Var går gränsen?

[Mirre]

Sv: Var går gränsen?

Lättaste sättet att få tyst på ungen i den situationen hade varit att själv slänga sig på golvet och gallskrika.
Men det brukar vanligen rendera ännu mer uppmärksamhet om man gör så...

Så gjorde styvfar med brosan när han var runt 5 och slängde sig ner och skrek om godis. Det funkade, brosan gjorde aldrig om det igen

 

[mimmipigg]

Sv: Var går gränsen?

Min kompis som hade en väldigt lättsam 5-årig dotter fick en dag på ICA reda på att även snälla barn kan få vansinnesutbrott när man inte får köpa det man vill.
Dottern fick inte köpa hårspännen och drog den stora föreställningen, kastade sig på golvet, gallskrek, osv. osv.
Mamman ställde sig bredvid och tittade på dottern, skakade på huvudet och sa " det här är inte mitt barn, jag fick fel på dagis"
Dottern blev så förskräckt så hon hade fullt upp med att bedyra att hon var rätt barn att hon glömde hur arg hon var!

 

[Luff]

Sv: Var går gränsen?

Den var klockren - avledning på hög nivå.

Man kommer ganska långt m barnuppfostran om man kan ta till humor.

Jag försöker komma ihåg det innan jag skriker rakt ut - det har ju ingen effekt iallafall - men under småbarnsåren så är man ofta för trött för att tänka rationellt.

 

[TinyWiny]

Sv: Var går gränsen?

Hur hade ni gjort i en sån här situation? Jag hade frågat mitt barn vad det var h*n tycker att vi hade glömt

Hade du varit den som hade tagit tag i ungen eller hade du gjort som mamman i detta fallet. Jag hade frågat vad som var fel, jag tycker inte om att människor ignorerar mig därför ignorerar jag inte heller mina barn

Eller hade du vågat ta tag i ungen? Det är klart att jag vågar ta i mitt barn, i detta fallet hade jag stoppat långt innan barnet var ledset genom att lyssna på det, med ta tag menar jag inte slita/dra utan ta i barnet, krama odyl.

Vad hade du gjort om någon hade kommenterat ditt tillvägagångsätt? Hur jag uppfostrar mina barn har bara jag med att göra, eftersom det aldrig har förekommit våld, varken fysisk eller psykisk, i min barnuppfostran

Hur hade du själv reagerat om någon hade tagit tag i en unge mitt i en affär? Om någon hade slitit/dragit/slagit så hade jag mått dåligt och frågat vad personen höll på med.


*Allmänt kl*

Jag blir förvånad och bestört över att så många skulle ignorerat sitt barn, varför är inte barnet värd att få uppmärksamhet när de vill något?
Varför inte lyssna på barnet?
Jag tycker att mamman i denna situationen gjorde fruktansvärt fel, att behandla andra som luft är det värsta man kan göra som människa, hur kan man göra så mot sitt barn

Barn som får tillräcklig uppmärksamhet behöver inte slänga sig på golvet och gallskrika, de blir lyssnade på ändå, att förnedra barnet genom att göra samma sak själv får mig att må illa
Att säga att man fått fel barn på dagis fy vad hemskt, att barnet ska behöva bedyra att hon är sin förälders barn

När ska folk fatta att barn inte är en rättighet, något de äger
De är en underbar gåva vi får förvalta en tid, som vi får guida till ett lyckligt och rikt liv.

 

[Iris]

Sv: Var går gränsen?

Jag förstår mig inte på sådana människor. Vem tjänar på att man som förälder alltid, alltid är pedagogisk, lågmäld och mild? Inte är det barnen i alla fall.

Nej, och det var det jag menade lite med den sista raden i mitt inlägg. Ibland är föräldrar liksom "tillkämpat" pedagogiska, de måste liksom till varje pris hålla rösten låg och inte visa att de är arga. För då är de bra föräldrar. Tror de.

