Varför självmordstankar?

[Hippocampus]

Jag tror att just MITT mående har en anledning, som jag vill hitta. Hur det är för andra känns inte så relevant

Min erfarenhet är att man ofta gått emot sig själv. Det var ett uppvaknade för mig. Jag har hela tiden trott att mycket jag gör och är, är det som jag vill. När jag blev sjuk så fattade jag inte varför. Ja, jag hade trauma som barn, men troligtvis alla människor har haft trauma som barn (lyssnade på en forskare om det, att vara barn är mer eller mindre ett trauma enkelt sagt) så det kände jag inte att jag behövde agera på för det är "över", jag har "kollat det och stängt dörren".
Men jag fick hjälp av en hypnosterapeut. Hela idéen för mig var att "koppla bort hjärnan och ta bort kontrollen" för att faktiskt komma åt det innersta. Nej jag ljuger, det ville jag inte för jag trodde att "jag är jag, jag bestämmer i mitt liv, alla val jag har gjort är pga att jag vill", men det var så terapeuten sa. Jag fick öva mycket på att vara så avslappnad innan terapin och ingen som inte har upplevt det kan inte förstå exakt vad som sker. Den "tappa kontrollen" är så svår att hitta för vi är så kontrollerade av "något". Och vilken ridå det var när detta innersta kom fram. Jag, som anser mig som en stark kvinna, går min egen väg osv osv osv är grundlurad av "något". Alla dessa människor i mitt liv som gett råd, hållit med mig när jag sagt "jag vill bli xxx, det är mitt drömyrke", hur det formats under alla år, hur jag tror att det är jag som vill det, hur lurad jag är av mig själv. Det handlar inte om folk varit elaka eller liknande utan det är så samhället fungerar. Säger jag "jag vill bli polis" så har jag fått det från nånstans, o varje gång jag säger det och får en bekräftande uppmaning "ja, du skulle passa så bra" så göds den tanken.
Därför är jag mycket restriktiv med glada tillrop när människor säger att de mår dåligt fast de har "allt". För då finns det ofta den där känslan i kroppen att något är "fel". Men man vågar inte riktigt utforska den. Men gör det. För din egen skull. Och ta hjälp att göra det för det är lätt att "förvirra sig själv" ännu mer.

 

[iNHALE]

Jag har också haft dystymidiagnos. Det visade sig sen vara PTSD.
Eftersom du har haft svårigheter i barndomen kanske det är en traumarespons (PTSD) du har, inte dystymi.
Terapin kanske inte fungerat för att de behandlat fel diagnos, helt enkelt.

Läkaren har varit inne på det men vid test så har jag väldigt få symptom som skulle tyda på PTSD. Det enda jag har gemensamt med PTSD är nedstämdhet, att jag är spänd, lättskrämd, har nära till ilska och irritation och känner en allmän likgiltighet. I övrigt har jag inga andra symtom som stämmer överens och det räcker inte för att få en PTSD diagnos.

 

[Plötsligt]

@Plötsligt
Jag vet inte varför just du har fått su-tankar just nu men kan berätta att jag levt med kroniska su-tankar i 32 år. I mitt fall orsakas de av trauma i barndomen som gett mig PTSD. Har även autism och adhd som kan bidra.
En lång period levde jag timme för timme, nu lever jag något/några år i taget.
Mina su-tankar ligger alltid nånstans i bakhuvudet som en slags säkerhet. När det händer något som gör mig stressad så blir de mer framträdande.
Har aldrig varit inlagd pga dessa tankar och aldrig gjort ett aktivt su-försök.

Några saker du kunde fundera på och ta upp med en samtalskontakt:
Finns det några situationer då du får mer su-tankar?
Situationer då de minskar?
Kan det finnas något trauma tidigare i livet?
Något annat som hänt och som du inte ”blivit klar” med?

