Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Qelina]

Åh vad jag blir less på mig själv! I morgon kl 8 ska jag vara på stan på möte. Bör ha en hel del fixat tills dess och allt jag kommer mig för är att sitta i soffan och ha ångest över att göra sakerna jag vet att det går fort när jag väl sätter igång, varför är det så svårt?

Hur gick det sen? Kom du igång med det du behövde göra och gick mötet bra?

 

[Qelina]

Jag lider av Prestationsångest, ångest, usel självkänsla och självförtroende, Lättare OCD (Vissa saker är extremt jobbiga men det tar inte flera timmar från min vardag).

Just nu är jag i en usel situation. Jag har gett upp ridandet (Inte slutat med hästar men gett upp att just rida). Det går inte, jag är kass och värdelös och tappat viljan. Min största önskan förut var att våga rida inför folk (extremt rädd för det) och känna mig nöjd med ett pass. Nu är min största önskan att VILJA rida. Vill inget annat än att vilja, men har gett upp. Jag är kass på allting, alltid gör jag fel vilket leder till extrem prestationsångest. Ingen kan älska mig för jag älskar inte mig själv. Jag är ful, dålig, pantad och kass. Ärligt, jag ÄR verkligen misslyckad. Folk må tro att de uppskattar mig, och de säger "Jo men såklart är du bra på något". Men nej. Då hade jag erbjudits andra tjänster inom ex yrke, andra områden gällande nöje.
Sanningen är att jag är ful, ingen har någonsin velat ha mig, alltid blivit kallad det. Kan inte dölja min fulhet under smink för kan inte sminka mig. OCD gör att det måste vara exakt likadant och jag är halvblind och aldrig lärt mig.

Den enda stolthet jag har i mitt liv att skryta med som kan få mig att framstå som lite mindre urkass, det är min häst. Hästen jag älskar men inte klarar att rida själv (Pga mig). Jag jämför mig med alla andra jämt, vilket förvärrar allting. Ingen tycks förstå hur smärtsamt det är och jag hatar när folk säger åt mig "Ryck upp dig!" för det är som att säga åt en skadad människa med smärtor att sluta ha ont.

Jag går på KBT men jag är kass där med. Jag gör aldrig läxorna, jag HATAR läxor. Aldrig gjort läxor, eller jo i sista sekunden. Andningsövningarna och avslappningsövningarna tar 5 minuter från den lilla lediga tid jag har - lägger hellre det på ex spel. hur tragiskt är det inte.

Jag vill bli och må bra, men orkar inte göra något åt det för att det är tråkigt. Finns bara ett ord för mig. Misslyckad. :'(

Åh vad jag blir ledsen när jag läser det du skriver, vill bara krama dig och säga att du inte alls är misslyckad eller värdelös. Jag tror verkligen på att alla människor har ett värde och det sitter inte i hur man presterar, vad man gör eller hur man ser ut. Det räcker med att bara leva så är man värdefull. Men jag brukar ha svårt att tänka så om mig själv, jag ser det så tydligt hos alla andra men när det gäller mig blir det svårare. Jag kan känna att jag inte är gjord för att leva, att jag inte är skapad för det här livet och att jag inte klarar av det som krävs för att finnas till. Det är en enorm börda att bära på att känna att allt man gör,är och säger är fel. Du är inte ensam i dina tankar.

 

[_Charlotte_]

Idag har jag varit i stallet (gick inte så bra) och sen varit på ett möte. Det bestämdes att jag ska börja ha "praktik" två halvdagar i veckan, och jag vet inte hur jag ska klara det
De pratade om sånt flera år fram i tiden också, och det enda jag kunde tänka var "men jag ska ju inte bli så gammal". Jag blir så trött på mig själv

Tagit lite för mycket tabletter också (absolut inget farligt, men lite för mycket) och sov bara runt fem timmar i natt, så nu är jag jätteseg och halvt borta i huvudet.
Måste verkligen försöka ta nya tag imorgon...

