Vi som nätdejtar del 3

[prinsessfeminist]

@prinsessfeminist

Stor like på det inlägget!

Tack!

 

[tanten]

Oj då måste jag va enormt provocerande för dej...
Nyss fyllda 41 men jag är INTE kvinna, jag är en tjej. Definitivt ingen dam eller flicka. Utan en tjej.

Skulle aldrig prata om mej själv eller andra kompisar som kvinnor, de är tjejkompisar om jag ska definiera de mer än kompisar. Liksom mina killkompisar är just killar... INTE män.

Och jag ser mej själv som betydligt yngre än "jämnåriga" när jag pratar med såna. så de kallar mej säkert barnslig och omogen, och vet det ni det gör mej inget alls. Att man vill se det som att "jag som är så mycket äldre nu och SMARTARE, skulle aldrig vilja se mej som 25 igen" låter bara nedvärderande... Oavsett det är sant eller inte så tycker jag många (här inne i den här tråden framförallt) visar ett nästan "förakt" för personer under 30. HUR kan de ge kärlek de är ju så omogna och kan inte binda sej. Att vara omogen har kanske i många fall med åldern att göra men i mitt fall är min personlighet att jag inte VILL följa normen, vill inte vara som alla andra. Om det är omoget då skiter jag i. Och i mitt fall är det då betydligt enklare att hitta mer "liktänkande" i de yngre killarna som dessutom har ett utseende som jag gillar (pojkaktiga) "riktiga män" är gubbiga enligt mej både till utseende och personlighet/beteende.

Tycker att du läser in saker som inte står här. Fäll in taggarna.

Jag är 55. Det är väl fullständigt självklart att jag är i ett annat skede av liv och utveckling än jag var när jag var 25?

Jag ser livet som en resa, och som utveckling. En 25-åring är en 25-åring. Jag är inte 25. Vore jag 25 skulle jag se mig om efter 25-åringar eftersom de är mer på samma plats i livet som jag. Nu är jag itne det. Och vore jag inte mognare och klokare nu än för 30 år sedan vore det väl enbart tragiskt?

Om jag som 55-åring skulle leta efter 25-åringar vore det väl .... patetiskt?

Och skulle jag leta efter en jämngammal man som vore mentalt 25 vore det lika underligt. Jag vill ha någon som är på ungefär samma plats i livet.

Det har väl inget med någon nedvärdering att göra???

 

[prinsessfeminist]

Jag håller helt med, det är en så himla tråkig norm även för oss yngre som inte passar in.

Nu har ju inte jag upplevt att vara äldre ännu, det kanske blir bättre, men nu vid 21 så känner jag mig som en pensionär när jag ser bilder från universitetsfesterna på Facebook medan jag pluggar om kvällarna för att kunna åka till stallet tidigt morgonen efter. Upplever inte alls tjusningen med ungdomen och skulle gärna färdas 10 år framåt i tiden där det är ok att föredra soffan och Let's Dance framför kravaller. Som det är nu så känner jag mig bara oerhört tråkig.

Tänk vad normer styr oss ändå! När jag var 21, så kunde ingen förstå hur jag kunde skaffa hund och bli så bunden, då ungdomar vill resa.

Jag tyckte det var jättekul att ha hund och engagerade mig i brukshundsklubben, gick kurser och fick möjlighet att gå instruktörsutbildning. Jag var på klubben på lördag kl. 7.00 och lade spår för en tävling medan kompisarna var bakis efter fredagens utekväll.

Jag uppskattade att prata med vuxna och insåg plötsligt att jag hade glädje av människor i alla åldrar, inte bara de som var jämngamla med mig. det var en slags befrielse att inte bli sedd som gymnasieelev, ungdom eller till och med barn. Att plötsligt kunna umgås med alla åldrar och ha skoj tillsammans!

Nu känner jag likadant; jag arbetar i en bransch med extremt mycket ungdomar. Dels eleverna på skolan, men också en del personal som faktiskt bara är ca fem år äldre än eleverna. På samma gång har jag en del 30-40-åringar och ett par som är mellan 60 och 70 år.

