Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Egonson_]

Jag har atypisk autism/Asperger, samt depression/ångest sedan 1,5 år tillbaka.
Som jag jobbar på att få rätsida på UTAN medicin vilket går sakta men säkert åt rätt håll även om det kommer många bakslag.
Ätit sertralin i många år samt provat ett par andra sorter, men har bestämt mig att jag är klar med det nu.

Har en hel del trauman som tonåring som jag inte har bearbetat samt några i vuxen ålder som satt sig som ett klister ovanpå alla gammal skit. Har förlorat men inte sörjt och gått vidare utan grävt ner mig.

 

[_Charlotte_]

@_Charlotte_ jag tycker kommentaren "de här får du bara en gång" är så fruktansvärt vidrig och väldigt typisk många läkare innom psykiatrin. Bara den grejen att ge någon medicin med den motiveringen är jättekonstig. Varför ska man ens ge någonting överhuvutaget om det är så beroendeframkallande?

Samtidigt är det ju knepigt att stå på sig gällande benso, för DÅ blir det misstänksamt och DÅ måste man ju vara en missbrukare, som man tjatar. Tigga medicin gör ju under för självkänslan liksom.

Blä!

Men angående antidepp så tycker jag att man aldrig kan vara nog tydlig med att man är känslig för biverkningar och att det är superviktigt på egen hand läsa på om vad läkaren föreslår, så man vet i förhand och kan vara beredd på eventuella biverkningar och ffa vad man stoppar i sig.

Ja, jag håller med, jättekonstig kommentar. Varför skriva ut det alls då? Det är bara jobbigare nu, eftersom jag VET att det finns något som fungerar mycket bättre, men som jag inte får
Mediciner gör ju inga underverk direkt, men de kan vara en god hjälp på vägen. Och mitt självskadebeteende blir (ganska självklart) värre när ångesten är högre, så i förlängningen kan ju en "farligare" medicin som något benso-preparat vara säkrare för mig, i längden, eftersom det gör att självskadandet går ner.

Nu har jag iallafall fått en ny medicin utskriven som jag ska ta också, men inte mot ångesten utan mot depressionen. Och sånt gör mig jättenervös, tänk om jag får massa hemska biverkningar? Jag vågar inte börja med nya mediciner...

 

[_FiA_]

Idag har jag ätit en vegetarisk färdigrätt till lunch, hade massor med ångest men jag gjorde det i alla fall. Trots att det också smakade riktigt äckligt. Falafel hur kan man tycka att det är gott allt i rätten smakade bara mjöl/gröt. Sådan där mosig konstistens på allting. Linser kikärtor couscous och sen falafel som också är "mjöligt" uh!
Ångesten har börjat gå ner nu!

 

[NotlikeI]

Idag har jag ätit en vegetarisk färdigrätt till lunch, hade massor med ångest men jag gjorde det i alla fall. Trots att det också smakade riktigt äckligt. Falafel hur kan man tycka att det är gott allt i rätten smakade bara mjöl/gröt. Sådan där mosig konstistens på allting. Linser kikärtor couscous och sen falafel som också är "mjöligt" uh!
Ångesten har börjat gå ner nu!

Så himla härligt att läsa dina inlägg ibland, som du kämpar! En annan som också har ångest blir jätte inspirerad och vill också bara ta upp fajten med sina hjärnspöken.
Jag har också en massa ångest när det kommer till mat, t ex äter jag ALDRIG stekta saker. Har så svårt för att ens steka i olja. Kan inte heller röra vid rått kött, inte ens med handskar. Så det är något jag vill jobba bort.
Det är ju inget som förstör mitt liv precis, men om jag kan lyckas sluta få ångest över de två sakerna så kanske jag kan lyckas med andra saker också som ställer till det betydligt mycket mer för mig tänker jag

 

[Qelina]

Angående mediciner har jag provat massor av olika, bl.a. Citalopram, Fluoxetin, Mirtazapin och Sertralin. Jag har haft Lamotrigin som stämningsstabiliserande och fick prova Lergigan och Atarax mot ångest men det hjälte inte alls så sen fick jag Oxascand som hjälpte ett tag. Hade även Stilnoct som insomningstabletter ett tag.

