Villrådig i relation

[catwoman]

Varning för långt och vimsigt inlägg, måste bara få skriva av mig, kände jag.
Jag lever i en relation sedan två och ett halvt år tillbaka, med en man som jag verkligen, verkligen älskar.
Men...jag har väl känt redan från början att han kanske inte är den som älskar mest i det här förhållandet.
Det tar ju ett tag innan man börjar känna en människa ordentligt, iaf är det så för mig, och allt eftersom jag lärde känna honom mer och mer, och få lite bakgrundshistoria om honom, så har det gått upp för mig att han är djupt deprimerad, kanske även lider av utmattningssyndrom. Vi har pratat om de här sakerna, eller mest jag då, och då har jag påtalat att han alltid är så trött, initiativlös, håglös osv, och att han borde ta ett snack med läkare. Även att han skulle behöva prata med psykolog om sånt han vart med om som barn och ungdom.
Och jodå, han har vart till läkare flera ggr, och kommit hem med svaret att dom har tagit prover men inte hittat någon fysisk anledning till varför han är så trött jämt...Att han mår dåligt psykiskt har han dock inte nämnt för dem...
Så här i efterhand skulle jag väl ha tagit i hårdare, men jag är nu en sån människa som inte gärna vill skriva andra på näsan om vad dom borde osv. Nu efter två och ett halvt år tillsammans är jag sjukskriven för utmattning och har förmodligen en depression oxå....All min energi har ju gått åt till att hålla mannen över vattenytan. Och ja, jag vet, jag rår ju för det själv...men man vill ju såklart hjälpa den andre.

När jag sjukskrev mig så gick det slutligen upp för honom att han kanske inte vart så himla kul att vara tillsammans med, och har nu börjat gå till psykolog och även fått antidepressiva som faktiskt gjort honom piggare. Men jag....jag är helt slut och tyvärr väldigt bitter på honom efter att ha fått kämpa i motvind och uppförsbacke i över två år...Han säger att han inser nu att han verkligen inte vart någon rolig partner och att han vill gottgöra mig, för han älskar mig mest i världen. Och jag vill bara slå honom i huvudet med nåt hårt....Skäms över mig själv att jag har låtit det gå så lång tid, att jag stannat kvar i relationen när det inte gav mig nåt annat än dåligt självförtroende och sjukskrivning. Men samtidigt, har man ens rätt att vara arg på en människa som betett sig "dåligt" pga en djup depression? Han har ju mått jättedåligt i ca 15 år, och till slut trodde han väl att han var en sån trött personlighet bara.
Nu går tankarna runt, runt i huvudet....Ska jag gå, trots att jag verkligen älskar honom och inget hellre vill än att få det att funka, eller stanna kvar, och hoppas att piller och psykolog gör honom till en "normalt" fungerande människa igen.
Skulle kanske säga att han inte har vart elak mot mig på nåt sätt, mer bara att han vart helt obrydd om allt. Har kanske sagt - Vad fin du är, - fem ggr på två och ett halvt år, halvhjärtat intresse för sex, ca en gång i månaden, och då ska det helst vara överstökat snabbt. Ligga och mysa har heller aldrig vart intressant. Likaså när vi är ute och gör något, han deltar liksom inte, står mest bredvid...Och ja, allt det här är ju sånt man inte är så brydd i när man är deprimerad såklart.
Jag är väl mest fundersam nu på om jag ens orkar fortsätta. Självförtroendet är som sagt i bottern, och jag kan bara inte se framför mig hur han skulle bli helt annorlunda och börja ge komplimanger och gilla sex och närhet helt plötsligt. Någon här som har erfarenhet av det ena eller andra? Som levt med någon som inte mått bra länge, hur gick det för er? Eller någon som vart deppad och som sen började må bra igen, blev det skillnad tycker ni? Kanske dumma frågor, men jag är helt blockerad och vet varken ut eller in just nu.