De jag beundrar är de som orkar fundera över "varför gör barnet såhär nu, är det något som det lönar sig att förhandla om, vill han något som jag inte förstår, eller är han bara helt enkelt dum" och sedan agerar utifrån det.
Ibland kanske bästa sättet att reagera är att visa hur arg och ledsen man själv är.
Det är vad jag menar med pedagogisk: att man orkar reflektera.
Inte att man döljer sina känslor och "biter ihop".
Och inte att man slentrianmässigt skäller på barnet så fort det trilskas.

 

[Iris]

Sv: Var går gränsen?

Barn som får tillräcklig uppmärksamhet behöver inte slänga sig på golvet och gallskrika, de blir lyssnade på ändå

Det där är bra! Precis så jag tänker!
Jag är inte säker på att det alltid fungerar, det låter jag vara osagt. Men det borde funka.
Iallafall funderar jag på om de där skrikutbrotten inte grundlagts långt tidigare under shoppingturen. Barnet har frågat och frågat och frågat om diverse saker, men ignorerats, eftersom föräldern (fullt förståeligt) har annat att tänka på.

Men det kan ju inte barnet begripa.
Nyss när vi var hemma och satt och lekte ("kvalitetstid") hade ju mamma/pappa hur mycket intresse som helst, och jag fick själv bestämma vad jag ville ha att äta. Men nu plötsligt är mina frågor och önskemål inte alls välkomna? Och när jag säger att jag vill ha ha en bulle får jag bara ett snäsande svar att jag ska vara tyst.

Nyss, hemma, var hela omgivningen fokuserad på mig. Mormor och farmor och alla satt bara och tittade på mig och tyckte allt jag gjorde var fantastiskt. Jag var i centrum, vad jag än gjorde, till och med när jag skrek tyckte de att det var gulligt. Men här i affären tycker omgivningen tydligen inte att jag betyder något, och mina föräldrar blir arga när jag gör väsen av mig.

Sen till slut får ungen nog och blir vansinnig. Inte så konstigt, egentligen? Vad blir vi själva av att först höjas till skyarna, sedan ignoreras? Av motsatta budskap och regler som ändras utan att vi vet när eller varför, av otydlighet och inkonsekvens?

 

[Luff]

Sv: Var går gränsen?

Barn är olika.

Vuxna är olika.

Barn o vuxna kan vara trötta.

Eller osynkade - kanske barn i trotsåldern o mamma i PMS.

Dagen kanske blev längre än någon trott pga av tågförsening - ingen mat hemma så fast man vet att det kan gå åt pipsvängen så MÅSTE man handla.
OSV - jag kan säkert hitta 43 exempel tillvarför man aldrig kan dömma en förälder som försöker överleva en tur till staden.

Så länge inte våld förekommer - då tar man sitt ansvar som annan vuxen och griper in - och detta även om det är barnet som slår/sparkar sin utmattade gråtfärdiga förälder - för det har jag sett - och sagt till ungen.

Återigen en eloge till Orvar som hjälpte mamman.

Vi är samhället, vi OCH alla andra föräldrar och vuxna - och det är sant som det gamla afrikanska talesättet säger - Det går åt en hel by för att fostra ett barn.

 

[Sissa]

Sv: Var går gränsen?

ingen tycker om en unge som beter sig illa, och jag vill att folk skall tycka om mina barn. Att jag personligen facktist har ansvar över vad mina barn gör tills de är vuxna och kan ta nasvar själv.

Här är du helt fel ute!

Tala aldrig om för dina barn att de inte är omtyckta när de beter sig illa och skränar i en affär. (Särskilt inte av andra människor. Vad har de med det hela att göra?)

Blanda inte ihop dina känslor för barnet och barnets handlingar. Det är grundläggande under hela uppväxten att skilja på handlingar och barnets egna värde oavsett vad det tar sig till!

 

[bananabambi]

Sv: Var går gränsen?

Precis. Det måste ju finnas något mellanting mellan att alltid vara högljudd och alltid skrika, eller att alltid vara pedagogisk och mild.

