Pallas
Trådstartare
Jag har två barn tätt, de är två och tre år, och jag har kommit att tänka på dem som "värsta scenariot"-barn - om något kan hända, så gör det det.
Finns det något de kan hitta som är farligt så gör det det. Finns det något de kan göra illa sig på så gr de det. Tittar man bort en sekund så försvinner de. Finns det något dyrt de kan ha sönder så gör de det. Finns det något löst de kan kasta ut genom fönstret så gör de det, osv osv osv i all evighet...
Jag vet inte om det är något fel på våra föräldrainsatser eller om barnen helt enkelt är extra påhittiga och svårmanövrerade, men klart står i allafall att de inte riktigt är som andra barn. Folk brukar tro att jag överdriver eller hönsmammar mig när jag berättar om deras upptåg, men det gör jag inte, vartenda ord är sant. Det går verkligen inte att slappna av en enda minut i deras sällskap, man måste alltid springa och rädda något/någon, fast vi har det extremt barnsäkrat jämfört med de flesta andra.
I går såg jag en intervju på lokalnyheterna med en mamma som stod och höll sitt barn i ettårsåldern i famnen. Jag fick uppslaget till denna tråd då jag reflekterade över att min första tanke var: "Det där skulle aldrig ha gått med mina barn, de hade kastat sig över mikrofonen, slitit den till sig och börjat skrika i den, alternativt ätit upp puffskyddet"...
Många gånger har jag fått höra att de är ouppfostrade och att jag borde sätta gränser, men grejen är att det ju inte fungerar. Vi har provat allt utom att slå dem och det är som att inget kan hejda dem. De är lite mer än andra. Ett tag tänkte jag att jag skulle starta firma med dem - ta med dem hem till barnfamiljer, släppa lös dem en timme och följa efter dem med ett block och anteckna vad som behöver barsäkras.
Några konkreta exempel på vad de tar sig till:
Jag har många många fler exempel, det händer något varje dag om vi inte har ögon i nacken, men detta är ett axplock av hur vår vardag ser ut. Finns det fler som har "värsta scenariot"-barn?
Finns det något de kan hitta som är farligt så gör det det. Finns det något de kan göra illa sig på så gr de det. Tittar man bort en sekund så försvinner de. Finns det något dyrt de kan ha sönder så gör de det. Finns det något löst de kan kasta ut genom fönstret så gör de det, osv osv osv i all evighet...
Jag vet inte om det är något fel på våra föräldrainsatser eller om barnen helt enkelt är extra påhittiga och svårmanövrerade, men klart står i allafall att de inte riktigt är som andra barn. Folk brukar tro att jag överdriver eller hönsmammar mig när jag berättar om deras upptåg, men det gör jag inte, vartenda ord är sant. Det går verkligen inte att slappna av en enda minut i deras sällskap, man måste alltid springa och rädda något/någon, fast vi har det extremt barnsäkrat jämfört med de flesta andra.
I går såg jag en intervju på lokalnyheterna med en mamma som stod och höll sitt barn i ettårsåldern i famnen. Jag fick uppslaget till denna tråd då jag reflekterade över att min första tanke var: "Det där skulle aldrig ha gått med mina barn, de hade kastat sig över mikrofonen, slitit den till sig och börjat skrika i den, alternativt ätit upp puffskyddet"...
Många gånger har jag fått höra att de är ouppfostrade och att jag borde sätta gränser, men grejen är att det ju inte fungerar. Vi har provat allt utom att slå dem och det är som att inget kan hejda dem. De är lite mer än andra. Ett tag tänkte jag att jag skulle starta firma med dem - ta med dem hem till barnfamiljer, släppa lös dem en timme och följa efter dem med ett block och anteckna vad som behöver barsäkras.
Några konkreta exempel på vad de tar sig till:
- Vi var på fest på makens jobb och alla andra barn lekte i gräset och klättrade på bänkar och sånt. Våra barn satte rak kurs på stereon, som stod bakom en buske, lite gömd, och skulle trycka ut cd:n, rycka ur kontakten eller ändra volymen. Eller så tog de pantflaskorna och skulle kasta dem i betonggolvet.
- Vi var på biblioteket häromdagen och jag vände mig bort max en minut för att ställa upp böcker som treåringen rivit ur en hylla. Då går de in i ett litet läsrum som har ett draperi för dörren och när jag tittar in så är de centimetrar från att sticka in fingrarna i glödlampssockeln på läslampan. På en minut har de alltså tagit sig in i rummet, dragit fram stolar, klättrat upp till lampan och skruvat ur glödlampan.
- Häromdagen när jag var på toaletten så krossade de två tallrikar och två glas när de skulle hjälpa till att diska. Står det något på diskbänken så vet jag att det är sönder om jag inte har 100% koll på vad de gör.
- När vi brygger kaffe brukar vi använda en tillbringare för att hälla i vattnet. Förra veckan glömde jag ta bort tillbringaren från bänken och då hade de snokat reda på mobiltelefonen och lagt den i tillbringaren.
- Jag förvarande blick- och tuschpennor högt upp i ett skåp i en plastlåda med lock. När jag flyttstädade, och var upptagen med att skrapa lim från ett fönster, hittar de på något sätt den där lådan och dekorerar en hel dörr.
Jag har många många fler exempel, det händer något varje dag om vi inte har ögon i nacken, men detta är ett axplock av hur vår vardag ser ut. Finns det fler som har "värsta scenariot"-barn?