Varför valde din partner dig?

[mandalaki]

Man beter sig precis som man gör med vem som helst som pratar, man väntar tills den andra pratat klart och sedan svarar man. Genom att själv visa att man inte finner det på något sätt konstigt att man får vänta lite på att den andra personen ska få fram det den vill ha sagt så blir det förhoppningsvis lugnare och kan ta sig förbi stammet.
Jag har en fd chef med afasi, det är samma där, man väntar och lyssnar precis som med alla andra.

Så brukar jag också göra. Jag väntar ut den andre utan att röra en min. Åtminstone en av de stammare jag känt stammade mindre när vi lärt känna varann lite grand. Dök det upp någon som han inte kände lika bra så ökade stammandet lite igen.

 

[Jeffery]

Ja, men för just själva orgasmen så är faktiskt inte en partner nödvändig eller hur?

Det är ju närheten, gemenskapen med den man älskar som gör att sexet och orgasmen blir så mycket bättre på 2 än på en, men även som ensam kan man få orgasm.

Påstods ju att för sex behövs en partner och det är inte sant, sex kan man ha på egen hand.

Vi är så överens, behövde bara förtydliga kvalitetsskillnaden.

 

[skuggi]

Man beter sig precis som man gör med vem som helst som pratar, man väntar tills den andra pratat klart och sedan svarar man. Genom att själv visa att man inte finner det på något sätt konstigt att man får vänta lite på att den andra personen ska få fram det den vill ha sagt så blir det förhoppningsvis lugnare och kan ta sig förbi stammet.
Jag har en fd chef med afasi, det är samma där, man väntar och lyssnar precis som med alla andra.

Jo, självklart. Men om man inte känner varann så väl tycker jag att det kan kännas som att den stammande blir stressad även om jag inte ger några tecken på att vara otålig. Försöker bara säga att folk kan uppleva att det känns SVÅRT att tala med stammande, och det kanske kan tolkas som hån eller annat av någon med bräcklig självkänsla.

 

[skuggi]

Så brukar jag också göra. Jag väntar ut den andre utan att röra en min. Åtminstone en av de stammare jag känt stammade mindre när vi lärt känna varann lite grand. Dök det upp någon som han inte kände lika bra så ökade stammandet lite igen.

Och det är sånt jag menar, man märker att man ju är den som ORSAKAR den ökade stamningen. Och då kan iaf jag få dåligt samvete för det..

 

[monster1]

Jo, självklart. Men om man inte känner varann så väl tycker jag att det kan kännas som att den stammande blir stressad även om jag inte ger några tecken på att vara otålig. Försöker bara säga att folk kan uppleva att det känns SVÅRT att tala med stammande, och det kanske kan tolkas som hån eller annat av någon med bräcklig självkänsla.

På vilket sätt skulle det hjälpa den stammande menar du? Att få veta att "folk" tycker det är svårt att prata med hen? Det tror jag att vederbörande är medveten om.

 

[Björk]

Jag har en manlig vän som jag lärde känna när han var i nedre tonåren.
Det tog ett tag innan jag insåg att han stammade.
Men det berodde på att han själv inte orkade fästa något avseende på det.

Jag har träffat den vännen några gånger; hos dig och även på tävling.

Och ja, han har/hade en kraftig stamning. MEN; som du säger; eftersom han själv bara ignorerade den och pratade på som han ville så tänkte man knappt på det alls!

 

[skuggi]

På vilket sätt skulle det hjälpa den stammande menar du? Att få veta att "folk" tycker det är svårt att prata med hen? Det tror jag att vederbörande är medveten om.

Jag försökte förklara, att det nog snarare är så att folk tycker att det är svårt för deras egen skull, inte för att de tycker att folk som stammar är osmarta eller att det är något fel på dem eller för att de inte orkar vänta eller något.
Personligen tycker jag att det skulle göra skillnad, särskilt som att man i det här fallet upplever att man blir hånad pga sin stamning. Ville försöka ge en bild av hur det skulle kunna vara istället.

 

[Petruska]

Fast då ska man ju älska nån också.

Det är ju det.

Själv tycker jag absolut att sex med någon som man inte direkt älskar eller ens känner, kan vara väl så kul. Tycker inte man ska överdriva kopplingen mellan kärlek och sex.

 

[Myrten]

Det är ju det.

Själv tycker jag absolut att sex med någon som man inte direkt älskar eller ens känner, kan vara väl så kul. Tycker inte man ska överdriva kopplingen mellan kärlek och sex.

Du och jag @Petruska!

