Villrådig i relation

[Kattennizze]

alltså jag tror det HELT avgörande att inte bli medberoende till någon som lider av psykiska problem. Om min partner hade blivit medberoende när jag mådde som sämst hade jag aldrig kommit så långt som jag gjort i livet. Jag tycker definitivt att ni ska ta en paus så du får hjälp med ditt medberoende.

 

[mandalaki]

@catwoman Jag gjorde som jag brukar när det gäller relationstrådar - kollade TS trådhistorik. Och när det gäller din hittade jag en två år gammal tråd. Då hade ni varit ihop i ett halvår och du beskrev, precis som nu, ett väldigt trist förhållande. Efter de första veckorna var han inte rolig att prata med längre.

Och då undrar jag: oavsett depression osv - han kanske ÄR en håglös och passiv person? Eller har han gått med samma depression i 2,5 år?

Edit: det låter lite som att du är kär i den person han skulle kunna vara - men faktiskt kanske inte är.

 

[Hyacinth]

Är det något ni gemensamt pratat er fram till, hur hans mående påverkar dig, och att han då själv inser att han måste söka hjälp. Eller är det något ni båda är överens om för att få det att funka?

Jag är inte @Petruska men lever i en liknande relation men det är jag som har en depression. Rent krasst tror jag att det är svårt att lära sig agera som petruska, antingen ser man det så eller inte.
Min partner agerar som petruska, och jag sköter mitt mående själv. Det faller sig naturligt. Min partner hade nog agerat lika oavsett min sjukdom, det kräver ingen extra energi. Hög grad av självständighet på oss båda, och vi trivs bra med det. Ibland behöver jag lite extra support men då får jag säga det.

 

[catwoman]

@catwoman Jag gjorde som jag brukar när det gäller relationstrådar - kollade TS trådhistorik. Och när det gäller din hittade jag en två år gammal tråd. Då hade ni varit ihop i ett halvår och du beskrev, precis som nu, ett väldigt trist förhållande. Efter de första veckorna var han inte rolig att prata med längre.

Och då undrar jag: oavsett depression osv - han kanske ÄR en håglös och passiv person? Eller har han gått med samma depression i 2,5 år?

Jo, jag förstår att det inte låter bra, faktum är att han levt med ångest o depression i ca 10-15 år nu. Innan dess var han "frisk" o fungerade som en vanlig människa. Den insikten har kommit längre in i förhållandet när vi pratat om hur han är/var o mår. Han har väl inte riktigt velat erkänna att han lider av depression förrän jag gick i väggen o han på nära håll fick se vad hans sjukdom ställt till med. Därmed inte sagt att jag är utan skuld i det hela, jag har ju utvecklat medberoende o det är ju inte heller bra.

 

[mandalaki]

Jo, jag förstår att det inte låter bra, faktum är att han levt med ångest o depression i ca 10-15 år nu. Innan dess var han "frisk" o fungerade som en vanlig människa. Den insikten har kommit längre in i förhållandet när vi pratat om hur han är/var o mår. Han har väl inte riktigt velat erkänna att han lider av depression förrän jag gick i väggen o han på nära håll fick se vad hans sjukdom ställt till med. Därmed inte sagt att jag är utan skuld i det hela, jag har ju utvecklat medberoende o det är ju inte heller bra.

Men du kände honom ju inte för 10-15 år sedan, han kanske var en rätt passiv och tyst person redan då, även att han själv inte tycker det.

Men "skuld" har du absolut inte, så kan du inte tänka. Du låter fullständigt sammanvävd med hans uppförande och känsloliv. Tro fan att du blir sjuk.

 

[catwoman]

Men du kände honom ju inte för 10-15 år sedan, han kanske var en rätt passiv och tyst person redan då, även att han själv inte tycker det.

Men "skuld" har du absolut inte, så kan du inte tänka. Du låter fullständigt sammanvävd med hans uppförande och känsloliv. Tro fan att du blir sjuk.

