Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Pilot]

Grejen är att jag pratar med ganska många vänner, men ibland känns det som att det inte riktigt hjälper. Just nu är jag inne i en hyfsat bra period, men jag känner att jag "balanserar" ganska bra på en skör tråd ibland. Är lite av en "känslomänniska" och ibland skulle det vara skönt att få en professionell person som hjälper mig att sätta ord på känslorna.

Jag hade en KBT- tant som jag var väldigt nöjd med, tyvärr har jag nu en som inte är lika bra med. Den första var väldigt bra på just det, när mina känslor blev för mycket så var hon bra på att reda ut hur jag egentligen kände och hur jag bäst kunde agera.
Väldigt synd att hon flyttade!

Är det inget "allvarligt" problem, så kan KBT hjälpa väldigt mycket på kort tid. I.a.f. som jag upplever det, beroende på vad det är såklart. Att du kanske kan får väldigt mycket hjälp av att gå en gång var tredje vecka och då betala det ur egen ficka?

Annars har jag några personer i mitt liv som är väldigt intresserade av självutveckling och dessutom är lite äldre. Ibland ger de för mycket råd, men oftast är det väldigt tacksamt att prata om livet på ett större plan. Man ska omge sig med människor som får en att utvecklas!

(Det här sista var totalt off topic.)

 

[Rosett]

Jag har haft kvällsångest i går och i förrgår, oro och darrigt i kroppen, fick ta Stesolid med sömnmedicinerna för att komma till ro och kunna sova. Ikväll verkar det lugnt, hittills iaf, funderar på om det beror på att jag inte steg upp så tidigt i morse... har problem med dygnsrytmen.

 

[_Charlotte_]

Jag har mer eller mindre ångest dygnet runt nu en period Det är bara när jag är i stallet som det är lite bättre.

Jag har inga speciellt bra mediciner heller, varken mot ångesten eller antidepp. Nu har jag också börjat få så otroligt svårt att komma till ro om kvällarna, jag är bara stressad inombords och jagar upp mig själv mer och mer tills det blir helt omöjligt att somna.

Jag går i terapi, och det är mycket "låt känslan komma och ha sitt naturliga förlopp" och "prova att göra saker på det obehagliga sättet" och mindfulness. Det är säkert jättebra, det tvivlar jag inte på, men jag får bara inte till det Känner mig helt dum i huvudet som inte vågar låta de jobbiga känslorna komma som de vill, och som inte förstår mig på mindfulness och sånt. Kan man vara för korkad för terapi?

Har även självskadebeteende som går upp och ner i vågor, och det är ju såklart väldigt starkt kopplat till hur ångesten och depressionen är. Jag vet att det kan vara ett känsligt ämne, men det kan ju vara värt att fråga... Är det nån av er som har haft såna problem, men som har lyckats sluta och bli helt fria? Hur gick det isåfall till?
Jag kan låta bli flera veckor, sen händer något och jag faller tillbaka till ruta ett igen. Känns som jag aldrig kommer kunna sluta

 

[menina]

Tänkte väl inte att mitt första inlägg på det här forumet skulle handla om det här, men here goes:

Jag har diagnoserna bipolär och borderline (eller instabil emotionell personlighetsstörning) som det så fint heter numer. Tycker dock inte själv att någon av diagnoserna passar in på min problematik och det har även pratats om asperger.

Ångest. Depression. Kraftigt självskadebeteende. Suicidalitet. Missbrukspersonlighet. Mani. Och så vidare. Lite beroende på läkare har jag fått olika problem nerkrafsade i mina journaler (någon tycker en sak, någon annan tycker att det, det är ju helt fel), känner mig lite som en påse Gott Och Blandat efter tio års erfarenhet av den svenska psykiatrin. Som lämnar mycket att önska och många gånger snarare skadat mer än läkt. Jag har ätit allsköns antidepressiva mediciner utan vidare resultat, annat än ett beroende av ångestdämpande och en väldigt osund relation till mediciner i allmänt; får jag något utskrivet har jag tidigare försökt bli antingen hög eller överdosera.