Nu äter jag Venlafaxin som antideppressiv och det är den absolut bästa för mig då det är SNRI och inte bara påverkar Serotoninet utan även Noradrenalinet. Jag äter också Zyprexa som är stabiliserande, lugnande och ångestdämpande tre gånger per dag, Stesolid och Xanor äter jag dagligen pga all ångest jag har (har problem med att jag tar för mycket för jag har ofta extrem ångest) och sen har jag Theralen, Circadin, Propavan och Imovane utöver Zyprexan på kvällen. Eftersom jag är bipolär äter jag även Litium morgon och kväll och håller på att ställa in dosen, det är lite bökigt för det måste vara exakt rätt koncentration i blodet så jag går och tar blodprov varje vecka och så håller vi på att öka upp doserna. Jag har alltså 9 "psyk mediciner" och det är galet mycket, har dessutom ovanligt höga doser av allt, min kropp kräver mycket, min ångest är väldigt svår och ingen förstår hur min "lilla" kropp kan hantera alla dessa mediciner.

 

[Qelina]

Idag hade jag ett "psykbryt" en plan för dagen ändrades och jag var tvungen att ta snabba nya beslut och då jag har asperger är det väldigt svårt för mig och de som inte själva har det kan nog inte förstå riktigt hur dessa "små" saker kan bli så stora. Jag ser alla små detaljer i allt och allt blir så stort och svårt och jag hade hängt upp den här dagen på den här saken och det var jätte svårt att tänka om snabbt och bara det att bestämma en tid för nästa träff ger ångest, har fortfarande ångest över det för att jag tycker att jag alltid fattar fel beslut och aldrig kan göra något rätt..

Jag bröt iaf ihop totalt efter samtalet, fick panikångest och la mig med mitt kedjetäcke i sängen för att försöka rida ut stormen. Smsade mamma som ringde upp och hon trodde jag tagit en överdos igen för jag kunde inte prata rent. Men det var bara ångesten och den där förlamande tröttheten som kan drabba en efter en rejäl ångestattack som gjorde att jag inte ens kunde prata Någon som också blir sjukt trött av ångestattacker?

Blev ledsen för att mamma inte förstod problemet, att hon förminskade det hela så mycket när det i mitt huvud var en enorm sak. En kompis kom förbi och jag fick prata av mig och sen fick jag prata ännu lite mer när jag var på psyk hos min kontaktperson. Nu kan jag se det i ett klarare ljus och kan se att jag överlever detta, det är inget farligt och ändringen kan nog bli bra iaf. Det händer inget farligt bara för att något ändrades. Det tog bara ett tag att smälta ändringen. Men jag ringde mina föräldrar så de kommer och går med mig och hunden ikväll så jag har något att hänga upp kvällen på.

Egentligen skulle jag kunnat vara borta längre på söndag än planerat men då jag har så mycket tvång kring maten är det svårt för mig att ändra på dessa rutiner då jag är så bunden till att äta hemma och det kanske får vara nog utmaning att jag ändrade dag och tid och plats? Eller borde jag klara allt på en och samma gång? Det känns för svårt men vet inte om jag är löjlig Kanske det där med maten får bli ett senare problem? Kanske ska jag bara vara nöjd att jag klarat att byta tid och dag och plats?

Finns det någon mer som har sjukt svårt för förändringar, ta beslut och när saker inte är som de brukar?

 

[_Charlotte_]

Jag har nyss haft ett långt gråtkalas för mig själv...
Så trött på ångesten, sociala fobin, självskadandet och ätstörningen. Det var det sista som framkallade gråten idag, jag är verkligen inte så frisk som jag vill tro. Insåg idag hur fast jag faktiskt är, och jag hatar det mer än jag kan förklara.

