Vårföräldrar 2019

[KarinStarfighter]

Nu har jag berättat för närmsta kollegorna. Alla blev glada även om viss frustration lyser igenom eftersom vi är många nya i teamet och jag är en av dem som jobbat längst och som har vidareutbildning och kompetens inom en av arbetsuppgifterna där vi saknar mycket personal. Vi får se om de lyckas hitta nån som vill vikariera, annars tror jag att jag kommer sprida min föräldraledighet under en längre period och gå in och börja jobba nån dag i veckan så snart det går.

Har också varit på MVC och träffat den bm som vi ska ha. Hon verkar helt okej men hennes approach verkar vara att alla ska föda vaginalt, vilket jag är osäker på om jag kommer klara. Alla värdena såg fina ut förutom ferritin som låg lägre. Ska börja med järn varannan dag i v 20.

 

[Tussilagos]

Hej, hänger på denna tråden. Jag väntar mitt andra barn och är beräknad till 1 maj.
Var på inskrivningssamtal på barnmorskemottagningen idag.

Mars
28/2, KarinStarfighter, 33 år, 1a barnet
12 - Ynnej, 28 år 1a barnet
13 - Flixon, 31 år, 2a barnet
15 - Anemone, 33 år, 2a barnet
26 - Panamera, 25 år, 1a barnet
30 - Ja88, 30 år, 4e barnet.

April
14 - Aprilbarn, 30 år, 1a barnet
18 - Luktpion, 26 år, 1a barnet
23 - BusBarro, 31 år, 1a barnet

Maj
1 - Tussilagos, 32 år, andra barnet
6 - Lilleknodd2, 29 år, andra barnet (tredje)
6 - Winifred, 30 år, 1a barnet
10 - Lönn, 30 år, 1:a barnet

 

[Panamera]

Var på ultraljud för KUB idag. Allt såg tydligen dunder ut, och det var låg sannolikhet för kromosomavvikelser. Så skönt!
Barnmorskan tyckte dessutom att jag var fyra dagar längre gången än vad jag trodde, så jag blev flyttad till den 22 mars istället.

Jag tittade inte på skärmen över huvud taget, då sambon är bortrest och jag vill att vi tillsammans ska uppleva att se den lille första gången.

Mini låg tydligen och sprattlade runt rejält i början, för att sedan lugna sig lite lagom tills bilder och mått skulle tas

Mars
28/2, KarinStarfighter, 33 år, 1a barnet
12 - Ynnej, 28 år 1a barnet
13 - Flixon, 31 år, 2a barnet
15 - Anemone, 33 år, 2a barnet
22 - Panamera, 25 år, 1a barnet
30 - Ja88, 30 år, 4e barnet.

April
14 - Aprilbarn, 30 år, 1a barnet
18 - Luktpion, 26 år, 1a barnet
23 - BusBarro, 31 år, 1a barnet

Maj
1 - Tussilagos, 32 år, andra barnet
6 - Lilleknodd2, 29 år, andra barnet (tredje)
6 - Winifred, 30 år, 1a barnet
10 - Lönn, 30 år, 1:a barnet

 

[lilleknodd2]

Jag har fått tid för ultraljud hos en privat klinik på onsdag. Kommer då vara vecka 7+2.

 

[Lady_D]

Då hoppar jag också in i tråden

Har efter en ofostlig graviditet som upptäcktes först på KUB förra gången inte riktigt vågat tro på det förrän jag såg det. Men igår var jag på KUB och allt såg fint ut. Där var ett välskapt litet foster inne med pickande hjärta och viftande armar

Blev framflyttad ett par dagar så nu är beräknad födelse 24 mars.

 

[Luktpion]

Dags för "riktig" inskrivning samt blodprovstagning den 25e september och sedan KUB-ultraljudet den 5e oktober. Hoppas det ska kännas mer verkligt då. Är nu i mitten av v 10 och det känns mest... Konstigt. Att prata om det känns inte som på riktigt.

Jag har lite dåligt samvete för jag har knappt fått i mig ett enda piller den här veckan. Varken Omega 3 eller de nya mindre gravidtabletterna jag köpte. Jag får kväljningar bara jag tänker på att svälja tabletter. Idag beställde jag flytande vitaminer istället, samt blutsaft. Jag har säkerligen brist på järn, är extremt flåsig och trött (+ äter i stort sett bara veganskt). Blir intressant att se vad blodprovet visar, om det är fullständigt katastrof eller inte med järnet.

