Så härligt, grattis
Inte för att låta som en party pooper, men bara för att ge perspektiv - jag har haft en utmattningsdepression i vintras som jag var rädd skulle spilla över till en förlossningsdepression. Precis som du gled jag på moln första veckan, för att sedan krascha rätt rejält under vecka två. Grät otröstligt och allt kändes väldigt tungt och hopplöst. Hade det jobbigt i ungefär en vecka, sedan vände det igen, och nu känner jag att jag är stabil i att vara euforisk ibland (men inte som vecka 1) och deppig ibland (men inte som vecka 2) men för det mesta tillfreds och harmonisk. Bara så du är beredd på att det kan komma ett bakslag, men att det också kan gå över fort. Under vecka 2 kände jag att allt kändes hopplöst och att depressionen var ett faktum, så det känns fantastiskt att det bara var bluesen som kom lite fördröjd.
Vi håller fortfarande på och kämpar med amningen. Mina bröst verkar inte riktigt ha fattat grejen än. Pumpade precis ur dem när de kändes superfulla och fick ut knappt 100 ml. Alltså inte ens nästan ett fullt mål mat för bebis. Har fått höra att mjölken ska komma tillbaka på 30 min, men för mig verkar det ta timmar. Hoppas så innerligt att brösten ska skärpa sig så jag kan fortsätta amma.
Idun har börjat törsta väldigt mycket efter närhet, hon har svårt att somna om hon inte får vara ovanpå mig eller pappa, och helst mig. Har nojat mycket för riskerna med plötsligt spädbarnsdöd, eftersom jag senaste nätterna har låtit henne somna bredvid mig i sängen, men hittade precis en jättebra medicinsk artikel som visade på att riskerna för en icke-röckare som ej druckit och som samsover med sitt barn (efter att barnet blivit äldre än 2 veckor) var ungefär lika stora som om man flyttar bostad under spädbarnstiden. Kanske att just den risken är lite uppblåst? Ska forska vidare