Jag skulle vilja att du tar dig själv på större allvar. Känns inte som om du gör det. Su-tankar är ingen förkylning …

*su=suicid

det är väl lite så att det är jobbigt att ta det på allvar mer. för då ska det bli massa folk indragna i mitt liv och hur jag mår och göras en grej av det. jag vill mest va ifred. tror väl det är det som är problemet, att man får inte vara ensamvarg längre. alltid ska man vara social och ha kul annars är det något fel. men det kanske är det som är fel, att jag är för ensam. men samtidigt när man tänker på folk som ska bry sig så känns det bara jobbigt.

Min erfarenhet är att man ofta gått emot sig själv. Det var ett uppvaknade för mig. Jag har hela tiden trott att mycket jag gör och är, är det som jag vill. När jag blev sjuk så fattade jag inte varför. Ja, jag hade trauma som barn, men troligtvis alla människor har haft trauma som barn (lyssnade på en forskare om det, att vara barn är mer eller mindre ett trauma enkelt sagt) så det kände jag inte att jag behövde agera på för det är "över", jag har "kollat det och stängt dörren".
Men jag fick hjälp av en hypnosterapeut. Hela idéen för mig var att "koppla bort hjärnan och ta bort kontrollen" för att faktiskt komma åt det innersta. Nej jag ljuger, det ville jag inte för jag trodde att "jag är jag, jag bestämmer i mitt liv, alla val jag har gjort är pga att jag vill", men det var så terapeuten sa. Jag fick öva mycket på att vara så avslappnad innan terapin och ingen som inte har upplevt det kan inte förstå exakt vad som sker. Den "tappa kontrollen" är så svår att hitta för vi är så kontrollerade av "något". Och vilken ridå det var när detta innersta kom fram. Jag, som anser mig som en stark kvinna, går min egen väg osv osv osv är grundlurad av "något". Alla dessa människor i mitt liv som gett råd, hållit med mig när jag sagt "jag vill bli xxx, det är mitt drömyrke", hur det formats under alla år, hur jag tror att det är jag som vill det, hur lurad jag är av mig själv. Det handlar inte om folk varit elaka eller liknande utan det är så samhället fungerar. Säger jag "jag vill bli polis" så har jag fått det från nånstans, o varje gång jag säger det och får en bekräftande uppmaning "ja, du skulle passa så bra" så göds den tanken.
Därför är jag mycket restriktiv med glada tillrop när människor säger att de mår dåligt fast de har "allt". För då finns det ofta den där känslan i kroppen att något är "fel". Men man vågar inte riktigt utforska den. Men gör det. För din egen skull. Och ta hjälp att göra det för det är lätt att "förvirra sig själv" ännu mer.

men kanske nåt sånt här med. för jag trodde att jag mått så bra så bra men sen har jag fått vara själv med hästarna och det var ännu bättre. tills jobbet försvann då. man skulle ju be om hjälp med ekonomin och stallet och allt men det vill jag inte. för då ska folk ha åsikter om mitt liv och varför jag mår dåligt och hur jag ska göra.

men om man inte vill må sådär glättigt bra? om man inte vill ha massa vänner och familj runt sig? om man mest tycker människor är jobbigt? det är väl därför jag inte vill ha medicin, för det bekräftar ju att jag är fel

 

[Inte_Ung]

det är väl lite så att det är jobbigt att ta det på allvar mer. för då ska det bli massa folk indragna i mitt liv och hur jag mår och göras en grej av det. jag vill mest va ifred. tror väl det är det som är problemet, att man får inte vara ensamvarg längre. alltid ska man vara social och ha kul annars är det något fel. men det kanske är det som är fel, att jag är för ensam. men samtidigt när man tänker på folk som ska bry sig så känns det bara jobbigt.

men kanske nåt sånt här med. för jag trodde att jag mått så bra så bra men sen har jag fått vara själv med hästarna och det var ännu bättre. tills jobbet försvann då. man skulle ju be om hjälp med ekonomin och stallet och allt men det vill jag inte. för då ska folk ha åsikter om mitt liv och varför jag mår dåligt och hur jag ska göra.

