Varför valde din partner dig?

[Petruska]

Jag vet inte, jag är inte bekväm med att definiera relationer på det viset.

Precis som en lillasyster! Likadan, men lite mer jobbigt radikal.

 

[Petruska]

För mig handlar det mindre om motstånd mot självreflektion och mer om motstånd mot att kategorisera relationerna.

Att just relationen med partner är så särskild och att det är just den relationen som tex avgör mitt civilstånd, att det är just den relationen som avgör om jag är "singel" eller inte. Att just den relationene definierar så mycket av mig - socialt och pga att språket (tills vidare) är som det är.

Varför antas partner ha "valt" mig och varför anses det vara helt annorlunda än vännernas "val" av mig?

 

[LenaH]

Fast just det har jag och min "bästis" faktiskt analyserat vid något tillfälle.

 

[Pica]

Det jag menar med "valt" är detsamma som flera här menar med "föll för" så ursäkta att jag tydligen uttryckt mig opassande. Min undran var mest vad folk har för syn på sin roll i ett "föll för-scenario". Jag hoppas verkligen att ingen på allvar tror att jag menar att någon slagit ett vedträ i huvudet på sin partner och dragit iväg med till en grotta och inlett ett förhållande utan samtycke.

Det går för all del utmärkt att även berätta vad morsan/kollegor/vänner/whatever föll för hos dig. Allt är av intresse.

Själv finner jag det obegripligt att någon föll för () mig oavsett vad han säger, och undrade lite hur det är för andra. Och jag vet, jag måste jobba med mig själv och den biten.

 

[aprilmaj]

Jo, det tycker jag låter rimligt.

Nu har jag funderat på frågan, och kommit fram till att jag tycker att den är felaktigt ställd. I ett vettigt förhållande har inte den ena valt den andra, man har valt varandra. (Om nu "valt" är det bästa ordet, men det är en annan fråga.) Ett ensidigt väljande hade inte kunnat ske - bland annat därför att man helt enkelt inte kan eller får välja någon på egen hand. Man borde inte eller vilja göra det. Och ingen borde nöja sig med bli utvald.

För mig antyder frågeställningen att han är det väljande subjektet medan jag är det utvalda objektet. Det hela handlar då om hans känslor och hans handlingar, och om hennes svar på dem (precis som vi ser rätt mycket av i dejtingtrådarna).

Fast så tänkte inte jag när jag läste det första inlägget. Självfallet väljer man varandra. Det var underförstått för mig, men att frågan här var vad ens partner föll för.

I mitt fall visste jag inte, för han blev intresserad av mig långt innan jag blev det av honom. Vi hade känt varandra ganska länge innan och det fanns heller ingen bestämd tidpunkt när vi blev "ett par", ingen fas med genomgång av "första gången vi sågs"-historier. Vi bara umgicks mer och mer och sedan ville ingen gå hem till sig mer.

 

[Teilani]

Min man fick frågan av sin best-kvinna i samband med att hon skulle hålla tal på vårt bröllop. Vad hos Teilani gör att du vill spendera resten av livet (förhoppningsvis) med henne? Maken tänkte visst rätt länge och svarade sedan

"Hon gör mitt liv intressant"

Ett snällt sätt att säga att jag är ombytlig, rastlös och alltid har flera halvfärdiga projekt på gång.

 

[Petruska]

Jag hoppas verkligen att ingen på allvar tror att jag menar att någon slagit ett vedträ i huvudet på sin partner och dragit iväg med till en grotta och inlett ett förhållande utan samtycke.

Tycker du verkligen att något av inläggen antyder det?

 

[mandalaki]

Tycker du verkligen att något av inläggen antyder det?

Fast det är nog ett skämt, om "föll för"

 

[Sar]

Det jag menar med "valt" är detsamma som flera här menar med "föll för" så ursäkta att jag tydligen uttryckt mig opassande. Min undran var mest vad folk har för syn på sin roll i ett "föll för-scenario". Jag hoppas verkligen att ingen på allvar tror att jag menar att någon slagit ett vedträ i huvudet på sin partner och dragit iväg med till en grotta och inlett ett förhållande utan samtycke.

Det går för all del utmärkt att även berätta vad morsan/kollegor/vänner/whatever föll för hos dig. Allt är av intresse.

Själv finner jag det obegripligt att någon föll för () mig oavsett vad han säger, och undrade lite hur det är för andra. Och jag vet, jag måste jobba med mig själv och den biten.

Jag var tvungen att fråga min sambo och det var som jag misstänkt, jag är helt enkelt bäst!

 

[Pica]

Fast så tänkte inte jag när jag läste det första inlägget. Självfallet väljer man varandra. Det var underförstått för mig, men att frågan här var vad ens partner föll för.

Du har förstått det exakt som jag menade det . Om nån bekymrar sig över hur jag tänkt i TS så är det perfekt sammanfattat här.

 

[cirkus]

Hur jag än vrider och vänder på frågeställingen så undrare jag ibland fortfarande varför det blev så att just vi blev ett par och har varit det i 20 år snart. Jag har ingen aning om varför min sambo gillar att vara med mig men jag tror att det är väldigt samma sak som varför jag trivs med att leva med honom, Vi synkar jäkligt bra i det mesta. Redan från början har det funnits en självklarhet i det hela. Enkelt och varje dag som en ny lucka att öppna.

 

[Inte_Ung]

Behovet av sex (som i orgasm) går alldeles utmärkt att tillfredsställa på egen hand -pun intended, men behov av närhet i olika former är omöjligt att tillfredsställa utan en partner.

Det finns inget som kan ersätta sex med någon som man älskar.
Faktiskt.

 

[Inte_Ung]

Det är någon att prata om allt och inget med sena kvällar, att hitta på någon superspontant med en helg, någon att sakna och som saknar mig när jag är borta, någon som finns där varje dag och som jag delar stor del av vardagslivet med.

