Varför valde din partner dig?

[TinyWiny]

Det låter som om du har en ganska fantastisk sambo, @TinyWiny

Det där med att curla ihjäl känner jag igen, usch. Min exsambo är sjuk, han var det även då och jag var alldeles för upptagen med hans hälsa (och är fortfarande. Ibland får han morra till för att jag ska backa på den punkten).

Men om det "finns någon för mig" - jag förstår inte konceptet. Jag tänker inte alls så, förstår inte ens varför jag skulle göra det.

(Nu fattade jag mig kort eftersom jag nyss lovade att sluta breda ut mig om mig själv)

Ja han är verkligen fantastisk

Med att "det finns någon för dig med" menar jag att människor är så fantastiskt olika så att du skulle leva ensam resten av ditt liv (om du inte vill det själv) enbart pga migränen ser jag som osannolikt. Det är bra att du inte tänker så för tyvärr gör väldigt många med kroniska sjukdomar det. Jag har tidigare tänkt att om det skulle ta slut mellan mig och min sambo så skulle jag varit tvingad att leva ensam för vem skulle vilja ha mig som är så trasig? Men sedan insåg jag att de kvalitéerna som gör mig till mig finns ju fortfarande kvar även om jag rent praktiskt inte kan göra det jag gjorde tidigare. Jag klarar inte längre av att hjälpa folk att flytta eller att fixa hem mat åt dem när de är sjuka men jag kan fortfarande lyssna och ärligt bry mig t ex.

 

[escodobe]

Kul att höra!

Alltså, olycklig i förhållande är den största ensamheten jag kan komma på. Den ensamheten är så själslig, går så djupt. Jag mådde pyton, kunde inte dela det med honom, försökte förtvivlat att inte ens erkänna det för mig själv för då skulle jag ju bli tvungen att ta tag i det och avsluta förhållandet (vilket jag till slut gjorde, men alldeles försent). Jag föraktade honom och jag föraktade mig själv. DET är vad jag kallar ensamhet.

(Sedan dess är vi mycket nära vänner. Det hade vi inte varit om vi fortfarande levt ihop )

Men ensam utan partner? Nej, det känner jag mig inte. Visst gör jag ibland saker som jag gärna hade delat med någon men det behöver inte prompt vara en partner.

Samma här, jag var i ett sådant förhållande när jag började hänga på buke. Ohyggligt destruktivt. Jag lärde mig av misstagen och lämnade nästa förhållande i bättre tid även om det var enkelt.

 

[Mabuse]

Det är inte riktigt så välkontrollerat som du återger det, men det finns drag av det. (Trädgården tenderar ju också att leva sitt eget liv, trots att man odlar den genom att uppmuntra här och tukta där.)

Och framförallt kan jag inte odla från noll - det måste tex dyka upp en ledsenhet, och sen tycker jag att jag har viss förmåga att odla den (fördjupa mig i den, vräka ut den, låta den ta all plats i världen) eller att hålla den något mera kort. Det där tror jag att de flesta vuxna kan - nervositet och rädsla ihop med hästarna och tävlingar, tex, lär man sig ju att mer eller mindre framgångsrikt hantera så att det påverkar så lite som möjligt. För mig innebär det vanligen också att jag faktiskt upplever känslan i lägre grad, inte bara döljer det för omgivningen inklusive hästen. Motsvarande som tex ilska växer om jag agerar på den, jag blir arg av att göra "argsaker". Det tror jag inte är unikt, det finns beskrivet i en massa sammanhang och är inte jag som hittat på det. (Tex blir skådespelare ofta ledsna av att spela ledsen och glada av att spela glad.)

Jag funderade på det där med utseende förut. Helt klart spelar det roll, fast kanske snarare vad personen gör med sitt utseende, än hur hen i grund och botten ser ut. Ungefär som att jag tycker att min plastdotter är sötast osminkad (tvärtemot vad hon själv tycker), så är det nog snarare alla möjliga signaler som man sänder med utseendet (inklusive rörelsemönstret och allt möjligt, "performance", kanske) som påverkar mig, än något annat i utseendet. Och då är det ju inte att förvånas över att vänner och partner finns i samma "hög". Vilka sociala signaler man sänder är ju viktigt även för vänskaper.

