Vinterföräldrartråden 2017/18

[YaHilweh]

Har tittat lite på tygblöjor men kommer aldrig få med mannen på det. Försökte redan med första dottern.

 

[YaHilweh]

Nu har Eleonora flyttat in hos oss

 

[Cattaflajna]

Är som flera av er andra inte heller direkt exalterad, svårt att koppla hjärtslagen å ul också.. tror fortfarande inte jag förstått helt att ett barn kommer snart.

Senaste tiden har jag mest haft ångest och funderingar över va fasen jag gett mig in på... självklart spelar väl hela min situation med sambon in en hel del också, är varenda dag arg och ledsen över hela situationen.. men det tar så mycket kraft så nu är det en dag i taget som gäller, allt annat får lösa sig sen

Haha usch, lät som jag är super naiv...

 

[FeatherCloud]

Är som flera av er andra inte heller direkt exalterad, svårt att koppla hjärtslagen å ul också.. tror fortfarande inte jag förstått helt att ett barn kommer snart.

Senaste tiden har jag mest haft ångest och funderingar över va fasen jag gett mig in på... självklart spelar väl hela min situation med sambon in en hel del också, är varenda dag arg och ledsen över hela situationen.. men det tar så mycket kraft så nu är det en dag i taget som gäller, allt annat får lösa sig sen

Haha usch, lät som jag är super naiv...

Visst ja, hur går det för dig och sambon? Förstår att det är svårt att känna glädje när situationen är som den är. Har du andra runt omkring dig som kan stötta och så..?

 

[Cattaflajna]

Visst ja, hur går det för dig och sambon? Förstår att det är svårt att känna glädje när situationen är som den är. Har du andra runt omkring dig som kan stötta och så..?

Jag vet som inte hur jag ska förklara, det är bra men ändå inte ungefär.. sambon är ju väldigt inställd på att vi framöver ska separera, och för hans del tycker han väl redan att vi gjort slut.. Men som jag skrev innan, det tar så mycket energi från mig så jag försöker att inte tänka för mycket på hela situationen just nu.

Jo, tror nog att jag har vänner och familj som stöttar. Jag är bara inte den som ber om hjälp eller ens öppnar upp mig särskilt mycket, mer den som lider i tystnad... vilket jag vet inte är något vidare bra egentligen, men skjuter liksom upp det hela till senare.

Tack för att du fråga ändå

 

[Rugge]

Och där kom världens förkylning.
Skit.
Gör ont i nedre delen av buken när jag hostar

 

[YaHilweh]

Blä. Drömmar, jag vaknade nyss av massa drömmar. Inte kopplade till graviditeten tror jag.
Jag har nyss plöjt PLL och drömmer om att jag är fast i samma skit. Att mrs D kommer för att hämnas osv.
Hur ska jag klara att plöja sista säsongen nu

 

[Sofie_B]

Sådär är det inte ovanligt att känna. Man står inför en stor förändring och för mig var den största oron inför första barnet att jag inte skulle knyta an och känna de där överväldigande känslorna. För en del kommer de vid förlossningen och för andra växer de sakta men säkert fram.
Denna gången ligger oron mer i att hur ska jag hinna ge båda barnen så mycket som jag vill och kommer sonen känna sig åsidosatt?
Men jag tänker att det kommer bli bra

Förstår det, att det är helt andra funderingar som dyker upp när man har ett barn sedan innan. Det är ju många som säger att det blir en stor omställning. Vi brottas lite halvt med det iom att min man har två barn sedan tidigare, dock är dom ganska stora (9 och 11). Men det märks tydligt på dom att dom oroar sig för hur det ska bli när bebisen kommer, om pappa kommer ha tid för dom, om han kommer älska sin nya familj mer osv.

 

[Sofie_B]

Jag känner mig inte heller superexalterad, och har jättesvårt att koppla ihop hjärtljud och UL-bilder med den jag känner i magen. Blir också stressad av alla som säger att en lär sig bebisens dygnsrytm i magen etc, för jag ser inga mönster alls i rörelser och tycker inte jag/vi får kontakt med beröring eller ljud...
Så jag är också lite orolig över anknytningen, (jag gillar ju inte ens barn!) och kan verkligen inte känna att livet kommer omvälvas helt radikalt... (Däremot är jag nyfiken på att se vad vi har kokat ihop för något och det får vara gott nog tills kärleken kommer..)

