Slumpfaktorer, relationsstatus och vissa sannolikhetsbedömningar kring hur kompatibla vi är på nära håll, ja, i stort sett. Jag går ju inte runt och trånar efter mina vänner på ett frustrerat vis, men de flesta tycker jag allt är ganska småattraktiva. Odlar man det inte, så är det ju så klart inget som dominerar relationen i decennier.
Jag förstår nog den där skillnaden mellan partner och vänner, men för mig är det delvis det jag ser som de ofria relationsmönster vi lever med, och att jag lutar åt att vänskap är för lågt värderad i kulturen. Sen delar man ju automatiskt en massa pyssel med den man bor ihop med och kanske uppfostrar barn tillsammans med. (Men jag delar ju också mycket med de närmare kollegorna)
Några av mina närmaste vänner, har jag också haft hyfsat nära mig längre tid än partner. En av dem i ca 40 år, en annan i 35. På många sätt lever vi ju tillsammans, följs åt genom livet i med- och motgång.
Jag vet inte om jag tycker det är så ofritt. För mig så är sexuell attraktion något jag känner för ganska få personer - dels för att bara det ena könet attraherar mig, dels för att utseende är en väldigt viktig faktor för attraktion för min del. Så det är väl kanske en eller två av mina bekanta som jag kanske under andra omständigheter hade kunnat tänka mig att hoppa i säng med. Det vanliga är snarare att de är vänner och inte partners just eftersom jag inte är attraherad av dem. Det är ju inte särskilt ofritt, det råkar bara vara så.
Jag har också vänner som jag känt länge, myclet längre än min partner, men för mig så är det ändå stor skillnad i närhet om man delar bostad och träffas varje dag, eller är goda vänner och ses två timmar i månaden. Man blir inte delaktig i varandras liv på samma sätt då, oavsett hur länge man känt varandra.
Att attraktion skulle vara något som kan viljestyras, så att man kan välja att odla den, och göra sig attraherad eller inte där det är mest praktiskt, känns för mig väldigt främmande. Men det måste vara otroligt behändigt att ha det så!