Varför valde din partner dig?

[Myrten]

[...]

Och dessutom är det för mig väldigt främmande att vara attraherad av i princip alla människor man umgås med. Fast iofs, du kanske inte lägger någon vikt vid utseende alls i attraktionen? Då skulle ju grundvalen för vänskap och attraktion vara densamma, och följaktligen blir man attraherad av alla man tycker om.

Det är nog väldigt individuellt om det är främmande eller ej. Efter att ha funderat lite har jag kommit fram till att jag ständigt upplever någon form av attraktion till många av mina vänner. Faktiskt diskuterade jag det med en vän vid en lunch för ett tag sedan och hen hade samma upplevelse. Om utseende, jag gissar att det ingick när jag en gång valde mina vänner. Och att mitt utseende kan ha varit en delanledning till varför jag blev vald i vissa fall. Jag tycker ärligt att många av mina vänner är vackra. Ibland känns det som att i en annan tid, på en annan plats, med annat civilstånd, annan sexuell läggning osv kunde den och den lika gärna varit min partner. Lite romanartat romantic friendship, tänker jag ibland.

För några år sedan hade jag en tillfällig fling med en vän sedan många år. Vi råkade plötsligt vara singlar samtidigt och då insåg vi att vi alltid varit superattraherade av varandra, men för att använda @Petruskas ord valt att inte odla det. Av olika anledningar fortsatte vi att göra det valet (och är fortfarande vänner), men vi hade nog kunnat bli tillsammans.

 

[Mabuse]

Nej, det där gäller bara för om man är intresserad av kunna förklara saker och ting inom ett givet mönster. Ett mönster som för all del en majoritet tycks ansluta sig till, men som inte alls är det enda möjliga.

Med någon helt annan utgångspunkt, helt andra angreppssätt, blir det andra saker man tänker på och försöker förklara.

Du är inte den enda i tråden som lite verkar missa den detaljen.

För mig, tex, blir det snarare en fråga om varför man skulle vara intresserad av att förklara varför någon älskar någon annan, varför någon älskar mig, varför jag älskar någon annan. Det är en frågeställning som på många sätt inte fungerar utifrån de sätt som jag tänker på relationer mellan människor på, helt enkelt.

Du menar varför någon skulle vara intresserad av varför människor gör som de gör, och känner som de gör? Det är väl ändå inte särskilt svårt att förstå, i princip är väl svaret detsamma som Mallorys svar på varför man skulle bestiga Mount Everest: "because it's there". Varför vill någon förstå andra människor? För att de finns. Det räcker ju.

Sen att just tvåsamhet och den romantiska kärleken spelar en viktig roll i vår kultur, det finns såklart också där som förklaring till intresset, men i grunden tror jag helt enkelt att människan är en social varelse, och därför är många intresserade av att förstå andra, och förstå varför de själva och andra känner och agerar som de gör.

 

[Mabuse]

Varför övertolkar du så mycket?

Nej, jag skulle inte här och nu kunna odla upp sådana känslor - och än mindre skulle jag kunna ta för givet att odlandet vore ömsesidigt - men det är nog så att jag med de flesta av mina vänner vid någon tidpunkt hade kunnat göra det. Inte att (den rätt teoretiska) möjligheten kvarstår i oändlighet. Sedan har ju relationerna rullat på - i decennier i flera fall - och en massa saker gör ju att man inte bara går ur väletablerat relaterande och börjar göra helt annorlunda.

Det är helt enkelt inte särskilt viktigt för mig att det finns någon jättetydlig skillnad mellan vänner å ena sidan och partner å den andra, känslomässigt. Det jag ser, är snarare likheterna i känslorna än olikheterna. Det är inte så dramatiskt att tycka att någon är lite attraktiv, att jag behöver göra något särskilt med det, snarare är det lite trevligt, det värmer vänskaper, liksom.

