Vårföräldrar 2018 del 2

[Sedna]

Förra veckan var vi hos sjukgymnasten. Det gick bra, antagligen har bebis haft torticollis, men efter att vi tränat nacke intensivt så verkar det vara bra, hon är lika i nacke i både höger och vänster. Så det vi ska göra nu är att fortsätta träna och se till att hon ligger med huvudet åt höger så mycket som möjligt så att det platta försvinner.
Sjukgymnasten rekommenderade en sån där kudde så bebis kan ligga på sidan utan att hamna på mage. Men vi struntar i den för när vi testade börjar de hon sig på rygg och lade ändå huvudet åt fel håll. Vi köpte istället en mimoskudde, den ska hon få ha på natten och i vagnen. Övrig tid får vi uppmuntra henne att belasta den sida som inte är platt. Samt bära så mycket som möjligt!

Däremot är jag rätt arg på sjukgymnasten. Jag är ju väldigt oroligt lagd och har konstaterat en förlossningsdepression. Hon frågar hur bebis sover och jag säger då att hon sover på rygg i babynest mellan våra huvuden. Då drar hon igång hela harangen om samsovaning och magläge och pratar om bilder hon sett på klämda bebisar osv. Och hur glad hon är att hennes barnbarn är över fyra månader osv osv. Jag flaggar då och säger att jag är jätteorolig som jag är och följer BB:s rekommendationer. Säger också att vi har andningslarm eftersom läkaren tyckte det var viktigt att jag fick sova.
Då går hon igång och säger att såna inte funkar och hon har minsann träffat en som blivit väckt och den var ett kolli. Allt medan jag säger att jag är jätterädd och gör vad jag kan. Har sovit dåligt sen dess.
Jag vet ju att man inte kan påverka allt, men som personal inom vården tycker jag hon borde kunnat läsa mig att just den infon behövde jag inte. Jag var även tydlig med att bebis inte får sova i magläge så långe vi kan bestämma det. Och babynest vid huvudet ska ju i praktiken räknas nästan som egen säng.
Usch, mådde verkligen mycket sämre efter det besöket

Men herregud vilken osmidig människa! Din bebis sover på ett säkert sätt med minimal risk, sedan förstår jag att du oroar dig ändå trots att du vet detta. Beklagligt att sjukgymnasten verkade saknade en basal del inom social kompetens och att det förvärrade ditt mående. Men bra besked med nacke och huvud!

 

[Jenka]

Förra veckan var vi hos sjukgymnasten. Det gick bra, antagligen har bebis haft torticollis, men efter att vi tränat nacke intensivt så verkar det vara bra, hon är lika i nacke i både höger och vänster. Så det vi ska göra nu är att fortsätta träna och se till att hon ligger med huvudet åt höger så mycket som möjligt så att det platta försvinner.
Sjukgymnasten rekommenderade en sån där kudde så bebis kan ligga på sidan utan att hamna på mage. Men vi struntar i den för när vi testade börjar de hon sig på rygg och lade ändå huvudet åt fel håll. Vi köpte istället en mimoskudde, den ska hon få ha på natten och i vagnen. Övrig tid får vi uppmuntra henne att belasta den sida som inte är platt. Samt bära så mycket som möjligt!

Däremot är jag rätt arg på sjukgymnasten. Jag är ju väldigt oroligt lagd och har konstaterat en förlossningsdepression. Hon frågar hur bebis sover och jag säger då att hon sover på rygg i babynest mellan våra huvuden. Då drar hon igång hela harangen om samsovaning och magläge och pratar om bilder hon sett på klämda bebisar osv. Och hur glad hon är att hennes barnbarn är över fyra månader osv osv. Jag flaggar då och säger att jag är jätteorolig som jag är och följer BB:s rekommendationer. Säger också att vi har andningslarm eftersom läkaren tyckte det var viktigt att jag fick sova.
Då går hon igång och säger att såna inte funkar och hon har minsann träffat en som blivit väckt och den var ett kolli. Allt medan jag säger att jag är jätterädd och gör vad jag kan. Har sovit dåligt sen dess.
Jag vet ju att man inte kan påverka allt, men som personal inom vården tycker jag hon borde kunnat läsa mig att just den infon behövde jag inte. Jag var även tydlig med att bebis inte får sova i magläge så långe vi kan bestämma det. Och babynest vid huvudet ska ju i praktiken räknas nästan som egen säng.
Usch, mådde verkligen mycket sämre efter det besöket

Men vilket dåligt bemötande! Vad har hen som sjukgymnast ens med saken att göra?

