Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[ekra]

@Linda8142 Ja det är det antar jag. Låter bara onödigt krångligt att kalla det mindfulness om det krånglar till det för folk.

 

[Vitavi]

Det här är en tråd för oss med psykiska problem/diagnoser av alla olika slag. Här kan vi stötta varandra eller bara finnas för varandra, och lyssna eller komma med råd. Här är man alltid välkommen att skriva av sig, om vad som helst. Ibland kan det vara skönt att prata med andra i liknande situation, eller att prata med någon annan än familj och vänner eller andra personer i ens närhet.

Jag har saknat en tråd för just detta ändamål, och vi är ju så oerhört många som har psykiska problem.

Jag är gärna med här!
Hittills har jag fått diagnos på panikångest och återkommande depressioner och PMDD. Men är under utredning och misstänks ha också GAD, bipolär typ 2. Har aldrig riktigt lyckats få hjälp av vården vilket lett till flera självmordsförsök. Just nu har jag en svacka där allt med livet känns meningslöst

 

[_FiA_]

Jag är gärna med här!
Hittills har jag fått diagnos på panikångest och återkommande depressioner och PMDD. Men är under utredning och misstänks ha också GAD, bipolär typ 2. Har aldrig riktigt lyckats få hjälp av vården vilket lett till flera självmordsförsök. Just nu har jag en svacka där allt med livet känns meningslöst

Välkommen! Har du någon hjälp av terapeut?

 

[_FiA_]

Det går bra för mig, jag fortsätter att exponera mig för jobbiga grejer varje dag vilket är väldigt ångestfyllt men det går. Skall laga någon ny vegetarisk rätt idag, känns jobbigt! Plus att jag har galet ont i huvudet/nacken idag, men jag SKA!

 

[NotlikeI]

Det går bra för mig, jag fortsätter att exponera mig för jobbiga grejer varje dag vilket är väldigt ångestfyllt men det går. Skall laga någon ny vegetarisk rätt idag, känns jobbigt! Plus att jag har galet ont i huvudet/nacken idag, men jag SKA!

Igen! (kommer bli tjatig i denna tråden) blir jag så himla glad att läsa dina inlägg. Så himla starkt av dig!

 

[Vitavi]

Välkommen! Har du någon hjälp av terapeut?

Tack!
Nej men jag hoppas på att få det tillslut! Men det går låååångsamt i detta landsting!

 

[menina]

Jag har nyss haft ett långt gråtkalas för mig själv...
Så trött på ångesten, sociala fobin, självskadandet och ätstörningen. Det var det sista som framkallade gråten idag, jag är verkligen inte så frisk som jag vill tro. Insåg idag hur fast jag faktiskt är, och jag hatar det mer än jag kan förklara.

Men det är ju en bra grej, att inse hur mycket man faktiskt påverkas alltså. Då vet man ju vad man tampas med och kan på så sätt sätta in tillräckliga resurser.

 

[_Charlotte_]

Men det är ju en bra grej, att inse hur mycket man faktiskt påverkas alltså. Då vet man ju vad man tampas med och kan på så sätt sätta in tillräckliga resurser.

Ja, det är bra, men hemskt jobbigt.
Det blir så frustrerande att sitta och veta om sina problem och svårigheter, och samtidigt känna "nej, jag VILL INTE bli av med det"
För det vill jag ju, egentligen. Skulle jag kunna trycka på en knapp och sedan äta sån mat som idag är omöjlig, så skulle jag göra det utan att tveka. Ändå säger ätstörningen att jag "behöver" den...

 

[_Charlotte_]

Jag är gärna med här!
Hittills har jag fått diagnos på panikångest och återkommande depressioner och PMDD. Men är under utredning och misstänks ha också GAD, bipolär typ 2. Har aldrig riktigt lyckats få hjälp av vården vilket lett till flera självmordsförsök. Just nu har jag en svacka där allt med livet känns meningslöst

Vad är PMDD?