men om man inte vill må sådär glättigt bra? om man inte vill ha massa vänner och familj runt sig? om man mest tycker människor är jobbigt? det är väl därför jag inte vill ha medicin, för det bekräftar ju att jag är fel

Medicin gör bara att man får det enklare att leva det liv som man själv vill leva - inte att man blir en annan människa.
Varför vill du göra det svårare för dig själv än nödvändigt?
Jag har faktiskt slutat med SSRI nu efter 15 år och det fungerar alldeles utmärkt. Min hjärna och jag har under den långa tiden hittat nya tankespår och befäst dem.
Dessutom så har antagligen den kemiska balansen hunnit bli återställd. De motoriska svårigheter som min kliniska depression gav mig är borta. Tidigare försök att sluta med SSRI avbröts när jag tappade för mycket saker och hela tiden slog tårna i möblerna.
Jag hade en depression utan att vara nedstämd och sökte vård för en mördande trötthet.

 

[Jojo]

@Plötsligt
Jag har haft återkommande lindriga depressioner under många år. Senaste åren har jag fått extra besvärligt med dem då de är hormonbetingade. Jag får svår pms som gör att jag ibland inte orkar med att leva längre. Jag får för mig att göra slut med pojkvännen för att han ska ha det bättre utan mig och känner att allt är kört.
Jag fick mastcellsaktivering efter covid som drog igång denna karusell. Nu försöker jag bara hålla hormonerna stabila så mår jag bättre, men det är inte ett dugg lätt! Dessutom märker ju inte jag när dessa perioder drar igång, utan det kommer jag på när jag är riktigt långt under isen och allt redan barkat åt skogen. Med det sagt så vill jag poängtera att ingenting är logiskt när man är deprimerad och har kaos i huvudet.

Senaste gången triggades det av ett ginseng extrakt. Det läste jag i efterhand ger ökad östrogennivå vilket drog igång en djup depression som jag inte kunde förklara med något. Ingenting var fel i mitt privatliv, jobbet gick bra, jag kände mig piggare än vanligt och ändå rasade min värld så jag grät hysteriskt i tre dagar. Funderade på vad som var nytt, och i tre veckor hade jag ätit ginseng. Så jag slutade direkt.

Jag skulle nog må bäst psykiskt utan massa konstgjorda hormoner i kroppen, men är tyvärr beroende av dem pga endometrios så har ätit gestagener sen tonåren.
Men även utan konstgjorda hormoner så kan hormonbalansen påverkas av kost, ålder, stress osv och dra igång tex en depression.

Tycker du gjort helt rätt som sökt vård.
Angående anhöriga som inte vågar prata om något så obekvämt så är det tufft. Min mamma klarar inte av att prata om sånt, hon blir bara ledsen och klandrar sig själv för hur jag mår. Så henne pratar jag inte med när jag mår dåligt. Men min pappa är grym på det. Så jag ringer honom.
Försök prata med dem du står nära och se om någon kan ge dig feedbacken du behöver.
Min pappa lyssnar och bekräftar mig när jag ringer honom sedan leder han in samtalet på något annat roligt och spännande när han får chansen för att bryta min negativa spiral.
Kan säga att det gett mer att ringa pappa än att tala med diverse psykologer, kuratorer och terapeuter. Plus att det är gratis och jag får stödet direkt när jag behöver det.
För det är svårt att förstå varför man mår dåligt när man egentligen inte borde så att prata med nån som känner till ens mående är jätteskönt.

Jag har ätit antidepressiva under en period. Det var när jag hade en riktigt djup utmattningsdepression som det faktiskt var till stor hjälp. För mig var det som att alla stora överväldigande känslor försvann. Jag kände mig neutral. Kunde bli lite glad och lite ledsen men inte mer. Det var skönt att slippa känna att jorden går under så jag är faktiskt tacksam att jag fick den hjälpen då. Jag var väldigt anti innan, men i efterhand så inser jag vilken stor hjälp det var då.

