Åh, vad jobbigt. Det måste vara hemskt. Jag har själv hund och han betyder allt för mig. Vad är det för problem hunden har som gör att bara du kan ha honom/henne?
Hunden först och främst har jätte svårt att acceptera nya människor, speciellt män. Dessutom är hon absolut inte att lita på runt barn. Vi har testat och som tur har det inte hänt något allvarligt. Men hon skulle absolut kunna hugga ett barn eller människa som inte kan läsa av henne och förstå när hon känner sig "trängd". Andra djur fungerar hon tyvärr inte med heller. Högg nästan hästen i stallet i mulen, jäkla tur att hästen i fråga som hon fick hälsa på är lugn och inte tyckte det var så läskigt att den lilla hunden attackerade honom. Andra hundar har jag helt gett upp på att få henne att fungera med, hon har i många många år haft problem med att vistas nära andra hundar. Vi har försökt med hjälp av tränare som hade med sina super säkra hundar (tur det för min flög på den ena och började attackera halsen på den) och även haft henne hos tränare 3 månader för att försöka socialisera henne utan resultat. På hunddagis (hon fick var där 1 veckas tid) klättrade hon över buren (2 meter högt galler och hunden är ca 35 cm hög) och gjorde det till ett smärre helvete för de som jobbade genom att hela tiden försöka bråka med andra hundar. Går alltså rätt dåligt att lämna henne på dagis och om man inte har möjlighet att vara hemma hela dagarna eller få passning hemma.
Hon blir så upprörd över påsar som flyger omkring/människor med väskor (speciellt resväskor med hjul) människor med barnvagnar eller pensionärer med rullatorer att hon snurrar och "skriker" (låter som om man försökte ha ihjäl henne, låter HEMSKT) dessutom blir ju självklart folk rädda när hon gör så.
Hon är väldigt känslig för stress och spyr ofta om man behöver lämna henne ensam några timmar
hon är absolut otroligt krävande. Har en lite hjärna som går på högvarv mest hela tiden och energi till 10 hundar.
Har haft olika typer av hundar innan när jag bodde hemma, blev att jag tog över denna hund från min mamma som äntligen förstått att hon inte är lämplig hundägare.
Anledningen till att det inte fungerar med hunden är att jag bor centralt och måste tyvärr det, har inte bil eller körkort och behöver alltså kunna pendla/cykla till jobbet. Jag jobbar (just nu sjukskriven några veckor) och måste alltså vara hem i från 7,5 timme om dagen, min syster och jag bor ihop så hon kan oftast hålla hunden sällskap 2-3 timmar under min arbetsdag. Men min syster har föreläsningar mm som gör att även hon måste vara borta ibland. Jag tycker inte det är farligt att lämna en hund ensam 4-5 timmar som max. Det är väl snarare rätt normalt för de flesta hundar? Men denna lilla hund mår dåligt av det, hon tuggar inte på något och står inte och skäller utan har filmat henne några gånger och det hon gör att att ligga och gny tyst, kolla sig omkring och ibland YLA som för att ropa på oss. Sen spyr hon som sagt, det verkar bli för mycket oro i den lilla kroppen.
Som nämnt innan blir det otroligt svårt med passning, först hitta en person som hon accepterar och som kan läsa av henne. Hunddagis är direkt uteslutet. Det som finns är rastning, men det hjälper ju inte henne då det är sällskap under flera timmar som behövs. Hon har foderallergi och får attacker där hon får jätte svårt att andas. Det som skrämmer mig är om hon får en sådan när man är borta. Är jag hemma håller jag för nosen så hon får andas genom munnen och pratar lugnande med henne (veterinär som sagt detta) och då brukar andningen bli normal ganska snabbt.
Varför jag då inte kan ha henne är:
Kan inte bo med min syster flera år till, vi har ju olika planer i livet och ja det är ju inte riktigt realistiskt.
Kan inte jobba normalt om jag ska ha kvar hunden, sådana fall måste jag hitta någon som vill passa henne hela dagarna vilket jag inte gjort på 4 år så har inga större förhoppningar på att göra det nu heller.
Kan inte lämna på hunddagis.
Är jobbigt även för mig att se henne så stressad och förstörd bara det flyger förbi en påse och kan inte ens tänka mig hur jobbigt det är för henne när hennes värld ständigt är fylld med faror.
Jag är SUPERALLERGISK mot henne, får ibland allergichocker och får varje dag äta allergitabletter för att det ska hållas på en nivå som går att stå ut med. Nysa lite, rinnande näsa, kliande ögon. Det klarar jag liksom av och har gjort i 6 år nu med denna lilla hund. Men det hade självklart varit skönt att slippa. Fick det bekräftat nyligen när jag fick hem provsvar. Men visste det redan egentligen, är allergisk mot pälsdjur sedan jag var spädbarn så.
Efter 6 år med det här så börjar det bli lite överväldigande. Jag kan inte leva ett normalt liv! (som hundägare, jag vet att det krävs vissa uppoffringar och mer planering när man har djur) men inte ens ett liv som andra hundägare har, kan jag ha. Det går inte med en hund med så mycket psykiska problem.
Hon har varit konstig redan som valp, då ville hon absolut aldrig bli klappad eller vara nära. Det började vända när hon blev 4 år ungefär. Då började hon uppskatta att bli klappad och valde självmant att ligga i soffan om man satt där (inte nära men fortfarande bara någon meter ifrån kanske) Nu är hon ganska gosig av sig, helt självmant kan hon komma och lägga sig bredvid en och uppskattar väldigt mycket ens uppmärksamhet och gos. Men har aldrig varit med om en hund som det har tagit så många år för. Hennes syn och hörsel är kollad (trodde kanske hon såg dåligt och därför reagerade på väskor/påsar/barnvagnar mm) samt alla leder då jag hört och vet att djur kan få beteendeproblem pga smärta. (läst mycket om det här på buke också, många som fått helt andra hundar när det har hittat vart det onda sitter och behandlat det) men varken veterinär eller kiropraktiker kan hitta något utan säger att hon är fin i kroppen, både hull och muskler/leder.
Att jag inte velat överväga detta innan är självklart pga jag älskar henne. Hon är så otroligt speciell och helt underbar!
Pratade med min syster om det igen som nu väl förstod allvaret lite mer och också börjat vela igen. Det är sååååå svårt, var SÅ säker. Men vi båda vet inte om vi kan ge upp på henne ännu. Känns som man testat ALLT men det måste väl finnas något mer att göra
vi har väl bara inte kommit på det ännu.
