Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Rosett]

Annars är det rätt dött, och jag känner mig lite missnöjd. Det lät så bra när jag fick en behandlingsplan i höstas, synd bara att dom struntade i att följa den...

Kanske Patientombudsmannen kan trycka på dem lite?

http://www.1177.se/Norrbotten/Regler-och-rattigheter/Om-man-inte-ar-nojd-med-varden/

 

[Sasse]

@Linda8142 Dom har kommit igång med vissa saker efter att jag pratat med dom själv. Men DBT:n som jag skulle få gå verkar inte hända, eftersom den tydligen enbart startar vid speciella tillfällen. Samma med en annan typ av behandling som startade i årsskiftet. Som jag har fattat det kan jag inte hoppa på någotdera i "efterhand".

Som det ser ut nu kommer jag dock flytta inom 3 månader, och då är det inte lönt att pusha på dom.

 

[Rosett]

@Sasse Trist.

 

[chaosgirl]

Seger! Imorse tog jag mig upp ur sängen, med 15 minuter innan jag var tvungen att cykla iväg till skolan..

Varför är morgonångesten värst?

 

[menina]

Nu har jag varit ute på landet i en vecka. Jag bor hos en familj som har tre barn, en liten hund och två katter och gården bredvid har en hel drös med islandshästar. Det är alltså här jag ska vara för att inofficiellt rehabiliteras - vården kunde inte erbjuda mig någonting annat än medicinering och inläggning, så istället fick vi på egen hand försöka hitta någon lösning. Att jag är här ute är väldigt emot protokoll och jag tror att det skulle ta hus i helvete om det kom fram, men jag tror också det är bra för mig, det känns bra på så många olika sätt.

Jag ler och skrattar och pratar högt för mig själv (men bara när jag är ute i skogen med hunden), vågar möta andra människor utan att direkt försöka analysera och manipulera, vågar vara i andras sällskap längre stunder utan att vilja ljuga eller få panik eller fly.

Jag får vara med barnen och djuren, vara själv utan att man är orolig för att jag ska göra mig illa. Jag får ta ansvar - idag hade jag hand om fodringen på egen hand. Och jag klantade inte till någonting, jag bröt inte ihop! Och barnen gillar mig, det trodde jag aldrig skulle hända!

Jag får vara själv massor, utan att man ringer eller knackar på dörren eller tänker att: “nu har hon inte svarat på mitt sms, något måste ha hänt.”

Man litar på mig, litar på att jag gör rätt. Och det är sjukt läskigt men det känns ändå bra, helande på något sätt.

Ångesten följde ju med, såklart, men den är inte alls lika påträngande och spretig. Den är där men det är också allt den är. Inget monster alltså.

Jag träffade min terapeut igår och vi pratade om att acceptera sig själv och hur jag ska kunna förlåta mig själv för det jag gjort. Det verkar overkligt det där, att kunna vara okej med sig själv, men inte alls lika omöjligt.

Jag äter fortfarande ingen medicin och det går! Jag vill liksom inte ha någon benso. Det är fortfarande svårt att sova men det gör mig inte lika skräckslagen att ligga vaken som förut.

Jag har inte tagit några droger sedan jag kom hit. Har inte slagit sönder något.

Jag har inte skurit mig eller knutit snaror eller googlat på självmordsmetoder.

Än så länge går det framåt. Hoppas att det håller i sig.

 

[menina]

Seger! Imorse tog jag mig upp ur sängen, med 15 minuter innan jag var tvungen att cykla iväg till skolan..

Varför är morgonångesten värst?

Jag tror att morgonångesten är värst för att kroppen inte vaknat än. Det har gått ett antal timmar sedan man sist åt (för dom flesta) och blodsockret är lågt, jag tror att det kan påverka mer än man tror. Plus att man inte har så mycket intryck i hjärnan som man har på kvällen eller eftermiddagen - då har det ju hänt massa saker som man kan tänka på. På morgonen är man nog ganska tom och då fäster ångesten lättare. Men det är bara vad jag tror.

