Varför vill/ville du gifta dig?

[ako]

Det jobbiga med den där historiska bakgrunden är väl att det formella giftemålet och äktenskapet är samma tradition, i rakt nedstigande led. Mot det, hade ju något helt annat kunnat kännas lite fräschare, så att säga.

Håller med om att den historiska bakgrunden inte är kul, men historien går ju tyvärr inte att förändra. Jag tycker heller inte att ett nutida äktenskap ingått av frivillighet och kärlek är på något sätt att jämföra med ett ofrivilligt - varken i dag eller i går.

 

[TinyWiny]

Jag får nog säga att jag inte riktigt begriper skillnaden på att skriftligen eller muntligen bestämma sig för exakt samma sak. Det finns ju även länder där (den borgerliga) vigselceremonin består av att brudparet sitter vid ett skrivbord och fyller i de där papprena.

Ja det kan jag väl kanske köpa att man känner. Även om jag aldrig riktigt har förstått mig på den här grejen att man ska bli kvitt alla problem genom att byta namn på dem.

Skulle man skriva ett avtal precis som man skriver testamente så är de olika sakerna väldigt långt ifrån varandra.

Inte genom att byta namn nej. Det är inte det jag är ute efter.

 

[TinyWiny]

Min mening var inte att hugga. Jag bara kände att det blev så himla mycket ifrågasättande och jag ser inte riktigt att jag ska behöva försvara eller förklara varför jag tycker det uttrycket är det mest bekväma. Jag svarade @TinyWiny från början i frågan om hur olika människor ser på äktenskap och fattade helt ärligt inte att det skulle bli så mycket av diskussion och ifrågasättande utan att hon helt enkelt mest önskade sig olika synpunkter.

Jag har btw funderat på detta med benämningar och efter att ha vägt orden och dess betydelse så tycker jag att man, fru och partner för mig är oladdade och motsvarar han, hon och hen. För mig är nog det mest naturliga att att någon som är gift med en man benämner honom som sin man, någon som är gift med en kvinna nämner sin fru och om jag själv frågar någon som jag inte vet vilket kön partnern har säger jag ”din partner” (och sväljer att jag tycker det låter som businesspartner eftersom jag också tycker att det i den situationen är ett bra ord).

Det här är så jag, som ogift sambo men som absolut kan tänka mig att gifta mig även om det inte känns livsviktigt, tänker. Att andra tycker och tänker annorlunda har jag fullaste respekt för.

Jag upplevde inte att du högg. Möjligtvis blev irriterad av alla mina alá på en treårings vis frågor. Jag försöker som sagt bara förstå, inte att någon, varken du eller någon annan ska känna att ni behöver försvara utan just bara få veta hur ni tänker.

 

[Petruska]

Håller med om att den historiska bakgrunden inte är kul, men historien går ju tyvärr inte att förändra. Jag tycker heller inte att ett nutida äktenskap ingått av frivillighet och kärlek är på något sätt att jämföra med ett ofrivilligt - varken i dag eller i går.

Fast jag tänker inte så mycket på ofrivilligheten som på maktobalansen. Svensk kyrklig tradition är att betona frivilligheten, och det är ju därför det tex inte ingår i traditionen att pappan överlämnar bruden vid altaret.

Däremot finns det ju i historien, tills för inte så himla länge sedan, att mannen är kvinnans förmydare när de är gifta.

Och vi lever ju med könsroller och en ojämlik maktstruktur mellan könen. Jag upplever inte att våra idéer och arrangemang kring vigslar och äktenskap direkt utmanar det. Snarare tvärtom.

 

[MiniLi]

Fast jag tänker inte så mycket på ofrivilligheten som på maktobalansen. Svensk kyrklig tradition är att betona frivilligheten, och det är ju därför det tex inte ingår i traditionen att pappan överlämnar bruden vid altaret.

Däremot finns det ju i historien, tills för inte så himla länge sedan, att mannen är kvinnans förmydare när de är gifta.

Och vi lever ju med könsroller och en ojämlik maktstruktur mellan könen. Jag upplever inte att våra idéer och arrangemang kring vigslar och äktenskap direkt utmanar det. Snarare tvärtom.

Har giftemål alltid haft den där maktobalansen?
Tänker att vi väl har ingått ngt slags giftemål/organiserat partnerskap i många år, har det i alla tider funnits den där skevheten eller har vi längre tillbaka haft annorlunda organisation?