 

[chaosgirl]

Du, trauman som man går och bär på äter gärna upp en innifrån. Sen ska man ju självklart välja vem man snackar med. Och det där med att vara rädd för att belasta någon annan med dina problem är nonsense. För folk vill hjälpa till och orkar, massor mer än man tror. Och man behöver inte alltid prat om skit men för mig har det funkat att få prata av mig, i min takt och efter mina behov och jag tänker att fine: nu ältar och grinar och ringet jag oc är säkert pissjobbig, men so what, då får det vara så. När du mår bättre kommer du kunna ge tillbaka tiofalt. Gnom att må bättre.

Eller så skriver du här, det kanske är lättare att prata med någon som inte känner dig. Skriv ner det, alltihopa, sen behöver du inte publicera - men skrivandet är så otroligt viktigt att skriva net våra trauman och spara dom någonstans. Det är lättare att bearbeta medans man skriver (tillsamans med andra, tykcker jag) och oftast dyker saker upp som glömts bort eller faller i annat ljus.

Jag har ett eget trauma som inte är så kul, men det kan jag dela med mig av om du vill

Jo jag har förstått det, men jag försökter samla mod att ta upp det hos psykologen men får sån ångest och flashbacks av att tänka på det som har hänt. Och jag har skitsvårt att öppna upp mig för psykologen då jag har stängt in saker i mitt huvud alldeles för länge. Jag fick lära mig som liten att man pratar inte om problem så jag är helt instängd i mig själv :/

 

[chaosgirl]

Idag hade jag ett "psykbryt" en plan för dagen ändrades och jag var tvungen att ta snabba nya beslut och då jag har asperger är det väldigt svårt för mig och de som inte själva har det kan nog inte förstå riktigt hur dessa "små" saker kan bli så stora. Jag ser alla små detaljer i allt och allt blir så stort och svårt och jag hade hängt upp den här dagen på den här saken och det var jätte svårt att tänka om snabbt och bara det att bestämma en tid för nästa träff ger ångest, har fortfarande ångest över det för att jag tycker att jag alltid fattar fel beslut och aldrig kan göra något rätt..

Jag bröt iaf ihop totalt efter samtalet, fick panikångest och la mig med mitt kedjetäcke i sängen för att försöka rida ut stormen. Smsade mamma som ringde upp och hon trodde jag tagit en överdos igen för jag kunde inte prata rent. Men det var bara ångesten och den där förlamande tröttheten som kan drabba en efter en rejäl ångestattack som gjorde att jag inte ens kunde prata Någon som också blir sjukt trött av ångestattacker?

Blev ledsen för att mamma inte förstod problemet, att hon förminskade det hela så mycket när det i mitt huvud var en enorm sak. En kompis kom förbi och jag fick prata av mig och sen fick jag prata ännu lite mer när jag var på psyk hos min kontaktperson. Nu kan jag se det i ett klarare ljus och kan se att jag överlever detta, det är inget farligt och ändringen kan nog bli bra iaf. Det händer inget farligt bara för att något ändrades. Det tog bara ett tag att smälta ändringen. Men jag ringde mina föräldrar så de kommer och går med mig och hunden ikväll så jag har något att hänga upp kvällen på.

Egentligen skulle jag kunnat vara borta längre på söndag än planerat men då jag har så mycket tvång kring maten är det svårt för mig att ändra på dessa rutiner då jag är så bunden till att äta hemma och det kanske får vara nog utmaning att jag ändrade dag och tid och plats? Eller borde jag klara allt på en och samma gång? Det känns för svårt men vet inte om jag är löjlig Kanske det där med maten får bli ett senare problem? Kanske ska jag bara vara nöjd att jag klarat att byta tid och dag och plats?

Finns det någon mer som har sjukt svårt för förändringar, ta beslut och när saker inte är som de brukar?

Känner igen det där med utbrott av små saker och svårt för förändringar,ta beslut och saker som inte är som det brukar :/

 

[Twihard]

Jag har ett problem. Kan inte se det som avundsjuka direkt.