 

[stjarnhimmel]

Jag känner igen det så väl från en tidigare relation. Jag valde att gå men jag säger inte att det är det rätta för alla. Men för mig var det enda jag kunde göra.
Anledningen till att jag gick var att jag kände att jag inte kunde sitta och vänta på att han skulle förändras. Jag kände att jag behövde få mer feedback och energi från min partner. Dvs jag behöver någon som inte bara rycker på axlarna, som tar initiativ och som jag inte tycker känns ointresserad och oengagerad. Och jag kände att jag inte tyckte om den person som jag blev tillsammans med honom dvs jag blev frustrerad och det var inte roligt . Han ville att vi skulle fortsätta ihop men trots att jag tyckte så mkt om honom kände jag att det inte blev rätt. För jag behövde mer och kände att det inte var rätt att han skulle behöva förändra sig även om han själv ville det.

Så jag tänker att du ska ställa dig själv frågan- Vad händer om han inte förändras? Kan du leva med den person som han är idag? Vill han förändras?
Jag tänker att det du beskriver kan ha med depression att göra. Men tänk om han är så som person bara?

 

[catwoman]

Tack för svar! Du beskriver det precis som det känns! Det är väl så tankarna går, att OM han inte förändras, då måste jag gå. Kan inte stanna kvar i nåt som äter upp mig inifrån. Det positiva är väl att han verkligen inser hur "hemsk/jobbig" han har vart att leva med, och han bedyrar varje dag att han vill gottgöra mig, att han mår skit över hur dåligt jag mår nu osv...Han tycker iaf att pillren har hjälpt honom mycket på kort tid, och det ser/känner jag på honom oxå. Problemet är väl mest att jag just nu inte vet om jag ens orkar ge honom chansen, jag mår verkligen skit...jag som annars har hur mkt energi som helst över och gärna ger av den, jag sitter nu i soffan och vill inte gå ut ens...Att knappt få en komplimang eller känna att någon vill kramas med en, inte kul....Första gången jag haft den känslan i en relation, brukar annars få massa komplimanger osv. Tack för svar, jag behövde väl mest höra att jag inte var ensam i världen om att ha det såhär

 

[tanten]

Tack för svar! Du beskriver det precis som det känns! Det är väl så tankarna går, att OM han inte förändras, då måste jag gå.

Och hur länge ska du vänta? En månad, ett halvår ,ett år, tio år.

Ta en paus- uppehåll från varann. Kalla det vad du vill. Jag tror att ni ser klarare om ni är ifrån varann ett tag. Längtar ni ihjäl er efter varann - försök igen.

Men min tro är att du kommer att känna dig friare.

 

[Petruska]

Jag lever sedan länge med en person som har (haft) svår depressionsproblematik. Om man inte klarar av det utan att som du, lägga all energi på att hålla mannen ovanför vattenytan, då är det för jobbigt. Dessutom tar du ju åt dig personligen av hans brist på ork och brist på visat engagemang. Det är också för jobbigt.

Som jag läser ditt inlägg är du alldeles för ensam i relationen, och du har blivit medsjuk. Det vill säga, du vill ha något han inte förmår ge dig och du vill vara den som gör honom sådan att han kan ge det (och kan må bra i allmänhet). För mig låter det helt ogenomförbart.

Min bedömning är att du har blivit "medsjuk" (jfr medberoende).

 

[catwoman]

Tack för svar! Ja, visst är det så att jag är medberoende, utan tvivel. Men hur gör man för att inte bli det, är det bättre att lämna då? Hur lever man annars med en sådan människa, hur gör du? Blir man inte automatiskt ensam i relationen om den andre är helt utan ork och brist på engagemang? Du slog verkligen huvudet på spiken, tack för svar!

 

[Petruska]

Tack för svar! Ja, visst är det så att jag är medberoende, utan tvivel. Men hur gör man för att inte bli det, är det bättre att lämna då? Hur lever man annars med en sådan människa, hur gör du? Blir man inte automatiskt ensam i relationen om den andre är helt utan ork och brist på engagemang? Du slog verkligen huvudet på spiken, tack för svar!