Tänker om det tex var ngt som kom med kristendomen eller annan religion?

 

[Jordgubblime]

Jag kan störa mig på att det inte finns en manlig motsvarighet till fru, dock. Man är ju samma ord som i man/kvinna, ett ord som motsvarar engelskans husband hade jag gärna sett.
Att säga min man/kvinna känns i så fall mer som ägande än att förklara situationen genom att säga min husband/fru.
Det känns verkligen som en kvarleva från när männen ”tog sig en fru”, de var fortfarande män men kvinnan blev genast någons fru.

 

[ako]

I dag

Fast jag tänker inte så mycket på ofrivilligheten som på maktobalansen. Svensk kyrklig tradition är att betona frivilligheten, och det är ju därför det tex inte ingår i traditionen att pappan överlämnar bruden vid altaret.

Däremot finns det ju i historien, tills för inte så himla länge sedan, att mannen är kvinnans förmydare när de är gifta.

Och vi lever ju med könsroller och en ojämlik maktstruktur mellan könen. Jag upplever inte att våra idéer och arrangemang kring vigslar och äktenskap direkt utmanar det. Snarare tvärtom.

I dag är inte mannen kvinnans förmyndare och jag anser att det bör vara ett fritt val som ingen ska behöva stå upp och försvara vare sig man väljer att gifta sig eller ej.

 

[sjoberga]

Jo det där vet jag, jag skrev ”beroende på situation”. Om man tex inte har barn så kan man säkra arvsgången via testamente, men om det finns barn går det ju aldrig att få samma arvsgång säkrad utan giftemål.

OK, jag var helt insnöad på att anledningen att gifta sig av juridiska skäl var just om det fanns barn hos minst någon av parterna inblandade. Då förstår jag.

 

[TinyWiny]

Fast jag tänker inte så mycket på ofrivilligheten som på maktobalansen. Svensk kyrklig tradition är att betona frivilligheten, och det är ju därför det tex inte ingår i traditionen att pappan överlämnar bruden vid altaret.

Däremot finns det ju i historien, tills för inte så himla länge sedan, att mannen är kvinnans förmydare när de är gifta.

Och vi lever ju med könsroller och en ojämlik maktstruktur mellan könen. Jag upplever inte att våra idéer och arrangemang kring vigslar och äktenskap direkt utmanar det. Snarare tvärtom.

Tack! Du sätter ord på exakt det jag känner och det är väl det här som är kärnan i det hela. Jag har svårt att förstå att inte fler ser det så.

 

[TinyWiny]

I dag


I dag är inte mannen kvinnans förmyndare och jag anser att det bör vara ett fritt val som ingen ska behöva stå upp och försvara vare sig man väljer att gifta sig eller ej.

Nej självklart ska ingen behöva försvara sitt val. Det är upp till var och en hur man vill leva sitt liv.

 

[Petruska]

Har giftemål alltid haft den där maktobalansen?
Tänker att vi väl har ingått ngt slags giftemål/organiserat partnerskap i många år, har det i alla tider funnits den där skevheten eller har vi längre tillbaka haft annorlunda organisation?

Tänker om det tex var ngt som kom med kristendomen eller annan religion?

Jag vet inte, men jag tänker mig att det är äldre än kristendomen. Kvinnors underordning ser vi ju i alla kulturer, inte enbart de som är påverkade av kristendom eller annan monoteism.

 

[Petruska]

I dag


I dag är inte mannen kvinnans förmyndare och jag anser att det bör vara ett fritt val som ingen ska behöva stå upp och försvara vare sig man väljer att gifta sig eller ej.

Nej. Men jag är inte heller alls ute efter att någon ska försvara sig. Jag är själv gift, trots att jag knappt har något gott att säga om äktenskapsinstitutionen.

Resonera lite fram och tillbaka och runtrunt kan man ju göra om man vill. Om jag hade upplevt det som så känsligt att kag kände mig försvarsberedd, hade DET i sin tur antingen gjort mig nyfiken på varför jag reagerade som jag gjorde, eller gjort att jag undvek diskussionen pga obehaget.