 

[Whirlie]

@Linn-Nora
Trist bemötande! Stolpskott finns överallt tyvärr!

Du kanske har skrivit det tidigare, men vad har du fått för hjälp för din depression? Jag vet inte om jag har någon förlossningsdepression, men jag är nedstämd och så oändligt trött att jag ibland knappt orkar ta hand om mina barn. Är lite orolig för vad som händer om jag en vacker dag helt enkelt inte orkar. Om jag blir förlamad av trötthet och inte kan bryta det, och maken inte är hemma.

Nästa vecka går maken tillbaka till jobbet och jag oroar mig redan för hur det ska gå. Men gissar att det bara är att bita ihop och streta på, och hoppas det blir bättre.

 

[Linn-Nora]

Men vad är det för fel på folk?
Läste på fb om en som fick ett extra besök hos tandläkaren inbokat - för att denne skulle se så barnet slutat amma . Trots att tänderna var fina

Jag samsover också med sonen, med amningslarm. Hellre det än att inte sova alls av oro.

Ja, kände mig så jäkla tillplattad. Dessutom med en så känslig sak. Vill våga ta upp det med henne på fredag, att det kändes onödigt av henne. Jag visade tydligt att jag var påläst och reflekterande. Usch. Tack för den sabbade nattsömnen

Men herregud vilken osmidig människa! Din bebis sover på ett säkert sätt med minimal risk, sedan förstår jag att du oroar dig ändå trots att du vet detta. Beklagligt att sjukgymnasten verkade saknade en basal del inom social kompetens och att det förvärrade ditt mående. Men bra besked med nacke och huvud!

Ja, precis så kändes det, som att hon verkligen inte kunde läsa av mig alls. Jag sa dessutom tydligt att jag är väldigt rädd.
Fy för henne!

Men vilket dåligt bemötande! Vad har hen som sjukgymnast ens med saken att göra?

Tyckte också att det inte var hennes sak! Men hon raljerade på

@Linn-Nora
Trist bemötande! Stolpskott finns överallt tyvärr!

Du kanske har skrivit det tidigare, men vad har du fått för hjälp för din depression? Jag vet inte om jag har någon förlossningsdepression, men jag är nedstämd och så oändligt trött att jag ibland knappt orkar ta hand om mina barn. Är lite orolig för vad som händer om jag en vacker dag helt enkelt inte orkar. Om jag blir förlamad av trötthet och inte kan bryta det, och maken inte är hemma.

Nästa vecka går maken tillbaka till jobbet och jag oroar mig redan för hur det ska gå. Men gissar att det bara är att bita ihop och streta på, och hoppas det blir bättre.

Onekligen! Hon är säkert duktig på att se hur kroppen fungerar, men definitivt utan empati!

Jag har fått kontakt med psykolog via BVC, gick jättefort! Det är tal om medicin också men vi avvaktar lite då jag vill amma och det till viss del går över i mjölken.
Jag tycker du ska ta upp det med BVC, så får du förhoppningsvis hjälp fort
Tycker inte du ska streta på när det finns hjälp.
Bara att bli lyssnad på hjälpte mig. De verkar ta det på största allvar och jag tänker att det inte finns någon prestige i att inte ta emot hjälp om den finns.
Hoppas du får hjälp så du får må bättre

 

[Whirlie]

Ja, kände mig så jäkla tillplattad. Dessutom med en så känslig sak. Vill våga ta upp det med henne på fredag, att det kändes onödigt av henne. Jag visade tydligt att jag var påläst och reflekterande. Usch. Tack för den sabbade nattsömnen



Ja, precis så kändes det, som att hon verkligen inte kunde läsa av mig alls. Jag sa dessutom tydligt att jag är väldigt rädd.
Fy för henne!



Tyckte också att det inte var hennes sak! Men hon raljerade på



Onekligen! Hon är säkert duktig på att se hur kroppen fungerar, men definitivt utan empati!