 

[cherie]

@_FiA_ Hör inte riktigt hemma i tråden, men ville bara säga att jag alltid blir så impad över att höra din historia och se din jävlar-anamma som bara lyser från dina inlägg! Så impad över att du aktivt försöker tillämpa den kunskap du tillägnat dig tidigare för att ta ansvar över ditt egna liv, trots att du inte får någon stöttning från psykiatrin

Såklart impad över er andra som kämpar varje dag också! Hoppas ni alla kan få erfara samma sak som Fia, d.v.s att se en förbättring som kan öka motivationen till att fortsätta kämpa!

 

[millan10]

I början av 2014 mådde jag väldigt dåligt pga en händelse i familjen. Började med att jag var mestadels nedstämd. Ingenting var kul längre. Sedan kom ångesten och ångestattackerna. Värst var de ångestattackerna som kom i skolan, särskilt när jag skulle gå och äta. Det var jobbigt att försöka dölja det så de andra inte skulle se att man hade panik. Fick ibland gå ifrån lunchen tidigare för att kunna lugna ner mig. Gick hos skolans kurator och pratade lite då och då. Visst, något kanske det hjälpte, men sedan efter att hon slutat fick man klara sig själv med sina problem. Blev sakta bättre och lyckades så småningom ta mig ur det själv då nästa bakslag kom. Har nu gått och haft ont mer eller mindre hela tiden sen maj 2014. Läkarna hittar inget fel och det känns inte som sjukgymnastiken hjälper. Har heller inte fått något klart besked av sjukgymnasten vad smärtan kan bero på. Känner mig lite smått uppgiven emellanåt. Hur länge ska jag behöva känna såhär? När kommer det att bli bättre?

Att behöva bita ihop jämt och ständigt för att klara av skolan är jobbigt. Fick det tråkiga beskedet att en häst från min barndom hade avlivats och då kände jag att jag inte klarade av att bita ihop längre. Det var som att bägaren rann över. Det var längesen jag grät, men det var skönt att äntligen få göra det. Har liksom inte orkat det innan, men nu bara kom det. Är rädd att ångesten ska leta sig tillbaka, men jag försöker vara stark

Någon mer här som lider av fobier? Jag lider av bland annat emetofobi vilket har påverkat mig ganska mycket, särskilt när jag var yngre. Var livrädd att gå till skolan för trodde att jag skulle spy så fort jag kom dit. Nu är jag mest orolig under perioden då vinterkräksjukan går. Har som tur var aldrig haft det och skulle jag nu få det skulle det nog kännas som jordens undergång. Ser jag en person kräkas eller hör någon göra det så känns det som att jag kommer svimma och jag känner hur paniken stiger inom mig.

 

[_FiA_]

Oj, förlåt om min fråga var jobbig, det var inte alls meningen. Jag har ju problem åt andra hållet, med att jag inte vill äta alls helst och får kämpa för att få i mig mat så jag kanske frågade helt fel och jag vet hur känslig man är för kommentarer och att man tolkar in saker i kommentarer som kanske egentligen inte fanns där och det var på inget sätt meningen att göra dig upprörd Klart det inte är någon fara att gå utan mat kortare perioder, är man frisk klarar man sig ju mycket längre än vad man tror precis som någon annan skrev.

ingen fara, jag är rätt trygg i hur >KBT fungerar efter all tid i terapi. Men hade jag fått den kommentaren för 3 år sedan så hade den gett mig panik haha! Men nu litar jag ändå mer på att det är OCD´n som talar och inget annat. Jag är INTE min OCD, det får man inte glömma. När tankarna kommer så är det inte jag som tänker dom utan det är OCD´n som talar.

Det har varit jobbigt idag med ångest, men inget ohanterbart mer än att jag stinker svett nu . Hoppade över lunchen och var även iväg till stallet och red lite. Nyss har jag ätit middag.
Ska åka iväg till Skohuset och köpa skor strax.

 

[_FiA_]

@_FiA_ Hör inte riktigt hemma i tråden, men ville bara säga att jag alltid blir så impad över att höra din historia och se din jävlar-anamma som bara lyser från dina inlägg! Så impad över att du aktivt försöker tillämpa den kunskap du tillägnat dig tidigare för att ta ansvar över ditt egna liv, trots att du inte får någon stöttning från psykiatrin

Såklart impad över er andra som kämpar varje dag också! Hoppas ni alla kan få erfara samma sak som Fia, d.v.s att se en förbättring som kan öka motivationen till att fortsätta kämpa!

