Sv: Vårmammor 2010 &Co del 18
Vi hade en diskussion om katterna i helgen, men kom ingen vart. Jag känner att allt vore så mycket enklare om vi inte hade dom.
Min Britt mår inte bra av att ha Vilgot springandes efter sig och ligger antingen gömd eller längst upp i klätterträdet när han är vaken. Skulle hon få honom efter sig så får hon nästan panikångest och jag misstänker starkt att hon verkligen saknar sitt gamla liv som myspys-prydnadskisse. Den lilla katten går det ingen nöd på, men hon är ju så himla dryg! Visst, det är väl ett övergående stadium, men nu är det nästan mer punktbevakning av katten än av Vilgot när Albin ligger på golvet.
Fast jag är ensam hemma nu kan jag ändå inte lämna Albin obevakad en sekund eftersom katten är där direkt. Hon har redan sprungit över honom en gång och klivit på honom en gång, trots bevakning så jag litar inte en sekund på henne.
Byter jag blöja ska katten vara på skötbordet, när jag ammar kommer katten och tassar på behåinlägget, lägger jag Albin i vagnen måste hon hoppa upp och titta. Hon kan liksom aldrig bara låta saker vara. Vilgot äter ju kattmaten, så skålarna står på köksbordet och det känns ofta som en sanitär olägenhet att äta sin egen mat där... Båda katterna gillar dessutom att ligga i vagnen, på filtar osv och håra ner.
Men vad ska man göra...? Den lilla odågan skulle jag utan vidare kunna omplacera, men maken gillar ju henne... Den stora Britten skulle jag nog inte kunna lämna bort till någon annan och då återstår bara avlivning.
Fy så jobbigt... Jag älska ju mina katter (iaf den stora) men på något sätt känns det som att var sak har sin tid liksom. Trodde väl aldrig att jag skulle känna så här...