Jag äter sämre än vanligt, all mat jag ätit när jag mått lite illa blir äcklig. Jag äter mer socker och vetemjöl, så jag mår sämre psykiskt. Uttråkad och lite stressad men har ingen lust att göra något alls. Avskyr den känslan. Dagarna bara går.

Jag försöker att träna tre gånger i veckan och det går ganska bra. Antingen styrka + kondition eller yoga. Det finns mycket bra på Youtube, det underlättar.

Förlåt för inte-så-uppåt läsning men det kändes bra att få ur sig det. Är dålig på att hantera att må lite konstigt hela tiden. Det är ofta ganska skönt att jobba så man slipper tänka så mycket på hur det känns.

 

[Ja88]

@Luktpion, trots att det är min fjärde graviditet och de tre tidigare resulterat i högst verkliga barn så tycker jag också att det känns lite overkligt fortfarande. Så abstrakt att (förhoppningsvis) bli fyrabarnsmamma(!) och att vi ska bli en till i mars. Men jag har nog tyckt så varje gång. Det blir gradvis verkligare, när man sett bebin på ul och börjar känna rörelser osv.

Och jag är heller inte superbra på att hantera att må skumt/dåligt mest hela tiden, har aldrig varit. Tycker mest graviditeter är ett 9 månader långt anpassade till en inbyggd "mat-sov-och-kiss-klocka". Onda fogar och förlamande trötthet mm gör det helt omöjligt att "leva precis som vanligt" sådär som det står i böckerna att man ska göra.

 

[Flixon]

@Luktpion och @Ja88 här är en till som känner likadant! Känns inte riktigt på riktigt, liksom. Jag är också dålig på att vara gravid, vill inte gå runt som en otymplig zombie i 9 månader känns löjligt, men jag saknar likförbannat att kunna ta en snus, dricka vin eller äta vad jag vill utan att tänka nåja, det blir ju lättare när det blir mer verkligt.

För övrigt har vi haft rätt körigt på jobbet i helgen, vilket varit svinkul men oj vilka sammandragningar jag fått. Är lite (väldigt) svårt att gå undan och vila i alla lägen också. Känns skönt att det bara är en vecka kvar ute, även om jag kommer sakna min grupp när jag går in. Idag har jag dessutom gjort sista passet tillsammans med en kollega som ska sluta, han är en riktig klippa så det känns riktigt trist

 

[Schleten]

Hej allihopa, nu kliver jag ur skuggorna och skriver in mig i tråden. Jag har följt er från start, men mått så illa av att läsa tråden att jag dragit mig för att delta (jag har mått illa av ALLT och kopplingarna har varit allt annat än logiska, bland annat står jag inte ut med vår nya väggkulör hemma eftesom åsynen av den får mig att må illa).

Efter att ha gjort KUB i förra veckan med gott resultat har vi nu börjat berätta för våra närmsta och det har verkligen gjort att jag har kunnat börja glädjas. Att få bekräftat på ultraljudet att det finns något där inne, att det bara är en (tack och lov, en känns omvälvande nog!) och att allt är som det ska såhär långt gjorde dessutom allt lite mer verkligt, även om det fortfarande känns väldigt abstrakt. Eftersom jag har mått väldigt, väldigt illa ända tills nu har graviditeten mest varit en plåga, vilket såklart också bidragit till utebliven glädje. Nu tycker jag mig dock se en viss förändring och jag har bättre stunder och till och med dagar. En mycket välkommen trend!

Att orka fungera som vanligt är svårt och jag känner press att jag borde börja träna igen, men har alls ingen lust. Innan jag blev gravid var jag ganska aktiv, men ingen av de aktiviteter jag ägnade mig åt då känns riktigt lämpliga nu och illamåendet och yrseln har omöjliggjort det mesta. Hur tänker ni kring träning? Jag känner att det börjar bli dags.