Jag vill inte säga hur du ska göra. Men för mig har det inte varit särskilt svårt att undvika att utveckla medberoende. Jag är inte lagd åt det hållet, helt enkelt. Min egen känsla kring det handlar mest om att vi är två olika personer. Jag kastar mig inte in i att jag borde hjälpa, jag skulle aldrig, som du, tänka att jag borde ha stått på mig mer eller tagit i hårdare för att få partner att söka hjälp. Men jag vet inte hur man lär sig att vara sådan, jag vet inte ens om det är bra egenskaper. Jag är bara sådan.

Helt avgörande för att relationen har fungerat under de för min partner tyngre perioderna, är dock att partner och jag har sett (och ser) väldigt likartat på sjukdomen, och vi ser väldigt likartat på vad sjukdomen innebär för mig. Det innebär ju också bland annat att partner söker och tar emot hjälp vid behov, inte att det är jag som får honom till det.

Vad som skulle kunna vara avgörande för att få den relationen att fungera för dig, har jag ingen aning om, om något.

 

[stjarnhimmel]

Jag vill inte säga hur du ska göra. Men för mig har det inte varit särskilt svårt att undvika att utveckla medberoende. Jag är inte lagd åt det hållet, helt enkelt. Min egen känsla kring det handlar mest om att vi är två olika personer. Jag kastar mig inte in i att jag borde hjälpa, jag skulle aldrig, som du, tänka att jag borde ha stått på mig mer eller tagit i hårdare för att få partner att söka hjälp. Men jag vet inte hur man lär sig att vara sådan, jag vet inte ens om det är bra egenskaper. Jag är bara sådan.

Helt avgörande för att relationen har fungerat under de för min partner tyngre perioderna, är dock att partner och jag har sett (och ser) väldigt likartat på sjukdomen, och vi ser väldigt likartat på vad sjukdomen innebär för mig. Det innebär ju också bland annat att partner söker och tar emot hjälp vid behov, inte att det är jag som får honom till det.

Vad som skulle kunna vara avgörande för att få den relationen att fungera för dig, har jag ingen aning om, om något.

Det är väldigt intressant att höra dina erfarenheter. Det är en punkt där jag tror att jag skiljer mig från dig som mest och det är att jag drogs med i sinnesstämningen. Dvs när man tex äter middag så tyckte jag det blev tråkigt med någon som ryckte på axlarna eller satt och tittade åt andra hållet under hela middagen.
Så det fick mig att inse att jag påverkas av sinnesstämningar i hög grad och att jag ofta väljer vänner som har mkt energi och att jag har behov av det

 

[Alexandra_W]

JA man får vara arg, besviken osv på en person som mår psykiskt dåligt men inte tar tag i det/tar något ansvar.

Jag känner också igen mig. Tyvärr. I mitt fall var han medveten om det men tog inte ansvar. Tvärtom användes det som en ursäkt för att bete sig illa, inte uppfylla mina ens basala behov, vara egoistisk osv. Jag peppade, stöttade, pushade och skällde. Periodvis blev det bättre. Han insåg hur det påverkade, hur han betedde sig. Gråt och förlåt och dåligt samvete. Skulle gottgöra. Skulle ta tag i. Så otroligt tacksam jag ändå stannat, det hade nog inte många. Bl.a. Bl.a.

Sen gled det tillbaka till samma jävla visa. Tills jag raserade försvaren och insikten tydligen slog till igen. Tårar, förlåt etc etc.

Han gick till psykolog osv mellan varven. Det hjälpte. Men han hade sin bild av hur problemet skulle lösas. Samma problem han misslyckats med att lösa... Så nej psykologens metod var inte bra, han trodde mer på KBT. Fint, gå till en sån. Inget hände. Jag gav honom namn och nummer. Men då var det fel lära. Ja du fattar.

Jag gav upp. Det förstörde mig och jag insåg att hur mycket han än påstod han älskade mig, ville leva med mig och hur mkt temporära insikter han än fick. Så han hade lurat sig själv och gömt sig bakom sitt psykiska mående hela livet. Och han kommer inte sluta med det oavsett vad jag gör.