Jag har fått kontakt med psykolog via BVC, gick jättefort! Det är tal om medicin också men vi avvaktar lite då jag vill amma och det till viss del går över i mjölken.
Jag tycker du ska ta upp det med BVC, så får du förhoppningsvis hjälp fort
Tycker inte du ska streta på när det finns hjälp.
Bara att bli lyssnad på hjälpte mig. De verkar ta det på största allvar och jag tänker att det inte finns någon prestige i att inte ta emot hjälp om den finns.
Hoppas du får hjälp så du får må bättre

Tack för svar. Gissar dock att det är kö till psykolog/terapeut. Där jag bor känns det som kö till det mesta. Men kanske har jag tur och folk är ”gladare” så hör efter sommaren. Känns dock inte som om det blir bättre att prata om det. Jag måste ju fortfarande rodda hem, två barn barn och katt. Ska jag dessutom avsätta tid för att gå och prata med någon, plus dit och hem, så känns det mest bara jobbigt.

Medicin är inte aktuellt. Dels för att jag generellt undviker läkemedel i ”onödan”, och om man inte kan amma på det så är det ännu mindre intressant. Amningen är liksom den ”ursäkt” jag har för att i bland gå undan och få en lugn stund. Plus att det är fantastiskt mysigt och har många hälsofördelar både för mig och bebis.

Har redan pratat in ett förtvivlat meddelande på BVC sköterskans svarare. Ska dit på torsdag så får se vad hon säger då. Tänkte det var bäst att ringa en dag när jag mådde som sämst. Annars är risken stor att jag mår ok när vi är där, och att jag inte vill säga ngt när maken är med. Men för mina barns skull behöver jag se om det finns hjälp att få. Även om jag inte förstår hur samtal eller medicin ska få mig att orka mera.

 

[Meibla]

Nu har andra tanden också tittat upp och vilken skillnad det blev på ungen. Allt gnäll försvann bokstavligen över en natt.
Apropå att tappa hår.. jag fäller nog värre än hundarna just nu, det bara rasar av

I morgon börjar småtöserna dagis igen, det känns lite fel, men vad jag ska njuta! Bara jag o lilleman hemma och vi ska inte göra nånting. Underbart

 

[anonymApril]

Tack för svar. Gissar dock att det är kö till psykolog/terapeut. Där jag bor känns det som kö till det mesta. Men kanske har jag tur och folk är ”gladare” så hör efter sommaren. Känns dock inte som om det blir bättre att prata om det. Jag måste ju fortfarande rodda hem, två barn barn och katt. Ska jag dessutom avsätta tid för att gå och prata med någon, plus dit och hem, så känns det mest bara jobbigt.

Medicin är inte aktuellt. Dels för att jag generellt undviker läkemedel i ”onödan”, och om man inte kan amma på det så är det ännu mindre intressant. Amningen är liksom den ”ursäkt” jag har för att i bland gå undan och få en lugn stund. Plus att det är fantastiskt mysigt och har många hälsofördelar både för mig och bebis.

Har redan pratat in ett förtvivlat meddelande på BVC sköterskans svarare. Ska dit på torsdag så får se vad hon säger då. Tänkte det var bäst att ringa en dag när jag mådde som sämst. Annars är risken stor att jag mår ok när vi är där, och att jag inte vill säga ngt när maken är med. Men för mina barns skull behöver jag se om det finns hjälp att få. Även om jag inte förstår hur samtal eller medicin ska få mig att orka mera.

Jag tror att psykologsamtal kan hjälpa bara man kommer till rätt person. (Man bliv ju väldigt trött av att vara nedstämd, så om tröttheten till viss del är pga det kanske du blir piggare) Det kan kanske vara knepigt men det är nog värt ett försök med tanke på hur du beskriver att du känner dig. Om det är lång kö kan en läkarkontakt vara till nytta, på min vårdcentral har de dessutom kurator o dyl som man ganska snabbt kan få komma till (men tyvärr bara ett visst antal möten).

Får du sova bra/hyfsat bra om nätterna? Om inte kanske pappan kan ge ett av målen så att du får lite mer sammanhängande sömn?

 

[Whirlie]

Jag tror att psykologsamtal kan hjälpa bara man kommer till rätt person. (Man bliv ju väldigt trött av att vara nedstämd, så om tröttheten till viss del är pga det kanske du blir piggare) Det kan kanske vara knepigt men det är nog värt ett försök med tanke på hur du beskriver att du känner dig. Om det är lång kö kan en läkarkontakt vara till nytta, på min vårdcentral har de dessutom kurator o dyl som man ganska snabbt kan få komma till (men tyvärr bara ett visst antal möten).