 

[Grazing]

men om man inte vill må sådär glättigt bra? om man inte vill ha massa vänner och familj runt sig? om man mest tycker människor är jobbigt? det är väl därför jag inte vill ha medicin, för det bekräftar ju att jag är fel

Fast må bra innebär inte att din personlighet förändras och att du måste vara en social och framåt typ som är superglad hela tiden. Det är inte målet. Målet är att vara tillfreds med sitt liv och sin tillvaro. Meningen med behandlingen oavsett vad det är är inte att man ska bli social och tycka om folk och sluta gilla att vara ensam.

Att vilja vara för sig själv är inte lika med att inte må bra eller inte fungera.

Och det här med att du är fel, du har ju redan sökt hjälp och konstaterat att du behöver hjälp och en förändring för att må bättre. Är det verkligen någon skillnad på vård och vård? Nu tror ju inte jag att du erbjuds medicin det första som händer ändå, men om det hade hjälpt så är det inte dumt att pröva.

 

[Gnist]

men om man inte vill må sådär glättigt bra? om man inte vill ha massa vänner och familj runt sig? om man mest tycker människor är jobbigt? det är väl därför jag inte vill ha medicin, för det bekräftar ju att jag är fel

Varför tror du att du blir helt personlighetsförändrad till någon du aldrig varit, om det skulle visa sig att nån typ av medicin behövs under en period för att stabilisera kemin i kroppen?

 

[Plötsligt]

men nej det är inte det jag menar alls. varför ska alla tjata om medicinen??

jag har sökt hjälp ja, men jag är ju nöjd med livet som jag säger bara det att jag nu inte har pengar. då är jag rädd att nåt ska hända med hästarna och då kan jag faktiskt lika gärna dö alltså om jag inte kan ha häst längre. finns ju inget annat. så jag kanske inte borde sökt hjälp alls och inte pratat om det här heller för det fastnar bara där.

visste inte det när jag skrev TS så tackar väl för att ni fått mig att tänka efter. men jag tror alla blir besvikna nu för jag tänker nog inte gå till nån psykolog alls de kan ju inte trolla fram pengar heller. så onödigt att jag dragit in vården och forumet och allt för en sån dum sak men jaja. skämskudden på

 

[Enya]

men nej det är inte det jag menar alls. varför ska alla tjata om medicinen??

jag har sökt hjälp ja, men jag är ju nöjd med livet som jag säger bara det att jag nu inte har pengar. då är jag rädd att nåt ska hända med hästarna och då kan jag faktiskt lika gärna dö alltså om jag inte kan ha häst längre. finns ju inget annat. så jag kanske inte borde sökt hjälp alls och inte pratat om det här heller för det fastnar bara där.

visste inte det när jag skrev TS så tackar väl för att ni fått mig att tänka efter. men jag tror alla blir besvikna nu för jag tänker nog inte gå till nån psykolog alls de kan ju inte trolla fram pengar heller. så onödigt att jag dragit in vården och forumet och allt för en sån dum sak men jaja. skämskudden på

Jag tänker att du absolut visst ska gå dit. Då kan du få verktyg för hur du ska hantera oron för pengarna och för vad som kan hända dina hästar om du inga pengar har. Det blir en lättare börda att bära med rätt verktyg.

Jag brukar säga att jag lever för mitt jobb, mitt jobb är meningen med mitt liv. folk blir arga och förnärmade och säger att jag ju har barn, självklart är de mitt allt, hur kan jag säga något om jobbet....?! Men jag menar ju för mig, min person, mitt jag. Då är mitt jobb meningen med livet och något jag lever för. Två av barnen är vuxna, den tredje snart där, jag lever inte för dem längre, de har egna liv, är egna människor, så för mig själv så är det mitt jobb.
Så jag förstår hur du menar.

