Sv: Vårmammor 2010 &Co del 18
*kl*
Usch, känner mig så extremt låg och svag i dag, mitt självförtroende är verkligen i botten
Allt började redan i går eftermiddag när jag hämtat hem Theo från dagmamman. Han vill gå över till farmor och farfar direkt vi kom hem, men dom var inte hemma, så då blev han rosenrasande och låg på hallgolvet och tjöt ett bra stund.
Vid middan frågar jag sambon vad han tycker om att jag ska betala bort CSN-lånet och får till svar i stil med
"Jamen vaddå, har du inte gjort det redan, räntan där är ju så hög" på tonfallet får han mig att verka ja typ dum i huvet. Hade inte riktigt förväntat mig det svaret utan kanske lite mer i stil med
"Ja men det skulle väl vara rätt smart!" Upplever att han inte unnar mig någonting. När jag berättade att jag ska hämta hem Berra i helgen fick jag bara till svar att
"Jaha, ska du dra hem hästen ändå." Vad vill han, att jag ska sitta hemma och rulla tummarna dagarna i ända. Vara hans passupp så han får göra det han tycker är kul och viktigt? Han förstår nog inte att jag har bara ett intresse och det är just hästarna. Självklart har jag själv insett att jag inte kommer kunna lägga ner 100% på Berra nu första året, men jag känner ändå att jag vill ha något att göra och han behöver få landa.
Känner att inget jag gör här hemma är bra. Aldrig ett tack, ingenting. Jag städar, tvättar, eldar och lagar mat. Får aldrig uppskattning för att maten står på bordet när han kommer hem från jobbet eller att det finns rena kläder. Han blir irriterad när jag inte hinner stoppa Theo från att plocka fram nåt ur t ex byrålådan eller leker i kastrullskåpet
"Han ska inte vara där". Har försökt förklara att jag hinner inte med att stoppa honom hela tiden. Låter nog fel men jag kan tycka att det är okej att han är i kastrullskåpet när jag lagar mat, för då är han nöjd och står inte och sliter i mig hela tiden.
Sen har Theo nog börjat märka att jag inte är lika snabb längre. Känns som han ibland gör att för att bara jävlas. Kryper upp på bordet och kastar iväg brödet eller river ut sockerskålen. Känns som större delen av tiden som han är hemma får jag bara vara arg på honom. Vill ju inget annat än att bara vara med honom och ha det mysigt men det går inte.
Upplever även att Theos farmor stjäler honom från mig på något sätt och att hon inte respekterar min syn och vilja om saker och ting. Har Theo ätit mellis så har han, då behöver inte hon ge honom något. Han behöver inte tugga på nåt hela tiden. Har sagt det åt henne en massa gånger men lika förbannat stoppar hon in en bullbit eller dyl i munnen. Sambon fattar inte alls
"Han måste ju få vara med sina farföräldrar" Hon måste respektera det jag säger och jag vill kunna få vara med min Theo hemma vid utan att hon kommer och lägger sig i, hon måste ALLTID plocka upp honom, eller gå i väg med honom. Som jag skrivit förr så kan vi i princip inte vara ute själva.
Känner att jag heller inte blir glad över de saker hon köper till Theo, för hon köper verkligen allt möjligt. Jag vill köpa saker själv till honom, dom saker JAG vill att han ska ha, inte dom saker hon vill att han ska ha. Vill hon hjälpa till så får hon gärna lämna en slant i stället. Är jag otacksam på något sätt? Egoistisk?
Jag börjar känna mig frustrerad över allt. Helt ärligt så vågar jag nästan inte säga nåt alls till sambon längre bara för att jag är rädd för dom negativa orden eller inställningen från hans sida. Vill komma bort från svärföräldrarna och få ha min familj i fred. Avundas alla som har svärföräldrarna på avstånd. Gruvar över hur det kommer bli med lillebror, kommer det bli samma sak? Jag vet att jag är för feg för att ryta i från också, är inte den personen utåt sett.
Kanske ingen som orkat läsa allt men nu har jag iaf fått lättat mitt hjärta. Skönt!