Jag ville inte skriva ut allt eftersom det blir så långt, utan hänvisade till att jag skrivit en del om det innan. Hon har utretts sedan hon fick sitt första epileptiska anfall, när hon var knappt ett halvår. Har opererats flera gånger, gjort CT-röntgen och flertalet "vanliga" röntgen på hela kroppen under olika åldrar. Testat flera olika epilepsimediciner, smärtstillande, ångestdämpande och varit hos neurologer och diverse olika experter. Vissa diagnoser har hon, som epilepsi, syringomyeli, förträngningar i nervtrådar, patella luxation (som som sagt vett inte vill operera igen då hon är så allergisk mot både smärtstillande, trots att vi testat många olika, och narkosen att hon varje gång vi gjort något sådant har varit nära döden). Så jag är helt trygg i att jag utrett henne tillräckligt under åren när det kommer till att veta vad hon lider av. Vilket tyvärr är en del. Det svåra har varit att hitta vad som går att göra för att hjälpa henne eftersom hon är en så känslig tjej. Och de här smärtattackerna som kommer nu vet jag inte vad de beror på. Om det beror på något av det vi redan vet eller om det är något nytt, och det håller vi på och utreder just nu. Har tagit prover och testar en ny medicin för magen, ifall det har med tarmarna att göra eftersom blodproverna inte visade något.
Förstår att det är jättetufft om du känner skuld för hunden ni hade, det är just den känslan jag är rädd att leva med, men jag lovar att jag har och gör allt för att gå till botten med vad som är "fel" på henne. Det mesta vet jag redan. Jag har haft samma veterinär under hela hennes liv (med vissa undantag ibland) som känner henne och gör betydligt mer än att bara klämma och känna. Hoppas det lugnar lite!