Och som sagt, jag brukar mycket sällan spela en känsla jag inte har (det skulle vara tålamod och lugn när barn bråkar, då), men jag tycker att man/jag har viss möjlighet att styra hur pass mycket man ger sig hän åt att uppleva och uttrycka de känslor som råkar drabba en. Jag tror inte alls att det är unikt. Men du gör tolkningar som blir väldigt extrema, och beskriver någon som nog vore rätt unik om hen fanns.

Här på forumet framstår du på många sätt som en extrem människa, kanske oavsiktligt?

Men om det mer handlar om att du av principiella skäl inte vill göra skillnad mellan vänner och partners för att du tycker uppdelningen är fel, då är jag förstås ute och cyklar, då handlar det ju inte om att du ger uttryck för någon logik, utan om att värja sig mot en uppdelning. Varje försök att förstå logiken är ju då dömt att bli övertolkningar, eftersom det inte finns någon logik mer än oviljan att kategorisera.

När det gäller mitt inlägg om emotional labour förstår jag nu att du inte alls känner till begreppet - sorry, my mistake! Då blir förstås en diskussion utifrån det helt obegriplig för dig.

 

[Petruska]

Du menar varför någon skulle vara intresserad av varför människor gör som de gör, och känner som de gör? Det är väl ändå inte särskilt svårt att förstå, i princip är väl svaret detsamma som Mallorys svar på varför man skulle bestiga Mount Everest: "because it's there". Varför vill någon förstå andra människor? För att de finns. Det räcker ju.

Sen att just tvåsamhet och den romantiska kärleken spelar en viktig roll i vår kultur, det finns såklart också där som förklaring till intresset, men i grunden tror jag helt enkelt att människan är en social varelse, och därför är många intresserade av att förstå andra, och förstå varför de själva och andra känner och agerar som de gör.

Nej. Det skrev jag ju. Det är inte vad jag menar.

 

[mandalaki]

Evig kärlek, sann kärlek, äkta kärlek, den rätta, följa sitt hjärta, lyssna till sitt inre, följa magkänslan, känslorna tog slut...... *kräksmiley*

Du glömde den stora kärleken! Det begreppet har alltid fascinerat mig. Många verkar se sitt längsta förhållande som den stora kärleken - då är det alltså först efteråt, alltså med facit i hand, som man vet vilken som var ens stora kärlek.

De gånger jag varit kär har det varit den stora kärleken i princip varje gång. Förmodligen mest beroende på att jag är så dålig på hantera mig själv när jag är kär, jag blir helt bortkollrad varje gång. Den stora kärleken handlar alltså mer om mig själv än hur fantastisk den andra parten är

 

[Mixoman]

Du glömde den stora kärleken! Det begreppet har alltid fascinerat mig. Många verkar se sitt längsta förhållande som den stora kärleken - då är det alltså först efteråt, alltså med facit i hand, som man vet vilken som var ens stora kärlek.

De gånger jag varit kär har det varit den stora kärleken i princip varje gång. Förmodligen mest beroende på att jag är så dålig på hantera mig själv när jag är kär, jag blir helt bortkollrad varje gång. Den stora kärleken handlar alltså mer om mig själv än hur fantastisk den andra parten är

Just det, den glömde jag. Jag tror att litteratur och film är stora bovar i det här, vi har i några hundra år lurats att tro att DEN stora kärleken finns där ute och väntar på oss och om (eller snarare när) vi hittar den väntar oss evig (nu är vi där igen) kärlek utan större ansträngningar. Typ 30-50 år av nedförsbacke i det som kallas livet. Självbedrägeri skulle jag vilja kalla det.

 

[mandalaki]

Just det, den glömde jag. Jag tror att litteratur och film är stora bovar i det här, vi har i några hundra år lurats att tro att DEN stora kärleken finns där ute och väntar på oss och om (eller snarare när) vi hittar den väntar oss evig (nu är vi där igen) kärlek utan större ansträngningar. Typ 30-50 år av nedförsbacke i det som kallas livet. Självbedrägeri skulle jag vilja kalla det.