Nej, jag kände honom inte då men jag har ju pratat med släkt o vänner till honom som alla säger att han var annorlunda förr. Ja, jag kanske är sammanvävd med honom, men det är jättesvårt för mig att inte engagera sig i en människa som jag tycker om. Men visst, över gränsen är det ju.

 

[mandalaki]

Nej, jag kände honom inte då men jag har ju pratat med släkt o vänner till honom som alla säger att han var annorlunda förr. Ja, jag kanske är sammanvävd med honom, men det är jättesvårt för mig att inte engagera sig i en människa som jag tycker om. Men visst, över gränsen är det ju.

Okej, jag förstår. Men på 10-15 års sikt kan ju människor förändras också, även om de inte är deprimerade. Jag tror att man lever lite farligt om man tänker i termer av hur människor "är innerst inne", "egentligen är" osv. Det man har att förhålla sig till är ju hur människan i fråga är just nu.

 

[catwoman]

Okej, jag förstår. Men på 10-15 års sikt kan ju människor förändras också, även om de inte är deprimerade. Jag tror att man lever lite farligt om man tänker i termer av hur människor "är innerst inne", "egentligen är" osv. Det man har att förhålla sig till är ju hur människan i fråga är just nu.

Självklart är det så, jag har just nu väldigt svårt att se att han skulle ändra personlighet totalt efter lite lyckopiller och terapi. Ingen kan ju säga hur jag ska gå vidare, stanna eller gå, men det är ju alltid bra med olika perspektiv på saken, och nu har jag fått lite välbehövlig input av andra, från båda sidor. Kände mig bara så ensam i det här o har inte haft någon att prata med heller.

 

[mandalaki]

Självklart är det så, jag har just nu väldigt svårt att se att han skulle ändra personlighet totalt efter lite lyckopiller och terapi. Ingen kan ju säga hur jag ska gå vidare, stanna eller gå, men det är ju alltid bra med olika perspektiv på saken, och nu har jag fått lite välbehövlig input av andra, från båda sidor. Kände mig bara så ensam i det här o har inte haft någon att prata med heller.

Jag tycker att det låter otroligt hemskt att du blivit sjuk av att "hålla honom under armarna" som du uttrycker det. Att förhållandet med din partner gjort dig sjuk. Du kanske måste tänka på dig själv i första hand nu för att bli frisk.

 

[Centaur]

Jag tycker du ska vänta lite, nu har han ju fått hjälp eller hur? Och du älskar honom. Dessutom verkar inte du vara i ett tillstånd där du borde ta livsviktiga beslut. Vad är det värsta som kan hända om du ger er lite mer tid? Hur skulle det kännas att bryta upp? Kan ni ta en liten paus kanske?

Du skriver att det är hans fel att du gått in i väggen. "Vad hans sjukdom ställt till med." Så kan du inte tänka, det är inte någons fel, inte hans och inte din, ni är två människor med psykiska problem som ni behöver hjälp med.

Det är inte lätt att vara den sjuka i en relation och hela tiden ha skuldkänslor för att man inte orkar vara en bättre partner. Jag är fysisk sjuk och inte psykisk, men det är svårt ändå. Det kräver mycket energi när man inte har någon, att vara en god partner. Varje gång jag säger nej jag orkar inte väller skuldkänslorna upp för jag vill ju så gärna men det hjälper inte vad hjärnan vill när kroppen är trasig. Ibland tvingar jag mig till att göra saker ändå. Trots att vi pratar öppet om det och trots att min pojkvän är väldigt förstående och aldrig skulle säga/göra något för att ge mig dåligt samvete är det väldigt jobbigt och sorgligt att känna sig som en bromskloss.

Din kille kanske gör så gott han även om du inte uppfattar det så. Det är jätteviktigt att ni kan prata om det, öppet och ärligt, utan att du skuldbelägger honom. Du måste förstå att det är sjukdomen som gör att han inte ger dig den bekräftelsen du behöver, det är inte pga att han inte bryr sig. Om du inte fixar att stanna kvar pga att du blir medsjuk så får du såklart gå. Men som sagt tycker jag att du borde ge det lite mer tid om ni älskar varann, känns dumt att ge upp nu. Och jobba på dig själv och dina egna problem för det är inte bara hans fel att du mår dåligt nu, ni måste båda gå i terapi, enskilt och tillsammans, om ni vill rädda er relation.