 

[ako]

Jag kan störa mig på att det inte finns en manlig motsvarighet till fru, dock. Man är ju samma ord som i man/kvinna, ett ord som motsvarar engelskans husband hade jag gärna sett.
Att säga min man/kvinna känns i så fall mer som ägande än att förklara situationen genom att säga min husband/fru.
Det känns verkligen som en kvarleva från när männen ”tog sig en fru”, de var fortfarande män men kvinnan blev genast någons fru.

A

Jag upplevde inte att du högg. Möjligtvis blev irriterad av alla mina alá på en treårings vis frågor. Jag försöker som sagt bara förstå, inte att någon, varken du eller någon annan ska känna att ni behöver försvara utan just bara få veta hur ni tänker.

Nej självklart ska ingen behöva försvara sitt val. Det är upp till var och en hur man vill leva sitt liv.

... och i ”att leva sitt liv” ska heller inte behöva ingå att någon till äventyrs skulle vilja hinta om att man skulle vara sin partners ägodel eller tycka att det vore ok att vara det bara för att man väljer att gifta sig...

 

[Lena Furberg]

Jag kan störa mig på att det inte finns en manlig motsvarighet till fru, dock. Man är ju samma ord som i man/kvinna, ett ord som motsvarar engelskans husband hade jag gärna sett.
Att säga min man/kvinna känns i så fall mer som ägande än att förklara situationen genom att säga min husband/fru.
Det känns verkligen som en kvarleva från när männen ”tog sig en fru”, de var fortfarande män men kvinnan blev genast någons fru.

Det är väl isåfall make/maka, även om de är ord vi inte använder så ofta. Jag stör mig också på fröken/fru, framförallt när man i vissa sammanhang helt obegripligt ska uppge (som kvinna) ifall man är fröken eller fru medan mannen minsann bara behöver kalla sig herr. Varför är det nödvändigt att veta om kvinnan är gift eller ej? (Ja, jag vet att detta oskick börjar försvinna, men än förekommer det.)

 

[ako]

Jag upplevde inte att du högg. Möjligtvis blev irriterad av alla mina alá på en treårings vis frågor. Jag försöker som sagt bara förstå, inte att någon, varken du eller någon annan ska känna att ni behöver försvara utan just bara få veta hur ni tänker.

”Huggcitatet” var inte till dig (hoppas jag inte felciterade) utan till @Petruska som tyckte att jag högg när jag skrev att jag inte tyckte att jag skulle behöva försvara att jag personligen gärna använder uttrycket ”min man”.

 

[MiniLi]

Jag vet inte, men jag tänker mig att det är äldre än kristendomen. Kvinnors underordning ser vi ju i alla kulturer, inte enbart de som är påverkade av kristendom eller annan monoteism.

Jag vet inte heller, bara en tanke som dök upp.. Men ja du har ju rätt i att maktobalansen finns överallt så jag menade inte heller att det skulle vara kopplst till just kristendom.
Tänkte mer i typ hedniska kulturer för väldigt länge sen..

 

[ako]

Nej. Men jag är inte heller alls ute efter att någon ska försvara sig. Jag är själv gift, trots att jag knappt har något gott att säga om äktenskapsinstitutionen.

Resonera lite fram och tillbaka och runtrunt kan man ju göra om man vill. Om jag hade upplevt det som så känsligt att kag kände mig försvarsberedd, hade DET i sin tur antingen gjort mig nyfiken på varför jag reagerade som jag gjorde, eller gjort att jag undvek diskussionen pga obehaget.

Absolut. Jag tycker väl bara att det på senaste tiden här på Buke har börjat ifrågasättas så enormt om varenda åsikt någon skriver och att man inte kan göra ett enda inlägg utan att sedan behöva förklara och halvt försvara precis allt man tycker flera gånger om. Jag svarade på @TinyWiny s fråga med vad JAG tyckte och eftersom det i den här frågan verkligen handlar om personligt tyckande anser inte jag att det finns så mycket att ifrågasätta. Samtidigt är jag tyvärr lite för diskussionslysten för att bara skita i att svara.
Men du har rätt i att det bästa är att strunta i det. På sista tiden har jag hamnat i flera evighetsdislussioner här som jag egentligen inte har tid med, så egentligen skulle jag nog behöva en rejäl Buke- paus och avgiftning.

 

[Hedinn]

Tack! Du sätter ord på exakt det jag känner och det är väl det här som är kärnan i det hela. Jag har svårt att förstå att inte fler ser det så.