Jag gav det en sista chans. Där jag gick och talade om - när han grät och var beredd att göra allt och först nu förstått bl.a. Bl.a. - att jag ska hålla dörren öppen. OM du gör de här förändringarna (mycket konkreta). Då är jag beredd att försöka igen. Åh det skulle han ju.

Han försökte i typ 2 v. Sen slirade det i gamla spår igen. Så då gick jag även mentalt. Och nu är han långt inne i förnekelsen igen. Jag ät inte första som
Inte orkat. Jag är första som pekat på problemet, vägrat köpa läget men samtidigt peppat och stöttat. Men der spelar ingen roll. HAN är inte (och kommer aldrig bli i min värld) redo att ta tag i sig själv.

Så jag skulle vilja att du frågade dig själv hur mycket HAN helt själv gjort under denna tid? UTAN att du varit där och pushat och peppat? För DET svaret innehåller också svaret på hur stor chans det är något är annorlunda om 1, 5, 10 eller 35 år...

 

[stjarnhimmel]

JA man får vara arg, besviken osv på en person som mår psykiskt dåligt men inte tar tag i det/tar något ansvar.

Jag känner också igen mig. Tyvärr. I mitt fall var han medveten om det men tog inte ansvar. Tvärtom användes det som en ursäkt för att bete sig illa, inte uppfylla mina ens basala behov, vara egoistisk osv. Jag peppade, stöttade, pushade och skällde. Periodvis blev det bättre. Han insåg hur det påverkade, hur han betedde sig. Gråt och förlåt och dåligt samvete. Skulle gottgöra. Skulle ta tag i. Så otroligt tacksam jag ändå stannat, det hade nog inte många. Bl.a. Bl.a.

Sen gled det tillbaka till samma jävla visa. Tills jag raserade försvaren och insikten tydligen slog till igen. Tårar, förlåt etc etc.

Han gick till psykolog osv mellan varven. Det hjälpte. Men han hade sin bild av hur problemet skulle lösas. Samma problem han misslyckats med att lösa... Så nej psykologens metod var inte bra, han trodde mer på KBT. Fint, gå till en sån. Inget hände. Jag gav honom namn och nummer. Men då var det fel lära. Ja du fattar.

Jag gav upp. Det förstörde mig och jag insåg att hur mycket han än påstod han älskade mig, ville leva med mig och hur mkt temporära insikter han än fick. Så han hade lurat sig själv och gömt sig bakom sitt psykiska mående hela livet. Och han kommer inte sluta med det oavsett vad jag gör.

Jag gav det en sista chans. Där jag gick och talade om - när han grät och var beredd att göra allt och först nu förstått bl.a. Bl.a. - att jag ska hålla dörren öppen. OM du gör de här förändringarna (mycket konkreta). Då är jag beredd att försöka igen. Åh det skulle han ju.

Han försökte i typ 2 v. Sen slirade det i gamla spår igen. Så då gick jag även mentalt. Och nu är han långt inne i förnekelsen igen. Jag ät inte första som
Inte orkat. Jag är första som pekat på problemet, vägrat köpa läget men samtidigt peppat och stöttat. Men der spelar ingen roll. HAN är inte (och kommer aldrig bli i min värld) redo att ta tag i sig själv.

Så jag skulle vilja att du frågade dig själv hur mycket HAN helt själv gjort under denna tid? UTAN att du varit där och pushat och peppat? För DET svaret innehåller också svaret på hur stor chans det är något är annorlunda om 1, 5, 10 eller 35 år...

Bra inlägg.
jag tänker också att mitt ex alltid sa att han "ville ändras och att han skulle försöka men det är inte så lätt. "
Och jag insåg tillslut att det inte skulle ske. För jag tror det inte kommer ske förrän personen själv vill. Jag tror inte det funkar att man säger att man ska förändras födelsedag någon annan skull. Det blir samma sak som när jag skulle gå ner i vikt för att andra tyckte det.
Först när jag själv bestämde mig och slutade säga att jag skulle "försöka" så fick jag resultat.