Intressant! I princip så befinner dig alltså ständigt i en situation av emotional labour? Alltså att du uppvisar de känslor som är i situationen lämpliga, och på olika sätt får dig själv att uppleva lämplig känsla? Det är ju så skådespelare jobbar också, bara att de är väldigt skickliga på det. De flesta människor brukar ju dock uppfatta det som väldigt psykiskt ansträngande (en av anledningarna till att en skådespelare kan vara rätt trött efter att ha spelat en emotionellt laddad roll), och inte något man kan göra oavbrutet. Att tygla sina känslor, odla de lämpliga och ta bort de olämpliga, är normalt väldigt krävande. Det verkar ju ur det perspektivet också väldigt rimligt att du försöker få till deep acting snarare än surface acting, alltså att du genom olika handlingar får dig själv att verkligen uppleva rätt känsla, inte bara spela den, eftersom det senare är väldigt mycket mer mentalt ansträngande (folk som har yrken där de gör så mycket löper risk att bli utbrända). (Ursäkta fackspråket, jag antar att du är bekant med terminologin, och jag vet inte vad begreppen heter på svenska).

Lite grann gör vi ju så lite till mans, man anpassar känsloyttringarna till vad som är lämpligt efter situationen, men jag tror inte det är vanligt att medvetet kunna styra sitt känsloliv så att man är attraherad av alla sina vänner, och sedan odlar upp attraktionen till lämplig partnernivå när och bara när det blir lämpligt att förflytta just den personen från vän till partner. Om jag förstått det rätt skulle du alltså kunna odla upp lämpliga känslor för vilken som helst av dina vänner, om du fann det lämpligt av olika skäl att ni blev partners? Skäl i stil med om det vore praktiskt för er att leva ihop, och att båda är tillgängliga samtidigt.

 

[mandalaki]

Ja han är verkligen fantastisk

Med att "det finns någon för dig med" menar jag att människor är så fantastiskt olika så att du skulle leva ensam resten av ditt liv (om du inte vill det själv) enbart pga migränen ser jag som osannolikt. Det är bra att du inte tänker så för tyvärr gör väldigt många med kroniska sjukdomar det.

Det är verkligen så otroligt långt från mina tankebanor. Jag har ju varit mer singel än i förhållande under mitt liv så jag har haft många tillfällen att tänka "ska jag verkligen leva ensam resten av mitt liv?" Men jag har nog aldrig tänkt så. Det enda som kommer i närheten är i perioder av sextorka som jag kunnat tänka "jaha, ska jag aldrig få ha sex mer?" Men den tanken har inte varit vare sig jobbig eller långvarig för sex räknar jag med att man kan ordna, om det känns nödvändigt.

(Vad gäller migränen så tänker jag inte att det alltid kommer att vara lika illa som nu, då skulle jag nog skjuta mig. Men jag blandar inte in ev förhållanden i de tankarna)

 

[Petruska]

Det enda som kommer i närheten är i perioder av sextorka som jag kunnat tänka "jaha, ska jag aldrig få ha sex mer?"

Sådant hör man ju talas om även av folk som har förhållanden, så det verkar ju inte som att förhållanden är någon garanterad lösning på det problemet. (Och i ett vitt förhållande, finns ju samtidigt risken att det vore väldigt impopulärt om någon av parterna sökte sig till andra att ha sex med.)

 

[Petruska]

Lite grann gör vi ju så lite till mans, man anpassar känsloyttringarna till vad som är lämpligt efter situationen, men jag tror inte det är vanligt att medvetet kunna styra sitt känsloliv så att man är attraherad av alla sina vänner, och sedan odlar upp attraktionen till lämplig partnernivå när och bara när det blir lämpligt att förflytta just den personen från vän till partner. Om jag förstått det rätt skulle du alltså kunna odla upp lämpliga känslor för vilken som helst av dina vänner, om du fann det lämpligt av olika skäl att ni blev partners?