Tack så jätte mycket! Jag uppskattar verkligen att du säger det!
Det är väl det som är min starka sida, mitt jävlar anamma. Tur att gud gav OCD till en person med ett jävlar anamma

 

[Twihard]

Åh vad jag blir ledsen när jag läser det du skriver, vill bara krama dig och säga att du inte alls är misslyckad eller värdelös. Jag tror verkligen på att alla människor har ett värde och det sitter inte i hur man presterar, vad man gör eller hur man ser ut. Det räcker med att bara leva så är man värdefull. Men jag brukar ha svårt att tänka så om mig själv, jag ser det så tydligt hos alla andra men när det gäller mig blir det svårare. Jag kan känna att jag inte är gjord för att leva, att jag inte är skapad för det här livet och att jag inte klarar av det som krävs för att finnas till. Det är en enorm börda att bära på att känna att allt man gör,är och säger är fel. Du är inte ensam i dina tankar.

Mm livet suger ibland :,(

 

[Qelina]

ingen fara, jag är rätt trygg i hur >KBT fungerar efter all tid i terapi. Men hade jag fått den kommentaren för 3 år sedan så hade den gett mig panik haha! Men nu litar jag ändå mer på att det är OCD´n som talar och inget annat. Jag är INTE min OCD, det får man inte glömma. När tankarna kommer så är det inte jag som tänker dom utan det är OCD´n som talar.

Det har varit jobbigt idag med ångest, men inget ohanterbart mer än att jag stinker svett nu . Hoppade över lunchen och var även iväg till stallet och red lite. Nyss har jag ätit middag.
Ska åka iväg till Skohuset och köpa skor strax.

Åh vad skönt att höra att det inte förstörde för dig, fick panik när jag läste det första svaret du skrev till mig och det drog igång en ångestkarusell om hur värdelös,korkad och dum jag är och hur allt jag gör blir fel fast jag menar väl osv osv i en oändlighet av negativa tankar. Dumma hjärna.

Super bra jobbat idag! Ska du träna på det varje dag eller lite då och då?

 

[Qelina]

I början av 2014 mådde jag väldigt dåligt pga en händelse i familjen. Började med att jag var mestadels nedstämd. Ingenting var kul längre. Sedan kom ångesten och ångestattackerna. Värst var de ångestattackerna som kom i skolan, särskilt när jag skulle gå och äta. Det var jobbigt att försöka dölja det så de andra inte skulle se att man hade panik. Fick ibland gå ifrån lunchen tidigare för att kunna lugna ner mig. Gick hos skolans kurator och pratade lite då och då. Visst, något kanske det hjälpte, men sedan efter att hon slutat fick man klara sig själv med sina problem. Blev sakta bättre och lyckades så småningom ta mig ur det själv då nästa bakslag kom. Har nu gått och haft ont mer eller mindre hela tiden sen maj 2014. Läkarna hittar inget fel och det känns inte som sjukgymnastiken hjälper. Har heller inte fått något klart besked av sjukgymnasten vad smärtan kan bero på. Känner mig lite smått uppgiven emellanåt. Hur länge ska jag behöva känna såhär? När kommer det att bli bättre?

Att behöva bita ihop jämt och ständigt för att klara av skolan är jobbigt. Fick det tråkiga beskedet att en häst från min barndom hade avlivats och då kände jag att jag inte klarade av att bita ihop längre. Det var som att bägaren rann över. Det var längesen jag grät, men det var skönt att äntligen få göra det. Har liksom inte orkat det innan, men nu bara kom det. Är rädd att ångesten ska leta sig tillbaka, men jag försöker vara stark

Någon mer här som lider av fobier? Jag lider av bland annat emetofobi vilket har påverkat mig ganska mycket, särskilt när jag var yngre. Var livrädd att gå till skolan för trodde att jag skulle spy så fort jag kom dit. Nu är jag mest orolig under perioden då vinterkräksjukan går. Har som tur var aldrig haft det och skulle jag nu få det skulle det nog kännas som jordens undergång. Ser jag en person kräkas eller hör någon göra det så känns det som att jag kommer svimma och jag känner hur paniken stiger inom mig.