 

[stjarnhimmel]

Tack för svar! Du beskriver det precis som det känns! Det är väl så tankarna går, att OM han inte förändras, då måste jag gå. Kan inte stanna kvar i nåt som äter upp mig inifrån. Det positiva är väl att han verkligen inser hur "hemsk/jobbig" han har vart att leva med, och han bedyrar varje dag att han vill gottgöra mig, att han mår skit över hur dåligt jag mår nu osv...Han tycker iaf att pillren har hjälpt honom mycket på kort tid, och det ser/känner jag på honom oxå. Problemet är väl mest att jag just nu inte vet om jag ens orkar ge honom chansen, jag mår verkligen skit...jag som annars har hur mkt energi som helst över och gärna ger av den, jag sitter nu i soffan och vill inte gå ut ens...Att knappt få en komplimang eller känna att någon vill kramas med en, inte kul....Första gången jag haft den känslan i en relation, brukar annars få massa komplimanger osv. Tack för svar, jag behövde väl mest höra att jag inte var ensam i världen om att ha det såhär

Det låter som vi är lite lika på en punkt dvs att vi påverkas mkt av folks sinnesstämningar. Dvs jag klarar inte av att leva med någon som bara rycker på axlarna, som under en hel middag bara tittar bort etc. Sen menar jag inte att man inte ska få ha dåliga dagar. Men jag inser att jag behöver människor runt mig som har energi eller så ska jag vara själv. Men inte vara varje dag med någon vars energi drar ner mig.

För annars dränerar det mig. Det tar för mkt energi av mig att umgås med folk som är så.
Och det är därför jag tycker du behöver fundera för du har också ett ansvar att ta hand om dig själv.

Och jag vet att det gör så jävla ont att kanske inse att man inte orkar. Det är så jävla jobbigt när man tycker om någon så mycket men att man samtidigt känner " Jag orkar inte. Min energi är slut. "

 

[catwoman]

Det är väldigt intressant att höra dina erfarenheter. Det är en punkt där jag tror att jag skiljer mig från dig som mest och det är att jag drogs med i sinnesstämningen. Dvs när man tex äter middag så tyckte jag det blev tråkigt med någon som ryckte på axlarna eller satt och tittade åt andra hållet under hela middagen.
Så det fick mig att inse att jag påverkas av sinnesstämningar i hög grad och att jag ofta väljer vänner som har mkt energi och att jag har behov av det

 

[catwoman]

Jag tror tvärtom att vi är väldigt lika där, vet inte hur många tillställningar vi vart på där vi gått hem nästan genast då jag inte fixar att han bara rycker på axlarna o tittar bort istället för att delta️

 

[Petruska]

Det är väldigt intressant att höra dina erfarenheter. Det är en punkt där jag tror att jag skiljer mig från dig som mest och det är att jag drogs med i sinnesstämningen. Dvs när man tex äter middag så tyckte jag det blev tråkigt med någon som ryckte på axlarna eller satt och tittade åt andra hållet under hela middagen.
Så det fick mig att inse att jag påverkas av sinnesstämningar i hög grad och att jag ofta väljer vänner som har mkt energi och att jag har behov av det

Ja, tråkigheten får man ju hitta sätt att slippa undan. Äta på egen hand, äta med vänner, gå ut och äta, läsa medan man äter, eller något sådant. Det är nog också lättare om personen är lite bipolär på det där viset att inte alla dagar under en längre depressiv period är lika grå, utan varierar. (Även om maniskhet är skönt att slippa.) Rätt många bipolära varierar ju mellan grader av deppighet och att må hyfsat vanligt. Då kan man ju umgås mer de bra dagarna, även under depressiva episoder.