 

[Alexandra_W]

Okej, jag förstår. Men på 10-15 års sikt kan ju människor förändras också, även om de inte är deprimerade. Jag tror att man lever lite farligt om man tänker i termer av hur människor "är innerst inne", "egentligen är" osv. Det man har att förhålla sig till är ju hur människan i fråga är just nu.

Det fetade. Kan inte nog upprepas och understrykas.

Det var när jag faktiskt gjorde det, och slutade tro på både löften om annat och min egen tro om hur personen egentligen var, som beslutet att stanna eller gå blev enkelt. (och det var inte samma beslut vid olika tidpunkter, men jag tog ett "just nu"-beslut flera gånger. Men utefter hur personen var NU. Inget om sen/egentligen/kanske/förhoppningsvis/i värsta fall/etc utan bara just där och då.)

 

[monster1]

Det handlar mycket om honom i dina inlägg. Är det det viktigaste just nu när du är utmattad och deprimerad att bestämma om eran framtida relations vara eller icke vara. Jag tänker att ditt fokus borde ligga på dig själv. Vad behöver du just nu, från dig själv, från sjukvården och från ditt sociala nätverk. Han tar ansvar för sin depression du tar ansvar för din och om en stund möts ni och ser vad det lett till? Jag tänker att även du levt med den här mannen nu så handlar ju din utmattning och din depression om dig hur du hanterar relationer och andra saker i ditt liv. När du har de verktygen du behöver för att tillgodose dina egna behov då kan du besluta om du vill stanna i relationen eller ej.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker du ska vänta lite, nu har han ju fått hjälp eller hur? Och du älskar honom. Dessutom verkar inte du vara i ett tillstånd där du borde ta livsviktiga beslut. Vad är det värsta som kan hända om du ger er lite mer tid? Hur skulle det kännas att bryta upp? Kan ni ta en liten paus kanske?

Du skriver att det är hans fel att du gått in i väggen. "Vad hans sjukdom ställt till med." Så kan du inte tänka, det är inte någons fel, inte hans och inte din, ni är två människor med psykiska problem som ni behöver hjälp med.

Det är inte lätt att vara den sjuka i en relation och hela tiden ha skuldkänslor för att man inte orkar vara en bättre partner. Jag är fysisk sjuk och inte psykisk, men det är svårt ändå. Det kräver mycket energi när man inte har någon, att vara en god partner. Varje gång jag säger nej jag orkar inte väller skuldkänslorna upp för jag vill ju så gärna men det hjälper inte vad hjärnan vill när kroppen är trasig. Ibland tvingar jag mig till att göra saker ändå. Trots att vi pratar öppet om det och trots att min pojkvän är väldigt förstående och aldrig skulle säga/göra något för att ge mig dåligt samvete är det väldigt jobbigt och sorgligt att känna sig som en bromskloss.

Din kille kanske gör så gott han även om du inte uppfattar det så. Det är jätteviktigt att ni kan prata om det, öppet och ärligt, utan att du skuldbelägger honom. Du måste förstå att det är sjukdomen som gör att han inte ger dig den bekräftelsen du behöver, det är inte pga att han inte bryr sig. Om du inte fixar att stanna kvar pga att du blir medsjuk så får du såklart gå. Men som sagt tycker jag att du borde ge det lite mer tid om ni älskar varann, känns dumt att ge upp nu. Och jobba på dig själv och dina egna problem för det är inte bara hans fel att du mår dåligt nu, ni måste båda gå i terapi, enskilt och tillsammans, om ni vill rädda er relation.