Jag har inte upplevt att åldern på något sätt varit signifikativt för huruvida man bidrar till en trevlig och positiv miljö omkring sig. Det är fantastiskt med människor eftersom vi alla är unika på något vis och när vi har gemensamma uppgifter så växer vi tillsammans.

 

[Elina8]

Min morfar sa alltid att man blir aldrig äldre än 25, man får bara mer erfarenhet. Och om man lever tillräckligt länge vänder det och man blir som ett barn igen.

Jag förstod det inte då, men nu när jag är 25 och mest umgås med människor från min ålder till pensionärer, kan jag tycka att det stämmer ganska bra. När jag jämför med de som är yngre, om än bara några år, är det så tydligt att det skiljer i ålder. Men med äldre är det just bara våra erfarenheter som är olika.

Rent utvecklingspsykologiskt har ju även forskning kommit fram till att hjärnan är färdigutvecklad nån gång mellan 20-25.

Jag har i och för sig också alltid varit lite för gammal för min biologiska ålder. Jag har ända sen jag var liten föredragit att umgås med äldre och gör det fortfarande. Jag har aldrig känt mig hemma i "ungdomskulturen" och är glad att jag varit självsäker nog att inte anpassa mig.
Däremot tycker jag inte att det är något fel med typiskt ungdomsbeteende, jag förstår bara inte hur folk orkar och vad som är så kul. Men de tycker säkert inte det verkar så kul att sitta hemma och virka, vilket jag tycker är supermysigt. Så skönt att man får vara olika.


Ang. vad man väljer att skriva så tycker jag att det är bra att vara öppen med huruvida man är en "ungdomlig" eller "mogen" person. Det gör det ju lättare att hitta någon som passar det man söker.
Man måste ju inte lägga någon värdering i det.

 

[Migo]

Jag inser med stigande bitterhet att klientelet på nätdejtingsidorna är representativt för folk i allmänhet.

Why, oh why?

 

[Mona]

Jag håller med din morfar, @Elina8
Precis så upplever jag det också.

Det som har förändrats, förutom utseendet, är en lite bättre insikt om saker å ting och något större tålamod för vissa saker men lägre "bullshits-tålamod".
I övrigt är jag precis densamma nu som för dryga 20 år sedan.

Om det är patetiskt eller ej vet jag inte, och helt ärligt så bryr jag mig inte heller.
Det är bara så det är.

 

[tanten]

Det som har förändrats, förutom utseendet, är en lite bättre insikt om saker å ting och något större tålamod för vissa saker men lägre "bullshits-tålamod".

Ungefär som de flesta av oss andra då

Jag skulle kalla det utveckling.

 

[Mona]

Fast jag har precis samma personlighet nu som vid 25-års ålder och jag tror att det är så många känner när dom refererar just till att man "känner sig som 25" fast man hunnit uppnå en betydligt högre, fysisk ålder.

Och måste det vara något dåligt?

 

[Azalea]

Fast jag har precis samma personlighet nu som vid 25-års ålder och jag tror att det är så många känner när dom refererar just till att man "känner sig som 25" fast man hunnit uppnå en betydligt högre, fysisk ålder.

Och måste det vara något dåligt?

Men sin personlighet är ju något man bär med sig hela livet oavsett. Jag har i alla fall samma personlighet som när jag var liten, men det är för mig inte sammankopplat med den utveckling jag i övrigt har gjort under mina 27 år. Jag är fortfarande i stor utsträckning som jag var som 7åring, men med fler erfarenheter och allt vad det medför.
Så jag skulle säga att det är mer relevant att beskriva sina egenskaper istället för att koppla sin personlighet till en viss ålder. Att beskriva sig som "ungdomlig" tycker jag heller inte säger något alls om en person.

 

[Mona]

Men sin personlighet är ju något man bär med sig hela livet oavsett. Jag har i alla fall samma personlighet som när jag var liten, men det är för mig inte sammankopplat med den utveckling jag i övrigt har gjort under mina 27 år. Jag är fortfarande i stor utsträckning som jag var som 7åring, men med fler erfarenheter och allt vad det medför.
Så jag skulle säga att det är mer relevant att beskriva sina egenskaper istället för att koppla sin personlighet till en viss ålder. Att beskriva sig som "ungdomlig" tycker jag heller inte säger något alls om en person.