 

[Inte_Ung]

men nej det är inte det jag menar alls. varför ska alla tjata om medicinen??

jag har sökt hjälp ja, men jag är ju nöjd med livet som jag säger bara det att jag nu inte har pengar. då är jag rädd att nåt ska hända med hästarna och då kan jag faktiskt lika gärna dö alltså om jag inte kan ha häst längre. finns ju inget annat. så jag kanske inte borde sökt hjälp alls och inte pratat om det här heller för det fastnar bara där.

visste inte det när jag skrev TS så tackar väl för att ni fått mig att tänka efter. men jag tror alla blir besvikna nu för jag tänker nog inte gå till nån psykolog alls de kan ju inte trolla fram pengar heller. så onödigt att jag dragit in vården och forumet och allt för en sån dum sak men jaja. skämskudden på

När man inte orkar lösa sina problem därför att man är så orolig över sina problem, så låser medicin liksom upp situationen.
Det blir lättare att hitta lösningar när oron inte förlamar, t.ex. att komma på något sätt att tjäna pengar.

 

[Plötsligt]

Jag tänker att du absolut visst ska gå dit. Då kan du få verktyg för hur du ska hantera oron för pengarna och för vad som kan hända dina hästar om du inga pengar har. Det blir en lättare börda att bära med rätt verktyg.

Jag brukar säga att jag lever för mitt jobb, mitt jobb är meningen med mitt liv. folk blir arga och förnärmade och säger att jag ju har barn, självklart är de mitt allt, hur kan jag säga något om jobbet....?! Men jag menar ju för mig, min person, mitt jag. Då är mitt jobb meningen med livet och något jag lever för. Två av barnen är vuxna, den tredje snart där, jag lever inte för dem längre, de har egna liv, är egna människor, så för mig själv så är det mitt jobb.
Så jag förstår hur du menar.

jag ska fundera på det. är väl mest rädd att få samma bemötande som i tråden. typ ta medicin och håll tyst (så det känns iaf)

När man inte orkar lösa sina problem därför att man är så orolig över sina problem, så låser medicin liksom upp situationen.
Det blir lättare att hitta lösningar när oron inte förlamar, t.ex. att komma på något sätt att tjäna pengar.

men jag har ny anställning som börjar snart. det är inte för att jag mår dåligt som ekonomi är tuff

 

[Enya]

jag ska fundera på det. är väl mest rädd att få samma bemötande som i tråden. typ ta medicin och håll tyst (så det känns iaf)

men jag har ny anställning som börjar snart. det är inte för att jag mår dåligt som ekonomi är tuff

Du blir inte bemött så, jag skulle nästan kunna lova dig det

 

[Thaliaste]

jag ska fundera på det. är väl mest rädd att få samma bemötande som i tråden. typ ta medicin och håll tyst (så det känns iaf)

men jag har ny anställning som börjar snart. det är inte för att jag mår dåligt som ekonomi är tuff

Jag tror inte att någon menat att du ska ta medicin och sedan hålla tyst, och låtsas vara glättigt glad. Jag ser mer svaren som en reaktion att man blir orolig när någon uttrycker att den har tankar på att ta livet av sig, och då råder att pröva medicin åtminstone i väntan på att hitta rätt samtalskontakt/terapi/vad som nu kommer att funka för dig. En del behöver äta medicin hela livet, en del behöver bara äta det en kortare tid. Men det kan ta tid att hitta rätt i andra behandlingsformer, både att komma fram i köerna och att hitta det som funkar för en själv bland de olika som finns, och då är det viktigaste här och nu att du överlever under den tiden.

Jag tycker också att du ska ta hjälp hos vården, som du tänkt.

 

[Inte_Ung]

men jag har ny anställning som börjar snart. det är inte för att jag mår dåligt som ekonomi är tuff

Men dåså, då löser det sig ju med tiden.