Jag vet ju att jag omöjligt kan orka som vanligt och jag somnar ideligen över datorn, men har liksom ingen möjlighet att lätta på arbetsbördan, även om jag många dagar inte har många timmar av normalfunktion med tanke på illamåendet.


Mars
28/2, KarinStarfighter, 33 år, 1a barnet
12 - Ynnej, 28 år 1a barnet
13 - Flixon, 31 år, 2a barnet
15 - Anemone, 33 år, 2a barnet
22 - Panamera, 25 år, 1a barnet
26 - Schleten, drygt 30 år, första barnet
30 - Ja88, 30 år, 4e barnet.

April
14 - Aprilbarn, 30 år, 1a barnet
18 - Luktpion, 26 år, 1a barnet
23 - BusBarro, 31 år, 1a barnet

Maj
1 - Tussilagos, 32 år, andra barnet
6 - Lilleknodd2, 29 år, andra barnet (tredje)
6 - Winifred, 30 år, 1a barnet
10 - Lönn, 30 år, 1:a barnet

 

[Schleten]

Dags för "riktig" inskrivning samt blodprovstagning den 25e september och sedan KUB-ultraljudet den 5e oktober. Hoppas det ska kännas mer verkligt då. Är nu i mitten av v 10 och det känns mest... Konstigt. Att prata om det känns inte som på riktigt.

Jag har lite dåligt samvete för jag har knappt fått i mig ett enda piller den här veckan. Varken Omega 3 eller de nya mindre gravidtabletterna jag köpte. Jag får kväljningar bara jag tänker på att svälja tabletter. Idag beställde jag flytande vitaminer istället, samt blutsaft. Jag har säkerligen brist på järn, är extremt flåsig och trött (+ äter i stort sett bara veganskt). Blir intressant att se vad blodprovet visar, om det är fullständigt katastrof eller inte med järnet.

Jag äter sämre än vanligt, all mat jag ätit när jag mått lite illa blir äcklig. Jag äter mer socker och vetemjöl, så jag mår sämre psykiskt. Uttråkad och lite stressad men har ingen lust att göra något alls. Avskyr den känslan. Dagarna bara går.

Jag försöker att träna tre gånger i veckan och det går ganska bra. Antingen styrka + kondition eller yoga. Det finns mycket bra på Youtube, det underlättar.

Förlåt för inte-så-uppåt läsning men det kändes bra att få ur sig det. Är dålig på att hantera att må lite konstigt hela tiden. Det är ofta ganska skönt att jobba så man slipper tänka så mycket på hur det känns.

Jag känner igen mig så i mycket av det du skriver! Innan mitt illamående börjat vända åt det bättre kändes det som att må illa var det enda jag gjorde. Inte en sekund kunde jag tänka på nåt annat och eftersom jag inte kunde göra något av allt det som brukar få mig att må bra blev jag ganska nedstämd, även om jag ju visste att det går över och att det var som det skulle. Min ork och initiativförmåga är minimal och jag har konstant dåligt samvete för allt jag inte gör.

Så skönt att du kan träna.

Jag har järnbrist och är precis som du superflåsig (talade inför folk häromdagen och även om mitt anförande var ganksa kort, en kvart, kanske, så blev jag extremt andfådd). Blir typ andfådd av att resa mig upp ibland...

 

[Flixon]

bland annat står jag inte ut med vår nya väggkulör hemma eftesom åsynen av den får mig att må illa

Välkommen! Beklagar att du mått illa, men detta var något av det roligaste jag läst skönt att det börjar släppa nu iaf!

Ang träning så rider jag, det är ju rätt så skönt eftersom det går att anpassa efter dagsformen. I övrigt får jag rätt mycket vardagsmotion på jobbet, men nu när jag snart går in och sätter mig på kontor så tänker jag nog börja (om) med yoga hemma. Jag är ingen gym-människa...

 

[BusBarro]

Jag går in i vecka 10 denna vecka och att gå och vänta på KUB måste vara bland det jobbigaste jag gjort.. (två veckor kvar)
Min man har downs i släkten så det är vi så oroliga över.

I övrigt mår jag rätt bra, förutom den här konstanta tröttheten och att jag är hungrig som en varg hela tiden. Men inget illamående att tala om.