 

[Kibani]

Hur länge ungefär var det man brukar säga att det tar innan man mår bättre efter den dipp som ofta kommer när man precis börjat/höjt dosen på medicin?

Är så trött på att vara trött nu så jag funderar på hur de tänkte när de ökade dosen av en medicin där en mycket vanlig biverkning är sömnighet - dåsighet.....

 

[_Charlotte_]

Idag har jag kämpat mot gråten i stort sett hela dagen. Det var bara ett par timmar i stallet som jag slapp det. Egentligen ska jag börja med en ny (en till) medicin, men jag vågar inte det när jag mår såhär kasst redan innan. Det kan liksom bara gå på ett sätt.

Jag ska egentligen tävla på lördag, men det finns nog inte en enda cell i min kropp som vill det. Allt bara skriker NEJ... Vet inte hur jag ska göra.

 

[Qelina]

Hunden först och främst har jätte svårt att acceptera nya människor, speciellt män. Dessutom är hon absolut inte att lita på runt barn. Vi har testat och som tur har det inte hänt något allvarligt. Men hon skulle absolut kunna hugga ett barn eller människa som inte kan läsa av henne och förstå när hon känner sig "trängd". Andra djur fungerar hon tyvärr inte med heller. Högg nästan hästen i stallet i mulen, jäkla tur att hästen i fråga som hon fick hälsa på är lugn och inte tyckte det var så läskigt att den lilla hunden attackerade honom. Andra hundar har jag helt gett upp på att få henne att fungera med, hon har i många många år haft problem med att vistas nära andra hundar. Vi har försökt med hjälp av tränare som hade med sina super säkra hundar (tur det för min flög på den ena och började attackera halsen på den) och även haft henne hos tränare 3 månader för att försöka socialisera henne utan resultat. På hunddagis (hon fick var där 1 veckas tid) klättrade hon över buren (2 meter högt galler och hunden är ca 35 cm hög) och gjorde det till ett smärre helvete för de som jobbade genom att hela tiden försöka bråka med andra hundar. Går alltså rätt dåligt att lämna henne på dagis och om man inte har möjlighet att vara hemma hela dagarna eller få passning hemma.
Hon blir så upprörd över påsar som flyger omkring/människor med väskor (speciellt resväskor med hjul) människor med barnvagnar eller pensionärer med rullatorer att hon snurrar och "skriker" (låter som om man försökte ha ihjäl henne, låter HEMSKT) dessutom blir ju självklart folk rädda när hon gör så.
Hon är väldigt känslig för stress och spyr ofta om man behöver lämna henne ensam några timmar hon är absolut otroligt krävande. Har en lite hjärna som går på högvarv mest hela tiden och energi till 10 hundar.
Har haft olika typer av hundar innan när jag bodde hemma, blev att jag tog över denna hund från min mamma som äntligen förstått att hon inte är lämplig hundägare.
Anledningen till att det inte fungerar med hunden är att jag bor centralt och måste tyvärr det, har inte bil eller körkort och behöver alltså kunna pendla/cykla till jobbet. Jag jobbar (just nu sjukskriven några veckor) och måste alltså vara hem i från 7,5 timme om dagen, min syster och jag bor ihop så hon kan oftast hålla hunden sällskap 2-3 timmar under min arbetsdag. Men min syster har föreläsningar mm som gör att även hon måste vara borta ibland. Jag tycker inte det är farligt att lämna en hund ensam 4-5 timmar som max. Det är väl snarare rätt normalt för de flesta hundar? Men denna lilla hund mår dåligt av det, hon tuggar inte på något och står inte och skäller utan har filmat henne några gånger och det hon gör att att ligga och gny tyst, kolla sig omkring och ibland YLA som för att ropa på oss. Sen spyr hon som sagt, det verkar bli för mycket oro i den lilla kroppen.
Som nämnt innan blir det otroligt svårt med passning, först hitta en person som hon accepterar och som kan läsa av henne. Hunddagis är direkt uteslutet. Det som finns är rastning, men det hjälper ju inte henne då det är sällskap under flera timmar som behövs. Hon har foderallergi och får attacker där hon får jätte svårt att andas. Det som skrämmer mig är om hon får en sådan när man är borta. Är jag hemma håller jag för nosen så hon får andas genom munnen och pratar lugnande med henne (veterinär som sagt detta) och då brukar andningen bli normal ganska snabbt.
Varför jag då inte kan ha henne är:
Kan inte bo med min syster flera år till, vi har ju olika planer i livet och ja det är ju inte riktigt realistiskt.
Kan inte jobba normalt om jag ska ha kvar hunden, sådana fall måste jag hitta någon som vill passa henne hela dagarna vilket jag inte gjort på 4 år så har inga större förhoppningar på att göra det nu heller.
Kan inte lämna på hunddagis.
Är jobbigt även för mig att se henne så stressad och förstörd bara det flyger förbi en påse och kan inte ens tänka mig hur jobbigt det är för henne när hennes värld ständigt är fylld med faror.
Jag är SUPERALLERGISK mot henne, får ibland allergichocker och får varje dag äta allergitabletter för att det ska hållas på en nivå som går att stå ut med. Nysa lite, rinnande näsa, kliande ögon. Det klarar jag liksom av och har gjort i 6 år nu med denna lilla hund. Men det hade självklart varit skönt att slippa. Fick det bekräftat nyligen när jag fick hem provsvar. Men visste det redan egentligen, är allergisk mot pälsdjur sedan jag var spädbarn så.