Äsch, du blir mest svamligt. Men känns inte att du är ensam om de känslorna, det är nog vanligare än en tror. Och för att knyta an till det jag skrev innan, barnprylar kan mycket väl fungera för vissa som ett sätt att försöka förstå och knyta an lite mer, och för andra inye... vi är ju olika

Delar många av dom känslorna och funderingarna. Jag ser väl inte heller något tydligt mönster i hur bebis rör sig spritt över dagen (alltså att han alltid sover x minuter och sedan rör på sig y minuter), men han är ganska regelbunden med hur mycket han lever om när han har en aktiv period. Är dock tydligt att han reagerar på beröring, ljud och när jag dricker något som är kallt eller sött.

 

[Sofie_B]

Jag vet som inte hur jag ska förklara, det är bra men ändå inte ungefär.. sambon är ju väldigt inställd på att vi framöver ska separera, och för hans del tycker han väl redan att vi gjort slut.. Men som jag skrev innan, det tar så mycket energi från mig så jag försöker att inte tänka för mycket på hela situationen just nu.

Jo, tror nog att jag har vänner och familj som stöttar. Jag är bara inte den som ber om hjälp eller ens öppnar upp mig särskilt mycket, mer den som lider i tystnad... vilket jag vet inte är något vidare bra egentligen, men skjuter liksom upp det hela till senare.

Tack för att du fråga ändå

Usch vad jobbigt. Lider med dig! Nu är jag inte så insatt i just din situation, men rent generellt så är det ju en väldigt stor omställning att vänta barn så det kan ju bli bättre längre fram också! Hoppas verkligen det stämmer för er.

Jag har nog inte heller förstått att det kommer ett barn. Och att det faktiskt är ett barn (!!!!) som buffar där inne i magen. Det går inte riktigt att greppa för min del.

 

[Sofie_B]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

 

[YaHilweh]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

Det är en svår balansgång och vissa dagar går det andra inte. De dagar med noll sömn, då fixar i vart fall inte jag allt för många motgångar. De med häst tror jag har en helt annan motivation för då måste man ut vare sig barnet vill eller inte. Jag har inte dom måsten och tar istället dagarna som dom kommer. Ibland bara tappar man lusten. Då upplever jag att jag är en bättre mamma om jag stannar hemma än om jag försöker något jag tappat suget till, då tappar jag humöret lättare tex.

Idag får dottern ibland åka till dagis i pyjamas för att kriget inte är värt att ta. Men då handlar det om en otroligt bestämd dam i 2 årsåldern. Som kan bli fly förbannad om man tex. Missar att hon ska mata hunden på morgonen.

Jag är oxå en människa med många bollar i luften, men jag har fått tänka om familjen är för mig viktigare idag och jag får pyssla med det jag kan istället. Jag känner att det viktigaste är att jag är en bra mamma, sedan får jag ta dagen som den kommer.

Humöret sviktar väldigt fort första tiden, hormonerna är nästan värre efter FL än vad de är nu innan, så upplevde jag det i vart fall.

 

[Sofie_B]

Ja

Det är en svår balansgång och vissa dagar går det andra inte. De dagar med noll sömn, då fixar i vart fall inte jag allt för många motgångar. De med häst tror jag har en helt annan motivation för då måste man ut vare sig barnet vill eller inte. Jag har inte dom måsten och tar istället dagarna som dom kommer. Ibland bara tappar man lusten. Då upplever jag att jag är en bättre mamma om jag stannar hemma än om jag försöker något jag tappat suget till, då tappar jag humöret lättare tex.

Idag får dottern ibland åka till dagis i pyjamas för att kriget inte är värt att ta. Men då handlar det om en otroligt bestämd dam i 2 årsåldern. Som kan bli fly förbannad om man tex. Missar att hon ska mata hunden på morgonen.

