Varför självmordstankar?

[Plötsligt]

Är det något nytt eller har varit så tidigare också?

vet inte riktigt. lite både och? jag har haft givande relationer men aldrig känt mig helt hemma nånstans utom ensam i stallet

 

[Grazing]

Så hela den här tråden är meningslös om jag inte tar medicin först?

Det är inte ett svaghetstecken. Men om jag mår dåligt för att min ekonomi är dålig så ska jag ju absolut inte ta medicin. Då ska jag fixa min ekonomi, och det är ju på gång. Jag är väl mest förvånad då över att allt annat känns hemskt för att jag har tufft med räkningarna ett tag. Och att folk ska medicinera för det istället för att ha bättre ekonomi. alltså menar inte att folk ska trolla fram bra ekonomi men ska vi droga ner oss istället för att ställa krav på samhället??

Fast medicin kan, om man nu är nedstämd och är i en kris oavsett anledning, hjälpa en att se klarare på situationen och hantera situationen bättre. Man måste inte vara djupt deprimerad för att medicinera.

 

[Sel]

Jag tycker tvärtom det är oerhört viktigt att lyfta det perspektivet.

Jag känner tvärtom att det i princip är det enda som lyfts. Det är det första en får slängt i ansiktet när en mår dåligt - "..men tänk på hur du kommer att såra alla andra!"
Jag är ledsen men det är faktiskt inte mitt ansvar. Säger man till den med ätstörningar att "Ta en bit för mamma också, så att inte hon blir ledsen. Tänk på hur du sårar din familj nu när du inte äter!"? Det hoppas jag verkligen inte.

 

[Gimlan]

Jag känner tvärtom att det i princip är det enda som lyfts. Det är det första en får slängt i ansiktet när en mår dåligt - "..men tänk på hur du kommer att såra alla andra!"
Jag är ledsen men det är faktiskt inte mitt ansvar. Säger man till den med ätstörningar att "Ta en bit för mamma också, så att inte hon blir ledsen. Tänk på hur du sårar din familj nu när du inte äter!"? Det hoppas jag verkligen inte.

Ätstörningar har inte nämnts i tråden och det är inte heller diskussioner jag ger mig in i så köper inte alls jämförelsen. Men om du tycker det behövs andra perspektiv rörande självmord så är det bara att bidra med det.

 

[Grazing]

Jag känner tvärtom att det i princip är det enda som lyfts. Det är det första en får slängt i ansiktet när en mår dåligt - "..men tänk på hur du kommer att såra alla andra!"
Jag är ledsen men det är faktiskt inte mitt ansvar. Säger man till den med ätstörningar att "Ta en bit för mamma också, så att inte hon blir ledsen. Tänk på hur du sårar din familj nu när du inte äter!"? Det hoppas jag verkligen inte.

Det som är viktigt att påminna om anhöriga osv är nog mer för att påminna en med självmordstankar att personen faktiskt har många som bryr sig och som påverkas av att man försvinner. Det är lätt att glömma bort när man mår dåligt. Det kan hjälpa en att få lite andra perspektiv på saker och ting.

 

[Sel]

Ätstörningar har inte nämnts i tråden och det är inte heller diskussioner jag ger mig in i så köper inte alls jämförelsen. Men om du tycker det behövs andra perspektiv rörande självmord så är det bara att bidra med det.

Jag tycker att det är en utmärkt jämförelse i hur det inte är hjälpsamt att skuldbelägga den som är sjuk, eller som mår dåligt. Tror det funkar väldigt dåligt som strategi för att stärka människor.

 

[Sel]

Det som är viktigt att påminna om anhöriga osv är nog mer för att påminna en med självmordstankar att personen faktiskt har många som bryr sig och som påverkas av att man försvinner. Det är lätt att glömma bort när man mår dåligt. Det kan hjälpa en att få lite andra perspektiv på saker och ting.

Det finns olika sätt att uttrycka det på. "Tänk på alla andra!" är inte rätt sätt, tycker jag, och det är så det oftast låter.

 

[Grazing]

Det finns olika sätt att uttrycka det på. "Tänk på alla andra!" är inte rätt sätt, tycker jag, och det är så det oftast låter.

Det är sant, man får vara noga med att säga varför man ska tänka på hur dom andra påverkas.

