Vinterföräldrartråden 2017/18

[cili]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

 

[jordgubbsdoft]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

Åh stackars dig vad jobbigt det måste kännas, håller tummarna.

 

[YaHilweh]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

Lider med dig, jag förstår precis vad du går igenom. En graviditet är sällan som man tror och tänker innan. Utan det är så mycket mer. Jag hade under min första grav oxå otroligt svårt att psykiskt acceptera vad somjag hände med kroppen. Denna gången går det lättare. Men nu är jag istället nästintill sängliggande om dagarna och är otroligt nojig över att jag börjar framkalla havandeskapsförgiftning då jag fått extern huvudvärk senaste dagarna ont i överdelen av magen och händer/fötter svullnar till och från. Inte konstant åt något håll.
Den här graviditeten har vart skor rakt igenom och då försöker jag aktivera en halv tam 2åring där emellan med.

Skulle jag bli inlagd så kommer vi ergonomiskt att dö. Han jobbar 3-skift med efterblivna tider. Och är aldrig på jobbet när dagis har öppet. Så hur det skulle lösas det vet jag faktiskt inte.

Just nu har jag legat i sängen vaken i 2h och tar mig inte upp pga ryggont och att världen snurrar när jag försöker.
Ska till bm på tisdag igen.

Jag hoppas att allt går bra för dig. Dotterns kusin kom 6v tidigt pga att värkarna startade första gången i vecka 27 sedan blev de inlagda med bricanyl och kortison tills hon bestämde sig för att komma ut.

 

[cili]

kvinnojouren

Såg att jag valt fel ord där. Kvinnokliniken heter det ju, dvs på sjukhusets mottagning.

 

[pollex]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

Vilken fruktansvärt eländig graviditet , jag känner så mycket med dig!

Med första barnet blev jag inlagd i v 25+3, öppen drygt 3 cm. Han föddes v 26+4.

Jag har dock också vänner och bekanta som fått indikationer på startande förlossning riktigt tidigt i graviditeten (läckande fostervatten, avkortad livmodertapp) och där det dröjt betydligt längre innan barnen kommit ut (v 32+ respektive vid fullgången tid).

Jag förstår att du mår skit nu. Jag hoppas att du får höra att du gör ett otroligt viktigt jobb nu "bara" genom att ligga och ge den lilla lite tid till. Jag håller alla tummar för att läget ska hålla sig stabilt.

Många kramar

 

[cili]

Vilken fruktansvärt eländig graviditet , jag känner så mycket med dig!

Med första barnet blev jag inlagd i v 25+3, öppen drygt 3 cm. Han föddes v 26+4.

Jag har dock också vänner och bekanta som fått indikationer på startande förlossning riktigt tidigt i graviditeten (läckande fostervatten, avkortad livmodertapp) och där det dröjt betydligt längre innan barnen kommit ut (v 32+ respektive vid fullgången tid).

Jag förstår att du mår skit nu. Jag hoppas att du får höra att du gör ett otroligt viktigt jobb nu "bara" genom att ligga och ge den lilla lite tid till. Jag håller alla tummar för att läget ska hålla sig stabilt.

Många kramar

Just idag mår jag riktigt dåligt, även fysiskt.
Först imorgon kan dom kolla hur mycket vatten som ligger kvar. Men mina värden ser bra ut, fosterrörelser känns av och nu ska dom mäta hjärtljud igen. Jag hoppas innerligt att hon kan stanna där inne till v 30 åtminstone. Men det är nog ett väldigt önsketänkande, trots att det inte finns några andra tecken på startat förlossningsarbete än. Förstår inte ens om dom planerar att försöka stoppa upp om det börjar, för ibland pratar dom om värkhämmande och ibland om ifall det blir naturlig eller KS om det skulle börja nu. Olika svar från olika läkare, vet inte alls vad jag ska försöka förbereda mig på.