När jag varit inlagd, både inom sluten- och frivillig-vården har jag skadat mig själv för att sedan medicinerats kraftigt för att sedan skrivas ut eftersom man anser att det man kan erbjuda mig (dvs medicinering) inte hjälper; jag är inte mottaglig för behandling heter det. När jag varit utskriven har jag varit högfungerande och högpresterande, tills det inte fungerat längre och jag kraschat. Och så börjas det om.

Men jag har en kontakt inom öppenvården som är specialiserad på KBT och honom har jag haft kontakt med senaste två åren - han har varit en hjälte och är förmodligen en stor anledning till att jag lever idag. Men det har tagit tid och det är väl inte förrän nu efter två år som jag börjar märka att vi kommit någonstans. Det är lite knepigt det där med att få en kontakt via landstinget, eftersom man tilldelas en terapeut och det kanske inte är säkert att man kommer översens. Någonting som är sjukt viktigt är ju att man känner ett förtroende för personen, annars är det skvatt omöjligt att få några resultat. I alla fall för mig.

Hur som så har jag blivit sämre och sämre och mina intoxer blivit farligare och farligare, inläggningarna har blivit mer frekventa och ingen har riktigt vetat hur man ska hjälpa eller göra eller tänka.

Fram tills nu. Kanske.

I och med min senaste inläggning kom en person med förslaget att jag kanske behövde komma bort, vara i ett annat sammanhang, någonstans där jag bara får vara.

Någon sa: du, det finns ett ställe, det är inget behandlingshem, men jag har några vänner som har en hästgård och där är du välkommen. Om du vill.

Jag har inte ridit eller ens varit i närheten av en häst på fem år, jag slutade rida för att jag inte hade tid (eller snarare inte tog mig tid) eller ork eller lust att göra något annat än att må dåligt. Men lyckan i kroppen när jag tänkte på det och det lilla pirret i magen som stannade kvar i flera dagar efteråt!

Så nu återstår det att se, om kanske hästarna kan hjälpa mig att bli “frisk”.

p.s. mot morgonångest: för mig är en bra morgonrutin livsviktig, upp ur sängen (för där bor min ångest), duscha, äta frukost, iväg och träna - repeat. Jag tycker det är något väldigt tryggt i upprepning och struktur - det är liksom som att ångesten inte biter lika vasst om man vet vad man ska göra. d.s.

 

[Twihard]

Jag lider av Prestationsångest, ångest, usel självkänsla och självförtroende, Lättare OCD (Vissa saker är extremt jobbiga men det tar inte flera timmar från min vardag).

Just nu är jag i en usel situation. Jag har gett upp ridandet (Inte slutat med hästar men gett upp att just rida). Det går inte, jag är kass och värdelös och tappat viljan. Min största önskan förut var att våga rida inför folk (extremt rädd för det) och känna mig nöjd med ett pass. Nu är min största önskan att VILJA rida. Vill inget annat än att vilja, men har gett upp. Jag är kass på allting, alltid gör jag fel vilket leder till extrem prestationsångest. Ingen kan älska mig för jag älskar inte mig själv. Jag är ful, dålig, pantad och kass. Ärligt, jag ÄR verkligen misslyckad. Folk må tro att de uppskattar mig, och de säger "Jo men såklart är du bra på något". Men nej. Då hade jag erbjudits andra tjänster inom ex yrke, andra områden gällande nöje.
Sanningen är att jag är ful, ingen har någonsin velat ha mig, alltid blivit kallad det. Kan inte dölja min fulhet under smink för kan inte sminka mig. OCD gör att det måste vara exakt likadant och jag är halvblind och aldrig lärt mig.

Den enda stolthet jag har i mitt liv att skryta med som kan få mig att framstå som lite mindre urkass, det är min häst. Hästen jag älskar men inte klarar att rida själv (Pga mig). Jag jämför mig med alla andra jämt, vilket förvärrar allting. Ingen tycks förstå hur smärtsamt det är och jag hatar när folk säger åt mig "Ryck upp dig!" för det är som att säga åt en skadad människa med smärtor att sluta ha ont.