Får du sova bra/hyfsat bra om nätterna? Om inte kanske pappan kan ge ett av målen så att du får lite mer sammanhängande sömn?

Tack för uppmuntrande svar!
Llillan sover bra om nätterna, hon äter en till tre gånger på natten (20/21-05 ca) Eftersom vi samsovning vaknar jag bara ytterst kort.

Vissa nätter sover jag nog sammanlagt ca åtta timmar. Andra nätter mindre. Nu senast har tvååringen somnat först vid 23, och så har lillan vaknat och börjat böka vid 5-6. Klockan har hunnit bli framåt tolv-halv ett innan jag lyckas somna (ligger vaken).

I kväll är jag vaken för att vi har städ i morgon. Vi har haft uppehåll över sommaren och nyligen kommit hem från landet. Vilket medförde massa uppackning och att huset är extra rörigt. Så i dag har all min energi gått åt till att få ordning på huset. Maken har haft hand om barnen större delen av dagen. När de väl somnat (vid 20 idag kors i taket) var han så trött att han suttit framför TVn hela kvällen. Nu har han gått och lagt sig. Som tur är har jag bara lite kvar. Sedan ska jag försöka varva ner och gå och sova.

 

[Sedna]

Tack för svar. Gissar dock att det är kö till psykolog/terapeut. Där jag bor känns det som kö till det mesta. Men kanske har jag tur och folk är ”gladare” så hör efter sommaren. Känns dock inte som om det blir bättre att prata om det. Jag måste ju fortfarande rodda hem, två barn barn och katt. Ska jag dessutom avsätta tid för att gå och prata med någon, plus dit och hem, så känns det mest bara jobbigt.

Medicin är inte aktuellt. Dels för att jag generellt undviker läkemedel i ”onödan”, och om man inte kan amma på det så är det ännu mindre intressant. Amningen är liksom den ”ursäkt” jag har för att i bland gå undan och få en lugn stund. Plus att det är fantastiskt mysigt och har många hälsofördelar både för mig och bebis.

Har redan pratat in ett förtvivlat meddelande på BVC sköterskans svarare. Ska dit på torsdag så får se vad hon säger då. Tänkte det var bäst att ringa en dag när jag mådde som sämst. Annars är risken stor att jag mår ok när vi är där, och att jag inte vill säga ngt när maken är med. Men för mina barns skull behöver jag se om det finns hjälp att få. Även om jag inte förstår hur samtal eller medicin ska få mig att orka mera.

Att prata med någon kanske inte är någon direkt lösning, men det kanske kan underlätta att prata om det och få nya perspektiv på situationen.

Något som jag reagerade på i det du skrev var att du kanske inte vill säga något när maken är med, hur kommer det sig?

Orka gör man bara till en viss gräns, när man inte orkar mer måste man försöka göra mindre.

Kan ni på något sätt förändra vardagsrutinerna så att du kan fokusera på det viktigaste? Hur går sonen på förskolan och kan tiderna på något sätt förändras så det blir enklare för dig? Kan du få avlastning? Hushållsnära tjänster? Kan mannen bidra mer (i de flesta barnfamiljer brukar det finnas mycket att göra ur ett jämställdhetsperspektiv)? Det är sådant jag tänker kanske kan hjälpa dig att orka det viktigaste och få något utrymme för återhämtning däremellan.

 

[Sedna]

Tack för uppmuntrande svar!
Llillan sover bra om nätterna, hon äter en till tre gånger på natten (20/21-05 ca) Eftersom vi samsovning vaknar jag bara ytterst kort.

Vissa nätter sover jag nog sammanlagt ca åtta timmar. Andra nätter mindre. Nu senast har tvååringen somnat först vid 23, och så har lillan vaknat och börjat böka vid 5-6. Klockan har hunnit bli framåt tolv-halv ett innan jag lyckas somna (ligger vaken).

I kväll är jag vaken för att vi har städ i morgon. Vi har haft uppehåll över sommaren och nyligen kommit hem från landet. Vilket medförde massa uppackning och att huset är extra rörigt. Så i dag har all min energi gått åt till att få ordning på huset. Maken har haft hand om barnen större delen av dagen. När de väl somnat (vid 20 idag kors i taket) var han så trött att han suttit framför TVn hela kvällen. Nu har han gått och lagt sig. Som tur är har jag bara lite kvar. Sedan ska jag försöka varva ner och gå och sova.