Jag kan minsann vråla i åt min äldsta son. När han för tusende gången gör något han inte får, som han dessutom vet om. Majoriteten av gångerna jag blir arg är när jag är stressad. Står i dörren och ska åka med båda barnen/lagar mat/ klär dom, etc. Då kan jag rya ordentligt åt honom, men jag tror absolut inte det är skadligt även om jag själv tycker att det låter väldigt illa.

Läste någonstans om en utarbetad mamma som bara tyckte hon tjatade och var arg på sina barn, och det stod att barnen skulle inte fara illa av det så länge de fick ut mer positiva saker av att umgås med sina föräldrar än negativa, så jag tror ändå att det är ganska lungt. Barn måste ju förstå att inte ens mamma och pappa tål allt utan att bli arga.

Tänk vad förvånade de ska bli när de börjar skolan/dagis och folk helt plötsligt börjar visa att de är (på väg att bli) arga. Bättre då att visa att man är arg/stressad etc så barnen lär sig att snappa upp signaler som man som människa sänder. För den sakens skull behöver man inte skrika och gorma med barnen, men jag tycker absolut att man kan visa hur man känner.

Sedan tror jag heller inte på att ignorera barn.

Står sonen och tjatar på mig när jag pratar i telefonen, så visst igonrerar jag honom då. Men efter jag har sagt till att jag inte kan leka/göra ditten och datten.

Men att ständigt ignorera det barnen vill göra, nej det tycker jag är fel. Man lever ju tillsammans, och det är klart att barnen ska lära sig att de kan påverka, men ändå inte alltid få som de vill.

 

[Sissa]

Sv: Var går gränsen?

KL

Jagsägerdådet. *Luttrad flerbarnsmamma småfnissar åt en del inlägg*.

Barn ska lyssnas på och ska inte behöva slänga sig på golvet och skrika. Nähä. Men det verkar nästan höra till. Hur mycket man än har pratat och lyssnat och resonerat med sina barn så gör de det ändå en dag. Mina har gjort det, en eller två gånger var i 2.5-årsåldern. Det har räckt. Och när de väl ligger där och vrålar, då kan man inte resonera. Då gäller lite resolutare tag från föräldrarna.

Skulle någon av mina däremot ha betett sig så som sexåring snackar vi om något helt annat. I mitt fall skulle jag ha blivit helt chockskadad och fått föras ut ifrån affären i oförättat ärende.

 

[bananabambi]

Sv: Var går gränsen?

Däremot kan man ju säga till ett barn att "vi vuxna vill inte att du sitter med oss vid bordet om du inte kan äta ordentligt".

Sagt av mig idag då sonen kastade bullar. Han blev nedkörd på golvet efter att ha struntat i min tillsägelse om att sluta.

 

[Sissa]

Sv: Var går gränsen?

Hur hade ni gjort i en sån här situation? Hade du varit den som hade tagit tag i ungen eller hade du gjort som mamman i detta fallet. Eller hade du vågat ta tag i ungen? Vad hade du gjort om någon hade kommenterat ditt tillvägagångsätt? Hur hade du själv reagerat om någon hade tagit tag i en unge mitt i en affär?

Om ungen hade varit mindre och jag hade behövt maten skulle jag ha tagit ungen under armen!

Det gjorde jag två gånger som höggravid, mitt i vintern med duffel på, och illvrålande 2.5-åring under ena armen, plockandes varor med andra armen. Svettigt, superjobbigt, nödvändigt men inte pinsamt. Ungen under armen var en ängel med sin lilla kundvagn i affären efter det!

Med en sexåring vette tusan. Undrar om det inte ligger andra problem bakom trots att mamman påstod att det var första gången.

Var det min sexåring som skrek och betedde sig så första gången i en affär hade jag gått ut och pratat. Mina barn går att prata med.

Små barn är annorlunda. Det får man ta där och då.

 

[Sissa]

Sv: Var går gränsen?

Däremot kan man ju säga till ett barn att "vi vuxna vill inte att du sitter med oss vid bordet om du inte kan äta ordentligt".

Sagt av mig idag då sonen kastade bullar. Han blev nedkörd på golvet efter att ha struntat i min tillsägelse om att sluta.