Det är så att två av mina vänner tänker börja syssla med samma grej som jag gör och gott. Tidigare har de inte varit intresserade men jag har fått dem till det vilket egentligen borde vara kul. Men jag VET att de KOMMER och ÄR bättre på detta än jag och jag blir så nedstämd. Detta är MIN grej. Den ENDA grej jag har som ingen annan i min närhet sysslar med. Detta är det enda jag har att komma med, "skryta" med. Det enda som utmärker mig i min tragiska värld, och nu ska jag bli undanskymd bakom dem - som även har bättre förutsättningar och pengar för det. :,( Detta händer hela tiden mig, varför?

Min syster sa, varför känner du just såhär? Jag vet inte. Mitt usla självförtroende kanske. Detta är det ENDA som gör mig "speciell".

 

[_FiA_]

Så himla härligt att läsa dina inlägg ibland, som du kämpar! En annan som också har ångest blir jätte inspirerad och vill också bara ta upp fajten med sina hjärnspöken.
Jag har också en massa ångest när det kommer till mat, t ex äter jag ALDRIG stekta saker. Har så svårt för att ens steka i olja. Kan inte heller röra vid rått kött, inte ens med handskar. Så det är något jag vill jobba bort.
Det är ju inget som förstör mitt liv precis, men om jag kan lyckas sluta få ångest över de två sakerna så kanske jag kan lyckas med andra saker också som ställer till det betydligt mycket mer för mig tänker jag

Tack så mycket. Jag anser att det är värt all ångest jag går igenom medan jag blir friskare för att få ett friare liv. Du kan också göra det, det är bara att bestämma sig.

 

[menina]

Jo jag har förstått det, men jag försökter samla mod att ta upp det hos psykologen men får sån ångest och flashbacks av att tänka på det som har hänt. Och jag har skitsvårt att öppna upp mig för psykologen då jag har stängt in saker i mitt huvud alldeles för länge. Jag fick lära mig som liten att man pratar inte om problem så jag är helt instängd i mig själv :/

Mitt tips är att låta det ta tid och inte bli stressad eller besviken på sig själv för att man inte öppnar upp. Jag brukar intala mig själv att det är ganska logiskt att det tar tid - det är ju smärtsamma saker som man gått runt och burit på länge och då vore det konstigt om man kunde prata om allt bara sisådär. Det känns ju! Och när man har fått lära sig att man inte pratar om saker, dessutom: det är ett inlärt beteende och de flesta människor har väldigt svårt att bryta beteenden.

Jag är uppvuxen i en familj med en pappa som slog och en mamma som drack, och det fick man ABSOLUT inte prata om. Sedan när jag blev gammal nog för att förstå att jag behövde prata om allting (om och om igen) så tog det liksom stopp, för även om jag intelektuellt kunde förstå att nu måste jag ju prata, det är ju för min egen skull, så satt ju skyddsmekanismerna där ändå. Mina första två månader i terapin var jag antingen helt tyst eller så pratade jag om allt annat än mig själv.

Men det måste få ta tid.

 

[ekra]

Jag har nyss haft ett långt gråtkalas för mig själv...
Så trött på ångesten, sociala fobin, självskadandet och ätstörningen. Det var det sista som framkallade gråten idag, jag är verkligen inte så frisk som jag vill tro. Insåg idag hur fast jag faktiskt är, och jag hatar det mer än jag kan förklara.

Men det är väldigt bra att du fick den insikten ändå. Förnekade problem tar längre tid att bli fri från.

 

[_Charlotte_]

Men det är väldigt bra att du fick den insikten ändå. Förnekade problem tar längre tid att bli fri från.

Jo, det har du rätt i.
Problemet är att jag inte VILL bli av med det. Eller det är väl egentligen ätstörningen som talar då, som säger att jag "behöver" den och "mår bra" av den. Men det känns ändå som att jag vill ha den kvar.
Samtidigt som jag hatar den alltså och vill slippa sånt som hände igår på grund av den. Kan man vara mer ambivalent?

 

[_FiA_]

Jag sitter och skriver ihop ett schema för nästa veckas exponeringar. Jag har läst igenom alla anteckningar jag har kvar sedan terapin, och jag ångrar verkligen att jag inte sparat allt. Jag har ju en del kvar, men jag skulle önskat att jag hade mer.