Jag är oxå en människa med många bollar i luften, men jag har fått tänka om familjen är för mig viktigare idag och jag får pyssla med det jag kan istället. Jag känner att det viktigaste är att jag är en bra mamma, sedan får jag ta dagen som den kommer.

Humöret sviktar väldigt fort första tiden, hormonerna är nästan värre efter FL än vad de är nu innan, så upplevde jag det i vart fall.

Ja, jag förstår ju att man kan ändra sig efter en pissig natt såklart och inte vilja göra det man hade planerat, det händer ju mig som inte har barn också! Eller att man vaknar upp och bara är osugen på det man hade planerat. Så det lastar jag ingen för och tycker absolut att man ska anpassa sig efter. Jag tänker mer på dom situationerna då föräldrarna egentligen vill komma ut men blir helt styrda av bebisen som gör sig "omöjlig". Hur det ska vara så svårt att bara ta med den? Sen köper jag absolut att det vissa dagar kan bli så som för er, att man får åka iväg med dom i pyjamas för att striden inte är värd att ta. Jag har ju mycket mer förståelse för det än för föräldrar som ställer in saker dom egentligen ville eller behövde göra bara för att dom inte fick barnet att byta från pyjamas. Men det kanske bara är jag.

 

[Saigon]

Ja


Ja, jag förstår ju att man kan ändra sig efter en pissig natt såklart och inte vilja göra det man hade planerat, det händer ju mig som inte har barn också! Eller att man vaknar upp och bara är osugen på det man hade planerat. Så det lastar jag ingen för och tycker absolut att man ska anpassa sig efter. Jag tänker mer på dom situationerna då föräldrarna egentligen vill komma ut men blir helt styrda av bebisen som gör sig "omöjlig". Hur det ska vara så svårt att bara ta med den? Sen köper jag absolut att det vissa dagar kan bli så som för er, att man får åka iväg med dom i pyjamas för att striden inte är värd att ta. Jag har ju mycket mer förståelse för det än för föräldrar som ställer in saker dom egentligen ville eller behövde göra bara för att dom inte fick barnet att byta från pyjamas. Men det kanske bara är jag.

Mkt handlar om vad du får för bebis. Vissa är enormt mkt att ta hand om som spädisar medan andra är enklare. Ett enormt närhetsbehov, en maratonammare, en kolikbebis eller en-vaken-hela-nätterna-bebis mfl, kan göra att man ibland inte tycker det är värt att ge sig ut på det man hade planerat. Och att just sänka ambitionsnivån var en av de viktigare sakerna tyckte jag för att få en smidig bebistid. Det är svårt att förklara men man upptäckte ganska snabbt att det blev bäst för alla om man bara tog det för var det var just den dagen. För oftast kom det en bättre dag dagen efter, eller en annan dag, då man kunde göra det man hade ställt in tidigare. Sen kommer det perioder när de är superenkla att ha med sig och bara hänger med på allt utan att bli övertrötta. Men alla dagar är inte sådana. Det går fram och tillbaka. Men det är en förhållandevis kort period som det handlar om.

 

[Positron]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

Jag var iväg väldigt mycket på egen hand med bebis när jag var föräldraledig. Men då hade vi en välfungerande amning, bebis bajsade en gång i veckan och det gick finfint för honom att åka vagn/sele/bilstol. Och jag hade inga problem med att amma offentligt. Men visst var det meckigt många gånger och hade man haft en kass natt så var det kanske att man valde lättaste vägen den dagen.
Sen kan jag erkänna att vi hjälptes åt väldigt mycket med bland annat blöjbyten i början. Mycket tror jag att det är för att bli en familj, om du förstår vad jag menar, snarare än att det bhövdes rent praktiskt.