Dumt att ge upp? Men det låter som TS inte alls mår bra. Jag tolkar det som att TS har behov av att partnern förändras rejält och det finns det tyvärr ingen garanti för även om partnern söker hjälp.
Egentligen vet jag inte om det spelar så stor roll att partnern är sjuk eller om det är partners personlighet. Konsekvensen är att TS mår dåligt.
Sen får TS besluta vad hen behöver för att må bra.

 

[Centaur]

Dumt att ge upp? Men det låter som TS inte alls mår bra. Jag tolkar det som att TS har behov av att partnern förändras rejält och det finns det tyvärr ingen garanti för även om partnern söker hjälp.
Egentligen vet jag inte om det spelar så stor roll att partnern är sjuk eller om det är partners personlighet. Konsekvensen är att TS mår riktigt dåligt

Men alla mår inte dåligt av att leva med någon som är sjuk. Dvs de är två som har psykiska problem. TS har tjatat i flera år på att han ska ta hjälp, nu har han gjort det och då ska de ge upp? Som jag skrev, TS får fundera över vad det kostar henne att ge dem lite mer tid och om det är något hon kan klara av. Går det inte så går det inte. Bara hon själv kan känna efter vad som är bäst. Men det är aldrig bra att ta stora beslut när man själv mår väldigt dåligt eftersom man inte tänker/känner. En paus låter bra tycker jag.

 

[catwoman]

Jag tycker du ska vänta lite, nu har han ju fått hjälp eller hur? Och du älskar honom. Dessutom verkar inte du vara i ett tillstånd där du borde ta livsviktiga beslut. Vad är det värsta som kan hända om du ger er lite mer tid? Hur skulle det kännas att bryta upp? Kan ni ta en liten paus kanske?

Du skriver att det är hans fel att du gått in i väggen. "Vad hans sjukdom ställt till med." Så kan du inte tänka, det är inte någons fel, inte hans och inte din, ni är två människor med psykiska problem som ni behöver hjälp med.

Det är inte lätt att vara den sjuka i en relation och hela tiden ha skuldkänslor för att man inte orkar vara en bättre partner. Jag är fysisk sjuk och inte psykisk, men det är svårt ändå. Det kräver mycket energi när man inte har någon, att vara en god partner. Varje gång jag säger nej jag orkar inte väller skuldkänslorna upp för jag vill ju så gärna men det hjälper inte vad hjärnan vill när kroppen är trasig. Ibland tvingar jag mig till att göra saker ändå. Trots att vi pratar öppet om det och trots att min pojkvän är väldigt förstående och aldrig skulle säga/göra något för att ge mig dåligt samvete är det väldigt jobbigt och sorgligt att känna sig som en bromskloss.

Din kille kanske gör så gott han även om du inte uppfattar det så. Det är jätteviktigt att ni kan prata om det, öppet och ärligt, utan att du skuldbelägger honom. Du måste förstå att det är sjukdomen som gör att han inte ger dig den bekräftelsen du behöver, det är inte pga att han inte bryr sig. Om du inte fixar att stanna kvar pga att du blir medsjuk så får du såklart gå. Men som sagt tycker jag att du borde ge det lite mer tid om ni älskar varann, känns dumt att ge upp nu. Och jobba på dig själv och dina egna problem för det är inte bara hans fel att du mår dåligt nu, ni måste båda gå i terapi, enskilt och tillsammans, om ni vill rädda er relation.

Där slog du huvudet på spiken! Det är precis som du skriver! Självklart är det ingens/bådas "fel" att det blivit såhär, jag menar, kan man ens vara arg på människan, han mår ju dåligt, o jag vet att han har jättedåligt samvete nu pga det här. En paus är nog inte fel, jag måste ju ta itu med min egen svacka nu för att komma vidare. Vill bara säga att jag aldrig skuldbelagt honom på något sätt, förrän nu då, i min akuta bitterhet, men jag rår ju för det själv mkt oxå. Känner med dig o tack för svar!

 

[Red_Chili]

Det är aldrig din skyldighet att ordna upp livet för någon annan vuxen person, inte heller din skyldighet att stanna i någon relation alls, det är inte du som ska försöka "ändra" eller förbättra någon utan det ska denna någon själv vilja och kämpa för (även om det såklart är bra att peppa och stötta). Du behöver leva ditt liv för din skull, för att du ska må bra.