Jag går på KBT men jag är kass där med. Jag gör aldrig läxorna, jag HATAR läxor. Aldrig gjort läxor, eller jo i sista sekunden. Andningsövningarna och avslappningsövningarna tar 5 minuter från den lilla lediga tid jag har - lägger hellre det på ex spel. hur tragiskt är det inte.

Jag vill bli och må bra, men orkar inte göra något åt det för att det är tråkigt. Finns bara ett ord för mig. Misslyckad. :'(

 

[Andromedae]

@Twihard Ditt inlägg fick mig att tänka på en motivational speaker som jag såg häromdagen.

För mig väckte hon en hel del tankar i alla fall.

 

[Twihard]

En väldigt stark och inspirerande tjej!

 

[enjoyable]

Här passar jag in!
Har borderline och ADHD samt ångest på det.
Har gått i terapi för min borderline och är "friskförklarad" men den finns ju alltid där även om jag lärt mig hantera de bättre.

 

[tolksele]

Sov som en klubbad säl, så himla skönt att inte vakna med ångest varannan timme!

 

[NotlikeI]

Jag har mer eller mindre ångest dygnet runt nu en period Det är bara när jag är i stallet som det är lite bättre.

Jag har inga speciellt bra mediciner heller, varken mot ångesten eller antidepp. Nu har jag också börjat få så otroligt svårt att komma till ro om kvällarna, jag är bara stressad inombords och jagar upp mig själv mer och mer tills det blir helt omöjligt att somna.

Jag går i terapi, och det är mycket "låt känslan komma och ha sitt naturliga förlopp" och "prova att göra saker på det obehagliga sättet" och mindfulness. Det är säkert jättebra, det tvivlar jag inte på, men jag får bara inte till det Känner mig helt dum i huvudet som inte vågar låta de jobbiga känslorna komma som de vill, och som inte förstår mig på mindfulness och sånt. Kan man vara för korkad för terapi?

Har även självskadebeteende som går upp och ner i vågor, och det är ju såklart väldigt starkt kopplat till hur ångesten och depressionen är. Jag vet att det kan vara ett känsligt ämne, men det kan ju vara värt att fråga... Är det nån av er som har haft såna problem, men som har lyckats sluta och bli helt fria? Hur gick det isåfall till?
Jag kan låta bli flera veckor, sen händer något och jag faller tillbaka till ruta ett igen. Känns som jag aldrig kommer kunna sluta

Du är definitivt inte för korkad för terapi haha
Jag har också jätte svårt att göra det som min KBT tant säger att jag borde när jag känner att ångesten blir för stark.
Förstår inte hur man skulle kunna "låta känslan komma och ha sitt naturliga förlopp" i mina öron låter det jätte läskigt!! De gånger jag inte använt mig av något beteende som bryter känslan eller som gör att jag kan hantera den så har det slutat med att jag varit ute och vandrat på E 22:an, eller cyklat ut framför bilar typ.

Angående självskadebeteendet så har jag faktiskt lyckats vara fri från det i 1 år nu, innan dess kanske det hände 2 gånger året innan. Så fick något återfall de året. Men nu senaste året har jag inte skurit mig/filat ned naglar/fötter tills dem blöder eller filat sår på mina ben
Jag fick hjälp genom att byta de beteendena mot andra, t ex att jag varje gång jag ens började känna behovet så gick jag ut och gick. Oavsett tid på dygnet! Eller så satte jag mig och sminkade mig. Vilket min dåvarande sambo tyckte var en aning jobbigt. Men det var det enda som kunde hindra att jag skadade mig själv. Ibland behövde jag gå i timmar, ibland gick jag bara en bit och satte mig och kollade på vattnet (bor nära havet) i timmar tills jag kände mig trött och lugnare igen. Vissa dagar behövde jag göra 3 olika sminkningar och sen åt och gå flera timmar på det. Men det hjälpte!
Nu ska jag bara bli fri från hetsätningen också. Men jag är inte riktigt där ännu, min terapeut vill inte ens att jag slutar med det då det är det enda som ännu har varit effektivt mot min panikångest. Men hoppas jag hittar ett sätt där med att byta ut det beteendet. För jag är inte stark nog att inte ha något som distraherar mig när ångesten kommer. Men hoppas jag blir det en dag och du med!