Efter 6 år med det här så börjar det bli lite överväldigande. Jag kan inte leva ett normalt liv! (som hundägare, jag vet att det krävs vissa uppoffringar och mer planering när man har djur) men inte ens ett liv som andra hundägare har, kan jag ha. Det går inte med en hund med så mycket psykiska problem.
Hon har varit konstig redan som valp, då ville hon absolut aldrig bli klappad eller vara nära. Det började vända när hon blev 4 år ungefär. Då började hon uppskatta att bli klappad och valde självmant att ligga i soffan om man satt där (inte nära men fortfarande bara någon meter ifrån kanske) Nu är hon ganska gosig av sig, helt självmant kan hon komma och lägga sig bredvid en och uppskattar väldigt mycket ens uppmärksamhet och gos. Men har aldrig varit med om en hund som det har tagit så många år för. Hennes syn och hörsel är kollad (trodde kanske hon såg dåligt och därför reagerade på väskor/påsar/barnvagnar mm) samt alla leder då jag hört och vet att djur kan få beteendeproblem pga smärta. (läst mycket om det här på buke också, många som fått helt andra hundar när det har hittat vart det onda sitter och behandlat det) men varken veterinär eller kiropraktiker kan hitta något utan säger att hon är fin i kroppen, både hull och muskler/leder.
Att jag inte velat överväga detta innan är självklart pga jag älskar henne. Hon är så otroligt speciell och helt underbar!
Pratade med min syster om det igen som nu väl förstod allvaret lite mer och också börjat vela igen. Det är sååååå svårt, var SÅ säker. Men vi båda vet inte om vi kan ge upp på henne ännu. Känns som man testat ALLT men det måste väl finnas något mer att göra vi har väl bara inte kommit på det ännu.

Gud, det låter verkligen jätte jobbigt för både er och hunden. Hoppas ni hittar en lösning på problemet.

 

[Rosett]

Jag har tagit Theralen tre nätter i rad, för att kunna sova. Det har resulterat i att jag sovit till ca kl 18 alla tre dagarna. I morgon ska jag träffa dr, ska be om nån annan medicin, kanske Lamotrigin, mot uppvarvningen.

 

[tolksele]

Känns som om sjuk ångest är på väg

 

[Adelente]

Hoppar in i tråden! Hoppas det är okej.

Har en låååång historia av psykisk ohälsa som innefattar

Svår bulimi
Tvångstankar
Depression
Social fobi
Utmattning
Sömnproblem
Ångest

Det hela började när jag var 12 år gammal då jag utvecklade en mildare grad av anorexi. Blev tvingad till kuratorn som hjälpte mig och jag blev "bättre" började istället för att svälta mig själv med att börja kräka, då det var lättare att dölja. Maten har alltid varit jobbig att hantera och jag drog mig undan.

