Det har gått knappa 9 dagar nu. Det är fortfarande lika tomt, och tårarna bränner konstant i ögonen. Jag förväntar mig fortfarande att få se honom på morgonen, eller att bli omkullrusad när han i ren och skär glädje ska hälsa efter att ha varit iväg med husse.
Jag ramlar inte över någon när jag lagar mat längre, och Snillet har ingen som röjer dagarna i ända med henne. Det är sjukt tomt, trots att vi har fler hundar här hemma.
Men ingen av dom tar samma typ av plats som han gjorde. Ingen av dom är lik honom, dom är ju speciella på sina helt egna vis. Och äldre, lugnare och mer annorlunda. Han var i en helt egen klass!
För ett tag sedan blev han halt på ett bakben, efter en dag av hård ansträngning. Hältan höll i sig i 2-3 dagar, så vi röntgade. Knäet visade pålagringar, och hasleden ömmade. Knäskålen ömmade också, och han hade inte normalt med rörlighet upp till höften (Också röntgad, i fint skick!). Prognosen var ändå hyfsat bra, medicin och rehab och vi borde få flera år till med honom.
Men för ca 3-4 veckor sedan kom hältan igen, och igen. Nytt prat med veterinären, mer medicin och behandling. Utan framgång. Det enda som hjälpte var totalt stillhet, och det var absolut ingenting som han kunde leva med ens för 1 vecka - han blev både olycklig och knäpp.
Vi kände efter, tänkte och jaa.. Kom fram till att utan sina höga mängd motion och aktiviteter, så skulle han inte ha ett bra liv.
Så, vi fick med oss kraftigare smärtstillande hem och försökte att ge honom en underbar sista tid. Långa promenader utan att få ont, simning, lek i skogen och allt han verkligen älskade. Efter en vecka med starka mediciner så kom hältan ändå, och det var dags..
Han somnade in med huvudet i husses knä i bilen, med mig bredvid.
På lördag skulle han ha fyllt 2 år. Jag minns fortfarande när han föddes, och alla hans dagar efter det. Det var en enorm ära att få ha en sådan underbar hund, och jag har honom att tacka för så enormt mycket! Han gav mig villkorslös kärlek, och spred glädje konstant. Jag träffade också mannen i mitt liv genom honom, den blivande pappan till dottern som ligger i magen och snart ska ut.. Jag har aldrig träffat en hund med ett större hjärta innan, och kommer nog inte att göra det i framtiden heller. Han älskade alla, och hade inte en dålig dag under hela sitt liv - utan föddes superlycklig. Och dog lika glad, och lika underbar.
Den 27:e september var en tung dag. Vi gick upp tidigt, och åkte till hans favoritskog där vi myste i det vackra vädret så länge som han orkade. Sen körde vi till veterinären, där vi gick en promenad efter den första sprutan och sen myste i bilen med god mat, älskade bollen och allt kel han bara orkade med. Jag kan inte släppa tanken på honom när han sov, han har liksom aldrig sovit så innan.
Tack för 2 underbara år Bajjon! Jag hoppas att vi ses igen, och att du kan leka hela dagarna utan att få ont nu. Tomrummet här hemma kommer aldrig att kunna fyllas - du var något alldeles extraordinärt!
Sista skogspromenaden..
Han var lycklig som få!
Och jag tog en allra sista bild precis innan vi åkte.. Vår vackra, vackra clown.
Jag ramlar inte över någon när jag lagar mat längre, och Snillet har ingen som röjer dagarna i ända med henne. Det är sjukt tomt, trots att vi har fler hundar här hemma.
Men ingen av dom tar samma typ av plats som han gjorde. Ingen av dom är lik honom, dom är ju speciella på sina helt egna vis. Och äldre, lugnare och mer annorlunda. Han var i en helt egen klass!
För ett tag sedan blev han halt på ett bakben, efter en dag av hård ansträngning. Hältan höll i sig i 2-3 dagar, så vi röntgade. Knäet visade pålagringar, och hasleden ömmade. Knäskålen ömmade också, och han hade inte normalt med rörlighet upp till höften (Också röntgad, i fint skick!). Prognosen var ändå hyfsat bra, medicin och rehab och vi borde få flera år till med honom.
Men för ca 3-4 veckor sedan kom hältan igen, och igen. Nytt prat med veterinären, mer medicin och behandling. Utan framgång. Det enda som hjälpte var totalt stillhet, och det var absolut ingenting som han kunde leva med ens för 1 vecka - han blev både olycklig och knäpp.
Vi kände efter, tänkte och jaa.. Kom fram till att utan sina höga mängd motion och aktiviteter, så skulle han inte ha ett bra liv.
Så, vi fick med oss kraftigare smärtstillande hem och försökte att ge honom en underbar sista tid. Långa promenader utan att få ont, simning, lek i skogen och allt han verkligen älskade. Efter en vecka med starka mediciner så kom hältan ändå, och det var dags..
Han somnade in med huvudet i husses knä i bilen, med mig bredvid.
På lördag skulle han ha fyllt 2 år. Jag minns fortfarande när han föddes, och alla hans dagar efter det. Det var en enorm ära att få ha en sådan underbar hund, och jag har honom att tacka för så enormt mycket! Han gav mig villkorslös kärlek, och spred glädje konstant. Jag träffade också mannen i mitt liv genom honom, den blivande pappan till dottern som ligger i magen och snart ska ut.. Jag har aldrig träffat en hund med ett större hjärta innan, och kommer nog inte att göra det i framtiden heller. Han älskade alla, och hade inte en dålig dag under hela sitt liv - utan föddes superlycklig. Och dog lika glad, och lika underbar.
Den 27:e september var en tung dag. Vi gick upp tidigt, och åkte till hans favoritskog där vi myste i det vackra vädret så länge som han orkade. Sen körde vi till veterinären, där vi gick en promenad efter den första sprutan och sen myste i bilen med god mat, älskade bollen och allt kel han bara orkade med. Jag kan inte släppa tanken på honom när han sov, han har liksom aldrig sovit så innan.
Tack för 2 underbara år Bajjon! Jag hoppas att vi ses igen, och att du kan leka hela dagarna utan att få ont nu. Tomrummet här hemma kommer aldrig att kunna fyllas - du var något alldeles extraordinärt!
