Sv: Vi som planerar barn
Jag beklagar verkligen... Jag fick också opereras sist, det är 7 veckor sedan nu, men känns ärligt talat knappt ett dugg bättre ännu.
Mentalt alltså, fysiskt är jag ok nu.
Det är ju dock inte andras fel att det inte går vägen för oss, så att känna som jag känner ibland, att jag nästan önskar att det ska gå dåligt för andra och inte bara för mig, känns inte alls bra. Jag menar ju inte det egentligen, men lik förbannat poffar den där tanken upp emellanåt när jag får höra från
alla andra hela tiden (så känns det iaf
) att "vi ska ha barn!".
Jag upplever att folk som inte vart där själva, inte förstår vilken påfrestning det är att gå igenom många missfall utan ofta kommer med div floskler i försök att släta över det hela. Alternativt så säger de "ska ni verkligen försöka igen, det gick ju inte så bra sist...", vilket gör mig om möjligt ännu ledsnare och argare.
Vi har ju inte gett upp ännu, utan ska genomgå en utredning om det här och jag hoppas väl fortfarande på att det så småningom ska lyckas... så att andra då har gett upp om oss, är inte vidare roligt.
Jag har även fått kommentaren av en bekant som inte själv har barn att: "oj, det var ju tråkigt. Barn måste ju verkligen ha
minst ett syskon, annars lär de sig aldrig att ta hänsyn och visa förståelse bla bla bla bla"
Sådant gör också ont (även om jag vet att h*n har fel, vårat barn är väldigt omtänksamt och empatiskt och har lätt för att dela med sig, trots bristen på syskon), vi kan ju som sagt kanske inte åstadkomma ett syskon, hur gärna vi än vill...