 

[_Charlotte_]

Du är definitivt inte för korkad för terapi haha
Jag har också jätte svårt att göra det som min KBT tant säger att jag borde när jag känner att ångesten blir för stark.
Förstår inte hur man skulle kunna "låta känslan komma och ha sitt naturliga förlopp" i mina öron låter det jätte läskigt!! De gånger jag inte använt mig av något beteende som bryter känslan eller som gör att jag kan hantera den så har det slutat med att jag varit ute och vandrat på E 22:an, eller cyklat ut framför bilar typ.

Angående självskadebeteendet så har jag faktiskt lyckats vara fri från det i 1 år nu, innan dess kanske det hände 2 gånger året innan. Så fick något återfall de året. Men nu senaste året har jag inte skurit mig/filat ned naglar/fötter tills dem blöder eller filat sår på mina ben
Jag fick hjälp genom att byta de beteendena mot andra, t ex att jag varje gång jag ens började känna behovet så gick jag ut och gick. Oavsett tid på dygnet! Eller så satte jag mig och sminkade mig. Vilket min dåvarande sambo tyckte var en aning jobbigt. Men det var det enda som kunde hindra att jag skadade mig själv. Ibland behövde jag gå i timmar, ibland gick jag bara en bit och satte mig och kollade på vattnet (bor nära havet) i timmar tills jag kände mig trött och lugnare igen. Vissa dagar behövde jag göra 3 olika sminkningar och sen åt och gå flera timmar på det. Men det hjälpte!
Nu ska jag bara bli fri från hetsätningen också. Men jag är inte riktigt där ännu, min terapeut vill inte ens att jag slutar med det då det är det enda som ännu har varit effektivt mot min panikångest. Men hoppas jag hittar ett sätt där med att byta ut det beteendet. För jag är inte stark nog att inte ha något som distraherar mig när ångesten kommer. Men hoppas jag blir det en dag och du med!

Nej, jag förstår inte heller. Min terapeut har förklarat flera gånger varför det är viktigt och nyttigt att låta känslan komma och ha sitt förlopp, men det blir ändå så sjukt ologiskt i min hjärna. Jag klarar ju inte av att hantera ångesten när den blir för stark, då kan jag omöjligt bara välkomna den? För då kommer jag ju sitta där med rakbladet eller tabletterna igen

Men vad bra att du klarat att sluta med självskadande! Och bra att du hittat sånt som fungerar att ersätta det med för dig. För mig tror jag inte att varken promenader (som lätt blir för mycket tvång) eller sminkningar (då jag äcklas och får panik över mitt utseende) skulle fungera för mig, men jag fortsätter försöka hitta strategier jag också.

Jag känner igen mig så himla väl i det att behöva något för att distrahera sig när ångesten kommer. Det gör jag precis hela tiden... Men jag tror att du kommer klara det! Du har ju lyckats göra dig fri från självskadebeteendet, det är ett enormt stort steg. Det gäller nog "bara" att hitta något som fungerar tillräckligt bra för att det ska bli uthärdligt.

 

[_FiA_]

"Kul" att det är många som är aktiva i tråden!

Jag har själv tvångssyndrom gällande mat. Lite ovanligt kanske, eftersom dom flesta med OCD ofta har dom klassiska problemen som att allt ska se jämnt ut och kolla att spisen är avstängd flera gånger o.s.v. Min OCD fick jag av att jag var väldigt sjuk låg på sjukhus mycket under ett par år och var väldigt smal för jag mådde illa och kräktes och ville inte ha mat. Jag märkte nog inte själv hur smal jag var, för fokus kring mat hade aldrig varit ett problem eller liknande. Men en läkare så då till mig att jag kunde dö av näringsbrist om jag inte åt mat, och då blev jag livrädd. Började se hur pass smal jag faktiskt var och jag tvingade mig att äta, och var livrädd att dö. Därefter har magen blivit nästan frisk men jag är fast med ett tvångsyndrom som jag nu haft flera år, till och med när jag nästan var överviktig var jag livrädd att dö av näringsbrist så det säger ju verkligen att det finns ingen som helst logik i det hela. Jag hade jätte problem att äta med andra människor osv tack vare att jag kräktes mycket av illamående.