Ja, om den där stora kärleken finns för oss alla så får vi hoppas på att den, till att börja med, finns på åtkomligt geografiskt avstånd. Min stora kärlek kanske har turridning i Mongoliet, då är chansen liten att våra vägar någonsin ska korsas (och då är jag ändå hästmänniska!)

 

[Mixoman]

Ja, om den där stora kärleken finns för oss alla så får vi hoppas på att den, till att börja med, finns på åtkomligt geografiskt avstånd. Min stora kärlek kanske har turridning i Mongoliet, då är chansen liten att våra vägar någonsin ska korsas (och då är jag ändå hästmänniska!)

Taskiga odds minst sagt. Så vi får helt enkelt göra det bästa av våra liv under tiden vi väntar

 

[mandalaki]

Taskiga odds minst sagt. Så vi får helt enkelt göra det bästa av våra liv under tiden vi väntar

Du menar konsumera outsinliga mängder av framför allt amerikanska romcoms, filmer och böcker om KÄRLEK? Håller helt med

 

[Petruska]

Just det, den glömde jag. Jag tror att litteratur och film är stora bovar i det här, vi har i några hundra år lurats att tro att DEN stora kärleken finns där ute och väntar på oss och om (eller snarare när) vi hittar den väntar oss evig (nu är vi där igen) kärlek utan större ansträngningar. Typ 30-50 år av nedförsbacke i det som kallas livet. Självbedrägeri skulle jag vilja kalla det.

Hela grejen med Den Romantiska Kärleken (som ju samtidigt är den Enda, den Stora, den Livslånga, den Trogna, den där de tu bliva Ett) är väl en rätt stor kulturell grej, även utanför romantisk litteratur och film? Tex Freud och andra beskriver väl mogen och vuxen kärlek och sexualitet på sätt som är väldigt normerande i den här riktningen.

Jag har ingen koll på företeelsen idéhistoriskt inser jag, men omfattande är den ju. Ett gissel att göra sig kvitt från.

 

[Petruska]

Du menar konsumera outsinliga mängder av framför allt amerikanska romcoms, filmer och böcker om KÄRLEK? Håller helt med

Det här att Drömmen om den possessiva kärleksrelationen är så lättsåld, är inte det jättesorgligt? Hur mysigt det än vore att sedan leva lycklig i alla sina dagar, så är ju hela idén så uppfuckad att det borde skina igenom och lägga ett sarkastiskt dis över den skimrande drömmen.

 

[mandalaki]

Det här att Drömmen om den possessiva kärleksrelationen är så lättsåld, är inte det jättesorgligt? Hur mysigt det än vore att sedan leva lycklig i alla sina dagar, så är ju hela idén så uppfuckad att det borde skina igenom och lägga ett sarkastiskt dis över den skimrande drömmen.

Ja, lättsåld sa Bull. Och uppfuckad.

 

[Mixoman]

Du menar konsumera outsinliga mängder av framför allt amerikanska romcoms, filmer och böcker om KÄRLEK? Håller helt med

Eh, ja precis så! Gärna se samma flera gånger typ Pretty woman. Se det som utbildning i väntan på genombrottet

 

[Petruska]

Eh, ja precis så! Gärna se samma flera gånger typ Pretty woman. Se det som utbildning i väntan på genombrottet

Det där är väl kvinnans utbildningsväg och väntetid? Mannen då, hela grejen med väntan verkar ju helt feltänkt i hans fall. Vad ska han göra? Ge sig ut på resor till Mongoliet för den händelse att Den Rätta Kvinnan sitter där i en jurta och jäser stomjölk?

 

[Mixoman]

Hela grejen med Den Romantiska Kärleken (som ju samtidigt är den Enda, den Stora, den Livslånga, den Trogna, den där de tu bliva Ett) är väl en rätt stor kulturell grej, även utanför romantisk litteratur och film? Tex Freud och andra beskriver väl mogen och vuxen kärlek och sexualitet på sätt som är väldigt normerande i den här riktningen.