 

[pollex]

Just idag mår jag riktigt dåligt, även fysiskt.
Först imorgon kan dom kolla hur mycket vatten som ligger kvar. Men mina värden ser bra ut, fosterrörelser känns av och nu ska dom mäta hjärtljud igen. Jag hoppas innerligt att hon kan stanna där inne till v 30 åtminstone. Men det är nog ett väldigt önsketänkande, trots att det inte finns några andra tecken på startat förlossningsarbete än. Förstår inte ens om dom planerar att försöka stoppa upp om det börjar, för ibland pratar dom om värkhämmande och ibland om ifall det blir naturlig eller KS om det skulle börja nu. Olika svar från olika läkare, vet inte alls vad jag ska försöka förbereda mig på.

Kommer ni till v 30 är det kanon, och gör ni det inte så är i alla fall varje dag på vägen dit värdefull (förlåt, jag ska inte tjata om det mer, men det var den läxan jag fick allra tydligast inpräntad i mig under vår sjukhus/neo-tid).

Jobbigt att du mår så dåligt idag och att du får så olika besked. Har du din partner/någon annan med dig som kan vara med och höra allt och följa alla turer, så att ni har varandra? Jag tror att det är ett av de verksammaste sätten att faktiskt lyckas få lite sammanhang i händelseförloppet.

En del av mig vill ta fasta på det positiva, att dina värden är bra och att er lilla verkar må bra där hon är. Samtidigt minns jag hur irriterad jag själv kunde bli på alla välmenande människor som ville peppa och säga att allt säkert skulle gå bra. Kunde de inte bara fatta att läget var hemskt och osäkert och att det var verkliga risker för vår bebis!? Så *pepp* om du vill ha det - annars "bara" mitt medlidande och tumhållning.

 

[astilbe]

Vilken tuff graviditet du har haft och har @cili Håller tummarna för att allt går bra för både dig och bebis och att du får allt det stöd du behöver!

 

[em-pirre]

Kommer ni till v 30 är det kanon, och gör ni det inte så är i alla fall varje dag på vägen dit värdefull (förlåt, jag ska inte tjata om det mer, men det var den läxan jag fick allra tydligast inpräntad i mig under vår sjukhus/neo-tid).

Jobbigt att du mår så dåligt idag och att du får så olika besked. Har du din partner/någon annan med dig som kan vara med och höra allt och följa alla turer, så att ni har varandra? Jag tror att det är ett av de verksammaste sätten att faktiskt lyckas få lite sammanhang i händelseförloppet.

En del av mig vill ta fasta på det positiva, att dina värden är bra och att er lilla verkar må bra där hon är. Samtidigt minns jag hur irriterad jag själv kunde bli på alla välmenande människor som ville peppa och säga att allt säkert skulle gå bra. Kunde de inte bara fatta att läget var hemskt och osäkert och att det var verkliga risker för vår bebis!? Så *pepp* om du vill ha det - annars "bara" mitt medlidande och tumhållning.

Så fint du skriver. ❤

 

[astilbe]

Nu spammar jag tråden känns det som men har ni beställt babybox ännu? Finns flera gratis boxar men står inget om detaljerat innehåll i dem. Vilken är bäst tycker ni? Jag har fått tips om Apoteket Hjärtats babybox samt Liberos.

Ett tips är att läsa villkoren innan du beställer bara. Genom flera av dem godkänner du att bli uppringd av dem ”och deras samarbetspartners”, dvs lovligt byte för telefonförsäljare (även om du är inlagd i nix)

Jag har hämtat ut från apoteket hjärtat, där räcker det med att bli medlem i deras apotek. Hann även anmäla mig till Liberos innan jag insåg att de var anslutna till telefonförsäljare.

Jag har gjort valet att det inte är värt alla telefonförsäljare, även om det är kul och spännande med gratispaket

 

[cili]

Kommer ni till v 30 är det kanon, och gör ni det inte så är i alla fall varje dag på vägen dit värdefull (förlåt, jag ska inte tjata om det mer, men det var den läxan jag fick allra tydligast inpräntad i mig under vår sjukhus/neo-tid).

