Viljan att ha barn kommer sent?

[cambodia]

Jag var 29 när jag ändrade mig. Från nej usch till ok låter spännande...

Samma här ungefär, är 31 nu och min son 14 månader. När jag var yngre hade jag i stort sett ingen barnlängtan alls.

 

[Fibusen]

Visste inte riktigt var jag skulle posta den här tråden, men det kanske är logiskt att den är här inne på Barn.

Jag har länge känt en motvilja till att ha barn. Det är absolut inget som lockat eller lockar mig, trots att alla mina närmaste vänner runtomkring mig nu skaffar barn på löpande band. Har väl tre nära tjejvänner som jag umgås och träffar en del (firar alla traditioner tillsammans och en av dem träffar jag minst en gång i veckan) och under förloppet av ett halvår har nu samtliga tre fått sina första barn. Nu är de visserligen något år äldre än mig och jag är fortfarande väldigt ung. Det blir dock ganska påtagligt nu framöver när varenda tillställning kommer vara så att varenda par har barn förutom vi. Känslan av att jag borde vilja ha barn någon gång kryper sig på. Borde jag inte vilja ha barn om några år i alla fall? Borde jag inte vilja...

Så min fråga är helt enkelt som så - ni som inte ville ha barn som "yngre" (jag fyller 24) men idag kanske har barn. När kommer er önskan om att få barn? Var ni 25, 30, 35 eller äldre? På något konstigt sätt vill jag vilja ha barn. Jag önskar liksom att viljan fanns i mig även om det kanske är längre fram i tiden, men som det ser ut idag finns inget sug alls.

Fick aldrig nån sån längtan, och var osäker på om jag nån gång skulle vilja skaffa barn. Blev gravid trots p-piller för ganska precis 6 år sem, och velade nått så in i bomben, sen, som ett brev på posten kom illamåendet, och då blev det så uppenbart att det faktist var "den där" som orsakade det, och då blev det så självklart att jag inte skulle ta bort det. Var 26 år och kan inte svara på om jag skulle fått nån barnlängtan eller inte, men jag har då inte fått nån mer hittils.

Är jätteglad att jag valde att behålla, han är min solstråle, den mest fantastiska människan jag vet, och det bästa jag har. Blir nästan sjuk av att tänka på att det var så nära till att han inte skulle vara här idag!

Min älskade lilla knodd!

Har förövrigt två vänner som är 40+, utan barn, och det har dom själva valt och aldrig ångrat.

 

[JeayL]

Jag har aldrig direkt gillat barn, eller längtat efter barn förrens jag träffade min sambo för snart två årsedan (var då 27 år), för ett år sedan bara small barnlängtan helt plötsligt till från ingenstans igentligen. Tror det är för att det känns så rätt med min sambo, att det liksom är han jag ska dela resten av livet med, och att skaffa familj kändes plötsligt lockande.
Nu är jag gravid i vecka 31 och jag längtar sååå efter henne i magen

Lite samma här oxå, med tidigare partner så var det som "njae kan nog klara mig utan" och tidigare en så var det "näpp vill inte" sen då jag träffade nuvarande så kändes det rätt och har just nu våran 2 månader gamla son sovande bredvid

Vid 24 så var jag väldigt osäker på om jag ville överhuvudtaget, blir 28 i år

 

[clusia]

När jag var 24 gick jag från no way till akut barnlängtan och dumpade min dåvarande sambo för att han inte ville ha barn. Vid 25 träffade jag min nuvarande sambo och fick barn när jag var 26. Så det kan växla fort.

 

[Sofie_B]

Jag är 31 nu och har aldrig velat ha barn. Jag har svårt att se hur det skulle ändra sig bara för att jag blir äldre?
Blir jag barnsugen så kan jag väl åka till en polare och så är det botat på 5 min.

Hundar är så mkt trevligare om du frågar mig

Det är inget fel att inte vilja ha barn, och vill man inte så ska man verkligen inte skaffa för att det är norm. Ska man ha barn så anser jag att man ska lägga ner sin själ i dem, och det är väl frågan om man verkligen gör det om man inte riktigt känner att man vill ha dem. Jag har svårt att tro att det skulle vara så.

Och det förtjänar inget barn.

Nu säger jag absolut (!!!) inte att det är fel att inte vilja ha barn, för det är det inte, men jag tror att man ska passa sig lite för att dra likhetstecken för hur man känner för andras barn och hur man skulle känna för egna barn. Jag har inte heller varit sådär överförtjust i att umgås med och kring andras barn och ofta känt "gud vad skönt att jag inte har egna!" när jag åkt hem, men med mitt egna känner jag helt annorlunda.

