När det gäller information om sköldkörteln så är det läkare som skriver om det så jag tycker att det känns tillförlitligt. Det är flera läkare, men främst en som uppmärksammat problematiken med detta och valt att fördjupa sig i ämnet. Det är ju svårare för läkarna i och med att det inte synt i proverna. Däremot finns ju alla sympton plus att patienterna blir bättre med NDT. (och proverna blir bättre.) Det säger ju en hel del.Nej, varken du eller jag vet exakt vilka kontroller naturmedlen genomgår men jag vet mycket väl att "skolmedicinska" preparat genomgår mycket noggrannare och mer tidskrävande kontroller.
Nåja, nog om det.
Du skriver i ett annat inlägg att du inhämtar kunskap om sköldkörteln.
Jo, men inte samma kunskap baserad på samma vetenskap som den skolmedicinen ägnar sig åt.
Jag säger inte att du har mer rätt eller mer fel än jag, jag säger bara att det är olika.
Och det lilla jag sett om "hypothyreos typ II" är att det är mycket tyckande och lite vetande.
Jag tycker att det är viktigt att sjukvårdens företrädare å ena sidan följer det som är vetenskap idag, men å andra sidan inser att det som är vetenskap idag kan anses löjligt imorgon.
Det betyder inte att sjukvårdens företrädare ska eller ens får hoppa på lösa teoribildningar, utan MÅSTE hålla sig till det som är vetenskap idag.
Tills något annat är vetenskapligt bevisat.
Just eftersom det är vad den offentliga sjukvården står för.
Man kan säkert bli väldigt frustrerad som "patient" över att sjukvårdens vetenskap har en annan förklaringsmodell än den man själv läst och tror på, men att därför mer eller mindre anklaga sjukvårdens företrädare för att strunta i en är inte särskilt snyggt (jag syftar på den här meningen, som är utklippt ur ett av dina inlägg: Jag är övertygad om att det finns läkare som bryr sig, men de verkar inte vara speciellt många.)
Den typen av uttalande är egentligen ett väldigt svepande angrepp på läkare, deras personligheter och etik/moral. Det är ett stort ställningstagande från din sida, att (de flesta) läkare inte bryr sig.
Mitt uttalande om läkare är alltså min egen erfarenhet. När jag träffat fyra olika läkare och inte en enda har brytt sig om alla symptom tycker jag det är konstigt. Inga frågor öht. Nu misstänker jag att min ena son också har problem med ämnesomsättningen. Han visar tydliga symptom på detta. Även nu möts jag av ointresse. Provtagning gjord och det visar sig att läkaren beställt ca 1/5 del av de prover som är intressanta för ämnesomsättnigen. Kroppen är ju en helhet. Det ena påverkar det andra. Det går inte att bara fokusera på den lilla detaljen som ger symptom för orsaken till symptomen kan sitta någon helt annanstans. Binjurarna tex är relevanta i det här fallet. Om de är trötta och man medicinerar med sköldkörtelhormon kan symptomen istället bli ännu värre. Man får stärka binjurarna först och sen ta hormonet i nästa steg. (om patienten ska bli bra). Jag hade tex problem med ett knä för några år sedan. Läkarna undersökte mitt knä hur noga som helst. Hittade inget fel och det blev ingen förbättring. När sjukgymnasten sen tittade på det upptäckte han att orsaken till knäsmärtan satt bakom höften. Men hans övningar försvann problemet. Helheten är så viktig.[/QUOTE]
Blev konstigt citerat. Här börjar mitt svar:
Du blandar vetenskap och påhitt hej vilt.
Hur gammal är din son? Tänk på att det till och med är olagligt att ge alternativ behandling till barn upp till en viss ålder. Jag tror inte att du gör honom en tjänst genom att propsa på "binjureutmattning". Det är ett begrepp som inte finns egentligen. Vad tänker du att det bör behandlas med?! Det finns binjuresjukdomar men de är mycket allvarliga och kräver behandling för att man ska överleva. Det är inget "diffust" som brukar gå läkarna förbi.
"Binjureutmattning" är, precis som jag skrev i mitt förra inlägg, ett enkelt svar på mycket svårare frågor. Tilltalande om man är böjd att tro, men helt utan belägg. Det viktiga är att läkare har INTE någon dold agenda eller motivation att låtsas som om sjukdomar inte finns.