Jag har en kompis med väldigt grava problem med det du beskriver och hon blir helt styrd av det och under vinterkräksjukan är det ett helvete för henne. Hon har det jobbigt året runt med vad och hur hon äter för att inte bli smittad på något vis men på vintern när det är influensasäsong är det som värst. Har sett på nära håll hur jobbigt det är.

Vad är det för sorts smärta du har?

Har du funderat på att söka hjälp igen för dina problem och rädslan och tvången kring emetofobin?

 

[Ninnurur]

Hur gick det sen? Kom du igång med det du behövde göra och gick mötet bra?

Jag fick lite gjort igår och ännu mer imorse. Kom iväg som jag skulle på helt värdelös "jobbcoaching" men, jag genomförde allt jag skulle ändå!

 

[_FiA_]

Åh vad skönt att höra att det inte förstörde för dig, fick panik när jag läste det första svaret du skrev till mig och det drog igång en ångestkarusell om hur värdelös,korkad och dum jag är och hur allt jag gör blir fel fast jag menar väl osv osv i en oändlighet av negativa tankar. Dumma hjärna.

Super bra jobbat idag! Ska du träna på det varje dag eller lite då och då?

Ingen fara.
Nej jag har massor med olika uppgifter att göra har svårt att äta ny mat, har svårt att äta mat som inte innehåller allt (enligt min hjärna) osv. Tex vegetarisk mat är fattig i näring enligt mig (vet innerst inne att det inte stämmer). Men sen så är det viktigt att jag gör många exponeringar ofta efter varandra eftersom annars lyckas OCD´n komma runt allt och jag tänker att "jag hoppade över lunchen igår, men det gick bara bra tack vare att jag har ätit mycket idag " osv. Så det är lite jobbigt. Det gäller att exponera sig ofta

 

[Tokyo]

Jag har hamnat i någon form av svacka nu där jag stänger av precis allt. Det är som att jag helt plötsligt inte kan göra någonting alls, alltså absolut ingenting. Har inte gjort någon form av skolarbete på typ 4 veckor och det är som att jag inte kan tänka alls längre?? Svårt att förklara men det är som att hjärnan bara stänger av. Jag kan inte fokusera på något längre och häromdagen när jag red märkte jag att saker som tidigare varit enkla helt plötsligt kändes väldigt krångliga och jag hade stora problem med att göra något så enkelt som att rida lätt i takt. (jag är ju dessutom musiker så taktkänslan är det inget fel på!) Normalt är jag en sådan som tänker och dagdrömmer och funderar väldigt mycket hela tiden, men nu är det som att varenda tanke i mitt huvud är borta. Om jag blundar och försöker fokusera på något så blir allt bara till en grå dimma?? Har även varit på vippen att somna samtidigt som jag går(!!) trots att jag både sovit och ätit regelbundet den sista tiden.

Jag är väldigt känslig för intryck och kan bli ofantligt trött av att göra "ingenting", blir t ex fysiskt trött av att kolla på film p.g.a av alla intryck, men jag känner mig trött på ett helt annat sätt nu. Känner liksom inte att jag orkar någonting alls längre. T om små små saker som att bära kaffekoppen från köksbordet till diskbänken kan kännas helt överväldigande. Om jag fått välja skulle jag vilja sova i 2 år eller allra helst ta en paus från hela livet och sväva iväg från min kropp ett tag. Jag känner mig varken deppig eller ångestfylld utan snarare oroväckande lugn, tillfreds och nästintill lycklig. Jag förstår inte vad sjutton det är som händer med mig??? Det är som om någon bytt ut min hjärna mot ett stycke ångkokt blomkål?? Jag orkar verkligen inte känna eller tänka något alls längre och rycker på axlarna åt precis allt. Det enda märkvärdiga som hänt i mitt liv på sistone är att min morfar dog för ett par veckor sedan, men detta är ingenting som jag tänkt mycket på eller ens varit särskilt ledsen eller chockad över då det var väldigt väntat och inte alls kom som någon överraskning så jag tror inte att det har med saken att göra.

Jag har aldrig känt mig så här tidigare och jag förstår ingenting. Är det någon annan här som upplevt något liknande?? (ursäktar för övrigt rörigt inlägg!)

