Kl 01.20 natten till söndagen den 20/3 vaknade jag av en värk. Ganska mild och jag visste inte om det var förvärk eller på riktigt. Det var lite mer än två veckor kvar till bf och så tidigt trodde jag inte att han skulle komma. Jag hade slutat jobba på fredagen, officiellt iaf, jag hade lite småsaker kvar som jag skulle fixa på mån-tis. Väskan var halvpackad och förbereda inför bebis skulle jag ju också göra. Så där låg jag och tänkte att nej, jag kan inte föda barn nu, det får faktiskt vänta till onsdag. Men värkarna var ganska täta och blev snabbt starkare, efter en halvtimme väckte jag mannen, sen gick jag ut i förrådet och rotade fram bebispyjamas och mössa. Värkarna var nu så pass starka att jag var tvungen att stå still när de kom. Mannen åkte och hämtade svärmor som skulle vara barnvakt. När de kom hade jag så ont att jag kallsvettades och kved och var tvungen att verkligen andas igenom. Det hade nu gått ungefär en timme sen värkstart och vi åkte in till förlossningen, en halvtimme sittande med kraftiga värkar är mindre kul, jag ville stå. Jag försökte tänka på andningen och att slappna av, men det var helt omöjligt. Framme på förlossningen satte dom ctg som visade dåliga hjärtljud - det förstod jag först efteråt som tur är, eftersom det var exakt vad som hände med storasyster och det blev ett urakut snitt, vilket jag verkligen inte ville vara med om igen. Jag fick lustgas, vilket var helt underbart, gjorde värkarna uthärdliga. Jag var öppen 9 cm och dom tog hål på hinnorna. Kort därefter började krystvärkarna, av nån anledning snodde dom lustgasen då, jag hann ha den i fyra värkar

. Eftersom bebis hjärtljud var dåliga så pushade dom mig i krystningen, dom ville ha ut honom fort, och det ville iofs jag också. 50 minuter efter att vi kom in till förlossningen var han ute, 2,5 tim från första värk. Han mådde bra, de dåliga hjärtljuden var förmodligen en reaktion på kraftiga värkar och är fullt normalt och ingen fara mot slutet av en förlossning, problemet är att om man kommer in med dåliga hjärtljud vet dom ju inte hur länge det pågått och då blir det lite bråttom. Fick upp honom på magen direkt vilket varit min målbild, helt underbart

Sjukt nöjd att jag klarade det, kände mig lite som en superhjälte. Fick en grad 2-bristning i vaginalväggen och blev ivägkörd till operation för att bli sydd. Fick ryggbedövning och var inte ens rädd när dom satte den, däremot låg jag och skakade hela tiden när dom sydde, kunde verkligen inte slappna av. Var borta från bebis ungefär tre timmar tror jag, men det kändes ok för jag fick vara med när han föddes och jag fick den där första timmen, och jag fick revansch.