Min man, min fru, min kusin, min granne, min fotbollstränare, min partner, min vän. Varför skulle just man och fru låta som en ägodel och inte som relationen man har till personen?
Av historiska och kulturella skäl.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Min man, min fru, min kusin, min granne, min fotbollstränare, min partner, min vän. Varför skulle just man och fru låta som en ägodel och inte som relationen man har till personen?
Det beror väl på ens situation och vad som står i testamentet?
Ja, om folk känner personen vid namn är det såklart en annan sak, det gäller ju alla såna relationer (utom möjligtvis föräldrarna, som folk sällan kallar vid namn, men då brukar ”min” försvinna istället). Jag tog förgivet att det handlade om situationer när mottagaren inte har något namn på partnern.Sen om jag berättar något för någon tredje part så är det sällan relationen mellan mig och min fru som är det relevanta. Och känner vederbörande oss båda vid förnamn känns det helt absurt att använda "min fru". Det är ju samma med min fotbollstränare. Den relationen behöver man ju bara förklara en gång, eller använda termen när det är just fotbollstränare-relationen som är det intressanta.
Alla är vi olika.
Men jag förstår inte varför det är viktigt att språkligt tydliggöra relationens art. Om jag säger sambo eller partner, och någon tänker att det är en lägenhetskamrat eller affärskontakt, vad gör det?Kan faktiskt hålla med- ”min fru” känns ålderdomligt. ”Min kvinna” vore bättre egentligen i så fall (när man inser att man vuxit åldern att vara ”någons tjej”) men det är ju inte vedertaget. För det mesta omnämner man ju personen i fråga med namn ändå, så det är ju inget som bekymrar mig i vardagen att säga ”min sambo” mer än att det låter lite trist - och egentligen kunde ha varit nån jag typ delade lägenhet med bara.
Det är klart att det är vidrigt, men samtidigt är det ju knappast normalfallet här och nu gudskelov!Min aversion baserar sig nog på hur det sett ut genom historien där män ägt sina fruar.
Men jag förstår inte varför det är viktigt att språkligt tydliggöra relationens art. Om jag säger sambo eller partner, och någon tänker att det är en lägenhetskamrat eller affärskontakt, vad gör det?
Om jag vill prata om själva relationen måste det ju tydliggöras förstås, men inte annars egentligen.
Det jag nog är ute efter att förstå är varför det är så speciellt för att förstå andra på ett annat plan. Lite som när frivilligt barnlösa undrar vad det är som är så speciellt med att ha barn kanske? Möjligt att det är en dålig jämförelse men jag är ute efter att förstå varför giftermål är så viktigt för endel för att inte råka göra någon ledsen helt i onödan men också för att jag verkligen vill förstå, vad är grejen? Den här tråden har varit toppen (förutom mitt klavertramp). Jag har verkligen fått mycket att fundera på. Både hur jag själv tänker och hur andra tänker och jag är väldigt tacksam för det.Eller så är det kanske bara så att folk tycker olika? Du måste ju inte i hjärtat förstå det som en del andra ser som bra eller fint med giftemål heller. Och egentligen är det ju bara en symbolisk handling - förutsatt att man verkligen skriver ett vattentätt samboavtal / testamente så är det ju ingen skillnad liksom.
Om man inte gifter sig utan skriver ett dokument som ger samma juridiska rättigheter och skyldigheter så är man ju inte gifta.Så det faktum att man genomför det skriftligt istället för muntligt skulle göra att man inte var gifta?
Min man, min fru, min kusin, min granne, min fotbollstränare, min partner, min vän. Varför skulle just man och fru låta som en ägodel och inte som relationen man har till personen?
Varför hugger du? Jag försökte bara resonera på trådtemat. Precis som du gjorde.Man kan vända och vrida på saker i det oändliga om man vill, och det finns faktiskt inte något rätt eller fel här. Du får använda precis det ord du önskar om din livskamrat och jag använder det jag önskar. Jag skrev vad JAG tycker och tycker väl inte att jag ska behöva försvara att jag personligen tycker att benämningen ”min man” känns som den rätta om mannen jag levt med i snart 20 år om jag omnämner honom för någon som inte vet hans namn.
Det jobbiga med den där historiska bakgrunden är väl att det formella giftemålet och äktenskapet är samma tradition, i rakt nedstigande led. Mot det, hade ju något helt annat kunnat kännas lite fräschare, så att säga.Det är klart att det är vidrigt, men samtidigt är det ju knappast normalfallet här och nu gudskelov!