 

[_FiA_]

Jag har hamnat i någon form av svacka nu där jag stänger av precis allt. Det är som att jag helt plötsligt inte kan göra någonting alls, alltså absolut ingenting. Har inte gjort någon form av skolarbete på typ 4 veckor och det är som att jag inte kan tänka alls längre?? Svårt att förklara men det är som att hjärnan bara stänger av. Jag kan inte fokusera på något längre och häromdagen när jag red märkte jag att saker som tidigare varit enkla helt plötsligt kändes väldigt krångliga och jag hade stora problem med att göra något så enkelt som att rida lätt i takt. (jag är ju dessutom musiker så taktkänslan är det inget fel på!) Normalt är jag en sådan som tänker och dagdrömmer och funderar väldigt mycket hela tiden, men nu är det som att varenda tanke i mitt huvud är borta. Om jag blundar och försöker fokusera på något så blir allt bara till en grå dimma?? Har även varit på vippen att somna samtidigt som jag går(!!) trots att jag både sovit och ätit regelbundet den sista tiden.

Jag är väldigt känslig för intryck och kan bli ofantligt trött av att göra "ingenting", blir t ex fysiskt trött av att kolla på film p.g.a av alla intryck, men jag känner mig trött på ett helt annat sätt nu. Känner liksom inte att jag orkar någonting alls längre. T om små små saker som att bära kaffekoppen från köksbordet till diskbänken kan kännas helt överväldigande. Om jag fått välja skulle jag vilja sova i 2 år eller allra helst ta en paus från hela livet och sväva iväg från min kropp ett tag. Jag känner mig varken deppig eller ångestfylld utan snarare oroväckande lugn, tillfreds och nästintill lycklig. Jag förstår inte vad sjutton det är som händer med mig??? Det är som om någon bytt ut min hjärna mot ett stycke ångkokt blomkål?? Jag orkar verkligen inte känna eller tänka något alls längre och rycker på axlarna åt precis allt. Det enda märkvärdiga som hänt i mitt liv på sistone är att min morfar dog för ett par veckor sedan, men detta är ingenting som jag tänkt mycket på eller ens varit särskilt ledsen eller chockad över då det var väldigt väntat och inte alls kom som någon överraskning så jag tror inte att det har med saken att göra.

Jag har aldrig känt mig så här tidigare och jag förstår ingenting. Är det någon annan här som upplevt något liknande?? (ursäktar för övrigt rörigt inlägg!)

Det är faktiskt så att man kan ha hamnat i en depression utan att ha märkt det. För jag tycker det låter väldigt likt en lätt depression där man har väldigt svårt att fokusera på saker, hjärnan är som i en dvala. Hur är ditt liv för övrigt just nu? Med kärlek hälsa osv.

 

[chaosgirl]

Här passar jag in

Jag har Asperger, ADD, Medelsvår depression, panikångest, sömnstörning, Dissociativt syndrom, och mera symptom dyker upp

Jag har dagligen ångest,och flashbacks och varje natt kämpar jag med att åtminstone få 1 - 2 timmars sömn. Men efter några händelser så vaknar jag i panik när jag väl somnat.

Mina största problem är humörsvängningar, panikångesten och sömnstörningen för tillfället..

Men lider av att jag inte lärt mig hantera min ADD och Asperger problematik

Och det händer typ ingenting på psyk, min psykolog jobbar bara halvtid och har inte fått träffa läkare sedan sommaren jag fick diagnos medelsvår depressiv episod och sjukskrivning..

Nu försöker jag plugga på dagarna och jobba på kvällarna..det går sådär ju sämre jag mår och just nu går det bara bakåt efter allt som hänt

 

[millan10]

Jag har en kompis med väldigt grava problem med det du beskriver och hon blir helt styrd av det och under vinterkräksjukan är det ett helvete för henne. Hon har det jobbigt året runt med vad och hur hon äter för att inte bli smittad på något vis men på vintern när det är influensasäsong är det som värst. Har sett på nära håll hur jobbigt det är.

Vad är det för sorts smärta du har?

Har du funderat på att söka hjälp igen för dina problem och rädslan och tvången kring emetofobin?