Jag skulle helst ha mitt vardagsliv för mig själv och slippa vara saknad.
Allt det andra har jag underbara vänner som med råge uppfyller.
Och så mina fina barn.
Sena kvällar så vill jag sova.

Egentligen så är det märkligt att jag lever i en lång relation.
Men jag måste väl vara kär eller något sådant.

 

[Inte_Ung]

Stammning däremot som upptäcks i tidig ålder är ju relativt lätt åtgärdad i tidiga år om rätt insats görs, men kan bli ett stort problem (som för mig) om det inte görs något.

Jag har en manlig vän som jag lärde känna när han var i nedre tonåren.
Det tog ett tag innan jag insåg att han stammade.
Men det berodde på att han själv inte orkade fästa något avseende på det.

Han är lång, mörk, snygg och oändligt trevlig.
Flickorna sprang i flock efter honom.

Så jag tror inte på att stamning är något verkligt problem när det gäller att vara attraktiv.

 

[Gimlan]

Det finns inget som kan ersätta sex med någon som man älskar.
Faktiskt.

Fast då ska man ju älska nån också.

 

[Gnist]

Det finns inget som kan ersätta sex med någon som man älskar.
Faktiskt.

Pga närheten med någon man älskar ja, men för enbart själva sexet, orgasmen behövs ingen partner.

 

[Jeffery]

Pga närheten med någon man älskar ja, men för enbart själva sexet, orgasmen behövs ingen partner.

Att få en orgasm av med en partner man älskar, samtidigt som man ger en likadan tillbaka, är typ hundra gånger mer värd än vilken teknisk ensamhetsorgasm som helst. Kanske rent av tusen gånger mer.

 

[skuggi]

Tycker ju det, men tydligen finns ju ointresset och till vissa delar hånet kvar varje gång jag öppnar käften och stammar fram mitt namn, toleransen hos tjejer på krogen (eller ridklubben/ridskolan för den delen) har inte avtagit de senaste 35 åren när det gäller stammande

Hoppar in utan att ha läst hela tråden.. (sorry för heeelt OT)
Måste få säga angående stammande, det ÄR svårt att börja lära känna någon som stammar. Tycker iaf jag, och fler med mig. Särskilt om man märker att stamningen blir värre för att den andre blir stressad/generad över sin stamning. Man vill hjälpa till, men vet inte hur, eller ens om det går. Ska man titta bort eller hellre hålla ögonkontakt osv.
(är själv en sån som kan rodna helt sjukt mycket utan en endaste vettig anledning i olika situationer med folk jag inte känner, jag vet att de ser, vilket gör det värre, och då vill iaf jag helst ur den situationen snarast möjligt)
Det kanske lätt kan bli så att man undviker samtal istället.
Men regelrätta hån? Inte möts du väl av det idag av vuxna? Kan det vara så att traumat från mobbingen i yngre år färgar hur du ser på folks reaktioner, och att du kanske tolkar in hån osv där det kanske finns annat?

Nu känner ju inte jag dig, men av dina inlägg som jag läst hittills i tråden så känns det lite som att du tar på dig offerkoftan. Och DET, är verkligen oattraktivt.
Enligt min erfarenhet av folk som tar på sig offerkoftor, så är det ofta så att de tillskriver folk massor av negativa åsikter och syften, alla är så taskiga och hemska, vill bara en illa för att de är onda. Sånt tänk gör bara dig själv illa, och det är verkligen sorgligt och onödigt.
Folk drar sig självklart undan en person med sån attityd.

Dessutom känns det som att de här "påhittade" åsikterna som folk har, det handlar ofta om något helt annat än personens verkliga "problem".
En tjej vet jag tex som menar att alla tjejer är så avundsjuka på henne, att det är därför ingen vill vara med henne. I själva verket är hon så sjukt egoistisk att hon inte ens ser andra människor, allt hon gör fokuserar på att boosta hennes eget ego. Vilket slutar med att bara killar som går på hennes flirtande och är nöjda med att få inget tillbaka, orkar vara hennes "vänner".
En kille kan inte fatta varför inga tjejer gillar honom, antar att det är för att världen är ond typ. I själva verket sköter han inte sin hygien, skulle han styra upp det skulle nog både en och annan vara intresserad...

Kanske du skulle må bra av att träffa en samtalsterapeut, och reda ut de här negativa tankarna. Så kanske du kan hitta den riktiga kärleken sen

 

[Gnist]

Ja, men för just själva orgasmen så är faktiskt inte en partner nödvändig eller hur?

Det är ju närheten, gemenskapen med den man älskar som gör att sexet och orgasmen blir så mycket bättre på 2 än på en, men även som ensam kan man få orgasm.

Påstods ju att för sex behövs en partner och det är inte sant, sex kan man ha på egen hand.

 

[monster1]

Hoppar in utan att ha läst hela tråden.. (sorry för heeelt OT)
Måste få säga angående stammande, det ÄR svårt att börja lära känna någon som stammar. Tycker iaf jag, och fler med mig. Särskilt om man märker att stamningen blir värre för att den andre blir stressad/generad över sin stamning. Man vill hjälpa till, men vet inte hur, eller ens om det går. Ska man titta bort eller hellre hålla ögonkontakt osv.

Man beter sig precis som man gör med vem som helst som pratar, man väntar tills den andra pratat klart och sedan svarar man. Genom att själv visa att man inte finner det på något sätt konstigt att man får vänta lite på att den andra personen ska få fram det den vill ha sagt så blir det förhoppningsvis lugnare och kan ta sig förbi stammet.
Jag har en fd chef med afasi, det är samma där, man väntar och lyssnar precis som med alla andra.