Viljan att ha barn kommer sent?

[TeamLundVer]

Visste inte riktigt var jag skulle posta den här tråden, men det kanske är logiskt att den är här inne på Barn.

Jag har länge känt en motvilja till att ha barn. Det är absolut inget som lockat eller lockar mig, trots att alla mina närmaste vänner runtomkring mig nu skaffar barn på löpande band. Har väl tre nära tjejvänner som jag umgås och träffar en del (firar alla traditioner tillsammans och en av dem träffar jag minst en gång i veckan) och under förloppet av ett halvår har nu samtliga tre fått sina första barn. Nu är de visserligen något år äldre än mig och jag är fortfarande väldigt ung. Det blir dock ganska påtagligt nu framöver när varenda tillställning kommer vara så att varenda par har barn förutom vi. Känslan av att jag borde vilja ha barn någon gång kryper sig på. Borde jag inte vilja ha barn om några år i alla fall? Borde jag inte vilja...

Så min fråga är helt enkelt som så - ni som inte ville ha barn som "yngre" (jag fyller 24) men idag kanske har barn. När kommer er önskan om att få barn? Var ni 25, 30, 35 eller äldre? På något konstigt sätt vill jag vilja ha barn. Jag önskar liksom att viljan fanns i mig även om det kanske är längre fram i tiden, men som det ser ut idag finns inget sug alls.

Min önskan om barn började väl komma lite smått när jag var 27. När jag fyllde 30 var den enorm och vi började försöka drygt 6 månader senare. Nu vid 34år har jag 2 små barn som jag älskar över allt annat andras barn är jag dock mer tveksam till. Jag är ingen barnperson över lag helt enkelt.

 

[Ingela_S]

Jag har egentligen aldrig haft någon längtan efter barn. Träffade sambon när jag var 32 och han sa ganska tidigt att han ville ha barn nån gång. Jaja, det ger sig, tänkte jag. Efterhand växte känslan fram, honom vill jag ha familj och barn med. Gick inte så lätt dock, jag är 37 nu och ännu inget barn. Känns ändå positivt att läsa att det finns andra som fått sitt första barn ännu senare.

 

[miumiu]

Jag ändrade mig när jag var runt 26-27. Fick barn sen när jag precis fyllt 29. Ville absolut inte ha barn innan 25 iaf, sen tvärvände det ganska snabbt för mig. Min ena syster fick barn tidigt och sen ganska många barn i följd och det verkade bara superjobbigt tyckte jag. Men så minns jag ett födelsedagskalas för min andra systers dotter och jag satt på tåget hem och insåg att jag hade liksom "inget" att komma hem till. Det kändes så tomt bara.

 

[cherie]

Jag har växlat.

Första gången jag på riktigt kände att NU skulle jag nog vilja ha barn var för 1,5 år sen. Då var jag 27,5 år. Innan dess kände jag inget alls. Jag skulle säga att känslan kom ganska plötsligt. Det var på nåt sätt relaterat till att jag blev faster. Många av mina kompisar hade barn men att min bror fick påverkade mig på annat sätt. Det var något fint att se min brorsson växa upp och märka drag av min bror hos honom.

Nu har jag gått tillbaka. Jag är 29 år och känner plötsligt att jag absolut inte vill ha barn just nu. Jag började nyligen jobba efter fem års studier. Jag har dessutom fått en ny vän som jag umgås jättemycket med. Jag vill liksom få lite mer tid att landa i jobbet och ha roligt tillsammans med min nya kompis utan att ett barn ska in i ekvationen. Min sambo har ”väntat” på mig i flera år, så jag känner lite stress även om han aldrig tar upp det.

 

[Angel]

Jag är 30 och har absolut noll barnlängtan. Visst att jag ibland skulle vilja känna att det vore meningen med livet osv helt enkelt som att det kanske vore lättare att känna att man uppnått något i livet.
Men nej, det verkar helt enkelt urtråkigt att vara gravid, få ont och inte kunna röra mig som jag vill, behöva vara hemma med ungen och sen hämta, lämna, mata, gå på föräldramöten osv i massor med år. Hela tanken på något som begränsar mig i vad jag gillar att göra, speciellt rörelsemässigt, är ytterst otilltalande.
Och nej, det blir inte samma sak med barn, har väldigt många vänner med barn och de är också riktigt tråkiga, speciellt de som var övertygade om att barn inte skulle förändra dom

 

[Gimlan]

Jag är 30 och har absolut noll barnlängtan. Visst att jag ibland skulle vilja känna att det vore meningen med livet osv helt enkelt som att det kanske vore lättare att känna att man uppnått något i livet.
Men nej, det verkar helt enkelt urtråkigt att vara gravid, få ont och inte kunna röra mig som jag vill, behöva vara hemma med ungen och sen hämta, lämna, mata, gå på föräldramöten osv i massor med år. Hela tanken på något som begränsar mig i vad jag gillar att göra, speciellt rörelsemässigt, är ytterst otilltalande.
Och nej, det blir inte samma sak med barn, har väldigt många vänner med barn och de är också riktigt tråkiga, speciellt de som var övertygade om att barn inte skulle förändra dom

Fyller 38 och känner exakt så.