 

[lil-sis]

Apropå oplanerat gravid = mammakänslor (för en del) så blev jag gravid precis när jag skulle fylla 18 och det ändrade inte min inställning, tvärtom blev jag då än mer säker på att jag inte ville.

(Och fler än den jag har blir det inte heller, har steriliserat mig.)

 

[lil-sis]

Nu säger jag absolut (!!!) inte att det är fel att inte vilja ha barn, för det är det inte, men jag tror att man ska passa sig lite för att dra likhetstecken för hur man känner för andras barn och hur man skulle känna för egna barn. Jag har inte heller varit sådär överförtjust i att umgås med och kring andras barn och ofta känt "gud vad skönt att jag inte har egna!" när jag åkt hem, men med mitt egna känner jag helt annorlunda.

Och jag har alltid gillat barn, även när jag inte ville ha eget. Jobbat som barnflicka.

Så jag håller med om att det inte har så mycket med viljan att ha egna att göra fast från andra hållet typ.

 

[machafuko]

Barnlängtan "sent" när man är 24 år?
Nu är jag visserligen 3-4 år yngre än dig och helt "anti-barn" (och alltid varit!), så jag personligen kanske ska knipa trut. Men jag kan på rak arm inte komma på en enda 24 åring jag känner, av det (stora flertalet) som inte redan har barn, som öht funderar på barn. Alltså om vi pratar typ mina kompisar i studentföreningen och så, även bland de som går ut om 5 veckor. Nu kanske jag ska vara lite försiktig med vad jag säger, men jag har iaf inte fått den uppfattningen att det skulle vara jättevanligt att 24 åringar har någon starkare barnlängtan. Man är fortfarande ganska ung då. Så du är definitivt inte onormal!

Tvärtom känner jag inte många i min ålder som inte längtar efter barn. Fast det beror nog också väldigt mycket på umgänge. Jag är inte personen som hänger på klubben och festar runt, det var jag färdig med väldigt tidigt. Har arbetat sedan studenten fram tills väldigt nyligen och nästan alla mina arbetskollegor (oavsett ålder) kände väl att de ville börja bilda familj. Så jag var nog lite ensam på min kant med att säga "men valp då? Man skaffar väl det först?" .

Jag tror mycket händer mellan just åren 20-28 vilket verkar exemplifieras väl genom att läsa i den här tråden. Där strax innan 30 årsåldern verkar ju vara "vändningen" för många. Så kanske är jag sen i utvecklingen. Har ju faktiskt någon bild om att bo lite ute på landet i ett stort maffigt hus med bra marker, ha en trevligt jobb, äga djur och kanske(!) skaffa en människovalp till slut.

 

[machafuko]

Den har inte dykt upp alls än
Fyller 37 snart.

Fast jag skulle inte säga att jag vill vilja ha barn i och för sig.
Men du tror inte det uppkommit av att du vill "vara som många andra och skaffa barn"?
Det tar på lite att gå emot strömmen.
Jag minns första åren efter vi gift oss och folk envisades med att fråga om det inte var dags för barn snart hela tiden. Jag tycker det är så okänsligt, tänk om det hade varit så att vi försökt mycket med det inte blivit något?
Under den perioden så kände jag väl att jag också borde vilja ha barn, men det har passerat sedan ett antal år.

Men om du bara är 24 kan det säkert dyka upp.
Men vad gör i i dagsläget? Tillsvidareanställning?
Har du ett förhållande som varat ett tag?
Jag tror att många sådana faktorer påverkar viljan också faktiskt.
Ju mer ordnat saker runtomkring är, ju mer kanske man vill "boa" och skapa familj.

Fast nu gissar jag ju bara, eftersom jag själv inte vill ha barn...

Jag tror nu som du spekulerar att det kanske dyker upp. Jag är nog bara inte riktigt "där" ännu och är för mycket uppe i andra planer. Har fram tills i höstas arbetat heltid och haft en tillsvidareanställning. Hade visserligen inte heller då någon som helst önskan om barn, men det är nog allt delvis för att jag hela tiden planerat annat framöver. Sen i början av hösten har jag nu studerat på distans, så ekonomiläget för min del är ju inte så stabil som man som förälder skulle önska.

Sambon däremot har ett bättre läge och är klar med sina studier. Vi har väl "dejtat" sen 3,5 år tillbaka även om det bara varit ett seriöst förhållande i strax över 3 år.

 

[Ray]

Jag tror nu som du spekulerar att det kanske dyker upp. Jag är nog bara inte riktigt "där" ännu och är för mycket uppe i andra planer. Har fram tills i höstas arbetat heltid och haft en tillsvidareanställning. Hade visserligen inte heller då någon som helst önskan om barn, men det är nog allt delvis för att jag hela tiden planerat annat framöver. Sen i början av hösten har jag nu studerat på distans, så ekonomiläget för min del är ju inte så stabil som man som förälder skulle önska.