Som med så mycket annat handlar det om vad man lägger för värderingar i ord och uttryck.

Ungdomlig för dig kanske betyder något helt annat för mig.

Många refererar till sig själva som "snälla" t ex.
Vad är det? Är man en konflikträdd dörrmatta eller har man ett vänligt sinnelag med stor empati?

Jag känner mig precis likadan som när jag var 25. Och då var jag ung. Det skulle kunna ligga nära till hands att därför beskriva sig själv som ungdomlig. Kanske?

Nu gör inte jag det och jag lägger inga större värderingar i det heller. Mer än kanske "grattis till alla som känner sig ungdomliga, oavsett ålder".

 

[tanten]

Fast jag har precis samma personlighet nu som vid 25-års ålder och jag tror att det är så många känner när dom refererar just till att man "känner sig som 25" fast man hunnit uppnå en betydligt högre, fysisk ålder.

Och måste det vara något dåligt?

Nej?

Som jag ser det så är man samma person livet ut. Att ändra personlighet är inte speciell vanligt. Jag tycker inte heller att det är speciellt vanligt att man blir väldigt annorlunda bara för att man blir äldre. Man är den person man är.

För mig handlar det mer om att idealisera ungdomen - med allt som det innebär.
För egen del är jag idag klokare, erfarnare och ..tja, bättre? än jag var som 25-åring.
Men personen tanten är densamma.

Jag fattar inte varför man just skulle tycka att man var bättre upplaga som 25-åring? Med tanke på att många hävdar att de bara är 25 inombords.

Livet har gett mig många erfarenheter och en hel del kunskap. Men nog är jag samma personlighet. Något annat har väl ingen hävdat?

 

[Mona]

Jag ska erkänna att jag inte har lusläst alla inlägg men jag har inte fått uppfattningen att det är någon som idealiserar just att vara ungdomlig? Däremot låter det väl aningens roligare än att beskriva sig själv som gammal?

Det kanske är mer en längtan att hitta någon som inte bara vill ligga på sofflocket, eller kanske hitta någon som inte klär sig i mammelucker eller vad det nu är för värdering man lägger in i just ordet "ungdomlig".

När jag läser profiler där författaren beskriver sig själv som "snäll" så brukar jag fråga vad det betyder för just den personen. Många gånger är det en omskrivning för omtänksam, och andra gånger är det tydligt en konflikträdd person man har att göra med.

Så, allt handlar ju om vad man lägger för värdering i ordet.

 

[Kattennizze]

Min morfar sa alltid att man blir aldrig äldre än 25, man får bara mer erfarenhet. Och om man lever tillräckligt länge vänder det och man blir som ett barn igen.

Jag förstod det inte då, men nu när jag är 25 och mest umgås med människor från min ålder till pensionärer, kan jag tycka att det stämmer ganska bra. När jag jämför med de som är yngre, om än bara några år, är det så tydligt att det skiljer i ålder. Men med äldre är det just bara våra erfarenheter som är olika.

Rent utvecklingspsykologiskt har ju även forskning kommit fram till att hjärnan är färdigutvecklad nån gång mellan 20-25.

Jag har i och för sig också alltid varit lite för gammal för min biologiska ålder. Jag har ända sen jag var liten föredragit att umgås med äldre och gör det fortfarande. Jag har aldrig känt mig hemma i "ungdomskulturen" och är glad att jag varit självsäker nog att inte anpassa mig.
Däremot tycker jag inte att det är något fel med typiskt ungdomsbeteende, jag förstår bara inte hur folk orkar och vad som är så kul. Men de tycker säkert inte det verkar så kul att sitta hemma och virka, vilket jag tycker är supermysigt. Så skönt att man får vara olika.


Ang. vad man väljer att skriva så tycker jag att det är bra att vara öppen med huruvida man är en "ungdomlig" eller "mogen" person. Det gör det ju lättare att hitta någon som passar det man söker.
Man måste ju inte lägga någon värdering i det.