 

[Gimlan]

Jag tycker att det är en utmärkt jämförelse i hur det inte är hjälpsamt att skuldbelägga den som är sjuk, eller som mår dåligt. Tror det funkar väldigt dåligt som strategi för att stärka människor.

Jag tycker jämförelsen är usel, men att be någon lyfta blicken när det rör något så definitivt som ett självmord är inte skuldbeläggande.

 

[Sel]

Det är sant, man får vara noga med att säga varför man ska tänka på dom andra.

Precis. Det är en sak att säga att "Vi bryr oss." men någonting helt annat att tala om att "Men HUR kan du göra så mot *valfri!*"

 

[Sel]

Jag tycker jämförelsen är usel, men att be någon lyfta blicken när det rör något så definitivt som ett självmord är inte skuldbeläggande.

Det kan det absolut vara. Jag ska inte gräva för djupt i mina egna erfarenheter här, det hjälper nog inte TS hur som helst och hör nog mer hemma i en bredare, generell diskussion. Kanske dags att väcka liv i en av de trådarna istället.

 

[Plötsligt]

Det kan det absolut vara. Jag ska inte gräva för djupt i mina egna erfarenheter här, det hjälper nog inte TS hur som helst och hör nog mer hemma i en bredare, generell diskussion. Kanske dags att väcka liv i en av de trådarna istället.

för min del gör det inget om diskussionen tas här, jag får ju bra råd av många ändå!

men "tänk på andra" funkar inte så bra på mig för det finns som sagt inga människor jag bryr mig om så mycke

 

[Raderad medlem 120709]

att be någon lyfta blicken när det rör något så definitivt som ett självmord är inte skuldbeläggande.

Vad är det då, när man inte ens kan knysta om att man alls tänker på döden utan att det ska dras upp hur det påverkar de omkring en? Jag köper inte att det alltid skulle vara omtanke att omedelbart försöka distrahera istället för att stanna kvar i det mörka och våga prata om det.

Vill man minska mängden självmord så tror jag att det krävs en acceptans av att det är något som många tänker på, med och utan konkreta planer på att försöka avsluta. Inte att - om man vågar öppna sig om det - mötas av rädsla, dömande och krav på att alltid tänka på alla andra när man känner att det suger att leva. Det stjälper i betydligt fler fall än det hjälper.

 

[Sel]

för min del gör det inget om diskussionen tas här, jag får ju bra råd av många ändå!

men "tänk på andra" funkar inte så bra på mig för det finns som sagt inga människor jag bryr mig om så mycke

Okej, jag förstår, men jag vill inte skriva sådant som eventuellt kan få vare sig dig eller andra att må dåligt. Särskilt inte i din tråd.

Här är för örvigt också en som har djuren som viktigaste livlina. Jag förstår helt och hållet hur en svår ekonomisk sits kan få måendet att svaja och tankarna att vandra.

 

[Rosett]

Det är självklart bra att försöka reda ut vad som är fel innan man börjar äta mediciner, men det är inte alltid det går. Jag har blivit diagnostiserad med dystymi, förenklat uttryckt kronisk depression, och verken läkare eller psykologer har kunnat komma fram till vad det beror på exakt, har gått i terapi ett antal gånger och terapeuten har gett upp varje gång. Jag har haft vissa svårigheter under barndomen i form av mobbning och missbruk i hemmet men oavsett hur mycket terapi jag går i så gör det ingen skillnad öht och jag anser själv att jag accepterat det som var och har sas "made peace with the past". Jag har heller inga avvikande värden på blodprov och annat. Det enda som faktiskt höjer upp mig är att äta antidepressiva. Jag har accepterat att antingen får jag äta antidepressiva eller så får jag må dåligt, det är de två valen jag har och då är valet ganska enkelt. De allra flesta klarar sig på rätt milda mediciner som sällan har några större biverkningar och att börja äta antidepressiva är nog en av de absolut bästa besluten jag någonsin tagit i mitt liv. Min livsglädje är på samma nivå som hos en normal icke-deprimerad människa, mitt humör är stabilt, min ork är större och ffa jag vill göra saker. Jag ligger inte längre bara i sängen och gör ingenting utan verken ork eller motivation att stiga upp. Jag går inte längre i en vecka eller mer utan att duscha/borsta tänder/borsta hår för att jag inte orkar bry mig.