 

[Vitavi]

Vad är PMDD?

Extra svår PMS. Trot det heter pmds på svenska. Men man får extra starka psykiska symtom vid PMS, oavsett hur bra man mår i övrigt så dippar det veckan innan mens.

 

[NotlikeI]

Så jag vet inte om någon läste mitt inlägg men jag pratade ju med min kbt behandlare om en ny vårdplan då jag gått till henne i 9 månader men situationen är väl snarare värre nu än när jag började, detta pga jag inte är mottaglig för kbt just nu. Går igenom traumatiska händelser i livet och får flashbacks/drömmar som handlar om dem flera gånger om dagen. Det blir för mycket för mig att hantera och jag "måste" ha mina tvångsbeteenden för att det är det enda sätt jag överhuvudtaget håller mig över ytan.
Menar det är bättre att ligga i sängen 24/7 och äta allt man kommer åt för att nästan dag låta alla tvång komma över en och städa fram tills 3 på natten, än att jag måste möta de trauman som jag minns men inte vill minnas/erkänna.
Så planen är nu att jag ska bli kallad till en annan terapeut som ska hjälpa mig med att hantera/erkänna/acceptera sakerna som hänt antar jag. Låter väl vettigt, synd att de inte kunde komma på det lite tidigare bara...

Nu känns allt dock skit, jag har fått ta beslutet om att avliva min hund. Min mamma kommer och hämtar henne i mitten av denna månad för att ta henne till den enda veterinär jag litar på att göra det. Som är 4 timmar bilresa bort, så hunden kommer få vara hos min mamma några dagar (vilket hon är van vi) och landa lite och sedan åka till veterinären. Vill inte att hon ska vara stressad eller orolig, utan lycklig in i det sista. Men det suger så jävla mycket. Jag bara gråter HELA JÄVLA TIDEN. Hatar att det var jag som behövde fatta beslutet, min syster har ju också hand om hunden (rastar en gång om dagen för att vi ska få ihop det med rundorna när jag jobbar och hon är iväg på föreläsningar) och vi bor ihop men hon tar det mer som en lättnad. Som hon beskrev det själv så fint för sina vänner " det känns okej att göra det, menar jag måste ju få leva mitt liv" Samtidigt om hon säger att hon älskar hunden och vill ha hund senare igen!?
Vi satt och pratade om när vi kommer flytta här i från ( om något år) och hur hon då ska hyra hus, sen kom kommentaren "då ska jag skaffa hund igen" och min mage bara vände sig. "för då blir det ju bekvämare när man har trädgård" och jag påpekar då att när hon har fast jobb och 8 timmar dagar (samt resan fram och tillbaka till jobbet) så måste hon ju lämna hunden på dagis, hon orkar ju inte ens rasta hunden vi har nu innan hon ska iväg på en föreläsning som ligger 5 min gångväg bort. Hur i helvete tänker hon då att hon ska orka ta med sig hunden och lämna av den på dagis först? Men nej hon tänkte inte lämna den på dagis utan ha någon som tar ut en mitt på dagen. Så allt hunden ska ha som sällskap under 9 timmar ungefär är en runda på 20-30 minuter?!
BLIR SPYFÄRDIG
Så jävla arg att jag har lust att slå in ansiktet på min syster, hur kan man vara så förbannat lat och egoistisk.
Så den stackars hunden ska vara ensam 9 timmar, endast komma ut på 20-30 minuter runda mitt på dagen och resten av tiden bara få komma ut i trädgården?! Hur hon fick så äcklig syn på djur vet jag inte....
Inte gör det saken bättre, att hon tycker det är sååååå skönt att hunden ska DÖ. Inte nog med att jag redan är förkrossad, nu är jag bara äcklad och förbannad också.

 

[Ninnurur]

@NotlikeI - fy så jobbigt med hunden! Kan inte omplacering/fodervärd vara ett alternativ...? Tycker synd om dig öht i din situation men vet inte om jag kan säga något som gör det bättre. Skickar en stor kram iaf!