Nja, färdigutvecklad blir väl aldrig hjärnan har ny och spännande forskning visat. Förr trodde man ju att man har de antal hjärnceller man har och sen dör de i en lång rad mot döden. Men hjärnans plasticitet är ju oerhört intressant! T ex har ju studier visat att hippocampus, där minne lagras, växer med rätt sorts träning även om man är äldre! Jag tycker det är helt revolutionerande. Sen har man ju också sett någon slags demensutveckling hos unga människor i Sydkorea som använder väldigt mkt ny teknik. Alltså, hjärnan verkar utvecklas och invecklas hela livet på något sätt.

 

[Kattennizze]

Jag ska erkänna att jag inte har lusläst alla inlägg men jag har inte fått uppfattningen att det är någon som idealiserar just att vara ungdomlig? Däremot låter det väl aningens roligare än att beskriva sig själv som gammal?

Det kanske är mer en längtan att hitta någon som inte bara vill ligga på sofflocket, eller kanske hitta någon som inte klär sig i mammelucker eller vad det nu är för värdering man lägger in i just ordet "ungdomlig".

När jag läser profiler där författaren beskriver sig själv som "snäll" så brukar jag fråga vad det betyder för just den personen. Många gånger är det en omskrivning för omtänksam, och andra gånger är det tydligt en konflikträdd person man har att göra med.

Så, allt handlar ju om vad man lägger för värdering i ordet.

Nja, det finns en väldig vurm (jag verkar gilla det ordet) i samhället för ungdomlighet och en ren åldersdiskrimering, speciellt för kvinnor. Just därför skulle aldrig delta i den diskrimineringen och kalla mig ungdomlig. Det spär bara på fördomar.

 

[tigerflicka]

Om vi ska gå tillbaka till trådens huvudämne så var ja på dejt idag och det var trevligt.

 

[Azalea]

Om vi ska gå tillbaka till trådens huvudämne så var ja på dejt idag och det var trevligt.

Berätta mer?
Jag ska på dejt imorgon. Nervöst.

 

[tigerflicka]

Berätta mer?
Jag ska på dejt imorgon. Nervöst.

Han är polis och jag hittade honom på Badoo. Eller han hittade mig om man ska vara noga.
Vi fikade och pratade om jobb, plugg, att cykla och annat smått och gott.
Förr när jag var flitigare på att dejta brukade jag nästan aldrig vilja träffa killen mer än en gång, så det känns positivt att jag vill träffa honom igen.
Jag var på anställningsintervju precis före träffen med polisen, så jag hann aldrig bli så nervös. Haha, nästan samma sak, i bägge fallen ska man sälja in sig!
Vad är det för nån du ska träffa imorgon?

 

[tigerflicka]

De andra här som dejtar verkar göra det i smyg...
Nåväl, jag ska träffa polisen på fredag igen.

 

[corzette]

Dejtar inget i smyg men för att dejta så måste ju killarna va intresserade av att träffas och det verkar de inte vara ...

 

[Elina8]

Nja, färdigutvecklad blir väl aldrig hjärnan har ny och spännande forskning visat. Förr trodde man ju att man har de antal hjärnceller man har och sen dör de i en lång rad mot döden. Men hjärnans plasticitet är ju oerhört intressant! T ex har ju studier visat att hippocampus, där minne lagras, växer med rätt sorts träning även om man är äldre! Jag tycker det är helt revolutionerande. Sen har man ju också sett någon slags demensutveckling hos unga människor i Sydkorea som använder väldigt mkt ny teknik. Alltså, hjärnan verkar utvecklas och invecklas hela livet på något sätt.

Åh spännande! Nu är det några år sen jag läste utvecklingspsykologi, får nog ta och uppdatera mig lite.
Kan tänka mig att det beror lite på vilken infallsvinkel man har också. Läser man om demens så är det klart att man ser på utveckling i senare delar av livet. Vi läste om uppväxt och då definierades stadiet att bli vuxen genom hjärnans utveckling. Men självklart händer det saker i hjärnan även efter man "blivit vuxen", när det nu är.