Sv: Vårmammor 2010 del 3
Knapplån
Idag har svärföräldrarna varit här. De bor ca 15 mil bort, så av förklarliga skäl träffar vi dom inte så ofta. Sist jag träffade dom var i julas. De ville absolut komma hit innan bebis ankomst "för att titta på magen" och bara det fick mig att må dåligt inför besöket. Svärmor är inte direkt blyg heller. Det först hon gör när hon kommer är att gå rakt fram till mig och säga "hej tjockis" och ge mig en kram och sen börja klappa på magen ordentligt mycket. "Så får man faktiskt inte säga..." sa jag, för jag verkligen HATAR att bli kallad tjockis....... Då börjar hon prata bebisspråk medan hon fortsätter klappa magen och säga att så får man visst säga och bla bla bla. En stund senare kunde hon inte hålla sig längre utan var tvungen att kommentera mitt utseende igen och sa att jag "blivit så rund och fin i ansiktet"
Alltså svärmor har minst 50 kg övervikt och har verkligen ingen som helst förståelse för att jag verkligen lider av mina extra kg... Fast jag tydligt säger det så fattar hon inte!! Och INGEN får röra min mage!!! Bara min sambo.
Jag blev iallafall så ledsen att jag började gråta när jag en stund senare stod och skar purjolök. Sambo fick trösta mig och sen fick jag gå in på toa och försöka ta mig samman... Jag lyckades, men hur lyckad blev dagen...?
Jag tycker det är så fruktansvärt respektlöst att säga och göra så!!! Jag vet att hon inte menar något illa, men jag mår så dåligt över att vara så här tjock...
Åh, känner igen mig i det du skriver..
Var på kalas igår, då jag och sambons svåger valde att slå ihop våra kalas så att sambons (och hans tjejs) familj kunde fira oss gemensamt.
Dessa känner mig väl och vet hur jag reagerar på olika saker. Dock var den andre födelsedagsgrisens föräldrar också där och hans mamma hade jag praktiskt taget kunnat skjuta igår..
Först kommer hon direkt fram (har träffat henne två ggr tidigare) och börjar tafsa på magen och säga på det ena och det andra. Jag tål inte sådant, magen är min, helt enkelt. Men höll självklart god min.
När vi sedan börjar äta så fick jag ju höra det där att "ja nu kan du ju äta för två" och typ alla flinar. Hon själv fick inte äta något alls eftersom hon ska göra magsäcksoperation snart för att hon är överviktig. Jag höll fortfarande god min. Såg på min sambo att han var rädd över hur jag skulle reagera eller om jag skulle öppna käften, stackaren.. Får ju vara tyst för hans skull.
När vi sedan kom till efterrätten så säger kärringen "ja, men nu SER vi ju att du faktiskt äter för två, tycker du om glass eller?!". Jag blev helt ställd, men är ganska rapp i käften, så jag menade på att "någon gång i livet ska man väl för fan få äta ordentligt, nu är väl det ett ypperligt tillfälle, eller?". Då fick jag medhåll från flera andra, vilket kändes bra. Tur att man ibland faktiskt säger ifrån, jag gör ju det mer än gärna - det går liksom till en viss gräns..
Delvis Kl
På tal om att säga ifrån, var det någon som tittade på Solsidan igår kväll? Om inte, gå in och titta på TV4-play, så klockrena gravid-saker igår, tyckte jag iallafall. Min mamma tycker att hon den gravida tjejen bara är för bitchig, det värsta är att jag känner sååååå väl igen mig i allt hon säger och gör