Jag fick till slut hjälp av psykiatrin och en duktig psykolog som gav mig diagnosen medelsvår-svår OCD. Jag fick KBT terapi där jag utsatte mig för jobbiga situationer, och jag kämpade som en dåre i 2 år och blev nästan helt normal. Sen avslutades terapin och jag skulle då klara mig själv, men succesivt så började jag ramla tillbaka i gamla mönster utan att jag märkte det själv, och när jag insåg det så sökte jag hjälp igen, psykiatrin hade lovat att fånga upp mig om jag blev dålig igen. BULLSHIT! Sattes i kö och jag har nu stått i kö snart två år till psykolog, och det händer ingenting.

Jag har nu insett att jag MÅSTE försöka ta tag i detta på egen hand, jag är väldigt kunnig när det gäller KBT jag har blivit min egen terapeut under tiden kan säga när jag fått min "utbildning" av min psykolog, dock så litar jag inte på min egen förmåga riktigt. Känns oerhört tungt att ta tag i allt ensam ,men jag har insett att jag är den enda som kan förändra situationen när man inte får något stöd från psykiatrin. Tänker inte låta fler år bara rinna iväg, jag vill känna mig så där lycklig igen som jag gjorde i slutet av terapin. Den lycka jag kände då att jag hade äntligen fått livet tillbaka efter att ha legat och skrapat på botten går inte ens att beskriva. Jag var så oerhört tacksam över livet!!

Jag ska sätta mig ner och läsa igenom alla papper och uppgifter jag har kvar från psykologen och sätta upp scheman och börja exponera mig för jobbiga saker igen, det skrämmer mig när jag minns hur fruktansvärt det var hos psykologen i början. Jag skakade av ångest när jag genomförde alla jobbiga saker, men jag gjorde dom i alla fall och det är jag stolt över. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen, eller hur?

Det Kommer vara skönt att ha en tråd att skriva av sig i när jag antagligen från och med nu kommer få stå ut med ångestkänsla väldigt mycket.

 

[NotlikeI]

Nej, jag förstår inte heller. Min terapeut har förklarat flera gånger varför det är viktigt och nyttigt att låta känslan komma och ha sitt förlopp, men det blir ändå så sjukt ologiskt i min hjärna. Jag klarar ju inte av att hantera ångesten när den blir för stark, då kan jag omöjligt bara välkomna den? För då kommer jag ju sitta där med rakbladet eller tabletterna igen

Men vad bra att du klarat att sluta med självskadande! Och bra att du hittat sånt som fungerar att ersätta det med för dig. För mig tror jag inte att varken promenader (som lätt blir för mycket tvång) eller sminkningar (då jag äcklas och får panik över mitt utseende) skulle fungera för mig, men jag fortsätter försöka hitta strategier jag också.

Jag känner igen mig så himla väl i det att behöva något för att distrahera sig när ångesten kommer. Det gör jag precis hela tiden... Men jag tror att du kommer klara det! Du har ju lyckats göra dig fri från självskadebeteendet, det är ett enormt stort steg. Det gäller nog "bara" att hitta något som fungerar tillräckligt bra för att det ska bli uthärdligt.

Ja det handlar ju om att hitta det som passar en, nu var det just de två grejerna som fungerade för mig. Kanske fungerar att lyssna på en ljudbok, baka/laga mat, måla,rita,skriva eller vad som bättre för någon annan. Allt handlar ju om att hitta något som är "avslappnande" för en psykiskt. Sen handlar det ju också om vilja såklart, jag var väldigt envis med att sluta. Ville inte ha fler ärr! Ville inte ha fula händer och blodiga fingrar. Men man måste också hitta dit, hitta den viljan och hitta något som kan ersätta. Samt lära sig signalerna för när man håller på att "falla ned" och kommer vilja skada sig. Det är nog det svåraste. Men jag kunde och tror säkert att du någon gång kommer klara det du med!