En sak som är viktig att komma ihåg är att bara för att man börjat äta antidepressiva så ä det inte något man måste göra resten av livet utan det går utmärkt att sluta när man inte längre behöver dem. Min sambo åt samma antidepressiva som jag gör i ca 4 månader, sen behövdes de inte längre, han slutade och har inte behövt dem igen sen dess.

Jag tycker det är jättebra att du börjar med att prata med en psykolog/terapeut/kurator och testar det först, men att säga att du hellre dör än äter antidepressiva låter som att du drar alldeles för stora växlar helt utan anledning. Men jag förstår hur du tänker, man blir arg, frustrerad och hjärnan blir obstinat i sitt despressionhat och då tänker man så, min depressionshjärna är likadan.

Jag har också haft dystymidiagnos. Det visade sig sen vara PTSD.
Eftersom du har haft svårigheter i barndomen kanske det är en traumarespons (PTSD) du har, inte dystymi.
Terapin kanske inte fungerat för att de behandlat fel diagnos, helt enkelt.

 

[Enya]

Precis. Det är en sak att säga att "Vi bryr oss." men någonting helt annat att tala om att "Men HUR kan du göra så mot *valfri!*"

Jag håller med. Det har redan i tråden antytts att det är synd om och traumatiskt för de efterlevande med ett självmord, inte något om "du har familj och vänner som bryr sig om dig". Jag tycker att det är viktigt att sluta lägga fokus på hur synd det är om efterlevande och istället lägga fokus på hur mycket människor älskar en så att det är därför man ska låta bli. Man ska låta bli för att man är älskad, inte för att det är synd om någon ifall man gör det.

 

[Gimlan]

Vad är det då, när man inte ens kan knysta om att man alls tänker på döden utan att det ska dras upp hur det påverkar de omkring en? Jag köper inte att det alltid skulle vara omtanke att omedelbart försöka distrahera istället för att stanna kvar i det mörka och våga prata om det.

Vill man minska mängden självmord så tror jag att det krävs en acceptans av att det är något som många tänker på, med och utan konkreta planer på att försöka avsluta. Inte att - om man vågar öppna sig om det - mötas av rädsla, dömande och krav på att alltid tänka på alla andra när man känner att det suger att leva. Det stjälper i betydligt fler fall än det hjälper.

Jag delar inte din bild av det du målar upp och jag tycker inte att anhörigperspektivet är problematiskt.

 

[Rosett]

Det är inte säkert att det finns ett svar. "Obalans bland signalsubstanser" kan göra att man mår så dåligt att man inte kommer ur sängen. Mediciner hjälper mot det.

Det där med obalans bland signalsubstanser är en myt.
Man har gjort tester där försökspersoner fick serotoninsänkande läkemedel, de blev inte deprimerade.
https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/16969/_1839_1840.pdf

 

[Plötsligt]

tack ändå för alla råd, jag förstår att alla menar väl oavsett

vet inte om jag kommer fortsätta skriva i tråden för det känns som att mitt sätt att se på mitt mående inte är okej. jag får prata med hästarna tills psykologen har tid

 

[Rosett]

@Plötsligt
Jag vet inte varför just du har fått su-tankar just nu men kan berätta att jag levt med kroniska su-tankar i 32 år. I mitt fall orsakas de av trauma i barndomen som gett mig PTSD. Har även autism och adhd som kan bidra.
En lång period levde jag timme för timme, nu lever jag något/några år i taget.
Mina su-tankar ligger alltid nånstans i bakhuvudet som en slags säkerhet. När det händer något som gör mig stressad så blir de mer framträdande.
Har aldrig varit inlagd pga dessa tankar och aldrig gjort ett aktivt su-försök.

Några saker du kunde fundera på och ta upp med en samtalskontakt:
Finns det några situationer då du får mer su-tankar?
Situationer då de minskar?
Kan det finnas något trauma tidigare i livet?
Något annat som hänt och som du inte ”blivit klar” med?

Jag skulle vilja att du tar dig själv på större allvar. Känns inte som om du gör det. Su-tankar är ingen förkylning …

*su=suicid