Under högstadiet så förvärrades min ätstörning och jag hamnade i en djup depression, ett liv fyllt av tvångstankar (främst att tvätta mig/känna mig ren), ensamhet pga min sociala fobi, sömnproblem pga ständig ångest och utmattning, eftersom att mitt mående tar så mycket energi.

Idag är jag snart 20 år gammal och har samma problem fast värre. Jag kommer inte ens ihåg hur det känns att må bra. Får hjälp med ätstörningen hos en specialist i min kommun, har fått remiss till psykolog för mitt tvångsbeteende, går även i terapi för min sociala fobi.

Äter flytande theralen, 2 doser 3ggr Per dag, imovane innan jag ska sova. Har ätit flouxetin men den funkade inte alls så nu äter jag Sertralin istället.

Går med i denna tråden då jag har i princip ingen i min närhet som förstår. Jag vill helt enkelt bara få och ge stöttning till andra som också mår dåligt.

 

[menina]

I helgen kom ångesten tillbaka med full jävla kraft. Jösses vad tufft det blev att gå från att ha varit glad och mått hyfsat bra i flera dagar till en fullskalig ångestattack närmare 10.

Första impulsen var att självskada på något sätt, men jag insåg ganska fort att det inte skulle gå eftersom jag inte har mina 'verktyg' tillhands och inte var så sugen på att börja leta mitt i natten och eventuellt väcka barnen eller deras föräldrar.

Min andra lösning var att 'rymma', men det skulle blivit svårt eftersom gården jag bor på ligger precis mitt ute i ingenstans.

Sen tänkte jag gå över till grannen som jobbar som vårdare på avdelningen jag varit inlagd på (det var även hon som fixade den här lösninge, trots risk att bli av med jobbet) och prata med henne eftersom hon 'kan' mig rätt bra vid det här laget.

Sen tänkte jag: men vänta nu, kan jag inte lösa det här själv, jag har ju klarat av det förut? Så jag provade att käka en imovane och försöka lägga undan alla tankar som snurrade med motivationen att det där kan jag inte lösa nu, jag får fundera på varför jag fick ångest imorgonbitti och sova nu. Jag trodde väl att jag skulle dö i ungefär en timma men tillslut orkade kroppen och huvudet inte mer och jag slocknade.

Dagen efter vaknade jag utan ångest och började fundera på vad som triggar och kom ganska snabbt fram till att det inte alls var särskilt konstigt att ångesten kom. I helgen var nämligen årsdagen för ett övergrepp och dessutom hade jag utsatt mig ganska mycket för social stimuli och varit på nya, otrygga platser med folk jag inte känner.

Inte konstigt att man blir knäpp. Jag känner mig så hispig och känslig och svag när jag kommer på sånt här - jag som alltid varit så fruktansvärt tuff och hård utåt och inför mig själv. Men hellre hispig och känslig än ångest.

 

[menina]

@tolksele hur gick det med ångesten?

 

[tolksele]

@tolksele hur gick det med ångesten?

Ringde en vän och grät mej slapp det värsta eftersom jag hade sällskap. Sen kom sambon hem tidigt och så grät jag resten av kvällen

Min ponny behöver avlivas snart, försäkringsbolaget krånglar och så har jag varit sjuk så det liksom blev bara för mycket...

 

[Rosett]

Sen tänkte jag: men vänta nu, kan jag inte lösa det här själv, jag har ju klarat av det förut? Så jag provade att käka en imovane och försöka lägga undan alla tankar som snurrade med motivationen att det där kan jag inte lösa nu, jag får fundera på varför jag fick ångest imorgonbitti och sova nu. Jag trodde väl att jag skulle dö i ungefär en timma men tillslut orkade kroppen och huvudet inte mer och jag slocknade.