Känner en tryckande smärta över bröstryggen mer eller mindre hela tiden. Smärtan kom smygandes och har sedan hållit i sig. Känner inte att jag fått någon bra hjälp från vården så vet inte om jag kommer söka för det igen.

När det gäller emetofobin har jag funderat på att söka hjälp eftersom jag upplever att det är ett problem. Klarar inte längre av att åka buss för är rädd att antingen jag eller att någon annan ska spy. Gäller samma för tåg, båt och flyg. Även andra saker har emetofobin ställt till med. Däremot är jag rädd att jag kommer få ett dåligt bemötande av vården. Man har hört så mycket dåliga saker om det från andra och de gånger jag har haft kontakt med vården har väl inte alltid varit särskilt bra.

 

[Qelina]

Jag har hamnat i någon form av svacka nu där jag stänger av precis allt. Det är som att jag helt plötsligt inte kan göra någonting alls, alltså absolut ingenting. Har inte gjort någon form av skolarbete på typ 4 veckor och det är som att jag inte kan tänka alls längre?? Svårt att förklara men det är som att hjärnan bara stänger av. Jag kan inte fokusera på något längre och häromdagen när jag red märkte jag att saker som tidigare varit enkla helt plötsligt kändes väldigt krångliga och jag hade stora problem med att göra något så enkelt som att rida lätt i takt. (jag är ju dessutom musiker så taktkänslan är det inget fel på!) Normalt är jag en sådan som tänker och dagdrömmer och funderar väldigt mycket hela tiden, men nu är det som att varenda tanke i mitt huvud är borta. Om jag blundar och försöker fokusera på något så blir allt bara till en grå dimma?? Har även varit på vippen att somna samtidigt som jag går(!!) trots att jag både sovit och ätit regelbundet den sista tiden.

Jag är väldigt känslig för intryck och kan bli ofantligt trött av att göra "ingenting", blir t ex fysiskt trött av att kolla på film p.g.a av alla intryck, men jag känner mig trött på ett helt annat sätt nu. Känner liksom inte att jag orkar någonting alls längre. T om små små saker som att bära kaffekoppen från köksbordet till diskbänken kan kännas helt överväldigande. Om jag fått välja skulle jag vilja sova i 2 år eller allra helst ta en paus från hela livet och sväva iväg från min kropp ett tag. Jag känner mig varken deppig eller ångestfylld utan snarare oroväckande lugn, tillfreds och nästintill lycklig. Jag förstår inte vad sjutton det är som händer med mig??? Det är som om någon bytt ut min hjärna mot ett stycke ångkokt blomkål?? Jag orkar verkligen inte känna eller tänka något alls längre och rycker på axlarna åt precis allt. Det enda märkvärdiga som hänt i mitt liv på sistone är att min morfar dog för ett par veckor sedan, men detta är ingenting som jag tänkt mycket på eller ens varit särskilt ledsen eller chockad över då det var väldigt väntat och inte alls kom som någon överraskning så jag tror inte att det har med saken att göra.

Jag har aldrig känt mig så här tidigare och jag förstår ingenting. Är det någon annan här som upplevt något liknande?? (ursäktar för övrigt rörigt inlägg!)

Hmm, vad klurigt det här var. Det låter som att din hjärna kanske gått ner i varv som något sorts försvar kanske? Finns det saker från tidigare som du inte bearbetat som skulle kunna vara jobbiga och som du liksom flyr ifrån genom att "stänga av hjärnan"?

Är du säker på att din morfars död inte har med saken att göra? Även om det var väntat kan det ju vara en stor sorg. Håller med Fia att det skulle kunna vara en depression men samtidigt beskriver du ju det som att du är nästan lycklig? Har du haft mycket jobb eller saker omkring dig så att du kanske håller på att bli utbränd?

Svårt att riktigt förstå vad det är när det är så motsägelsefullt med att du på ett sätt mår bra och på ett annat har svårt att hantera vardagen och inte fungerar som du brukar. Har du någon i din närhet som känner dig som du kan prata med eller någon inom vården som skulle kunna hjälpa dig att förstå vad det handlar om?

 

[Qelina]

Jag fick lite gjort igår och ännu mer imorse. Kom iväg som jag skulle på helt värdelös "jobbcoaching" men, jag genomförde allt jag skulle ändå!