Det är riktigt svårt att skriva ihop ett schema på egen hand, jag vet inte riktigt hur pass hårt jag ska gå ut till att börja med heller. Börjar jag för lätt så finns risken att jag inte tycker jag kommer någon vart, och att vägen känns för lång. Och börjar jag för hårt kanske jag kommer misslyckas med övningarna och då kanske jag ger upp..

Sen är det lätt att sitta och skriva i att jag ska göra ditten och datten, eftersom ångesten inte är så jätte hög nu, men ångesten kommer ju när dagen väl är här och jag skall genomföra uppgiften.

Det känns lite som att jag tänker lite för långt framåt nu, det är ju bra att ha mål, det måste jag. Men jag ska nog försöka ta en dag i taget, eller åtminstone några dagar i taget för annars känns det övermäktigt. Det är ju verkligen onödigt att redan ha sjuk ångest över det jag ska genomföra om 6 dagar. Nej jag får nog försöka fokusera på uppgiften jag har framför mig just idag och kanske imorgon.

Ikväll ska jag göra pannkakor (inte riktig mat) eller bara pasta med broccoli (vegetariskt)

 

[menina]

Denna eviga ångest. Ibland undrar jag om jag ens kommer ihåg hur det är att vara ångestfri.

Eller hur det skulle kännas att vara vanlig, utan mediciner, beroenden och diagnoser. Tänk att slippa detta ständiga mörker och - de korta stunder när man anar någonting annat - oron att det ska komma tillbaka. Som om min egen skugga vore gjord av ångest; trots att den kanske inte syns vet jag att den är där. Men samtidigt kan jag inte vara utan den, den är ju jag. Allt det där trasiga och mörka är ju delar av mig.

Mina söndagar är ofta ganska svåra. Svåra för att jag förut delade dem med någon. Svåra för att jag på i flera år spenderat mina söndagar med att vila. Att vila i min värld innebär att vara påverkad av någonting så att jag för en stund får krypa ur min ångest. Och nu är mina söndagar fulla av minnen men tomma på lindring vilket innebär att den där eviga ångesten blir fullkomligt vidrig. Den kravlar sig liksom fram ur hörnen och växer som en liten eldsvåda.

Och mitt i allt står jag och har inte en aning om hur brandsläckaren funkar, trots otaliga brandövningar. Typiskt.

Imorgon åker jag ut på landet och vet inte när jag kommer tillbaka. Det är så fruktansvärt skrämmande att försöka må bra - det vet jag ju inte hur man gör. Ibland känns det som att jag hellre dör än försöker må bättre. Jag tycker att det är svårt att vara någonting annat än mina diagnoser, när man väl fått dom förväntar sig ju omvärlden att man ska vara sin diagnos, känns det som.

 

[ekra]

@menina Kram på dig.

 

[ekra]

Jag har väldigt lindriga problem med ångest men har lärt mig helt nyss att det för mig är nästan omöjligt att ha ångest (som skapas från jobbiga tankar) om jag distraherar mig med att säga högt eller tänka på vad jag gör och ser. Det blir ett sätt att stoppa karusellen. "Jag diskar, jag diskar ett glas, jag vrider av kranen..."

 

[Rosett]

Jag har väldigt lindriga problem med ångest men har lärt mig helt nyss att det för mig är nästan omöjligt att ha ångest (som skapas från jobbiga tankar) om jag distraherar mig med att säga högt eller tänka på vad jag gör och ser. Det blir ett sätt att stoppa karusellen. "Jag diskar, jag diskar ett glas, jag vrider av kranen..."

Det är väl det som är mindfulness.

 

[chaosgirl]

Natten spenderades med filmmaraton i hopp om att distrahera ångesten och somnade inte förän vid 5 :/
Vaknade på morgonen med världens ångest, så sjukanmälde mig och sov till halv två.
Vaknade sedan med ångest och tittade på film fram till 4 sedan satte jag igång och jobbade
jobbar ensam idag som tur är