Viktigt och nyttigt, ja jo det är väl bra att kunna låta alla känslor ha sitt förlopp, men man måste samtidigt vara stark nog att faktiskt klara av att känna allt det där som kommer över en. Då tror jag först man måste på något vis bygga upp den "styrkan" och lära sig att psykiskt vara stark nog. Har man ett självskadebeteende t ex så är man ju bevisligen inte riktigt där ännu. Så förstår inte det alls jag heller?!
Menar om man nu skulle jämföra det med fysisk styrka, inte kan jag lyfta 100 kg från marken bara för att jag vill kunna det. Det kommer bli för mycket och jag kommer inte klara det för att jag inte är stark nog. Då måste jag ju först träna upp styrkan med lättare vikter först (kunna hantera den mer "dagliga ångesten" eller hantera saker som kan ge mig LITE ångest t ex innan man plötsligt ska kunna klara av all ångest eller något som ger en extrem ångest)
Det känns liksom mer logiskt för mig iaf... och min terapeut verkar vara mer inne på den banan. Gör en ny behandlingsplan nu, så får se vad hon kommer fram till

 

[_FiA_]

"Kul" att det är många som är aktiva i tråden!

Jag har själv tvångssyndrom gällande mat. Lite ovanligt kanske, eftersom dom flesta med OCD ofta har dom klassiska problemen som att allt ska se jämnt ut och kolla att spisen är avstängd flera gånger o.s.v. Min OCD fick jag av att jag var väldigt sjuk låg på sjukhus mycket under ett par år och var väldigt smal för jag mådde illa och kräktes och ville inte ha mat. Jag märkte nog inte själv hur smal jag var, för fokus kring mat hade aldrig varit ett problem eller liknande. Men en läkare så då till mig att jag kunde dö av näringsbrist om jag inte åt mat, och då blev jag livrädd. Började se hur pass smal jag faktiskt var och jag tvingade mig att äta, och var livrädd att dö. Därefter har magen blivit nästan frisk men jag är fast med ett tvångsyndrom som jag nu haft flera år, till och med när jag nästan var överviktig var jag livrädd att dö av näringsbrist så det säger ju verkligen att det finns ingen som helst logik i det hela. Jag hade jätte problem att äta med andra människor osv tack vare att jag kräktes mycket av illamående.

Jag fick till slut hjälp av psykiatrin och en duktig psykolog som gav mig diagnosen medelsvår-svår OCD. Jag fick KBT terapi där jag utsatte mig för jobbiga situationer, och jag kämpade som en dåre i 2 år och blev nästan helt normal. Sen avslutades terapin och jag skulle då klara mig själv, men succesivt så började jag ramla tillbaka i gamla mönster utan att jag märkte det själv, och när jag insåg det så sökte jag hjälp igen, psykiatrin hade lovat att fånga upp mig om jag blev dålig igen. BULLSHIT! Sattes i kö och jag har nu stått i kö snart två år till psykolog, och det händer ingenting.

Jag har nu insett att jag MÅSTE försöka ta tag i detta på egen hand, jag är väldigt kunnig när det gäller KBT jag har blivit min egen terapeut under tiden kan säga när jag fått min "utbildning" av min psykolog, dock så litar jag inte på min egen förmåga riktigt. Känns oerhört tungt att ta tag i allt ensam ,men jag har insett att jag är den enda som kan förändra situationen när man inte får något stöd från psykiatrin. Tänker inte låta fler år bara rinna iväg, jag vill känna mig så där lycklig igen som jag gjorde i slutet av terapin. Den lycka jag kände då att jag hade äntligen fått livet tillbaka efter att ha legat och skrapat på botten går inte ens att beskriva. Jag var så oerhört tacksam över livet!!

Jag har inte helt ramlat tillbaka på noll, det är absolut inte så illa som det var förut men jag har tappat mycket.