 

[Petruska]

Jag tror tvärtom att vi är väldigt lika där, vet inte hur många tillställningar vi vart på där vi gått hem nästan genast då jag inte fixar att han bara rycker på axlarna o tittar bort istället för att delta️

I det läget tycker jag att det rimliga är att han går hem, inte du. Eller, mer rimligt att han känner efter i förväg och avgör vad som funkar och handlar efter det. Så kan du gå och ha trevligt utan honom om det är en dålig dag.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror tvärtom att vi är väldigt lika där, vet inte hur många tillställningar vi vart på där vi gått hem nästan genast då jag inte fixar att han bara rycker på axlarna o tittar bort istället för att delta️

Var det till mig?
För det inlägget var till Petruska.. att hen kunde hantera det annorlunda än mig.
I ett annat inlägg skrev jag att jag tror att du och jag är rätt lika.
Men vid den situationen så gjorde jag ibland så att jag gjorde saker själv även om vi båda var bjudna. Fördelen var att vi kunde prata ärligt om det. Och jag sa ibland att jag inte orkade umgås hela helgen när han inte mådde bra. Så jag åkte iväg på egna aktiviteter. Så det måste också finnas en dialog om vad du behöver för att må bra. Är det rimligt att hans mående styr så ni alltid åker om hem om han mår dåligt?
För mig är det inte självklart. Men- jag kände mig självisk då.. Så vissa såna tankar fick jag lära mig att tänka bort insåg jag efter ett tag.

 

[catwoman]

Jag vill inte säga hur du ska göra. Men för mig har det inte varit särskilt svårt att undvika att utveckla medberoende. Jag är inte lagd åt det hållet, helt enkelt. Min egen känsla kring det handlar mest om att vi är två olika personer. Jag kastar mig inte in i att jag borde hjälpa, jag skulle aldrig, som du, tänka att jag borde ha stått på mig mer eller tagit i hårdare för att få partner att söka hjälp. Men jag vet inte hur man lär sig att vara sådan, jag vet inte ens om det är bra egenskaper. Jag är bara sådan.

Helt avgörande för att relationen har fungerat under de för min partner tyngre perioderna, är dock att partner och jag har sett (och ser) väldigt likartat på sjukdomen, och vi ser väldigt likartat på vad sjukdomen innebär för mig. Det innebär ju också bland annat att partner söker och tar emot hjälp vid behov, inte att det är jag som får honom till det.

Vad som skulle kunna vara avgörande för att få den relationen att fungera för dig, har jag ingen aning om, om något.

Är det något ni gemensamt pratat er fram till, hur hans mående påverkar dig, och att han då själv inser att han måste söka hjälp. Eller är det något ni båda är överens om för att få det att funka?

 

[catwoman]

Var det till mig?
För det inlägget var till Petruska.. att hen kunde hantera det annorlunda än mig.
I ett annat inlägg skrev jag att jag tror att du och jag är rätt lika.
Men vid den situationen så gjorde jag ibland så att jag gjorde saker själv även om vi båda var bjudna. Fördelen var att vi kunde prata ärligt om det. Och jag sa ibland att jag inte orkade umgås hela helgen när han inte mådde bra. Så jag åkte iväg på egna aktiviteter. Så det måste också finnas en dialog om vad du behöver för att må bra. Är det rimligt att hans mående styr så ni alltid åker om hem om han mår dåligt?
För mig är det inte självklart. Men- jag kände mig självisk då.. Så vissa såna tankar fick jag lära mig att tänka bort insåg jag efter ett tag.

Förlåt, jag skriver inte ofta här så har dålig koll på hur man svarar någon speciell Jag är en rätt självständig person, som absolut kan göra saker själv. En av orsakerna till att jag är så bittert arg på honom är för att han tackar ja till att komma med på grejer, för att sen sitta som en zombie där, istället för att tacka nej o förklara att han helt enkelt inte orkar. ️

 

[sorbifolia]

Hinner inte skriva så mkt nu, men lägger ett inlägg så jag hittar tillbaks.
Känner igen en del av det du (TS) beskriver från min relation, som dock är något annorlunda. Min partner fungerar relativt bra på antidepressiva, men har fysiska bekymmer som ställer till utöver bara det psykiska.

Min tanke ut från det du skriver i första inlägget, så känns det som att han nu har börjat få hjälp, och om du verkligen älskar honom så skulle jag nog vilja avvakta lite och se om han klarar av att ändra sig tillräckligt mycket för att ni ska kunna funka ihop.