Du är heeelt slutkörd och mannen är för trött att hjälpa dig med hemmet? Jag kanske har missat någon detalj men det låter inte riktigt schysst. Hade min man satt sig framför Tvn när jag fortfarande slet med huset så hade jag exploderat.

 

[Whirlie]

Du är heeelt slutkörd och mannen är för trött att hjälpa dig med hemmet? Jag kanske har missat någon detalj men det låter inte riktigt schysst. Hade min man satt sig framför Tvn när jag fortfarande slet med huset så hade jag exploderat.

Han är jättetrött han också. I dag sov han 1,5 timme mitt på dagen. Funderar på om han kanske inte mår helt bra han heller. Eller om det är mitt mående som får honom trött. Är ju rätt jobbigt att umgås med någon som är lynnig och gnällig.

Jag vill inte verka gnällig framför maken.

Senast vi var på BVC försökte jag fint säga att jag var ganska trött, och att jag inte var så bra på att vila (om maken tar båda barnen så passar jag på att ladda en tvättmaskin, förbereda middagen och vika lite tvätt. Eller något annat som behöver göras), och att jag borde bli bättre på att strunta i det och sätta mig. Att vi var trötta båda två och att maken var bättre på att vila. Jag menade det alltså som något positivt. För vi måste vila för att orka ta hand om barnen. Inte lägga vår energi på onödigs saker. Efteråt sa han att det lät som om jag sa att han var lat till vår BVC sköterska. Det gjorde honom ledsen och han tyckte det var pinsamt. Så jag är rädd för att om jag nästa gång pratar om hur trött och slut jag är, att han ska tro att det är en fortsättning på ”smutskastningskampanjen”. Eller något. Att jag överdriver.

Vilket jag också kanske gör. Det är ju jobbigt att ta hand om barn. Men jag tycker det är läskigt när jag känner att det blir på gränsen till min förmåga som människa. För mina barns skull känner jag att jag behöver någon form av hjälp. Än så länge går det ju bra. Men den dagen jag kraschar, då vet jag inte hur det går. Troligtvis gör jag inte det. Men vetskapen om att jag ibland är nära skrämmer mig.

 

[Whirlie]

Att prata med någon kanske inte är någon direkt lösning, men det kanske kan underlätta att prata om det och få nya perspektiv på situationen.

Något som jag reagerade på i det du skrev var att du kanske inte vill säga något när maken är med, hur kommer det sig?

Orka gör man bara till en viss gräns, när man inte orkar mer måste man försöka göra mindre.

Kan ni på något sätt förändra vardagsrutinerna så att du kan fokusera på det viktigaste? Hur går sonen på förskolan och kan tiderna på något sätt förändras så det blir enklare för dig? Kan du få avlastning? Hushållsnära tjänster? Kan mannen bidra mer (i de flesta barnfamiljer brukar det finnas mycket att göra ur ett jämställdhetsperspektiv)? Det är sådant jag tänker kanske kan hjälpa dig att orka det viktigaste och få något utrymme för återhämtning däremellan.

Lite ytterligare svar. Sonen har varit ledig från förskolan hela sommaren och börjar nästa vecka. Men det är ju fortfarande en del tid med båda barnen, och lillan behöver ju tas om hand dygnet runt ändå.

Vi gör det vi orkar i hushållet. Maken får ta lite mer tid med barnen och jag fixar lite mer med hushållet. Att leka med en tvååring tar ju på krafterna.

I och med att jag helammar så får jag ju kontinuerligt pauser under dagen då jag har en ”ursäkt” att sitta ner. Då hon är i en stökfas får jag ibland gå undan och liggamma i ett tyst rum. Så jag känner att jag inte kan missunna maken att läsa tidningen eller kolla tv medan jag fixar med huset. Han fixar och grejar ofta med sonen, disken eller annat när jag ammar. Och tycker nog det är lite orättvist att jag får mer vilotid.

Avlastning vet jag inte. Får fundera på det. Inget jag kan komma på på rak arm, i den utsträckning jag tror jag skulle behöva för att komma på fötter igen.

Och jag älskar båda mina barn och vill vara mycket med dem. Därför vi haft sonen hemma hela sommaren. Jag vill inte ha äldsta på förskola mer än nödvändigt. Men jag känner att jag inte kan ta hand om dem på ett bra sätt. Och det gör mig ledsen.