Jag ska sätta mig ner och läsa igenom alla papper och uppgifter jag har kvar från psykologen och sätta upp scheman och börja exponera mig för jobbiga saker igen, det skrämmer mig när jag minns hur fruktansvärt det var hos psykologen i början. Jag skakade av ångest när jag genomförde alla jobbiga saker, men jag gjorde dom i alla fall och det är jag stolt över. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen, eller hur?

Det Kommer vara skönt att ha en tråd att skriva av sig i när jag antagligen från och med nu kommer få stå ut med ångestkänsla väldigt mycket.

 

[NotlikeI]

"Kul" att det är många som är aktiva i tråden!

Jag har själv tvångssyndrom gällande mat. Lite ovanligt kanske, eftersom dom flesta med OCD ofta har dom klassiska problemen som att allt ska se jämnt ut och kolla att spisen är avstängd flera gånger o.s.v. Min OCD fick jag av att jag var väldigt sjuk låg på sjukhus mycket under ett par år och var väldigt smal för jag mådde illa och kräktes och ville inte ha mat. Jag märkte nog inte själv hur smal jag var, för fokus kring mat hade aldrig varit ett problem eller liknande. Men en läkare så då till mig att jag kunde dö av näringsbrist om jag inte åt mat, och då blev jag livrädd. Började se hur pass smal jag faktiskt var och jag tvingade mig att äta, och var livrädd att dö. Därefter har magen blivit nästan frisk men jag är fast med ett tvångsyndrom som jag nu haft flera år, till och med när jag nästan var överviktig var jag livrädd att dö av näringsbrist så det säger ju verkligen att det finns ingen som helst logik i det hela. Jag hade jätte problem att äta med andra människor osv tack vare att jag kräktes mycket av illamående.

Jag fick till slut hjälp av psykiatrin och en duktig psykolog som gav mig diagnosen medelsvår-svår OCD. Jag fick KBT terapi där jag utsatte mig för jobbiga situationer, och jag kämpade som en dåre i 2 år och blev nästan helt normal. Sen avslutades terapin och jag skulle då klara mig själv, men succesivt så började jag ramla tillbaka i gamla mönster utan att jag märkte det själv, och när jag insåg det så sökte jag hjälp igen, psykiatrin hade lovat att fånga upp mig om jag blev dålig igen. BULLSHIT! Sattes i kö och jag har nu stått i kö snart två år till psykolog, och det händer ingenting.

Jag har nu insett att jag MÅSTE försöka ta tag i detta på egen hand, jag är väldigt kunnig när det gäller KBT jag har blivit min egen terapeut under tiden kan säga när jag fått min "utbildning" av min psykolog, dock så litar jag inte på min egen förmåga riktigt. Känns oerhört tungt att ta tag i allt ensam ,men jag har insett att jag är den enda som kan förändra situationen när man inte får något stöd från psykiatrin. Tänker inte låta fler år bara rinna iväg, jag vill känna mig så där lycklig igen som jag gjorde i slutet av terapin. Den lycka jag kände då att jag hade äntligen fått livet tillbaka efter att ha legat och skrapat på botten går inte ens att beskriva. Jag var så oerhört tacksam över livet!!

Jag ska sätta mig ner och läsa igenom alla papper och uppgifter jag har kvar från psykologen och sätta upp scheman och börja exponera mig för jobbiga saker igen, det skrämmer mig när jag minns hur fruktansvärt det var hos psykologen i början. Jag skakade av ångest när jag genomförde alla jobbiga saker, men jag gjorde dom i alla fall och det är jag stolt över. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen, eller hur?

Det Kommer vara skönt att ha en tråd att skriva av sig i när jag antagligen från och med nu kommer få stå ut med ångestkänsla väldigt mycket.