Varför övertolkar du så mycket?

Nej, jag skulle inte här och nu kunna odla upp sådana känslor - och än mindre skulle jag kunna ta för givet att odlandet vore ömsesidigt - men det är nog så att jag med de flesta av mina vänner vid någon tidpunkt hade kunnat göra det. Inte att (den rätt teoretiska) möjligheten kvarstår i oändlighet. Sedan har ju relationerna rullat på - i decennier i flera fall - och en massa saker gör ju att man inte bara går ur väletablerat relaterande och börjar göra helt annorlunda.

Det är helt enkelt inte särskilt viktigt för mig att det finns någon jättetydlig skillnad mellan vänner å ena sidan och partner å den andra, känslomässigt. Det jag ser, är snarare likheterna i känslorna än olikheterna. Det är inte så dramatiskt att tycka att någon är lite attraktiv, att jag behöver göra något särskilt med det, snarare är det lite trevligt, det värmer vänskaper, liksom.

Och som sagt, jag brukar mycket sällan spela en känsla jag inte har (det skulle vara tålamod och lugn när barn bråkar, då), men jag tycker att man/jag har viss möjlighet att styra hur pass mycket man ger sig hän åt att uppleva och uttrycka de känslor som råkar drabba en. Jag tror inte alls att det är unikt. Men du gör tolkningar som blir väldigt extrema, och beskriver någon som nog vore rätt unik om hen fanns.

 

[escodobe]

Sådant hör man ju talas om även av folk som har förhållanden, så det verkar ju inte som att förhållanden är någon garanterad lösning på det problemet. (Och i ett vitt förhållande, finns ju samtidigt risken att det vore väldigt impopulärt om någon av parterna sökte sig till andra att ha sex med.)

Ja, att hitta någon jag vill ha sex med upplever jag inte som något större problem. Att hitta någon som man kan tänkas vilja lufsa runt med under frukostbestyr och krånglande avlopp en för tidig och regnig onsdagsmorgon i november utan att vilja strypa är det värre med.

 

[escodobe]

Samma här, jag var i ett sådant förhållande när jag började hänga på buke. Ohyggligt destruktivt. Jag lärde mig av misstagen och lämnade nästa förhållande i bättre tid även om det var enkelt.

DET INTE VAR enkelt skulle det stå.

 

[Korven]

Min partner valde nog mig för att jag råkade vara en som kunde prata franska (någorlunda)

 

[mandalaki]

Min partner valde nog mig för att jag råkade vara en som kunde prata franska (någorlunda)

Aha, hen är fransk?

 

[Korven]

Aha, hen är fransk?

Tuppen var fransktalande

 

[mandalaki]

Tuppen var fransktalande

Tuppen ...?

 

[No1]

Har frågat men han vet nog inte själv. Efter fyra år har han nog vant sig vid att bli älskad och ompysslad och glömt varför han ville ha mig från början. Eller nåt.

Han kanske bara har svårt att formulera sig? Att sätta ord på känslor?
Man vet om man älskar och nog vet man varför dvs om man verkligen älskar.

 

[Trani]

Man vet om man älskar och nog vet man varför dvs om man verkligen älskar.

Det första är jag inte så säker på och det andra tror jag är rent felaktigt. Jag tror att många inte alls kan sätta fingret på, eller ens trevande beskriva, varför man älskar någon. Att använda det som en måttstock för känslorna blir onödigt skuldbeläggande.

(Traven av plattityder i ämnet "mät din kärlek" är ändå svindlande hög.)

 

[Mixoman]

Det första är jag inte så säker på och det andra tror jag är rent felaktigt. Jag tror att många inte alls kan sätta fingret på, eller ens trevande beskriva, varför man älskar någon. Att använda det som en måttstock för känslorna blir onödigt skuldbeläggande.

(Traven av plattityder i ämnet "mät din kärlek" är ändå svindlande hög.)