Jobbigt att du mår så dåligt idag och att du får så olika besked. Har du din partner/någon annan med dig som kan vara med och höra allt och följa alla turer, så att ni har varandra? Jag tror att det är ett av de verksammaste sätten att faktiskt lyckas få lite sammanhang i händelseförloppet.

En del av mig vill ta fasta på det positiva, att dina värden är bra och att er lilla verkar må bra där hon är. Samtidigt minns jag hur irriterad jag själv kunde bli på alla välmenande människor som ville peppa och säga att allt säkert skulle gå bra. Kunde de inte bara fatta att läget var hemskt och osäkert och att det var verkliga risker för vår bebis!? Så *pepp* om du vill ha det - annars "bara" mitt medlidande och tumhållning.

Sambon körde mig till första sjukhuset, och kom till nuvarande hela dagen igår. Så han har hört det mesta och varit med vid ul och läkarsamtal. Just nu är han dock hemma, vi har djur som inte kan lämnas hur som helst och han måste till jobbet igen imorgon (men har redan pratat med sin chef, så vid minsta förändring får han lämna på stört utan att behöva meddela i förväg). Han finns ju dock på telefon, messenger och FaceTime så han känns ju ändå med i allt som händer.

Jag försöker ta dagarna i medicinperioder. Får antibiotika var sjätte timme och tänker att varje avklarad sådan är ett framsteg. Det känns mer överkomligt än hela dagar just nu. Och det faktum att båda kortisonsprutorna hunnits med var också en milstolpe. Men jag hade ju bra gärna haft ett hum om vattenmängden. Det enda jag vet är att vid de två ul som gjorts har det inte varit helt torrt, men heller inte i närheten av vad det borde.

 

[Monifa]

Fy tusan @Chili vilken graviditet Får hoppas pyret stannar ett tag till och att du inte går under fysiskt och psykiskt på vägen

 

[Sleepan]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

Nej men åh, vilket strul hördu!
Håller alla tummar att den lilla tjejen stannar så länge som möjligt och att allt går så bra det bara kan!
Stor kram goa du!

 

[Heulwen]

Ett tips är att läsa villkoren innan du beställer bara. Genom flera av dem godkänner du att bli uppringd av dem ”och deras samarbetspartners”, dvs lovligt byte för telefonförsäljare (även om du är inlagd i nix)

Jag har hämtat ut från apoteket hjärtat, där räcker det med att bli medlem i deras apotek. Hann även anmäla mig till Liberos innan jag insåg att de var anslutna till telefonförsäljare.

Jag har gjort valet att det inte är värt alla telefonförsäljare, även om det är kul och spännande med gratispaket

Aha, det hade jag helt missat med telefonförsäljare hos vissa. Har precis lagt in mig i Nix några år för sent efter att redan hunnit bli vansinnig på alla telefonförsäljare.

 

[Heulwen]

@cili Låter verkligen helt fruktansvärt, att du ska behöva ha genomgått denna svåra graviditet innan och nu det här med inläggning och alla risker på det. Livet är inte rättvist! Jag hoppas allt går bra för dig och er lilla och att ni tar igenom detta hela.

 

[pollex]

Sambon körde mig till första sjukhuset, och kom till nuvarande hela dagen igår. Så han har hört det mesta och varit med vid ul och läkarsamtal. Just nu är han dock hemma, vi har djur som inte kan lämnas hur som helst och han måste till jobbet igen imorgon (men har redan pratat med sin chef, så vid minsta förändring får han lämna på stört utan att behöva meddela i förväg). Han finns ju dock på telefon, messenger och FaceTime så han känns ju ändå med i allt som händer.

