Du och jag, Bläckis.
Kul att höra!
Alltså, olycklig i förhållande är den största ensamheten jag kan komma på. Den ensamheten är så själslig, går så djupt. Jag mådde pyton, kunde inte dela det med honom, försökte förtvivlat att inte ens erkänna det för mig själv för då skulle jag ju bli tvungen att ta tag i det och avsluta förhållandet (vilket jag till slut gjorde, men alldeles försent). Jag föraktade honom och jag föraktade mig själv. DET är vad jag kallar ensamhet.
(Sedan dess är vi mycket nära vänner. Det hade vi inte varit om vi fortfarande levt ihop )
Men ensam utan partner? Nej, det känner jag mig inte. Visst gör jag ibland saker som jag gärna hade delat med någon men det behöver inte prompt vara en partner. Sedan hade det nog varit behagligt med någon som älskade och beundrade mig hela tiden - men det är en rätt usel anledning för att leva med någon