 

[Sedna]

Även om det känns jobbigt och kanske lönlöst att gå och prata med någon så prioritera det @Whirlie, inte minst för barnens skull. De har bara en mamma så ta hand om den mamman de har. Är inte BVC tillräckligt behjälpliga så vänd dig till VC. Det du beskriver låter kämpigt och du beskriver flera symptom som skulle kunna tyda på utmattningssyndrom, så tycker verkligen du ska ta det på allvar.

 

[Lo_]

Han är jättetrött han också. I dag sov han 1,5 timme mitt på dagen. Funderar på om han kanske inte mår helt bra han heller. Eller om det är mitt mående som får honom trött. Är ju rätt jobbigt att umgås med någon som är lynnig och gnällig.

Jag vill inte verka gnällig framför maken.

Senast vi var på BVC försökte jag fint säga att jag var ganska trött, och att jag inte var så bra på att vila (om maken tar båda barnen så passar jag på att ladda en tvättmaskin, förbereda middagen och vika lite tvätt. Eller något annat som behöver göras), och att jag borde bli bättre på att strunta i det och sätta mig. Att vi var trötta båda två och att maken var bättre på att vila. Jag menade det alltså som något positivt. För vi måste vila för att orka ta hand om barnen. Inte lägga vår energi på onödigs saker. Efteråt sa han att det lät som om jag sa att han var lat till vår BVC sköterska. Det gjorde honom ledsen och han tyckte det var pinsamt. Så jag är rädd för att om jag nästa gång pratar om hur trött och slut jag är, att han ska tro att det är en fortsättning på ”smutskastningskampanjen”. Eller något. Att jag överdriver.

Vilket jag också kanske gör. Det är ju jobbigt att ta hand om barn. Men jag tycker det är läskigt när jag känner att det blir på gränsen till min förmåga som människa. För mina barns skull känner jag att jag behöver någon form av hjälp. Än så länge går det ju bra. Men den dagen jag kraschar, då vet jag inte hur det går. Troligtvis gör jag inte det. Men vetskapen om att jag ibland är nära skrämmer mig.

Det låter jättejobbigt- och ganska skevt med både arbetsfördelning och kommunikation er emellan. Skulle min sambo satt sig framför teven medan jag röjde i huset hade jag inte blivit glad.

Jag är lite som du att jag gärna vill fixa städ och tvätt etc när jag är barnfri men då propsar sambo på att jag ska vila istället. Rider varje dag gör jag också. För att orka vara förälder. Finns det utrymme för dig med egentid och återhämtning? Det låter som du är farligt när att krascha, ta hand om dig!

Jag har också tyckt det varit riktigt tufft att bli tvåbarnsfamilj, med treåring hemma på heltid. Och så tropisk värme på det.

 

[Kilauea]

@Whirlie - att ta medicin fast man ammar är inte omöjligt. Det är väl bättre ta antidepressiva (om det finns behov) och klara vardagen och må bra, än att till sist krascha mentalt och inte orka nåt.
Ta hand om dig

 

[Sedna]

Det här med amning som vila, jag ser det inte så. Är jag hemma så lägger jag mig 9 av 10 gånger i sängen och liggammar. Bekvämast för mig och bebis har absolut lättast att koncentrera sig på att äta. Men det uppfattar jag inte som återhämtning då det fortfarande är bebis behov som styr. Jag kan tvärtom bli psykiskt stressad av att det är så mycket annat jag skulle vilja göra istället för ligga i sängen och amma. För mig är återhämtning något som utgår från mig. Det blir inte så mycket tid för det med två barn, men sedan semestern har sambon börjat gå med bebis i vagnen någon timme efter att storasyster är nattad. Då har jag tid att ta hand om mig själv. Sambon tar sin egentid när jag går och lägger mig med bebis relativt tidigt på kvällarna. Vi sover i varsitt sovrum, något jag tycker är otroligt underskattat när man har småbarn.