Sambon däremot har ett bättre läge och är klar med sina studier. Vi har väl "dejtat" sen 3,5 år tillbaka även om det bara varit ett seriöst förhållande i strax över 3 år.

Jag träffade nuvarande och fick fast jobb när jag var 25. Så det tog ungefär 4 år innan vi tänkte tanken. Då visste jag att han ville ha barn men det var egentligen inget vi diskuterat.

Jag tror att det påverkade mycket att min farbrors fru sa att hon tyckte hennes största sorg var att det bara blev ett barn. Och att han och hans fru inte lyckades få biologiska barn. Hon verkligen tryckte på att vi "ungdomar" trodde vi hade all tid i världen men att det är otroligt tufft om tiden är kortare än man trott. Det kändes att höra hennes längtan- hon var.kanske 65 när vi hade detta samtal.
Fick mig att känna lite att tänk om det inte går... och det fick mig att lite bara hoppa och se vad som händer...

 

[Return_to_the_moon]

Jag är 34år och har inget barnsug. Älskar mitt liv och vill inte ändra på det.

 

[MiniLi]

Jag är 30 år och har inte bestämt mig än. Det går lite fram och tillbaka för mig, funderar ganska mycket kring om jag vill eller inte..
När jag var yngre (kring 20-23) tänkte jag nog att jag vill, sen har jag i flera år känt ett starkare motstånd. Är mer öppen för tanken idag än för några år sen, men vet inte riktigt.
Vi får se. Jag har tid kvar att fundera.

Bor du TS i småstad? Upplever att normen kring barn och föräldraskap är mycket starkare i småstäder. I större städer är det ju vanligare att folk skaffar barn sent.

 

[Dressyrtjejen_97]

Tvärtom känner jag inte många i min ålder som inte längtar efter barn. Fast det beror nog också väldigt mycket på umgänge. Jag är inte personen som hänger på klubben och festar runt, det var jag färdig med väldigt tidigt. Har arbetat sedan studenten fram tills väldigt nyligen och nästan alla mina arbetskollegor (oavsett ålder) kände väl att de ville börja bilda familj. Så jag var nog lite ensam på min kant med att säga "men valp då? Man skaffar väl det först?" .

Jag tror mycket händer mellan just åren 20-28 vilket verkar exemplifieras väl genom att läsa i den här tråden. Där strax innan 30 årsåldern verkar ju vara "vändningen" för många. Så kanske är jag sen i utvecklingen. Har ju faktiskt någon bild om att bo lite ute på landet i ett stort maffigt hus med bra marker, ha en trevligt jobb, äga djur och kanske(!) skaffa en människovalp till slut.

Eller så beror det på stad vs. landsbygd. Jag bor ju i en Sthlms förort Men på landet är det ju vanligt att man skaffar barn tidigare.

 

[machafuko]

Eller så beror det på stad vs. landsbygd. Jag bor ju i en Sthlms förort Men på landet är det ju vanligt att man skaffar barn tidigare.

Jo, kan vara så ibland. Men mitt jobb jag talade om där alla kollegor ville ha barn är i Göteborg och det skulle jag inte kalla landsbygd.

Men visst har du absolut en poäng i att det kanske skiljer mellan landsbygd och stad.

 

[Kiwifrukt]

Jo, kan vara så ibland. Men mitt jobb jag talade om där alla kollegor ville ha barn är i Göteborg och det skulle jag inte kalla landsbygd.

Men visst har du absolut en poäng i att det kanske skiljer mellan landsbygd och stad.

Det skiljer mellan landsbygd och småstad också. Bland mina klasskamrater från gymnasiet är det kanske fem som har barn (tror det är en som har två, och hon fick den första tidigt), medan de från grundskolan har två-tre barn var de flesta av dem. Likadant i mina syskons klasser, det är bara min lillasyster (född - 97) som inte har någon i klassen som har barn, dock en som har en bonus. Barn finns inte ens på kartan nu för mig. Min moster fick sina första och enda, tvillingar, vid 36 så på så sätt är jag rätt soft med att det inte behöver ske nu. Jag vill ändå bara ha en.

 

[spinxx]

Jag blir 28 i år och har 0% intresse eller sug efter barn. Jag är genuint ointresserad av mina väninnors barn och är rädd för tanken av att behöva ändrat mitt liv på så sätt ett barn skulle göra. Jag undviker att umgås med mina väninnor om jag vet att deras bäbisar behöver vara med. Barn som är ca 4 år och uppåt har jag otroligt mycket lättare för.