Försöker hålla igång min träning så gott jag kan, anmälde mig till en tynglyftningstävling i oktober (innan jag visste om graviditeten) och jag vill verkligen göra den eftersom jag tränat hela våren och sommaren mot denna.

 

[KarinStarfighter]

Hej allihopa, nu kliver jag ur skuggorna och skriver in mig i tråden. Jag har följt er från start, men mått så illa av att läsa tråden att jag dragit mig för att delta (jag har mått illa av ALLT och kopplingarna har varit allt annat än logiska, bland annat står jag inte ut med vår nya väggkulör hemma eftesom åsynen av den får mig att må illa).

Efter att ha gjort KUB i förra veckan med gott resultat har vi nu börjat berätta för våra närmsta och det har verkligen gjort att jag har kunnat börja glädjas. Att få bekräftat på ultraljudet att det finns något där inne, att det bara är en (tack och lov, en känns omvälvande nog!) och att allt är som det ska såhär långt gjorde dessutom allt lite mer verkligt, även om det fortfarande känns väldigt abstrakt. Eftersom jag har mått väldigt, väldigt illa ända tills nu har graviditeten mest varit en plåga, vilket såklart också bidragit till utebliven glädje. Nu tycker jag mig dock se en viss förändring och jag har bättre stunder och till och med dagar. En mycket välkommen trend!

Att orka fungera som vanligt är svårt och jag känner press att jag borde börja träna igen, men har alls ingen lust. Innan jag blev gravid var jag ganska aktiv, men ingen av de aktiviteter jag ägnade mig åt då känns riktigt lämpliga nu och illamåendet och yrseln har omöjliggjort det mesta. Hur tänker ni kring träning? Jag känner att det börjar bli dags.
t

Jag är ju i v 18 nu och tycker jag lyckats hålla igång med träningen hyfsat om än inte på samma nivå som tidigare. Dessutom har jag hälsporre vilket omöjliggör promenader och gruppträning. För min del handlar mycket om acceptans och att jag anpassar träningen till dagsform. En dag som idag när jag kräkts upp all frukost blir det nog ingen spinning som planerat, men kanske yoga eller ett lättare gympass. På helgen, när jag ofta är piggare blir det mer träning och längre pass.

 

[Ynnej]

Kul att vi blir fler och fler!

Jag går in i vecka 16 nu och mår fortsatt väldigt bra. Var hos BM förra veckan och tog prover och gjorde glukosbelastning. Lite trött vissa dagar men vi har också väldigt mycket på jobbet så det kan mycket väl bero på det.

Angående träning så går det lite i perioder för mig nu. Jag kör mest jympa och liknande och i övrigt rider jag 4-5 dagar per vecka. Har fått sänka vikterna när jag kör pass och löpning är galet jobbigt... men annars är det nästan som vanligt fortfarande men jag lyssnar lite mer på kroppen. Tänkte försöka hålla igång så länge jag kan på den nivå som går. Får utforska lite nya pass på gymmet längre fram när jag behöver ta det lugnare

 

[Luktpion]

Alltså @Ja88 , @Flixon , @Schleten tack för era kommentarer, det kändes så bra att läsa att det finns fler som känner likadant. Jag läste på någon blogg om att någon tidigt i graviditeten kände sig överlycklig jämt, och fick kommentarer från folk som höll med om att allt var fantastiskt, och jag kände att herregud vad jag inte relaterar. Lätt att känna sig otacksam och klagig, men jag vet ju någonstans att det inte är onormalt att känna andra känslor än bara lycka och glädje trots att man är gravid.

 

[Ja88]

Alltså @Ja88 , @Flixon , @Schleten tack för era kommentarer, det kändes så bra att läsa att det finns fler som känner likadant. Jag läste på någon blogg om att någon tidigt i graviditeten kände sig överlycklig jämt, och fick kommentarer från folk som höll med om att allt var fantastiskt, och jag kände att herregud vad jag inte relaterar. Lätt att känna sig otacksam och klagig, men jag vet ju någonstans att det inte är onormalt att känna andra känslor än bara lycka och glädje trots att man är gravid.

