Vinterföräldrartråden 2017/18

[BernT]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

Det där har aldrig hänt oss. Vi har aldrig ens varit försenade till något pga barn, de enstaka gånger det hänt är det för att jag byter kläder 14 gånger pga beslutsångets. Och nej vi börjar inte klä på oss två timmar innan för säkerhets skull Jag tror en del är ens inställning + hur man är som person. Det mesta går bara man vill.

 

[BernT]

Absolut. Och det finns ju inget egenvärde i att klara sig själv utan kan man så ska man ju absolut hjälpas åt, om inte annat så för familjekänslan och anknytningen för samtliga i familjen. Självklart! Men i min värld har jag svårt att förstå att en förälder är föräldraledig (på heltid) och den andra jobbar, men ändå måste den som jobbar sköta all typ av markservice (handling, matlagning, städning, inköp till bebis osv osv) efter jobbet då den som är hemma inte hinner med något alls utöver att ta hand om bebis. Jag har svårt att förstå hur dom kan kräva så mycket, även om jag förstår att man vissa dagar är helt slut och att man får sänka kraven på nivå på städning hemma osv markant när det kommer en bebis. Och att man vissa dagar inte orkar få något gjort, men att det ska vara så varje dag har jag svårt att greppa.

Handla kan man ju göra med bebis (jag promenerade ändå massor varje dag) eller köra mathem. Laga mat kan man ju turas om med egentligen, typ köra storkok osv. Plocka undan i hemmet tar typ 5-10 min om man inte bor jättestort, och städa kan man ju hjälpas åt med eller göra med bebis i sjal. Jag tycker iaf det känns bättre att först plocka undan och ha det prydligt och sen chilla i soffan än att bara chilla och så är det stökigt runt omkring, men alla är inte så och det är ju okej på båda sätt.

 

[Positron]

Absolut. Och det finns ju inget egenvärde i att klara sig själv utan kan man så ska man ju absolut hjälpas åt, om inte annat så för familjekänslan och anknytningen för samtliga i familjen. Självklart! Men i min värld har jag svårt att förstå att en förälder är föräldraledig (på heltid) och den andra jobbar, men ändå måste den som jobbar sköta all typ av markservice (handling, matlagning, städning, inköp till bebis osv osv) efter jobbet då den som är hemma inte hinner med något alls utöver att ta hand om bebis. Jag har svårt att förstå hur dom kan kräva så mycket, även om jag förstår att man vissa dagar är helt slut och att man får sänka kraven på nivå på städning hemma osv markant när det kommer en bebis. Och att man vissa dagar inte orkar få något gjort, men att det ska vara så varje dag har jag svårt att greppa.

Hos oss var det verkligen så att sambon skötte all markservice de första 1-2 månaderna. Jag såg till att hunden fick komma ut medan han var på jobbet och att det blev fixat i stallet. Mer än så klarade jag oftast inte av att få uträttat på dagarna. Mannen fick skära min mat i munsbitar på kvällarna för jag satt fast med bebis vid bröstet. Många gånger fick jag knappt i mig någon annan lunch än mackor. Bebis ammade mycket och sov väldigt upphackat och det var ju inte som att min man kunde amma åt mig på nätterna... Det var först efter 2-3 månaders ålder som rutinerna började komma och man kunde börja göra saker utan att hela tiden ha en plan b. Men då var jag iväg på en hel del!

 

[Sofie_B]

Det där har aldrig hänt oss. Vi har aldrig ens varit försenade till något pga barn, de enstaka gånger det hänt är det för att jag byter kläder 14 gånger pga beslutsångets. Och nej vi börjar inte klä på oss två timmar innan för säkerhets skull Jag tror en del är ens inställning + hur man är som person. Det mesta går bara man vill.

Låter väldigt skönt att höra! För jag tänker också att det är så det måste vara, att inställning + hur man är avgör hur det blir förutsatt att man inte får ett barn med någon typ av problem för extremfall finns ju såklart! Sen vill jag bara förtydliga för alla - det jag har reagerat över är när man fortsatt vill men inte anser sig kunna göra saker för att man har barn. Inte att ens prioriteringar kan förändras eller att man vissa dagar inte anser det vara värt det att ens gå utanför dörren. Sånt har jag full förståelse för. Och även att man såklart hjälps åt så mycket man kan, oavsett om en jobbar och en är hemma!