Jag har ingen koll på företeelsen idéhistoriskt inser jag, men omfattande är den ju. Ett gissel att göra sig kvitt från.

Jag har inga djupare kunskaper om det men tänker att det kan ha sin början under 1800-talet med litterära skildringar, sen är det säkert biologi med också, förälskelsen är en stark känsla. Ett kick och ett rus som inte lämnar någon oberörd. Freud (och många med honom) tycker jag har fått alldeles för stor betydelse men han var en pionjär och då är det lätt hänt kanske men med hundra år i backspegeln och ganska mycket mer kunskap kan man idag lugnt konstatera att han i mångt och mycket var helt ute och snurrade.

Det skulle vara intressant med jämförande studier mellan t ex skildring av kärlek i amerikanska filmer kontra indiska.

 

[LenaH]

Eh, ja precis så! Gärna se samma flera gånger typ Pretty woman. Se det som utbildning i väntan på genombrottet

Nu tycker jag du är lite väl enkelspårig faktiskt, i sommar tex har man kunnat se minst en Jennifer Aniston-film på TV varje kväll och de duger väl lika bra?

 

[Petruska]

Du glömde den stora kärleken! Det begreppet har alltid fascinerat mig. Många verkar se sitt längsta förhållande som den stora kärleken - då är det alltså först efteråt, alltså med facit i hand, som man vet vilken som var ens stora kärlek.

De gånger jag varit kär har det varit den stora kärleken i princip varje gång. Förmodligen mest beroende på att jag är så dålig på hantera mig själv när jag är kär, jag blir helt bortkollrad varje gång. Den stora kärleken handlar alltså mer om mig själv än hur fantastisk den andra parten är

MIN stora kärlek följer det andra mönstret: Det var helt enkelt Den Första! Jag tror ibland att jag skulle lägga ner verksamheten och försvinna in i ett rosa(/regnbågsmönstrat) moln om hon dök upp igen. Inte mycket är som känslosvallet när man är 16-17 år.

 

[Mixoman]

Det där är väl kvinnans utbildningsväg och väntetid? Mannen då, hela grejen med väntan verkar ju helt feltänkt i hans fall. Vad ska han göra? Ge sig ut på resor till Mongoliet för den händelse att Den Rätta Kvinnan sitter där i en jurta och jäser stomjölk?

Mannen går den väg han är ämnad och skapad för. Mongoliet, upptäcka nya platser i världen eller starta ett krig (och helst vinna det då förstås). Den rätta kvinnan kan naturligtvis inte få karln att tänka om men bara det att hon tillfälligt kan ruska om hans stabila varelse är fullt tillräckligt. Tillräckligt för att hon sen blir den som föder hans barn och stöttar honom i nästa krig.

Se, det är ganska enkelt!

 

[mandalaki]

MIN stora kärlek följer det andra mönstret: Det var helt enkelt Den Första! Jag tror ibland att jag skulle lägga ner verksamheten och försvinna in i ett rosa(/regnbågsmönstrat) moln om hon dök upp igen. Inte mycket är som känslosvallet när man är 16-17 år.

Ja, gode tid. När jag var 16 kom jag hem från språkresan till England och deklarerade för mamma att jag skulle gifta mig.

Och innan det, när jag var 14, hade jag ett tvåveckors förhållande som gick ut på att jag åkte bakpå hans moppe och runkade av honom då tillfälle gavs. Efter de två veckorna ringde hans bästa kompis och sa "X älskar inte dig längre".

 

[Mixoman]

Ja, gode tid. När jag var 16 kom jag hem från språkresan till England och deklarerade för mamma att jag skulle gifta mig.

Och innan det, när jag var 14, hade jag ett tvåveckors förhållande som gick ut på att jag åkte bakpå hans moppe och runkade av honom då tillfälle gavs. Efter de två veckorna ringde hans bästa kompis och sa "X älskar inte dig längre".

"jag åkte bakpå hans moppe och runkade av honom då tillfälle gavs." det låter som du redan har träffat den stora kärleken och fått din beskärda del av romantik