 

[Sedna]

Det här med amning som vila, jag ser det inte så. Är jag hemma så lägger jag mig 9 av 10 gånger i sängen och liggammar. Bekvämast för mig och bebis har absolut lättast att koncentrera sig lånat äta. Men det uppfattar jag inte som återhämtning då det fortfarande är bebis behov som styr. Jag kan tvärtom bli psykiskt stressad av att det är så mycket annat jag skulle vilja göra istället för ligga i sängen. För mig är återhämtning något som utgår från mig. Det blir inte så mycket tid för det med två barn, men sedan semestern har sambon börjat gå med bebis i vagnen någon timme på kvällen efter att storasyster är nattad. Då har jag tid att ta hand om mig själv. Sambon tar sin tid när jag går och lägger mig med bebis relativt tidigt på kvällarna. Vi sover i varsitt sovrum, något jag tycker är otroligt underskattat när man har småbarn.

 

[Lo_]

Det här med amning som vila, jag ser det inte så. Är jag hemma så lägger jag mig 9 av 10 gånger i sängen och liggammar. Bekvämast för mig och bebis har absolut lättast att koncentrera sig på att äta. Men det uppfattar jag inte som återhämtning då det fortfarande är bebis behov som styr. Jag kan tvärtom bli psykiskt stressad av att det är så mycket annat jag skulle vilja göra istället för ligga i sängen och amma. För mig är återhämtning något som utgår från mig. Det blir inte så mycket tid för det med två barn, men sedan semestern har sambon börjat gå med bebis i vagnen någon timme efter att storasyster är nattad. Då har jag tid att ta hand om mig själv. Sambon tar sin egentid när jag går och lägger mig med bebis relativt tidigt på kvällarna. Vi sover i varsitt sovrum, något jag tycker är otroligt underskattat när man har småbarn.

Vi sover också oftast i olika rum, sambon med storasyster och jag med V. Ibland kommer sambon in till oss men då slutar det med att vi sover alla fyra i vår 1.60-säng (plus katter) och då blir det trångt.

Egentiden är extremt viktig för mig. Får jag inte rida blir jag snudd på deprimerad och rastlös till tusen. Svårare att få till sambons egentid men jag kämpar på med det

 

[Linn-Nora]

Tack för svar. Gissar dock att det är kö till psykolog/terapeut. Där jag bor känns det som kö till det mesta. Men kanske har jag tur och folk är ”gladare” så hör efter sommaren. Känns dock inte som om det blir bättre att prata om det. Jag måste ju fortfarande rodda hem, två barn barn och katt. Ska jag dessutom avsätta tid för att gå och prata med någon, plus dit och hem, så känns det mest bara jobbigt.

Medicin är inte aktuellt. Dels för att jag generellt undviker läkemedel i ”onödan”, och om man inte kan amma på det så är det ännu mindre intressant. Amningen är liksom den ”ursäkt” jag har för att i bland gå undan och få en lugn stund. Plus att det är fantastiskt mysigt och har många hälsofördelar både för mig och bebis.

Har redan pratat in ett förtvivlat meddelande på BVC sköterskans svarare. Ska dit på torsdag så får se vad hon säger då. Tänkte det var bäst att ringa en dag när jag mådde som sämst. Annars är risken stor att jag mår ok när vi är där, och att jag inte vill säga ngt när maken är med. Men för mina barns skull behöver jag se om det finns hjälp att få. Även om jag inte förstår hur samtal eller medicin ska få mig att orka mera.

Har BVC ringt?
Jag tror verkligen att de kommer kunna hjälpa dig vidare. Även om det "bara" är för samtal. Bara att prata med någon tycker jag kan hjälpa, att få lufta sina tankar.
Man kan äta medicin när man ammar enligt min läkare. Bebisen kan bli lite tröttare, men det är inte skadligt.
Jag har valt att vänta med medicin ett tag för att se om jag mår bättre av samtal. Men funkar inte det får jag ta medicin, och i värsta fall sluta amma. Vill verkligen amma och det funkar så bra, men i första hand behöver min bebis en glad mamma.
Med det sagt, börja med samtal, kanske bara att bli lyssnad på kan få det att kännas lättare

(Förlåt om jag uttrycker mig snurrigt, har bra tankar men är lite för trött för att få fram dom )

 

[Sedna]

På tal om det här med egentid. Jag fick mig en känga idag på föräldragruppen när jag påtalade brist på egentid som en utmaning i tvåbarnslivet. Då fick jag veta att bara mannen hjälper till så är egentid inget problem. Suck! Föräldraskap handlar för mig om att hjälpas åt (alltså likvärdigt och jämnbördigt), brist på egentid kan vara en utmaning ändå.