Sedan så kanske iom att du nu har blivit sjuk själv, att DU behöver en paus från honom för att bli bra och ta hand om dig själv. Annars kan det vara lätt att ni drar ner varandra så att ingen av er mår bra... Men ni kanske kunde bli särbos ett tag?

 

[Alexandra_W]

Bra inlägg.
jag tänker också att mitt ex alltid sa att han "ville ändras och att han skulle försöka men det är inte så lätt. "
Och jag insåg tillslut att det inte skulle ske. För jag tror det inte kommer ske förrän personen själv vill. Jag tror inte det funkar att man säger att man ska förändras födelsedag någon annan skull. Det blir samma sak som när jag skulle gå ner i vikt för att andra tyckte det.
Först när jag själv bestämde mig och slutade säga att jag skulle "försöka" så fick jag resultat.

Exet sa ju saker som att han insett hur hans mående osv påverkade relationen till andra, och att han själv inte ville behandla alla så. Det var ju inte bara jag som drabbades så att säga. MEN... det avgörande var att han inte "såg" det om man inte skrev det på näsan. Och om man påpekade t ex att ett visst handlande var väldigt sårande och egoistiskt, så kom det _alltid_ närmast reflexmässiga försvar. Man fick "slå sönder" de för att nå bakom försvarsmurarna. Varje gång. När man gjort det - DÅ 'såg han' och fick 'insikterna'. Men innan man hunnit blinka hade han byggt upp försvarsmurarna igen.

Just det där försöka tror jag du är inne på något väldigt viktigt. För en del av hans försvar och självbedrägeri var just att han "gjorde sitt bästa" och "försökte". Att han faktiskt i realiteten INTE gjorde varken sitt bästa eller försökte - det såg han inte. Och man kan sas inte "slå på den som försöker sitt bästa" så vips hade han en nyskapad ansvarsfrihetsgrund. Hans mående gjorde att han bla bla men han försökte faktiskt.

Tyvärr så inte ens när han gick så kom han ur det mer än temporärt. Han var jätteledsen, förkrossad, visste inte hur han skulle klara sig bla bla. Men samtidigt så "han gjorde sitt bästa men det räckte inte hela vägen, det är inget som är någons fel". Jag är stolt över att jag inte ställde mig upp och vrålade det jag kände i det läget...

Jag påpekade ibland att han när han får jobbiga insikter om att han behandlar folk i sin närhet (som sagt inte bara jag..) som skit, så ett par dagar senare när det där var för jobbigt att hantera så hade han alltid "fint och försiktigt lagt ner sig själv" med att han försöker sitt bästa. Och att det är skitsnack. Han kunde se det då. I en kvart...

Jag var djupt deprimerad (och hade ätstörningar och självskadebeteende) i många, många år när jag var yngre. Jag menar INTE alla är eller ska vara som mig eller något. Men jag såg, åtminstone efter en kort tid, vad jag gjorde människor. Och jag mådde piss av det. Oj vad jag lovade mig själv att jag skulle bli snällare, inte vara si, vara mer glad och följa med på saker osv. Sen klarade jag det inte. Men just att jag faktiskt själv såg och påverkades av det och inte ville göra så. TROTS att jag hade nästan för snälla och förstående pojkvänner med oceaner och tålamod av förståelse och som nästan ursäktade mig åt mig. Och det där kunde jag sakna hos exet, att inget verkade komma "självmant" utan det var först när man slagit ner försvaret, han var nära förlora mig etc som det kom minsta lilla. Ett kort tag. Och jag tror att just ens egen syn spelar stor roll. Mitt ex tyckte nog faktiskt innerst inne att han pga mående HADE rätt att agera som han gjorde. Sure det skadade folk och det väldigt djupt, men det var ju inte hans mening och han 'gjorde så gott han kunde'. Och att jag ffa (eftersom jag var en av få som verkligen satte ner foten) borde ha mer överseende. Att jag "inte förstod" honom och hans problematik osv.

Så... att inte själv tycka att man ska "försöka" utan att man ska göra - det kan nog spela otroligt stor roll. Under förutsättning man menar det och inte bara säger vad någon vill höra.