Huruvida den här mannen ska vara en del av det är såklart upp till dig att avgöra, men om mannen tar energi ifrån dig i ett läge där du tvärt om är i starkt behov av att få energi... Är det inte bättre då att åtminstone ta en paus från varandra? Bestämma att "nu jobbar vi var och en i 2-3 månader på att må bättre var och en för sig". Om ni sedan mår bättre och kan börja ge varandra energi och vill spendera tid ihop, ja det finns ju inget som tvingar er att hålla er ifrån varandra heller.

Men kom ihåg att det bara går att ändra sig själv, inte en annan person. Förändringen måste komma från den som ska ändras, du kan inte "göra honom bättre". Han kan göra sig själv bättre, om han vill och anser det värt att jobba för det.

 

[catwoman]

Det är aldrig din skyldighet att ordna upp livet för någon annan vuxen person, inte heller din skyldighet att stanna i någon relation alls, det är inte du som ska försöka "ändra" eller förbättra någon utan det ska denna någon själv vilja och kämpa för (även om det såklart är bra att peppa och stötta). Du behöver leva ditt liv för din skull, för att du ska må bra.

Huruvida den här mannen ska vara en del av det är såklart upp till dig att avgöra, men om mannen tar energi ifrån dig i ett läge där du tvärt om är i starkt behov av att få energi... Är det inte bättre då att åtminstone ta en paus från varandra? Bestämma att "nu jobbar vi var och en i 2-3 månader på att må bättre var och en för sig". Om ni sedan mår bättre och kan börja ge varandra energi och vill spendera tid ihop, ja det finns ju inget som tvingar er att hålla er ifrån varandra heller.

Men kom ihåg att det bara går att ändra sig själv, inte en annan person. Förändringen måste komma från den som ska ändras, du kan inte "göra honom bättre". Han kan göra sig själv bättre, om han vill och anser det värt att jobba för det.

Så är det ju såklart, tur det finns människor som kan hjälpa en med lite perspektiv när man själv är mitt uppe i skiten o inte ser klart! Känns bättre mu faktiskt efter alla era kloka råd o synvinklar. En paus blir det nog för att ge oss båda chansen att vila ut o må bättre, sen får vi se vart vi hamnar efter det. Oavsett så måste jag just nu fokusera på mig själv o mitt mående, o släppa ansvaret över hans. Tack för alla svar!

 

[hannahanna]

Det kan absolut vara så att det är bäst för dig att inte vara kvar i relationen, MEN: När man är deprimerad ( tänker på dig nu och inte mannen) så ser man ofta väldigt svart på saker tex relationer och hjärnan kan spela en spratt därför att man mår dåligt. Det jag menar är att det kanske är din depression som "vill göra slut". Det är väldigt vanligt när man mår dåligt att man vill göra slut med sin partner då ens tankar färgas av depressionen. Kan vara bra att ha i åtanke...

 

[hannahanna]

Det är heller inte alltid bra att göra stora förändringar när man är mitt i en depression. Men om det är relationen som skapat depressionen kan det ju också vara så att relationen underhåller depressionen.

 

[Red_Chili]

Så är det ju såklart, tur det finns människor som kan hjälpa en med lite perspektiv när man själv är mitt uppe i skiten o inte ser klart! Känns bättre mu faktiskt efter alla era kloka råd o synvinklar. En paus blir det nog för att ge oss båda chansen att vila ut o må bättre, sen får vi se vart vi hamnar efter det. Oavsett så måste jag just nu fokusera på mig själv o mitt mående, o släppa ansvaret över hans. Tack för alla svar!

Det låter jättebra, och om du tvekar, läs igenom den här tråden igen. Har du förresten provat att läsa igenom ditt första inlägg och tänkt att det är en god vän/syster/mamma som skrivit? Gör det och fundera på vad du skulle ha gett för råd då. Ge samma råd till dig själv.