 

[Sofie_B]

Hos oss var det verkligen så att sambon skötte all markservice de första 1-2 månaderna. Jag såg till att hunden fick komma ut medan han var på jobbet och att det blev fixat i stallet. Mer än så klarade jag oftast inte av att få uträttat på dagarna. Mannen fick skära min mat i munsbitar på kvällarna för jag satt fast med bebis vid bröstet. Många gånger fick jag knappt i mig någon annan lunch än mackor. Bebis ammade mycket och sov väldigt upphackat och det var ju inte som att min man kunde amma åt mig på nätterna... Det var först efter 2-3 månaders ålder som rutinerna började komma och man kunde börja göra saker utan att hela tiden ha en plan b. Men då var jag iväg på en hel del!

Det förstår jag, men jag tänker mer på bebisar och barn som är kanske runt halvåret och uppåt. När man ändå lite har fått in snitsen med allt. Första tiden förstår jag att man behöver mycket hjälp och att det kan vara svårt att få rutiner!

 

[Imogen]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

Som flera andra har sagt, en kombination av hur man är som person och vad man får för bebis.

Enbart baserat på hur vi haft det med sonen skulle jag lätt kunna säga att vi varit ute "som vanligt" och han har fått hänga på. Att allt går om man vill och det är klart man inte blir helt förändrad.

Men då har vi haft en bebis (och hittills även en lillasyster som är likadan) med en klockrent fungerande amning, som inte är vaken om nätterna, som inte har haft kolik eller jättebråkig mage, som gillat att åka vagn och som gått att söva precis överallt.

Ändrar man någon av de faktorerna blir det (nog) en helt annan femma. Bara en sån sak som om man har haft några nätter utan sömn så krävs det nog ganska lite för att inte orka med dagens planer.

Men sen är det ju oftast bara den där första tiden när bebisen är helt utan rutiner som är knepig. Sen brukar det nog sätta sig för de flesta

 

[Jenka]

Ja


Ja, jag förstår ju att man kan ändra sig efter en pissig natt såklart och inte vilja göra det man hade planerat, det händer ju mig som inte har barn också! Eller att man vaknar upp och bara är osugen på det man hade planerat. Så det lastar jag ingen för och tycker absolut att man ska anpassa sig efter. Jag tänker mer på dom situationerna då föräldrarna egentligen vill komma ut men blir helt styrda av bebisen som gör sig "omöjlig". Hur det ska vara så svårt att bara ta med den? Sen köper jag absolut att det vissa dagar kan bli så som för er, att man får åka iväg med dom i pyjamas för att striden inte är värd att ta. Jag har ju mycket mer förståelse för det än för föräldrar som ställer in saker dom egentligen ville eller behövde göra bara för att dom inte fick barnet att byta från pyjamas. Men det kanske bara är jag.

Jag har ett ganska "lätt/nöjt och lugnt barn sen innan. Tycker inte det i grund och botten varit så svårt, även om det finns dagar då man mår bäst av att ändra planerna som sagt eller dagar man blir trött redan innan man kommit ut genom dörren pga tex krig om kläder, sen när man precis är på väg måste blöjan bytas etc.

Alla kan nog ta barnet under armen (/i vagnen) och gå. Inte omöjligt. Men det finns barn som har kolik och gråter konstant tex. Jag har släktingar som ställde in en hel del i början för att det ändå inte hade gett de något mer än stress och ledset barn. Samt att mamman kände sig dålig som inte lyckades trösta barnet (utan anledning, ska ju tilläggas).

Tillägg: och att sovperioden, när de fått lite mer rutiner och är för intresserade av omgivningen för att sova var som helst, gärna inträffar precis när de vuxna gärna hade åkt iväg.

 

[Imogen]

Det förstår jag, men jag tänker mer på bebisar och barn som är kanske runt halvåret och uppåt. När man ändå lite har fått in snitsen med allt. Första tiden förstår jag att man behöver mycket hjälp och att det kan vara svårt att få rutiner!

Jaha, fast då måste jag nog säga att jag inte har stött på någon som inte kommit hemifrån med en 6-månaders. Om det inte varit något extremt typ en katastrofdålig natt. Men då är det ju undantaget

 

[Jenka]

Absolut. Och det finns ju inget egenvärde i att klara sig själv utan kan man så ska man ju absolut hjälpas åt, om inte annat så för familjekänslan och anknytningen för samtliga i familjen. Självklart! Men i min värld har jag svårt att förstå att en förälder är föräldraledig (på heltid) och den andra jobbar, men ändå måste den som jobbar sköta all typ av markservice (handling, matlagning, städning, inköp till bebis osv osv) efter jobbet då den som är hemma inte hinner med något alls utöver att ta hand om bebis. Jag har svårt att förstå hur dom kan kräva så mycket, även om jag förstår att man vissa dagar är helt slut och att man får sänka kraven på nivå på städning hemma osv markant när det kommer en bebis. Och att man vissa dagar inte orkar få något gjort, men att det ska vara så varje dag har jag svårt att greppa.