Bra jobbat av dig! Bra att du klarade det du skulle och kom till mötet. Synd bara att mötet var värdelöst. Vad var det för jobbcoaching? Ska du få ett nytt jobb eller praktik?

 

[Ninnurur]

Bra jobbat av dig! Bra att du klarade det du skulle och kom till mötet. Synd bara att mötet var värdelöst. Vad var det för jobbcoaching? Ska du få ett nytt jobb eller praktik?

Det är aktivitet inom jobb och utvecklingsgarantin. Helt utan acceptans för personer. Jag ska vara där 8 h/v. Sitta i en datasal och söka jobb, med sjuttiotolv störningsmoment och ovan miljö. Dessutom ligger passen onsdag och torsdag 8-10, fredag 14-17. Jag har barnomsorg måndag till torsdag 9-15, fredag 9-14. Allt jobbcoachen kan göra är rapportera frånvaro. För att de lägger tiderna när jag inte har barnomsorg! Att ändra det tar månader via kommunen... Jag blir så less!

 

[menina]

Jag har hamnat i någon form av svacka nu där jag stänger av precis allt. Det är som att jag helt plötsligt inte kan göra någonting alls, alltså absolut ingenting. Har inte gjort någon form av skolarbete på typ 4 veckor och det är som att jag inte kan tänka alls längre?? Svårt att förklara men det är som att hjärnan bara stänger av. Jag kan inte fokusera på något längre och häromdagen när jag red märkte jag att saker som tidigare varit enkla helt plötsligt kändes väldigt krångliga och jag hade stora problem med att göra något så enkelt som att rida lätt i takt. (jag är ju dessutom musiker så taktkänslan är det inget fel på!) Normalt är jag en sådan som tänker och dagdrömmer och funderar väldigt mycket hela tiden, men nu är det som att varenda tanke i mitt huvud är borta. Om jag blundar och försöker fokusera på något så blir allt bara till en grå dimma?? Har även varit på vippen att somna samtidigt som jag går(!!) trots att jag både sovit och ätit regelbundet den sista tiden.

Jag är väldigt känslig för intryck och kan bli ofantligt trött av att göra "ingenting", blir t ex fysiskt trött av att kolla på film p.g.a av alla intryck, men jag känner mig trött på ett helt annat sätt nu. Känner liksom inte att jag orkar någonting alls längre. T om små små saker som att bära kaffekoppen från köksbordet till diskbänken kan kännas helt överväldigande. Om jag fått välja skulle jag vilja sova i 2 år eller allra helst ta en paus från hela livet och sväva iväg från min kropp ett tag. Jag känner mig varken deppig eller ångestfylld utan snarare oroväckande lugn, tillfreds och nästintill lycklig. Jag förstår inte vad sjutton det är som händer med mig??? Det är som om någon bytt ut min hjärna mot ett stycke ångkokt blomkål?? Jag orkar verkligen inte känna eller tänka något alls längre och rycker på axlarna åt precis allt. Det enda märkvärdiga som hänt i mitt liv på sistone är att min morfar dog för ett par veckor sedan, men detta är ingenting som jag tänkt mycket på eller ens varit särskilt ledsen eller chockad över då det var väldigt väntat och inte alls kom som någon överraskning så jag tror inte att det har med saken att göra.

Jag har aldrig känt mig så här tidigare och jag förstår ingenting. Är det någon annan här som upplevt något liknande?? (ursäktar för övrigt rörigt inlägg!)

Åh, vad jag känner igen det där! Jag blir nästan likadan när jag "krisar", typ att någonting riktigt jobbigt har hänt. Då stänger jag av och det brukar ske gradvis, liksom att en sak i taget försvinner. Först blir jag riktigt trött och orkeslös, som om luften har gått ur, sen blir jag trött, efter det blir det mesta ointressant och till slut kan jag inte ta in någonting alls. Det blir som att man går runt i en bubbla. Som @_FiA_ skrev så kan det vara början på en depression, mina brukar föregås av just det du skriver.

Det låter lite som att du beskriver vad man brukar kalla "glashuseffekten", det kan ha att göra med någon medicin oxå?