Jag försöker ta dagarna i medicinperioder. Får antibiotika var sjätte timme och tänker att varje avklarad sådan är ett framsteg. Det känns mer överkomligt än hela dagar just nu. Och det faktum att båda kortisonsprutorna hunnits med var också en milstolpe. Men jag hade ju bra gärna haft ett hum om vattenmängden. Det enda jag vet är att vid de två ul som gjorts har det inte varit helt torrt, men heller inte i närheten av vad det borde.

Det låter klokt att hitta en tidsrymd att räkna i, 6 h i taget. Och vad skönt att du hunnit få båda sprutorna! Vad är det som gör att de inte kan undersöka mängden vatten bättre redan idag?

Bra att sambon varit med dig mycket, och se till att ni prioriterar bort hans jobb så fort det finns minsta tecken på att något händer! Jag minns inte riktigt på vilken grund min sambo var ledig under min sjukhustid, troligen tog han sig bara ledigt (han pluggade då), men så fort bebisen kom ut så får man (om den fortfarande är så liten att den behöver vårdas på neo, och om inget har ändrats i reglerna på de ~åtta år som gått sedan det gällde oss) en specialform av vab som gör att man kan vara lediga från jobbet båda två. En världslig detalj kanske, men jag vill ändå säga det eftersom jag vet att det åtminstone för mig kan hända att jag i rena förvirringen "fortsätter som vanligt" (fortsätter att jobba till exempel) fastän det händer omstörtande saker som gör att man behöver finnas någon annanstans.

 

[pollex]

Så fint du skriver. ❤

Tack! @cili s situation berör mig väldigt mycket

 

[cili]

Det låter klokt att hitta en tidsrymd att räkna i, 6 h i taget. Och vad skönt att du hunnit få båda sprutorna! Vad är det som gör att de inte kan undersöka mängden vatten bättre redan idag?

Bra att sambon varit med dig mycket, och se till att ni prioriterar bort hans jobb så fort det finns minsta tecken på att något händer! Jag minns inte riktigt på vilken grund min sambo var ledig under min sjukhustid, troligen tog han sig bara ledigt (han pluggade då), men så fort bebisen kom ut så får man (om den fortfarande är så liten att den behöver vårdas på neo, och om inget har ändrats i reglerna på de ~åtta år som gått sedan det gällde oss) en specialform av vab som gör att man kan vara lediga från jobbet båda två. En världslig detalj kanske, men jag vill ändå säga det eftersom jag vet att det åtminstone för mig kan hända att jag i rena förvirringen "fortsätter som vanligt" (fortsätter att jobba till exempel) fastän det händer omstörtande saker som gör att man behöver finnas någon annanstans.

Dom har bara öppet på ultraljudsenheten på vardagar.
Har hunnit läsa på lite om tillfällig fp, och antar att dom kan svara på en del frågor på neo när vi väl hamnar där.

Tur i oturen att jag haft så mycket bäckensmärta, för sambon har idag kunnat ta hand om hästen helt på egen hand (han har varit med där varje dag, med få undantag, sen augusti). Skönt med en treåring som redan trappat ner aktivitetsnivån, så hon klarar att bara gå i hagen utan problem nu.

Också positivt att vi hade distansförhållande i två år tills februari, så det känns inte konstigt att ses över FaceTime och liknande. Vet att han åker hit i samma sekund jag ber honom, men just nu känns det som att han gör mer nytta hemma med djuren. Planen är att han kommer hit över em-kväll på tisdag om inget händer innan dess.

 

[Jenka]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

Usch. Grattis till graviditeten men tråkigt med komplikationer. För min svägerska gick vattnet i v29. Födde sen i v 33+0 och det har gått jättebra, andats själv från start osv.

 

[FeatherCloud]

Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.

Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.

I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.

Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?

Usch så jobbigt för dig! Både med dina besvär hittills och så detta uppepå det. Jag håller tummarna att bebis stannar inne ett tag till och att du lyckas få tiden att gå, låter klokt att dela upp det i etapper som du gör.