Sen kan jag absolut förstå de som inte kommer iväg alls. Tänk dig själv att du byter femte bajsblöjan den dagen och har fått på dig och bebis alla kläder, packat osv och precis när du ska ut genom dörren så bajsar bebis. När den blöjan är bytt är det dags att amma och när bebis är mätt och nöjd kommer kräket som innebär klädbyte för både dig och bebis. Och på natten har det varit amning en gång i timmen vilket gör att du i bästa fall hunnit slumra till emellan gångerna. Då går man gärna och lägger sig när bebis väl somnat

Alla föräldrar och bebisar är olika och man gör sitt bästa för att orka med utefter sina egna förutsättningar

 

[Fritidsryttare]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

Hoppar in från sommartråden... Nu är det orättvist kanske då både jag och sambon är hemma fortfarande med vår kille som är 2,5 månader men min uppfattning är att det är inte så jobbigt som jag trodde innan. När jag plussade tänkte jag först att jag måste göra mig av med alla hästarna, hunden kommer bli lidande och jag får vara tacksam om jag får duscha, osv osv.
Nu vet jag inte om vår kille är så värst okomplicerad eller krävande, han är nog rätt normal. Men oftast hinner man med det man ska på dagen även om det varit en körig natt. De dagar jag inte gjort nånting så kan jag ärligt säga att det är självvalt på grund av bekvämlighet. Har aldrig varit med om att jag känt att jag håller på att gå under av trötthet, även om jag gick upp 03.30 igår natt. När de är så små så sover de rätt mycket och jag har bytt rätt många bajskaos-blöjor med gallskrikande bebis i baksätet på bilen eller i barnvagnen vid det här laget. Har man bara med sig rätt grejor (dvs en välorganiserad skötväska) så brukar det mesta lösa sig.

Jag har än så länge lyckats rodda ihop det med 3 hästar och en hund iaf. Hästarna går ute/på lösdrift ännu men även när fölet avvandes och de stod inne ett par veckor så funkade det. Jag släppte ut hästar och mockade 04.30 nån morgon. Kämpigt just då men det går ju. Som sagt, nu är sambon fortfarande hemma, men jag tror nog att jag hade roddat det även om han jobbat på sjön och är borta heltid periodvis.

 

[YaHilweh]

Ja


Ja, jag förstår ju att man kan ändra sig efter en pissig natt såklart och inte vilja göra det man hade planerat, det händer ju mig som inte har barn också! Eller att man vaknar upp och bara är osugen på det man hade planerat. Så det lastar jag ingen för och tycker absolut att man ska anpassa sig efter. Jag tänker mer på dom situationerna då föräldrarna egentligen vill komma ut men blir helt styrda av bebisen som gör sig "omöjlig". Hur det ska vara så svårt att bara ta med den? Sen köper jag absolut att det vissa dagar kan bli så som för er, att man får åka iväg med dom i pyjamas för att striden inte är värd att ta. Jag har ju mycket mer förståelse för det än för föräldrar som ställer in saker dom egentligen ville eller behövde göra bara för att dom inte fick barnet att byta från pyjamas. Men det kanske bara är jag.

Som tidigare nämnt, allt beror på vad man får för bebis.
Sambon och jag har hjälpts åt från start. Han har vart en klippa, speciellt då jag knappt var gående första 2v efter snittet.

 

[Sofie_B]

Mkt handlar om vad du får för bebis. Vissa är enormt mkt att ta hand om som spädisar medan andra är enklare. Ett enormt närhetsbehov, en maratonammare, en kolikbebis eller en-vaken-hela-nätterna-bebis mfl, kan göra att man ibland inte tycker det är värt att ge sig ut på det man hade planerat. Och att just sänka ambitionsnivån var en av de viktigare sakerna tyckte jag för att få en smidig bebistid. Det är svårt att förklara men man upptäckte ganska snabbt att det blev bäst för alla om man bara tog det för var det var just den dagen. För oftast kom det en bättre dag dagen efter, eller en annan dag, då man kunde göra det man hade ställt in tidigare. Sen kommer det perioder när de är superenkla att ha med sig och bara hänger med på allt utan att bli övertrötta. Men alla dagar är inte sådana. Det går fram och tillbaka. Men det är en förhållandevis kort period som det handlar om.