MEN. Jag vill inte känna så. Jag vill åtminstone gilla barn. Och jag vill absolut bilda familj med min underbara sambo som kommer att vara en fantastisk pappa.
Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna "nu kör vi", för jag har så svårt att se att jag någonsin kommer våga ta det steget medvetet. Men jag tänker att 28 års ålder fortfarande lämnar några år till för förändring.

 

[Oh_really]

Visste inte riktigt var jag skulle posta den här tråden, men det kanske är logiskt att den är här inne på Barn.

Jag har länge känt en motvilja till att ha barn. Det är absolut inget som lockat eller lockar mig, trots att alla mina närmaste vänner runtomkring mig nu skaffar barn på löpande band. Har väl tre nära tjejvänner som jag umgås och träffar en del (firar alla traditioner tillsammans och en av dem träffar jag minst en gång i veckan) och under förloppet av ett halvår har nu samtliga tre fått sina första barn. Nu är de visserligen något år äldre än mig och jag är fortfarande väldigt ung. Det blir dock ganska påtagligt nu framöver när varenda tillställning kommer vara så att varenda par har barn förutom vi. Känslan av att jag borde vilja ha barn någon gång kryper sig på. Borde jag inte vilja ha barn om några år i alla fall? Borde jag inte vilja...

Så min fråga är helt enkelt som så - ni som inte ville ha barn som "yngre" (jag fyller 24) men idag kanske har barn. När kommer er önskan om att få barn? Var ni 25, 30, 35 eller äldre? På något konstigt sätt vill jag vilja ha barn. Jag önskar liksom att viljan fanns i mig även om det kanske är längre fram i tiden, men som det ser ut idag finns inget sug alls.

Jag var inte så sugen på barn vid 23 års ålder och tog i stället certifikat i fallskärmshoppning . Nu är jag 37 år och känner fortfarande inget sug. Hade en kris över det vid 32 års ålder, men nu för tiden känner jag aldrig oro över att ha gjort "fel livsval". Alla får alltså inte mer barnlängtan ju mer tiden går.

 

[machafuko]

Jag blir 28 i år och har 0% intresse eller sug efter barn. Jag är genuint ointresserad av mina väninnors barn och är rädd för tanken av att behöva ändrat mitt liv på så sätt ett barn skulle göra. Jag undviker att umgås med mina väninnor om jag vet att deras bäbisar behöver vara med. Barn som är ca 4 år och uppåt har jag otroligt mycket lättare för.

MEN. Jag vill inte känna så. Jag vill åtminstone gilla barn. Och jag vill absolut bilda familj med min underbara sambo som kommer att vara en fantastisk pappa.
Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna "nu kör vi", för jag har så svårt att se att jag någonsin kommer våga ta det steget medvetet. Men jag tänker att 28 års ålder fortfarande lämnar några år till för förändring.

Känner igen mig så mycket i det du skriver. Just det där ointresset men ändå att vilja bilda familj. Jag har nog vant mig mer och mer med småbarns närhet (utöver då att jag har tre småsyskon, så jag är ju inte ovan, men jag är inte bekväm) men visst tycker jag fortfarande att det är lite jobbigt med barn. Framförallt jobbigt när folk ska kasta upp sina barn i famnen på en.

 

[machafuko]

Det skiljer mellan landsbygd och småstad också. Bland mina klasskamrater från gymnasiet är det kanske fem som har barn (tror det är en som har två, och hon fick den första tidigt), medan de från grundskolan har två-tre barn var de flesta av dem. Likadant i mina syskons klasser, det är bara min lillasyster (född - 97) som inte har någon i klassen som har barn, dock en som har en bonus. Barn finns inte ens på kartan nu för mig. Min moster fick sina första och enda, tvillingar, vid 36 så på så sätt är jag rätt soft med att det inte behöver ske nu. Jag vill ändå bara ha en.

Ja, jag är ju från Gävle från början och relativt få vänner därifrån har barn. De flesta pluggar på olika orter i Sverige idag. Så där går det att se en distinkt skillnad mot vad jag har i min umgängeskrets idag. Jag bor i en småstad och känner otroligt få här, vännerna antingen i en annan småstad i närheten men framförallt bor alla på landsbygden. Jobbade i Göteborg och även där upplevde jag att alla vänner ville ha barn, men kanske inte hade lyckats få barn av olika anledningar. Men viljan att ha barn hos folk jag lärt känna här på västkusten verkar vara högre än vad den är hos mina tidigare vänner från östkusten. Ren slump kanske

 

[FengurLaugar]

Äsch då, vår son är ju efterlängtad sen många år och är nu 1,5 veckor gammal och vi pratar framtida hund ändå .

+ @AraSlei

När äldsta dottern var 6 månader köpte jag och maken ett föl och när yngsta dottern var 6 månader (3 år senare) köpte vi hundvalp Går alldeles ypperligt att ha båda