Dagen efter vaknade jag utan ångest och började fundera på vad som triggar och kom ganska snabbt fram till att det inte alls var särskilt konstigt att ångesten kom. I helgen var nämligen årsdagen för ett övergrepp och dessutom hade jag utsatt mig ganska mycket för social stimuli och varit på nya, otrygga platser med folk jag inte känner.

Bra jobbat att reda ut det själv! Det är inget fel i att prata med nån om man mår dåligt men jag tror man blir stark på sikt av att veta att man kan ta hand om det själv på ett konstruktivt sätt.

 

[Johannakl]

Hej. Jag känner igen mig i mycket här. Jag har bipolär sjukdom och som följd av det koncentrationssvårigheter, ångest och lite annat smått och gott.

Har tidigare varit anorektiker och lidit av posttraumatisk stress.

 

[tolksele]

I helgen kom ångesten tillbaka med full jävla kraft. Jösses vad tufft det blev att gå från att ha varit glad och mått hyfsat bra i flera dagar till en fullskalig ångestattack närmare 10.

Första impulsen var att självskada på något sätt, men jag insåg ganska fort att det inte skulle gå eftersom jag inte har mina 'verktyg' tillhands och inte var så sugen på att börja leta mitt i natten och eventuellt väcka barnen eller deras föräldrar.

Min andra lösning var att 'rymma', men det skulle blivit svårt eftersom gården jag bor på ligger precis mitt ute i ingenstans.

Sen tänkte jag gå över till grannen som jobbar som vårdare på avdelningen jag varit inlagd på (det var även hon som fixade den här lösninge, trots risk att bli av med jobbet) och prata med henne eftersom hon 'kan' mig rätt bra vid det här laget.

Sen tänkte jag: men vänta nu, kan jag inte lösa det här själv, jag har ju klarat av det förut? Så jag provade att käka en imovane och försöka lägga undan alla tankar som snurrade med motivationen att det där kan jag inte lösa nu, jag får fundera på varför jag fick ångest imorgonbitti och sova nu. Jag trodde väl att jag skulle dö i ungefär en timma men tillslut orkade kroppen och huvudet inte mer och jag slocknade.

Dagen efter vaknade jag utan ångest och började fundera på vad som triggar och kom ganska snabbt fram till att det inte alls var särskilt konstigt att ångesten kom. I helgen var nämligen årsdagen för ett övergrepp och dessutom hade jag utsatt mig ganska mycket för social stimuli och varit på nya, otrygga platser med folk jag inte känner.

Inte konstigt att man blir knäpp. Jag känner mig så hispig och känslig och svag när jag kommer på sånt här - jag som alltid varit så fruktansvärt tuff och hård utåt och inför mig själv. Men hellre hispig och känslig än ångest.

(vet inte riktigt vad jag ska skriva och detta var enda smileyn som passar tror jag)

 

[NotlikeI]

Träffade en annan läkare nu där jag får behandling, känner mig lite lugnare efter det faktiskt. Nu är det bestämt att jag ska försöka jobba 2 timmar om dagen (jag som ville det, tror att det är bra att ändå ha något mål varje dag, men kanske inte för höga krav, 2 timmar tror jag att jag ska klara av) och detta är hela april ut och då ska vi stämma av, hon har skrivit intyget hela maj ut också så skulle det kännas som att jag behöver lite mer tid innan jag ökar tiden på jobbet så har jag även maj månad på mig. Fick nu utskrivet cymbalta och propavan. Som med alla anti-depp mediciner så hör man ju mycket hemskt, men jag är villig att ge det en chans och tänker inte bli avskräckt! För om det kan fungera för mig så skulle det vara så skönt. Har ingen ork i dagsläget, bara en promenad med hunden och att göra middag är liksom vad jag klarar av på en dag. Hoppas att slippa behöva släpa runt min jävla ryggsäck med ångest 24/7. Så håller tummarna! Ska bara lösa det med försäkringskassan nu så jag har råd att hämta min medicin.

 

[tolksele]

Jag mår bra idag. Mamma hjälper mig med allt praktiskt runt hästen (hon är utdömd så måste boka tid för avlivning mm) och det är så skönt.
Hoppas snart att alla svarta månader är över