--------------------------
Här känns det hopplöst. Trodde att jag äntligen skulle få hjälp i och med jobb och utvecklingsgarantin men det enda det gör är stör mina rutiner så att jag mår sämre, för träffarna ger verkligen noll och ingenting. Suck! Får se vad min handläggare säger om jag kan få göra något vettigare. Kan ju ändå inte komma på hälften av de obligatoriska träffarna eftersom de lagt dem när jag inte har någon barnomsorg...

 

[Rosett]

Jag vaknade i natt med en otäck känsla i armar och ben. En kraftig tyngdkänsla med ett surrande liksom. Ångest antar jag. Öppnade ögonen några gånger, det var svårt för de ville inte riktigt lyda. En del gånger när jag öppnade ögonen så såg jag inget, becksvart! (Har modem och digitalbox med lysande lampor som jag koncentrerade mig på och det var även lite ljus i rummet). En annan gång lyste modemet och boxen ca 2 meter längre till vänster än de är i verkligheten men utan att jag vridit på huvudet.
Kändes även som om kroppen flyttades i sängen, kände att kroppen drogs mot lakanet flera gånger.
Väldigt obehagligt.

Efter ett tag, vet inte hur länge, kunde jag röra på mig och få bort tyngd/surrkänslan. Kände mig rätt uppskakad men kunde somna om efter någon halvtimme.

Ska träffa dr + psykolog den 16:e, ska försöka ta upp det här då.

Har sovit bra annars men haft lite skumma drömmar. Ska idag fika med en tjej jag fått kontakt med via nätet. En ny vän, förhoppningsvis.

 

[NotlikeI]

@NotlikeI - fy så jobbigt med hunden! Kan inte omplacering/fodervärd vara ett alternativ...? Tycker synd om dig öht i din situation men vet inte om jag kan säga något som gör det bättre. Skickar en stor kram iaf!

--------------------------
Här känns det hopplöst. Trodde att jag äntligen skulle få hjälp i och med jobb och utvecklingsgarantin men det enda det gör är stör mina rutiner så att jag mår sämre, för träffarna ger verkligen noll och ingenting. Suck! Får se vad min handläggare säger om jag kan få göra något vettigare. Kan ju ändå inte komma på hälften av de obligatoriska träffarna eftersom de lagt dem när jag inte har någon barnomsorg...

Har självklart kollat igenom alla alternativ noggrant, men pga hunden har 500 olika problem psykiskt och även lite fysiska besvär så är det inte aktuellt. Det går inte helt enkelt. Finns ingen som vill ta en sådan hund, utom jag då, som inte kan
Tack!

 

[Ninnurur]

Har självklart kollat igenom alla alternativ noggrant, men pga hunden har 500 olika problem psykiskt och även lite fysiska besvär så är det inte aktuellt. Det går inte helt enkelt. Finns ingen som vill ta en sådan hund, utom jag då, som inte kan
Tack!

Misstänkte att du greppat alla möjliga halmstrån redan, synd att inget går!

 

[Ninnurur]

Jag vaknade i natt med en otäck känsla i armar och ben. En kraftig tyngdkänsla med ett surrande liksom. Ångest antar jag. Öppnade ögonen några gånger, det var svårt för de ville inte riktigt lyda. En del gånger när jag öppnade ögonen så såg jag inget, becksvart! (Har modem och digitalbox med lysande lampor som jag koncentrerade mig på och det var även lite ljus i rummet). En annan gång lyste modemet och boxen ca 2 meter längre till vänster än de är i verkligheten men utan att jag vridit på huvudet.
Kändes även som om kroppen flyttades i sängen, kände att kroppen drogs mot lakanet flera gånger.
Väldigt obehagligt.

Efter ett tag, vet inte hur länge, kunde jag röra på mig och få bort tyngd/surrkänslan. Kände mig rätt uppskakad men kunde somna om efter någon halvtimme.