Två år?! Herre gud, det är ju rent förjävligt helt ärligt. Jag fick vänta från Maj till hmm September samma år för att börja i KBT. Ungefär så lång tid det tagit varje gång jag sökt.
Jag fick hjälp av min läkare på vårdcentralen med en remiss, du tror inte du kan få det också?
och klart du kan klara det! Hoppas du kan få hjälp dock, kan inte förstå att man ska behöva vänta så länge

 

[_FiA_]

Två år?! Herre gud, det är ju rent förjävligt helt ärligt. Jag fick vänta från Maj till hmm September samma år för att börja i KBT. Ungefär så lång tid det tagit varje gång jag sökt.
Jag fick hjälp av min läkare på vårdcentralen med en remiss, du tror inte du kan få det också?
och klart du kan klara det! Hoppas du kan få hjälp dock, kan inte förstå att man ska behöva vänta så länge

Japp två år,antaligen är jag inte så prioriterad eftersom jag redan fått KBT en gång. För första gången fick jag bara vänta någon månad. Remiss hjälper ju inte eftersom jag redan är inskriven på psykiatrin och redan står i kön.

 

[NotlikeI]

Japp två år,antaligen är jag inte så prioriterad eftersom jag redan fått KBT en gång. För första gången fick jag bara vänta någon månad. Remiss hjälper ju inte eftersom jag redan är inskriven på psykiatrin och redan står i kön.

Var också "redan inskriven" här men eftersom mitt läge förvärrades så skrevs det ny remiss, vet inte om jag prioriterades högre då. Jag har gått i kbt 2 gånger innan. Men det är väl olika kö från kommun till kommun med...

 

[_FiA_]

Var också "redan inskriven" här men eftersom mitt läge förvärrades så skrevs det ny remiss, vet inte om jag prioriterades högre då. Jag har gått i kbt 2 gånger innan. Men det är väl olika kö från kommun till kommun med...

Ja jag har då tjatat och tjatat.min arbetsterapeut har tjatat min pappa har tjatat, men inget hjälper.det är verkligen kris på våran psykiatrin här tyvärr.

Men som sagt orkar inte lägga mitt öde i händerna på någon annan, utan nu är det ett jävlar anamma att fixa detta själv som krävs från min sida...

 

[Ninnurur]

Åh vad jag blir less på mig själv! I morgon kl 8 ska jag vara på stan på möte. Bör ha en hel del fixat tills dess och allt jag kommer mig för är att sitta i soffan och ha ångest över att göra sakerna jag vet att det går fort när jag väl sätter igång, varför är det så svårt?

 

[Kolbeinn]

Åh! Jag har också letat lite efter en sån här tråd.

Jag har haft lite ätstörningsproblematik, ångest osv i många många år. Men i oktober förra året tvingade en mycket nära kompis med mig till läkaren efter att jag inte ätit på drygt en vecka och hade extrema panikångestattacker varje kväll.
Efter det har jag varit sjukskriven och väntat på hjälp. Tyvärr(!) har min läkare inte skött det helt bra, fick jag veta när jag var på psyk, då jag var felmedicinerad och mina remisser hade inte skickats som de skulle.

Jag har ganska grova ätstörningar emellanåt, jag har inte ren bulimi utan mer som en självsvält med kräkningar. Däremot kan jag äta "normalt" däremellan. Normalt för mig är att kanske äta 3 mackor under dagen och ev kvällsmat. Jag tränar så ofta jag orkar (tyvärr är jag inne i en depression också, så vissa dagar kommer jag inte upp från sängen). När jag var som värst åt jag ingenting förutom ett äpple om dagen, sen gick jag 1.5 mil per dag och red 4 hästar. Då var jag riktigt mager.
Nu står vågen på normalvikt (tyvärr nästan lite övervikt) så det är katastrof, gick upp en del efter min medicinering (den felaktiga) så då satte det igång mina kräkningar igen. Då kräks jag minst en gång om dagen och då tills jag nästan tuppar av.

På måndag ska jag dock till Ätstörningsenheten SOM jag har väntat!! Som jag har grinat för att de inte kunde ta emot mig för att remissen hade kommit bort. Jag VILL bli frisk nu!
Och imorgon ska jag till läkaren... En ny dock då min oförklarligt slutat på dagen. Ångesttrigger, vilket gjorde att jag kräktes nyss. Men det blir säkert bra..