Jag tror att hur man upplever sitt bästa sex är oerhört individuellt beroende på vem man är. Ja, förmodligen även var man är (i livet och i världen). När jag funderade insåg jag att jag inte saknar att ha sex med en partner för tillfället. Jag är i en period när jag har väldigt mycket i mitt huvud och vet av erfarenhet att det då funkar mindre bra att ha sex med någon annan. Jag tror jag någon gång har nämnt här när jag faktiskt glömde bort min stackars dåvarande mitt i akten för att jag kom på ett bra uppslag till en artikel (han tyckte också att det var bra när jag förklarade). I dessa faser som jag har då och då funkar däremot sex med mig själv som värsta energikicken - och bästa avslappningen. I faser kan bästa sexet vara helt annorlunda. Men jag tror faktiskt inte jag tycker att sex med någon man älskar är så oerhört mycket bättre än annat sex. Det är verkligen inte det jag saknar mest när jag tänker att det vore trevligt med en partner.

 

[Petruska]

Jag tror att hur man upplever sitt bästa sex är oerhört individuellt beroende på vem man är. Ja, förmodligen även var man är (i livet och i världen).

Men jag tror faktiskt inte jag tycker att sex med någon man älskar är så oerhört mycket bättre än annat sex. Det är verkligen inte det jag saknar mest när jag tänker att det vore trevligt med en partner.

Tycker inte heller att man ska bortse från det eskapistiska momentet i att ha sex med någon man inte känner så bra!

Sex är för all del trevligt, men det är utan vidare en av de saker som jag ser som minst problematiskt att lösa utan partner.

När jag tänker på det, tenderar jag att tycka att det sex som ägt rum någorlunda nyligen är det "bästa". Antar att det har rätt mycket att göra med hur minnet fungerar. Sex för länge sedan, har ju i stort sett fallit i glömska.

 

[escodobe]

Det finns inget som kan ersätta sex med någon som man älskar.
Faktiskt.

Nja det är nog personligt. För mig blir inte sexet automatisk bättre för att jag älskar personen. Då är nog mer upplevelser tältsemester i ösregn där allt är genomblött, trista familjetillställningar, besök på ullared och liknande saker mer avhängigt på kärlek eller ej.

 

[Sleepy]

när jag faktiskt glömde bort min stackars dåvarande mitt i akten för att jag kom på ett bra uppslag till en artikel

Underbart.

 

[Trani]

För mig handlar det mindre om motstånd mot självreflektion och mer om motstånd mot att kategorisera relationerna.

Att just relationen med partner är så särskild och att det är just den relationen som tex avgör mitt civilstånd, att det är just den relationen som avgör om jag är "singel" eller inte. Att just den relationene definierar så mycket av mig - socialt och pga att språket (tills vidare) är som det är.

Varför antas partner ha "valt" mig och varför anses det vara helt annorlunda än vännernas "val" av mig?

Jag tror att självreflektionen i sammanhanget blir obekväm för att den bygger på ett perspektiv som för mig är obekvämt: att jag erbjuder något i relationen (vare sig det är till vänner eller till partners). Jag gillar inte att betrakta mina sociala relationer på ett resursfokuserat vis. Det går ändå inte att få fram värden som låter sig mätas. Så självreflektionen blir en ointressant analys gjord på ointressanta premisser.

Jag håller helt med om oviljan att kategorisera relationer så. Jag menar, jag har många människor runt omkring mig som står mig olika nära och som jag gör en mängd olika saker med (inklusive sådant som somliga tycker är signum att en gör med en partner) och alla låter sig samlas under det breda begreppet "vänner" (kompisar, polare). Men en av mina bästa vänner bor jag med och har väldigt ofta sex med - simsalabim så är hen plötsligt långt utanför/bortanför att vara "en vän". Det blir partner och sambo istället.

Känslor av kärlek tycker jag är alldeles för svårgreppbara för att använda i kategorisering av relationer. Jag tycker alltså inte att det finns någon slags avgörande skillnad i att jag är kär i min sambo, jämfört med mina relationer till andra (de känslorna är verkligen inte exklusiva för hen heller).

 

[Trani]

Det finns inget som kan ersätta sex med någon som man älskar.
Faktiskt.

Jag tycker snarare att det är postorgasm-myset som blir bättre när man älskar personen man precis har haft sex med. När man ligger där och precis har lite-avlidit (la petite mort!) och känner att jävlar vad underbart det där var och vad underbar den där personen är!

Annars tycker jag att synkad orgasm klår det mesta. Oavsett om den man synkar med är någon man känner och älskar eller en främling.

 

[Mabuse]

Det verkar förutsätta att det någonstans finns en plötslighet, på något vis. Nu är det ju ett tag sedan och jag minns inte alla detaljer, men som jag minns det var det snarare så att vi successivt kom fram till att det nog var ett förhållande. Det första året eller så, pratade vi om det som att testa att ha ett förhållande, som ett experiment. Sen permanentades väl experimentet, kan man säga.

Formuleringar som "mer än vänner" och liknande har båda lite svårt för. Jag tycker överhuvudtaget att språket är extremt outvecklat när det kommer till att prata om relationer (utanför de allra mest konventionella relationsmönstren och -fraserna).

Detsamma gäller för att prata om vad man faller för. Jag faller för i allt väsentligt samma saker hos partners som hos vänner. Det är rätt mycket en tillfällighet (såsom båda parters sexuella orientering och relationsstatus för övrigt) om det blir ett förhållande eller en vänskap av det, tycker jag.