 

[Roheryn]

Hmm... Jag är 47 och har aldrig längtat efter barn! Däremot har jag ett barn, som börjar närma sig vuxen ålder. Henne har jag aldrig ångrat, men längtade som sagt inte heller.

Jag har aldrig varit "barnkär", aldrig varit intresserad av bebisar och tycker att barn i grupp är lite skrämmande... Och att ha eget barn har för mig aldrig handlat om själva företeelsen "att ha barn" eller någon bebislängtan. Jag ville helt enkelt väldigt gärna få vara med om en människas uppväxt och utveckling. Det fick jag, och det har varit oerhört intressant, häftigt, jobbigt, frustrerande, härligt och allt däremellan... En erfarenhet som jag såhär i efterhand absolut inte skulle ha velat vara utan, även om jag är övertygad om att jag skulle ha levt ett bra liv de här åren även som barnlös!

Det som är viktigt för mig med att ha barn är kärleken till och samhörigheten med den person, den individ, som min dotter är. Och större delen av den tid jag känt henne så har hon INTE varit bebis, utan ett uppväxande barn i olika åldrar, alla med sin charm och sina frustrationer. I framtiden hoppas jag ha en vuxen-till-vuxen-relation med henne, och det är OCKSÅ en del i att ha barn, en del som förhoppningsvis varar mycket längre än de där korta, intensiva småbarnsåren.

För mig känns det mycket viktigare att man är bekväm med det livstidsåtagande det är att få barn, än att man är speciellt barnkär eller längtar efter nyfödda bebisar!

Jag var för övrigt 29, snart 30, när min dotter föddes. Då hade jag gått från ett "jag tror inte jag vill ha några barn" till ett "jag vill nog prova - vill inte ha det där ogjort när jag blir gammal" och så blev det barn på första försöket och då var det färdigtänkt, liksom!

 

[Ray]

Hmm... Jag är 47 och har aldrig längtat efter barn! Däremot har jag ett barn, som börjar närma sig vuxen ålder. Henne har jag aldrig ångrat, men längtade som sagt inte heller.

Jag har aldrig varit "barnkär", aldrig varit intresserad av bebisar och tycker att barn i grupp är lite skrämmande... Och att ha eget barn har för mig aldrig handlat om själva företeelsen "att ha barn" eller någon bebislängtan. Jag ville helt enkelt väldigt gärna få vara med om en människas uppväxt och utveckling. Det fick jag, och det har varit oerhört intressant, häftigt, jobbigt, frustrerande, härligt och allt däremellan... En erfarenhet som jag såhär i efterhand absolut inte skulle ha velat vara utan, även om jag är övertygad om att jag skulle ha levt ett bra liv de här åren även som barnlös!

Det som är viktigt för mig med att ha barn är kärleken till och samhörigheten med den person, den individ, som min dotter är. Och större delen av den tid jag känt henne så har hon INTE varit bebis, utan ett uppväxande barn i olika åldrar, alla med sin charm och sina frustrationer. I framtiden hoppas jag ha en vuxen-till-vuxen-relation med henne, och det är OCKSÅ en del i att ha barn, en del som förhoppningsvis varar mycket längre än de där korta, intensiva småbarnsåren.

För mig känns det mycket viktigare att man är bekväm med det livstidsåtagande det är att få barn, än att man är speciellt barnkär eller längtar efter nyfödda bebisar!

Jag var för övrigt 29, snart 30, när min dotter föddes. Då hade jag gått från ett "jag tror inte jag vill ha några barn" till ett "jag vill nog prova - vill inte ha det där ogjort när jag blir gammal" och så blev det barn på första försöket och då var det färdigtänkt, liksom!

Lite så tänkte jag oxå- just att man vill ha provat. Och att bebistiden är det lilla.
Nu gillar jag små barn upptäckte jag... De är supergosiga...

 

[Miao]

Jag är 35, träffade min make 2009. Inte ett uns sugen på att skaffa barn och har aldrig varit, fick höra otaliga gånger att ”du ändrar dig när du blir äldre”.

Nu börjar jag äntligen uppnå åldern av ”äldre”, numera är det aldrig någon som ifrågasätter mitt aktiva val att inte skaffa barn .

 

[Bison]

Jag blir 33 i år och det är tvärnej. Har noll intresse av ungar, ser inga fördelar, bara nackdelar.
Jag trivs med att bo själv och litet, kunna göra vad jag vill, när jag vill. Anpassa mig efter en unge är helt uteslutet.
Jag tycker om hundar, katter och hästar.