Haha men hjälp, nej! jag har för länge sen förlikat mig med att graviditet i väldigt liten utsträckning är något välsignat tillstånd med skimrande lyckorus missförstå mig rätt, jag är väldigt tacksam för att min kropp fixat att bli gravid och bära fram friska barn och jag är väldigt ödmjuk inför att resan mot att bli förälder är mycket längre och svårare för många - men jag älskar ändå inte måendet som gravid. Och det är helt ok ändå, det blir förhoppningsvis en finfin belöning tillslut och då får man tillbaka kroppen och måendet också.

 

[Schleten]

Välkommen! Beklagar att du mått illa, men detta var något av det roligaste jag läst skönt att det börjar släppa nu iaf!

Ang träning så rider jag, det är ju rätt så skönt eftersom det går att anpassa efter dagsformen. I övrigt får jag rätt mycket vardagsmotion på jobbet, men nu när jag snart går in och sätter mig på kontor så tänker jag nog börja (om) med yoga hemma. Jag är ingen gym-människa...

Jag är ju i v 18 nu och tycker jag lyckats hålla igång med träningen hyfsat om än inte på samma nivå som tidigare. Dessutom har jag hälsporre vilket omöjliggör promenader och gruppträning. För min del handlar mycket om acceptans och att jag anpassar träningen till dagsform. En dag som idag när jag kräkts upp all frukost blir det nog ingen spinning som planerat, men kanske yoga eller ett lättare gympass. På helgen, när jag ofta är piggare blir det mer träning och längre pass.

Tack för välkomnandena, båda två!
Så inspirerande att höra att ni kan vara igång när ni har bra dagar och att ni finner sätt som funkar. Jag har ju alltid tränat förr och mistänker att jag kanske skulle få lite mer energi av att träna (och framförallt lite mindre ont i kroppen, för att inte tala om att mina muskkler kanske skulle kunna hindras från att förtvina mer än de redan hunnit göra...), men ändå är det så motigt att komma igång. Illamåendet har varit mer eller mindre konstant för mig och jag spyr sällan, vilket jag såklart är tacksam för, men lättnaden kommer liksom inte (som den gör när jag spytt, nu är det mer som att jag är i läget precis innan magen vänder sig mest hela tiden). Känner mig så lat!

 

[BusBarro]

Nu har oron slagit till.

Jag ska till BM i början av oktober och har för mig hon sa att vi skulle göra KUB då, men sen har jag ultraljud bokat i mitten av oktober och man kan väl inte göra KUB utan ultraljud eller? Har jag missförstått detta? Känns alldeles för länge att vänta på KUB i en månad till! (är i v. 10)

 

[Schleten]

Nu har oron slagit till.

Jag ska till BM i början av oktober och har för mig hon sa att vi skulle göra KUB då, men sen har jag ultraljud bokat i mitten av oktober och man kan väl inte göra KUB utan ultraljud eller? Har jag missförstått detta? Känns alldeles för länge att vänta på KUB i en månad till! (är i v. 10)

Jag vet inte om det bidrar till någon klarhet, men KUB är ett kombinerat ultraljud-blodprov, där blodprovsdelen gärna kan tas lite före ultraljudet görs för att det ska hinna analyseras så att du kan få resultatet direkt av barnmorskan som utför ultraljudet.

Ultraljudet kan göras tidigast i vecka 12+3 om jag minns rätt, dvs vecka 12 enligt barnmorskans sätt att räkna, vilket kan betyda vecka 13 för oss vanliga dödliga. Så om du är i vecka nio nu enligt barnmorskans sätt att räkna kommer du göra ultraljudsdelen om inte alldeles omedelbart så snart det hade varit möjligt, men inte jättelångt efter, om jag tänker rätt. Rätta mig gärna, ni andra, om jag är galet ute!

Jag tog blodprovet nästan tre veckor innan ultraljudet.

 

[Ja88]

Nu har oron slagit till.

Jag ska till BM i början av oktober och har för mig hon sa att vi skulle göra KUB då, men sen har jag ultraljud bokat i mitten av oktober och man kan väl inte göra KUB utan ultraljud eller? Har jag missförstått detta? Känns alldeles för länge att vänta på KUB i en månad till! (är i v. 10)

KUB ultraljudet ska göras i v 11+2 tror jag och fram tom 13+6. Så det kan nog stämma. Blodprovet tar man oftast några veckor tidigare.