Ja, det är jag med på, att det beror på bebisen. Att en del har det ganska lätt och en del har det väldigt tufft. Men också att synen på vad som är tufft och inte varierar otroligt mycket mellan förälder och förälder. En del torkar glatt spya i hela baksätet på en mack och åker sedan med ett leende vidare till utflyktsmålet, en del bryter för samma sak ihop och önskar att dom aldrig hade begett sig ut. Men så är det väl med livet i allmänhet, alla har olika saker man tycker är jobbigt!

 

[Sofie_B]

Jag var iväg väldigt mycket på egen hand med bebis när jag var föräldraledig. Men då hade vi en välfungerande amning, bebis bajsade en gång i veckan och det gick finfint för honom att åka vagn/sele/bilstol. Och jag hade inga problem med att amma offentligt. Men visst var det meckigt många gånger och hade man haft en kass natt så var det kanske att man valde lättaste vägen den dagen.
Sen kan jag erkänna att vi hjälptes åt väldigt mycket med bland annat blöjbyten i början. Mycket tror jag att det är för att bli en familj, om du förstår vad jag menar, snarare än att det bhövdes rent praktiskt.

Sen kan jag absolut förstå de som inte kommer iväg alls. Tänk dig själv att du byter femte bajsblöjan den dagen och har fått på dig och bebis alla kläder, packat osv och precis när du ska ut genom dörren så bajsar bebis. När den blöjan är bytt är det dags att amma och när bebis är mätt och nöjd kommer kräket som innebär klädbyte för både dig och bebis. Och på natten har det varit amning en gång i timmen vilket gör att du i bästa fall hunnit slumra till emellan gångerna. Då går man gärna och lägger sig när bebis väl somnat

Alla föräldrar och bebisar är olika och man gör sitt bästa för att orka med utefter sina egna förutsättningar

Absolut. Och det finns ju inget egenvärde i att klara sig själv utan kan man så ska man ju absolut hjälpas åt, om inte annat så för familjekänslan och anknytningen för samtliga i familjen. Självklart! Men i min värld har jag svårt att förstå att en förälder är föräldraledig (på heltid) och den andra jobbar, men ändå måste den som jobbar sköta all typ av markservice (handling, matlagning, städning, inköp till bebis osv osv) efter jobbet då den som är hemma inte hinner med något alls utöver att ta hand om bebis. Jag har svårt att förstå hur dom kan kräva så mycket, även om jag förstår att man vissa dagar är helt slut och att man får sänka kraven på nivå på städning hemma osv markant när det kommer en bebis. Och att man vissa dagar inte orkar få något gjort, men att det ska vara så varje dag har jag svårt att greppa.

 

[Sofie_B]

Hoppar in från sommartråden... Nu är det orättvist kanske då både jag och sambon är hemma fortfarande med vår kille som är 2,5 månader men min uppfattning är att det är inte så jobbigt som jag trodde innan. När jag plussade tänkte jag först att jag måste göra mig av med alla hästarna, hunden kommer bli lidande och jag får vara tacksam om jag får duscha, osv osv.
Nu vet jag inte om vår kille är så värst okomplicerad eller krävande, han är nog rätt normal. Men oftast hinner man med det man ska på dagen även om det varit en körig natt. De dagar jag inte gjort nånting så kan jag ärligt säga att det är självvalt på grund av bekvämlighet. Har aldrig varit med om att jag känt att jag håller på att gå under av trötthet, även om jag gick upp 03.30 igår natt. När de är så små så sover de rätt mycket och jag har bytt rätt många bajskaos-blöjor med gallskrikande bebis i baksätet på bilen eller i barnvagnen vid det här laget. Har man bara med sig rätt grejor (dvs en välorganiserad skötväska) så brukar det mesta lösa sig.

Jag har än så länge lyckats rodda ihop det med 3 hästar och en hund iaf. Hästarna går ute/på lösdrift ännu men även när fölet avvandes och de stod inne ett par veckor så funkade det. Jag släppte ut hästar och mockade 04.30 nån morgon. Kämpigt just då men det går ju. Som sagt, nu är sambon fortfarande hemma, men jag tror nog att jag hade roddat det även om han jobbat på sjön och är borta heltid periodvis.

Ja, men lite så känner jag också! Att det är klart det suger där och då men att man grejar det.