Ska träffa dr + psykolog den 16:e, ska försöka ta upp det här då.

Har sovit bra annars men haft lite skumma drömmar. Ska idag fika med en tjej jag fått kontakt med via nätet. En ny vän, förhoppningsvis.

Sömnparalys?

 

[Rosett]

Sömnparalys?

Nja, tror snarare på PTSD och ångest.

 

[_FiA_]

Tack!
Nej men jag hoppas på att få det tillslut! Men det går låååångsamt i detta landsting!

Tyvärr går det i snigelfart i dom flesta landsting Jag har väntat i 2 år

 

[SusieQ]

Antar att jag passar in här. Har aldrig ansett att jag mått särskilt dåligt, kraschade rätt ordentligt i höstas och insåg att så inte alls var fallet. Jag har antagligen mått dåligt större delen av mitt liv, men först när min stöttepelare i livet försvann (hästarna), så upptäckte jag det.
Jag har druckit alkohol, mycket alkohol, sedan jag var 15 minst en dag varje helg och vid tillfälle även i veckorna, har inte varit sen med att testa andra droger som erbjudits heller. Har umgåtts med människor som jag vet varit dåliga för mig, men hästarna har alltid hållit mig på rätt köl, de måste ju tas om hand. Blev gravid 2012, slutade dricka och skötte mig då givetvis, blev tyvärr efter att barnet fötts tvungen att sälja hästen. I höstas sjönk jag långt ner i en depression och funderade varje dag på att avsluta allt, min dotter fick mig att kämpa vidare.
I julas gick det inte längre, ett par krångliga systrar (sambons och min) samt stress över jul och födelsedagsfirande gjorde att jag helt enkelt kraschade.
"Som tur är"- har jag ju en hjärnskada och vi kontaktade kuratorn för hjärnskadeteamet här. P.g.a. att jag har en så pass allvarlig och bestående skada får jag, utan att vara inskriven på avdelningen, komma och prata med kuratorn max 4 gånger.
Redan vid andra besöket talade hon om för mig att detta är inget hon kan lösa och definitivt inte på bara fyra samtal. Så hon tyckte att jag skulle gå till psykolog, jaha tänkte jag, nu blir det ködags, men icke!

Hon säger då att psykologen på avdelningen, som visserligen bara fick hjälpa inskrivna patienter, ska gå en ny kurs i KBT ACT, en ny form av KBT terapi och att hon för detta behöver en "försökspatient" som har möjlighet att komma en gång i veckan och att det är där jag kommer in i bilden. Jag tror inte på KBT egentligen för, har man de tankar man har och har haft en längre tid (jag t.ex. nedvärderar mig själv till en hög med skit och har så gjort så länge jag kan minnas), inte bara kan ändra dem till det motsatta sådär hux flux och sen är allt bra, men läste på om ACT och tänkte att jo, jag kan prova.
Så nu sen ett par veckor tillbaka, går jag och pratar med psykolog och vi har hittills bl.a. kommit fram till att mitt drickande var ett självskadebeteende.
Givetvis reagerar ingen på att en tonåring dricker lite jämfört med en som skär sönder armarna eller har ett mer "synligt" självskadande, så jag har ju kunnat härja fritt mot mig själv i alla år och lyckades nästan, när jag 2000 söp skallen i bitar och blev av med en fjärdedel med tillhörande förlamning på det.
Anser fortfarande att jag är ganska värdelös, dock hatar jag inte mig själv lika mycket längre., men jag har ju ett antal samtal kvar att gå på.

 

[Qelina]

Har självklart kollat igenom alla alternativ noggrant, men pga hunden har 500 olika problem psykiskt och även lite fysiska besvär så är det inte aktuellt. Det går inte helt enkelt. Finns ingen som vill ta en sådan hund, utom jag då, som inte kan
Tack!

Åh, vad jobbigt. Det måste vara hemskt. Jag har själv hund och han betyder allt för mig. Vad är det för problem hunden har som gör att bara du kan ha honom/henne?