Maratonammande bebis som har för stort närhetsbehov för att låta sig läggas ner även övrig tid, en mamma som inte sovit på natten och en inställning att ansvaret för hemmet inte bara ligger på den som är hemma?

 

[Positron]

Det förstår jag, men jag tänker mer på bebisar och barn som är kanske runt halvåret och uppåt. När man ändå lite har fått in snitsen med allt. Första tiden förstår jag att man behöver mycket hjälp och att det kan vara svårt att få rutiner!

Du kan inte räkna med några rutiner förrän efter ca 3 månader, det finns en anledning till att man sägervatt den perioden är en "fjärde trimester".

Sen kan jag skriva som ett tillägg till diskussionen ovan, vi var väldigt aktiva och med på tillställningar i vår umgängeskrets mellan att han var 3 och 12 månader ca. Sen orkade vi inte längre. Vi fick barn ungefär samtidigt som ett annat par i kretsen och resten var barnlösa. Vi fick ingen stöttning alls utan folk tyckte mest att vi var gnälliga och tråkiga. Men med ett barn som haft 3-10 (oftast fler än 5) uppvak per natt i hela sitt liv och tog morgon mellan 4 och 5 på morgnarna så var det inte värt det. Vi var tvungna att rå om oss själva och det innebar att inte slarva med sömnen, för det var tufft som det var. Det andra paret med barn visade ingen förståelse alls. Konstigt? Nej. Deras barn hade sovit hela nätter sedan den var spädis och sov dessutom till 8-9. Det är väl klart det blir en viss skillnad i orken

 

[Saigon]

Ja, det är jag med på, att det beror på bebisen. Att en del har det ganska lätt och en del har det väldigt tufft. Men också att synen på vad som är tufft och inte varierar otroligt mycket mellan förälder och förälder. En del torkar glatt spya i hela baksätet på en mack och åker sedan med ett leende vidare till utflyktsmålet, en del bryter för samma sak ihop och önskar att dom aldrig hade begett sig ut. Men så är det väl med livet i allmänhet, alla har olika saker man tycker är jobbigt!

Jo, det är klart att man hanterar saker olika. Men ffa tror jag att det mga handlar om hur väldigt gärna man vill komma iväg. Ville man tillr mkt så var det ju klart att man kom iväg. I mitt fall dock ofta försenad. Medans det i mga fall inte kändes värt det. Mkt för att ens värdering kring vad som är viktigt/kul/givande ändrades en hel del.

 

[pollex]

En fråga som främst riktar sig till er med barn sedan tidigare;

En sak som jag reagerar över när vänner och bekanta får barn är hur otroligt meckigt dom får det. Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur det kan vara så att det ska krävas två vuxna människor på heltid för att kunna klä, mata och ta hand om en liten bebis. Hur det kan bli så att man kan säga "vi hade som ambition att komma ut idag men det blev helt enkelt inte så.. Vissa dagar är så, vi gör ett nytt försök imorgon!" och alltså mena att man hade viljan men inte fick till det rent praktiskt för att man blev hindrad av bajsblöjor, skrik, amning osv osv. Jag KAN inte förstå hur en bebis kan vara så svårhanterad?!

Jag tänker ju att det måste vara något fel på dom här föräldrarna (oskönt, jag vet). För samtidigt så ser jag en del vänner (ofta dom med hästbakgrund) som får till bebis, jobb, häst och tävlingar. Jag är egentligen inte ett dugg orolig för att jag ska bli en sådan förälder som blir "fastkedjad" i hemmet och som inte kan göra något utan att pappan är med och assisterar, men samtidigt kanske det är något som händer när bebisen kommer, typ att hormonerna förändrar en i grunden? Hur har ni upplevt det? Jag skulle på riktigt få panik om hela mitt liv blev förlamat för att jag måste byta en bajsblöja och att jag måste ställa in hela min dag, det kommer inte fungera. Jag som är van att ha många bollar i luften och flera företag att sköta.

Jag pratade med en bekant som har tre barn på tre år (d.v.s. när deras yngsta föddes var de äldre ~1,5 respektive ~3), och han konstaterade att folk i "deras" fb-föräldragrupp som fått sitt första barn berättade om dagar när de inte kom ur soffan - medan det inte var ett alternativ för dem eftersom deras äldre barn också behövde lite kärlek, omvårdnad och stimulans. Jag konstaterade att jag precis kände igen mig i det (fast med andra barnet då). Men vi kunde också båda konstatera att vi helt kunde identifiera oss med de soffbundna förstagångsföräldrarna - för vi har också varit där.