Evig kärlek, sann kärlek, äkta kärlek, den rätta, följa sitt hjärta, lyssna till sitt inre, följa magkänslan, känslorna tog slut...... *kräksmiley*

 

[Trani]

Evig kärlek, sann kärlek, äkta kärlek, den rätta, följa sitt hjärta, lyssna till sitt inre, följa magkänslan, känslorna tog slut...... *kräksmiley*

Värst är när någon annan kommer och berättar för mig hur jag känner egentligen. Baserat på observationer av månens bana och fans mosters broderier eller något...

 

[No1]

Det första är jag inte så säker på och det andra tror jag är rent felaktigt. Jag tror att många inte alls kan sätta fingret på, eller ens trevande beskriva, varför man älskar någon. Att använda det som en måttstock för känslorna blir onödigt skuldbeläggande.

(Traven av plattityder i ämnet "mät din kärlek" är ändå svindlande hög.)

Du har kanske rätt, vem vet, det kanske beror lite på hur intresserad man är av att åtminstonde kunna förklara varför man tycker/tänker/känner på ett visst sätt för sig själv. Saknar man det intresset så blir det så klart än svårare att förklara det för någon annan.

 

[Petruska]

Du har kanske rätt, vem vet, det kanske beror lite på hur intresserad man är av att åtminstonde kunna förklara varför man tycker/tänker/känner på ett visst sätt för sig själv. Saknar man det intresset så blir det så klart än svårare att förklara det för någon annan.

Nej, det där gäller bara för om man är intresserad av kunna förklara saker och ting inom ett givet mönster. Ett mönster som för all del en majoritet tycks ansluta sig till, men som inte alls är det enda möjliga.

Med någon helt annan utgångspunkt, helt andra angreppssätt, blir det andra saker man tänker på och försöker förklara.

Du är inte den enda i tråden som lite verkar missa den detaljen.

För mig, tex, blir det snarare en fråga om varför man skulle vara intresserad av att förklara varför någon älskar någon annan, varför någon älskar mig, varför jag älskar någon annan. Det är en frågeställning som på många sätt inte fungerar utifrån de sätt som jag tänker på relationer mellan människor på, helt enkelt.

 

[escodobe]

Det förstår jag till fullo! Att behöva hantera någons medlidande och omsorg när man redan mår pyton, är outhärdligt. I ett sådant fall skulle jag snarare tänka mig att man skapar strukturer så att partner slipper stå ut. Tex genom att vara särbos eller så.

När min partner var sjuk, var det där med att planera med risk för att behöva ställa in, ständigt närvarande. Då skapade jag den strukturen att jag alltid hade en alternativ plan som var helt okej bra den med. Det kan vara att göra det där man skulle göra ändå, utan partner om partner inte orkar, eller att ha en annan reservplan i bakfickan. Jag ställde i princip inte upp på en enda plan som gällde något jag ville göra, men som på något sätt var beroende av hans medverkan, just för att jag inte skulle vara så beroende av han dagsform (och därmed riskera att leva som om även jag var sjuk).

Ja, jag hade också en sjuk partner. Det fungerade väldigt bra i 4.5 år av 5.5år även omständigheterna kring förhållandet kanske inte alltid såg ut som "svenssonmallen". Jag kan ibland bli frustrerad över hur ganska många verkar anta att det var det förhållandet som var destruktivt.

För inte kunde det vara mitt långa förhållande med villa, Volvo och vovve som höll på att ta kål på mig själsligt för att vi inte gjorde slut i tid.

 

[Trani]

Du har kanske rätt, vem vet, det kanske beror lite på hur intresserad man är av att åtminstonde kunna förklara varför man tycker/tänker/känner på ett visst sätt för sig själv. Saknar man det intresset så blir det så klart än svårare att förklara det för någon annan.

Som @Petruska skriver så har det snarare med perspektivskillnad att göra. Jag tror inte att det finns någon Förklaring (sanning, facit, enhetlig orsak) till ens kärlek. Alla sådana förklaringar blir konstruktioner, inbillningar. Totalt poänglöst och riskerar snarare att generera negativitet (skuld, skam etc).