Att vi är ihop för att vi i mycket väsentligt är likadana, är ju självklart!

Så du känner samma sexuella attraktion till alla dina vänner, som till din partner? Om det mest är slumpfaktorer som aktuell relationsstatus som gjort den ene till partner och den andre till kompis, menar jag.

 

[Mabuse]

Jag tror att självreflektionen i sammanhanget blir obekväm för att den bygger på ett perspektiv som för mig är obekvämt: att jag erbjuder något i relationen (vare sig det är till vänner eller till partners). Jag gillar inte att betrakta mina sociala relationer på ett resursfokuserat vis. Det går ändå inte att få fram värden som låter sig mätas. Så självreflektionen blir en ointressant analys gjord på ointressanta premisser.

Jag håller helt med om oviljan att kategorisera relationer så. Jag menar, jag har många människor runt omkring mig som står mig olika nära och som jag gör en mängd olika saker med (inklusive sådant som somliga tycker är signum att en gör med en partner) och alla låter sig samlas under det breda begreppet "vänner" (kompisar, polare). Men en av mina bästa vänner bor jag med och har väldigt ofta sex med - simsalabim så är hen plötsligt långt utanför/bortanför att vara "en vän". Det blir partner och sambo istället.

Känslor av kärlek tycker jag är alldeles för svårgreppbara för att använda i kategorisering av relationer. Jag tycker alltså inte att det finns någon slags avgörande skillnad i att jag är kär i min sambo, jämfört med mina relationer till andra (de känslorna är verkligen inte exklusiva för hen heller).

Men man behöver ju inte tänka i de banorna för att kunna besvara frågan. Man kan lika gärna formulera den som Vad hos mig fick min partner att bli kär i mig, alternativt, Vad är det min partner tycker om mest hos mig.

För mig så är den stora skillnaden mellan ens partner och ens andra vänner att partnern är en livskamrat. Alltså den man delar sitt vardag med, varje dag, och som man planerar sitt liv och sin framtid med.

 

[tanten]

Annars tycker jag att synkad orgasm klår det mesta. Oavsett om den man synkar med är någon man känner och älskar eller en främling.

Näe, vet du vad.
Då kan jag ju inte alls koncentrera mig vare sig på mig själv eller på den andre.

Gillar inte ens samtidig oralsex.

 

[Trani]

Gillar inte ens samtidig oralsex.

69:an är ju det bästa som finns!

Jag gillar synkade orgasmer för att jag så sällan får till dem.

 

[Trani]

Men man behöver ju inte tänka i de banorna för att kunna besvara frågan. Man kan lika gärna formulera den som Vad hos mig fick min partner att bli kär i mig, alternativt, Vad är det min partner tycker om mest hos mig.

Jag tvivlar på att min partner kan svara på vad som fick denne att bli kär i mig. Så vad kan jag få fram genom att spekulera om det?

Men jag ser ingen riktig skillnad i de formuleringarna. Det handlar fortfarande om vad jag erbjuder min partner. På ett ganska abstrakt vis. För det handlar ju inte om att min partner tycker att jag bakar underbara kanelbullar och ger intressant kritik på dennes teckningar. Eller?

För mig så är den stora skillnaden mellan ens partner och ens andra vänner att partnern är en livskamrat. Alltså den man delar sitt vardag med, varje dag, och som man planerar sitt liv och sin framtid med.

Det är en stor skillnad för mig också men det har bara att göra med att sambon och jag delar bostad och hushåll. I den mån vi planerar framtiden tillsammans (utöver konkreta saker som att planera en resa eller ett soffinköp) handlar det om att bestämma vilken sak som tillhör vem så att vi förebygger gräl om materiella ting den dagen vi delar på bohaget.

 

[Petruska]

Så du känner samma sexuella attraktion till alla dina vänner, som till din partner? Om det mest är slumpfaktorer som aktuell relationsstatus som gjort den ene till partner och den andre till kompis, menar jag.

Slumpfaktorer, relationsstatus och vissa sannolikhetsbedömningar kring hur kompatibla vi är på nära håll, ja, i stort sett. Jag går ju inte runt och trånar efter mina vänner på ett frustrerat vis, men de flesta tycker jag allt är ganska småattraktiva. Odlar man det inte, så är det ju så klart inget som dominerar relationen i decennier.

Jag förstår nog den där skillnaden mellan partner och vänner, men för mig är det delvis det jag ser som de ofria relationsmönster vi lever med, och att jag lutar åt att vänskap är för lågt värderad i kulturen. Sen delar man ju automatiskt en massa pyssel med den man bor ihop med och kanske uppfostrar barn tillsammans med. (Men jag delar ju också mycket med de närmare kollegorna)

Några av mina närmaste vänner, har jag också haft hyfsat nära mig längre tid än partner. En av dem i ca 40 år, en annan i 35. På många sätt lever vi ju tillsammans, följs åt genom livet i med- och motgång.