Därmed inte sagt att det händer alla, men det kan definitivt hända. Och det går förstås över, jag såg att diskussionen glidit över till 6 mån + bebisar och med åldern så brukar man ju hinna få in snitsen.

 

[Monifa]

Ryggont och dålig sömn, resultatet efter en natt (som inte är över än...) i en säng bortaplan utan min maggan Åker till Sundsvall på måndag och har 4 nätter borta i skitsäng.

Gnäll.

 

[Heulwen]

Nu var det länge sedan jag skrev här men försöker läsa ikapp och följer diskussionen om vad man "bör" orka med som nybliven förälder.

Kan säga att vi fått reda på att vi ska få en dotter! Och är nu i vecka 25. Har lite smått ångest över att få allt gjort med barnrummet och hur fint det "måste" vara.

 

[Heulwen]

Känner egentligen inte jättemycket för barnet heller än så länge. Känns inte så verkligt trots att hon lever om där inne, katterna är fortsatt betydligt mycket viktigare! Men jag tänker att det löser sig förr eller senare efter förlossningen.

 

[Heulwen]

Angående shopping av babygrejer så vill vi mest av miljömässiga skäl inte köpa massa nytt när det finns så mycket fint begagnat.

Vi var hos min mans bror+fru i veckan och fick hem massa bra grejer att låna i väntan på deras barn nummer 2 (om det blir något): Bl.a. babysitter, babyskydd, mjölkpump med diverse grejer, bärsele, rejäla bindor, vaginal salva, lite barnkläder, amningskudde, kuddar för barnets huvud etc. Mycket uppskattat!

Räknar med att få en del grejer i julklapp så tänker inte köpa så mycket innan dess oavsett. Men vet att jag vill ha en speciell "bedside crib" som är höj- och sänkbar och underlättar vid lyft och amning.

 

[Heulwen]

Angående symtom så har jag haft en ganska lätt graviditet än så länge, magen växer långsamt men nu börjar det ändå synas. Dock har jag ibland vaknat med vadkramper som någon gång gjort helvetiskt ont. Och sedan domnar en del av mitt högra lår bort, bara ytligt, när jag står länge eller t.ex. kör bil. Googlat mig till att det beror på att fostret trycker på en nerv som går från bäckenet ut till låret. Hoppas det inte ska förvärras bara så man behöver gå med kryckor eller något sådant!

 

[Heulwen]

Funderar lite på att byta BMM, vi har fortfarande inte fått träffa vår ordinarie BM. Gör ett nytt försök på fredag. Hon har vabbat varje gång, vilket känns så där då jag ska föda i Vab-ruari. Sedan har de ringt och försökt boka om våra tider. Kanske byter till en BMM närmare oss och med någon mer stabil på plats. Vi får se.

 

[Heulwen]

Nu börjar det nog förresten snart bli dags att lägga ridningen på hyllan. Ikväll skrittade jag medryttarhästen en halvtimme på ridbanan, med några enstaka varv i trav, vilket räckte för att magen skulle börja ila lite. Känns ganska omotiverat eftersom hästen dessutom undrar varför jag blivit så himla tråkig och inte låter honom galoppera längre Någon i tråden som rider fortfarande/öht? Har nog frågat innan men glömt svaret

Jag rider fortfarande på min medryttarhäst 3 dagar/vecka, hoppar även. Rider ut i mörkret och galopperar. Nu har han dock haft vila 1,5 vecka och ska sättas igång nästa vecka så vi får se hur det går då. Hans ägare har brutit fingret och kan inte rida på minst 6 veckor så jag kommer nog försöka hålla igång honom lite till. Så länge magen inte är i vägen och jag känner mig trygg så mår jag som allra bäst psykiskt och fysiskt av att hålla igång med ridningen.

Har börjat lära honom att parkera vid ett rejält träbord så jag ska kunna hoppa av lättare senare när magen är stor. Ibland har han försiktigt nosat på min mage, som att han vet att det bor någon liten där inne.

 

[Heulwen]

Nu spammar jag tråden känns det som men har ni beställt babybox ännu? Finns flera gratis boxar men står inget om detaljerat innehåll i dem. Vilken är bäst tycker ni? Jag har fått tips om Apoteket Hjärtats babybox samt Liberos.