Sv: "Värsta scenariot"-barn
*kl*
Jag är glad!
Jag har många gånger upplevt mina pojkar som skitjobbiga, och jag har fått tjata och ryta ifrån mer än jag velat. Men NU ser jag en ljusning. Det är så enormt upplyftande att faktiskt se slutet på tunneln! Mina barn ÄR vilda, de slåss, bråkar, klättrar på soffan, i träd, är direkt olydiga, hittar på hyss osv precis som alla andra barn, men jag har många gånger gråtit för att jag itne klarat av dem. Jag är så dålig, jag klarar inte ens av att uppfostra två BARN osv är tankar som jag haft ( och har när andra klagar på dem...) . Jag har också fått råd om hur jag ska göra och så har jag gjort så och det har inte funkat.....
Men nu, nu när jag med hjälp av föräldrakursen jag går, samtidigt som jag får råd och kan prata om allt jag får veta på kursen med stollan
så känns det verkligen som om det FUNKAR! DEt är verkligen så enkelt som det låter de olika sakerna. Jag tror att detär just det där med att leka med sina barn och att berömma det de gör som gör att det verkar så lätt numera. Man får också lära sig att välja ut de viktigaste reglerna man vill ha i sitt hem för barnen, man får liksom verktyg för hur man ska lösa olika situationer som kan uppstå, och då känns det inte så övermäktigt. Minst 15 minuter leker jag med barnen varje dag, helt på DERAS villkor. Att jag sen tillåter dem vara med när jag städar och håller på med andra "vuxensaker" räknar jag inte in där, det kallar inte jag att de har fått mammatid för då är jag inte fokuserad på dem på samma vis. Visst blir de ju sedda då också men inte så som de där 15 minuterna.
Jag har också infört ett belöningssytem som går ut på att de ska äta fint och plocka upp sina leksaker så får de ett klistermärke. När isaac har samlat 3 får han en sak och när Eric har samlat 5 får han en sak. Med andra ord har det blivit roligare att äta fint nu.
Sedan jag började leka mer med barnen så har de börjat leka mer själv, de är mer intresserade av sina leksaker och tar inte sönder dem hela tiden. Och jag började berömma varje gång de leker fint med varandra så har det också blivit roligare att leka just fint.
Sedan....
Isaac är 3,5 år nu och när vi är vid en affär och håller på att lyfta i och ur barn i bilen så ställer vi honom intill med en order om att stå stilla och stanna där. Om, elelr NÄR
han går så ställer vi tillbaka honom på samma plats med samma ord igen. Han får liksom aldrig chansen att sticka nånstans utan vi tar sonika tag i honom och bär tillbaka honom om han vägrar gå. Den metoden används också till en massa andra saker han gör, och det funkar.
Visst, kärlek, kärlek och kärlek till sina barn, men jag tror också på gränser. Det betyder inte att mina barn inte får göra något, det betyder bara att jag inte accepterar ett jobbigt beteende, som man kan bryta med hjälp av olika metoder. Och det är det där brytandet som jag är så glad över att det verkligen funkar rätt bra nu!!
Det lite komiska här är att när jag skrev om hur mina barn kletat bajs på väggen, ritat på väggen, rivit tapet, klättrade osv osv så tyckte folk här att det ju är nåt fel på mina ungar, de måste ju må psykiskt dåligt!!!!