosamt..

Klumpigt och underligt sagt! Alla jag vet som gått upp runt 20 kg eller mer när de har varit gravida har tvärtom varit väldigt aktiva av sig, men samlat mycket vätska (kanske just för att de är aktiva och kroppen därför inte riktigt pallar med och därför börjar samla vätska??) . Skitjobbigt, men fördelen är att man kissar ut det typ första veckan när barnet fötts så man går väldigt snabbt ner igen i alla fall

 

[Blueberry]

Tack snälla ni
Jag kunde inte riktigt läsa era inlägg (och pm, för den delen) i går, jag var verkligen helt inne i känslostormen efter samtalet och det tog hela kvällen och många tårar innan jag landade igen.

I dag träffade jag läkaren på specialistmödravården, och blev helt kär. Så mycket visdom och kloka ord i en enda person... Vi pratade och jag grät, men det mynnade ut i att jag inte är deprimerad. "Jag är inte orolig för dig, men jag ser att det här är väldigt jobbigt för dig. Jag ser också att du har egna verktyg och att du känner dig själv väldigt "

I går = enorm känslostorm
I dag = enorm lättnadskänsla

Det kanske ordnar sig det här?

 

[Amha]

Tack snälla ni
Jag kunde inte riktigt läsa era inlägg (och pm, för den delen) i går, jag var verkligen helt inne i känslostormen efter samtalet och det tog hela kvällen och många tårar innan jag landade igen.

I dag träffade jag läkaren på specialistmödravården, och blev helt kär. Så mycket visdom och kloka ord i en enda person... Vi pratade och jag grät, men det mynnade ut i att jag inte är deprimerad. "Jag är inte orolig för dig, men jag ser att det här är väldigt jobbigt för dig. Jag ser också att du har egna verktyg och att du känner dig själv väldigt "

I går = enorm känslostorm
I dag = enorm lättnadskänsla

Det kanske ordnar sig det här?

Klart att det löser sig! Du är i proffsens armar både nu och då

 

[Blueberry]

Här är bulan i vecka 24 förresten.
Fattar inte att den ska bli större?
Kan den inte bara vara så här lagom stor och ganska stenhård tills den är klar?

 

[miiiiiiia]

Tack snälla ni
Jag kunde inte riktigt läsa era inlägg (och pm, för den delen) i går, jag var verkligen helt inne i känslostormen efter samtalet och det tog hela kvällen och många tårar innan jag landade igen.

I dag träffade jag läkaren på specialistmödravården, och blev helt kär. Så mycket visdom och kloka ord i en enda person... Vi pratade och jag grät, men det mynnade ut i att jag inte är deprimerad. "Jag är inte orolig för dig, men jag ser att det här är väldigt jobbigt för dig. Jag ser också att du har egna verktyg och att du känner dig själv väldigt "

I går = enorm känslostorm
I dag = enorm lättnadskänsla

Det kanske ordnar sig det här?

Klart det löser sig!


Kl
Idag var jag och min sambo på SöS på "föreläsning" om hur förlossningen går till där och om hur eftervården funkar, kändes väldigt skönt att ha träffat några som jobbar där och se och höra om hur dom jobbar!

Var även på mvc igår och jag blev lite chockad över vad jag vägde nu, BM sa inget om det, nämnde det inte ens, men för mig kändes det och nu ska jag börja äta bättre och ut och gå minst en gång varje dag. Jag är bara hemma på dagarna och det har vart väldigt enkelt att äta "hela tiden".... Nu känner jag mig inte stor i kroppen och min sambo tycker inte heller jag blivit tjock så jag vet inte vad det är som väger så mycket...