Jo det där vet jag, jag skrev ”beroende på situation”. Om man tex inte har barn så kan man säkra arvsgången via testamente, men om det finns barn går det ju aldrig att få samma arvsgång säkrad utan giftemål.Nej, vissa juridiska konstruktioner är bara accepterade i äktenskap och går inte att skriva sig till.
https://www.viforaldrar.se/barn/gift-eller-sambo/
Jag tycker det är stor skillnad. Min partner betyder ju bara att det är partnerdelen som är min. Samma med vän och syskon. Min man/kvinna låter mer som att det är hela personen som är min. Och fru (eller hustru för den delen) sätter ju en sorts könsnorm på personen som jag personligen inte är bekväm med.Jag tänker på samma sätt, i de flesta fall handlar det väl om att beskriva en relation snarare än att det skulle handla om en ägodel. Precis som att man säger ”min vän” eller ”mitt syskon”. ”Min partner” borde ju låta lika illa i så fall?
Intressant. Min kvinna håller jag med om, det har jag personligen svårt för och då låter det ju mer som person. Men min fru/man ser jag som en könsbestämd version av partner, ungefär som syster/bror vs syskon.Jag tycker det är stor skillnad. Min partner betyder ju bara att det är partnerdelen som är min. Samma med vän och syskon. Min man/kvinna låter mer som att det är hela personen som är min. Och fru (eller hustru för den delen) sätter ju en sorts könsnorm på personen som jag personligen inte är bekväm med.
Det jag nog är ute efter att förstå är varför det är så speciellt för att förstå andra på ett annat plan. Lite som när frivilligt barnlösa undrar vad det är som är så speciellt med att ha barn kanske? Möjligt att det är en dålig jämförelse men jag är ute efter att förstå varför giftermål är så viktigt för endel för att inte råka göra någon ledsen helt i onödan men också för att jag verkligen vill förstå, vad är grejen? Den här tråden har varit toppen (förutom mitt klavertramp). Jag har verkligen fått mycket att fundera på. Både hur jag själv tänker och hur andra tänker och jag är väldigt tacksam för det.
Intressant. Min kvinna håller jag med om, det har jag personligen svårt för och då låter det ju mer som person. Men min fru/man ser jag som en könsbestämd version av partner, ungefär som syster/bror vs syskon.
Ja det är ägandet. @Petruska beskrev det så bra.Jag tycker det var en jättebra jämförelse!
Jag vill gifta mig för jag älskar min man men också för att jag vill kunna säga till andra att jag är gift och om jag pratar om mig och min "partner" (tror inte vi har ett ord för "sambo" här) så vill jag säga min husband.
Men på din fråga egentligen om VARFÖR vi vill gifta oss... så är det nog bara något vi vill och något vi inte har något emot, att vara gifta. Tanken på att gifta oss lockar men det är inte av juridiska skäl även om det är en bonus.
Däremot vill jag inte ha barn. Tycker det verkar så jobbigt och tidskrävande. Det finns så mycket annat att göra utan barn, som att ligga en heldag på soffan och äta chips till exempel.
Kan det vara så att du ser giftermål som att man äger varandra då? Även om man gifter sig frivilligt?
Ägande av andra är ju liksom helt hemskt. Jag skulle aldrig vilja bli förd fram till ett altare av en man tex. Det är ju att lämna över ägarskapet av mig. (Gammeldags tänk även om många gör det än idag).
Det jobbiga med den där historiska bakgrunden är väl att det formella giftemålet och äktenskapet är samma tradition, i rakt nedstigande led. Mot det, hade ju något helt annat kunnat kännas lite fräschare, så att säga.
Om man inte gifter sig utan skriver ett dokument som ger samma juridiska rättigheter och skyldigheter så är man ju inte gifta.
Det är inte "min" som blir fel för mig. Det är kombinationen av orden som blir fel för mig. För många negativa historiska saker.
Min mening var inte att hugga. Jag bara kände att det blev så himla mycket ifrågasättande och jag ser inte riktigt att jag ska behöva försvara eller förklara varför jag tycker det uttrycket är det mest bekväma. Jag svarade @TinyWiny från början i frågan om hur olika människor ser på äktenskap och fattade helt ärligt inte att det skulle bli så mycket av diskussion och ifrågasättande utan att hon helt enkelt mest önskade sig olika synpunkter.Varför hugger du? Jag försökte bara resonera på trådtemat. Precis som du gjorde.
Är helt beredd att hålla med dig där- även om jag tidigare i tråden spånade på ”min kvinna” som kvinnlig motsvarighet till det manliga ”min man”. Efter att ha vägt orden i munnen håller jag ändå mer med ditt resonemang.Intressant. Min kvinna håller jag med om, det har jag personligen svårt för och då låter det ju mer som person. Men min fru/man ser jag som en könsbestämd version av partner, ungefär som syster/bror vs syskon.