Kan inte det vara åldersrelaterat, till viss del då? Yngre personer har väl troligtvis sett mindre av den maktobalansen i äktenskap och får därför inte såna associationer i samma utsträckning, även om man är medveten om att det har funnits (och även finns på vissa håll)?

Jag vet inte, men personligen ser jag ju liksom ingen praktisk skillnad i ett samboförhållande eller äktenskap (om man bortser från det juridiska) och därför har jag väl också svårt att koppla ihop att det automatiskt skulle bli en maktobalans för att man går från sambos till gifta, om det är begripligt?

Jag är alltså helt med på att det inte är nån som hävdar att det är vad som händer, utan att det är historia och symbolik, men om man är uppväxt med en annan, mer positiv, symbolik kring äktenskap så är det antagligen svårare att se den negativa?

Sen har det ju förändrats i fler bemärkelser, kvinnan är inte fast med mannen hur svinigt han än beter sig, hon har fria valet kvar och kan i regel klara sig utmärkt även som frånskild osv... Så ja, jag tror att synsättet har förändrats, till stor del på ålder. Medan ”de äldsta” fortfarande ser det som att en ung kvinna måste skaffa sig en karl att gifta sig med, så ser ”de yngsta” det som något oviktigt men en stark kärlekshandling på något sätt, när de träffat DEN DÄR personen.

Som sagt, lite fritt spånande, så kan säkert vara ute och cykla helt.

 

[MiniLi]

Kan inte det vara åldersrelaterat, till viss del då? Yngre personer har väl troligtvis sett mindre av den maktobalansen i äktenskap och får därför inte såna associationer i samma utsträckning, även om man är medveten om att det har funnits (och även finns på vissa håll)?

Jag vet inte, men personligen ser jag ju liksom ingen praktisk skillnad i ett samboförhållande eller äktenskap (om man bortser från det juridiska) och därför har jag väl också svårt att koppla ihop att det automatiskt skulle bli en maktobalans för att man går från sambos till gifta, om det är begripligt?

Jag är alltså helt med på att det inte är nån som hävdar att det är vad som händer, utan att det är historia och symbolik, men om man är uppväxt med en annan, mer positiv, symbolik kring äktenskap så är det antagligen svårare att se den negativa?

Sen har det ju förändrats i fler bemärkelser, kvinnan är inte fast med mannen hur svinigt han än beter sig, hon har fria valet kvar och kan i regel klara sig utmärkt även som frånskild osv... Så ja, jag tror att synsättet har förändrats, till stor del på ålder. Medan ”de äldsta” fortfarande ser det som att en ung kvinna måste skaffa sig en karl att gifta sig med, så ser ”de yngsta” det som något oviktigt men en stark kärlekshandling på något sätt, när de träffat DEN DÄR personen.

Som sagt, lite fritt spånande, så kan säkert vara ute och cykla helt.

Eller så har det mer att göra med vilket värde/vilken tyngd man lägger i symbolik och symbolers historia?

En del människor är ju väldigt liksom ointresserade av vad symboler dras med för bagage. Andra har svårt att bortse från bagaget.

Det är ju bara att ta brudöverlämning, möhippor, svensexor och annat som exempel.
Jag skulle tex inte vilja ha möhippa även om jag vet att möhippa inte längre är samma sak som det varit.

 

[Hedinn]

Absolut. Jag tycker väl bara att det på senaste tiden här på Buke har börjat ifrågasättas så enormt om varenda åsikt någon skriver och att man inte kan göra ett enda inlägg utan att sedan behöva förklara och halvt försvara precis allt man tycker flera gånger om. Jag svarade på @TinyWiny s fråga med vad JAG tyckte och eftersom det i den här frågan verkligen handlar om personligt tyckande anser inte jag att det finns så mycket att ifrågasätta. Samtidigt är jag tyvärr lite för diskussionslysten för att bara skita i att svara.
Men du har rätt i att det bästa är att strunta i det. På sista tiden har jag hamnat i flera evighetsdislussioner här som jag egentligen inte har tid med, så egentligen skulle jag nog behöva en rejäl Buke- paus och avgiftning.

Andas! I många fall är dessa ifrågasättanden inte personliga och med syfte att någon ska behöva försvara sina åsikter, utan med syfte att komma med en annan synvinkel för att dela med sig av sina tankar samtidigt som man tar del av andras.