Hur gammal är sonen? Jag frågar eftersom vi kört med väldig slapp träning i bordsskick. Vi har kallt räknat med att de så småningom vill bete sig som folk om man inte gör något väsen av vad de äter och hur de äter. Självklart har inte alla nerver till att vara så layed back, men med facit i hand så har vi fyra allätare som ledigt kan hantera kniv och gaffel och kan uppföra sig i alla möjliga sammanhang.

 

[bananabambi]

Sv: Var går gränsen?

Han är 20 mån

 

[bananabambi]

Sv: Var går gränsen?

Kan tillägga att jag inte har några krav på att han inte ska spilla eller att han ska äta perfekt, jag är glad över att han äter och matstunden ska vara trevlig för oss alla, och det blir jobbigt för honom om jag ska tjata om minsta lilla sak.

Men det finns en del basgrejer som jag vill att han ska klara av.

Sitta ner på stolen.

Dricka mjölken med båda händerna.

Inte kasta mat.

 

[TinyWiny]

Sv: Var går gränsen?

KL

Jagsägerdådet. *Luttrad flerbarnsmamma småfnissar åt en del inlägg*.

Barn ska lyssnas på och ska inte behöva slänga sig på golvet och skrika. Nähä. Men det verkar nästan höra till. Hur mycket man än har pratat och lyssnat och resonerat med sina barn så gör de det ändå en dag. Mina har gjort det, en eller två gånger var i 2.5-årsåldern. Det har räckt. Och när de väl ligger där och vrålar, då kan man inte resonera. Då gäller lite resolutare tag från föräldrarna.

Skulle någon av mina däremot ha betett sig så som sexåring snackar vi om något helt annat. I mitt fall skulle jag ha blivit helt chockskadad och fått föras ut ifrån affären i oförättat ärende.

Nu vet jag inte om det är mitt inlägg du som "luttrad flerbarnsmamma småfnissar åt" men mina barn har aldrig behövt lägga sig på golvet och gallskrika, jag har sett dem och lyssnat på dem istället!

Mina barn har inte behövt skrika och gorma i tonåren heller, eftersom de då också har blivit lyssnade på, sedda och respekterade.

 

[Litenvit]

Sv: Var går gränsen?

Nu vet jag inte om det är mitt inlägg du som "luttrad flerbarnsmamma småfnissar åt" men mina barn har aldrig behövt lägga sig på golvet och gallskrika, jag har sett dem och lyssnat på dem istället!

Mina barn har inte behövt skrika och gorma i tonåren heller, eftersom de då också har blivit lyssnade på, sedda och respekterade.

Jajaja :smirk:

Med mitt första barn sa jag likadant. Hon la sig aldrig ner på golvet och gallskrek, henne gick det att prata och resonera med från ganska tidig ålder.
När jag såg andra ungar "bära sig åt" så tänkte jag väl likadant som du.

Sju år senare kom hennes lillebror.
Tjena.
Där stod jag plötsligt i affären med en sprattlande och högröd skrikade unge...

Gick det att prata med honom?
Nej
Var han inte "sedd"?
Som sladdis och efterlängtad sistaunge så var han definitivt sedd och lyssnad på. Inte bortskämd men med mamma, pappa och storasyster som både ville och hade tid att lyssna på honom.

Men han är helt enkelt stöpt i en annan form och funkar inte som storasyrran. Det går igenom hela hans personlighet och även om han inte sprattlar på affärsgolven idag i 12-årsåldern så får man diskutera på ett annat sätt med honom än jag gjorde med systern.

Så det går inte att kategorisera och generalisera i det här fallet. En del ungar faller i affekt snabbare än andra och när de väl jagat upp sig (kan gå hiskerligt fort) så är det slut med resonerandet.

Jag hade som andra föreslagit (vilket jag också gjorde) lämnat varorna, burit ungen under armen och gått ut.
När barnet väl lugnat ner sig så är det dags att förklara vad som hände och konsekvensen av det hela.

 

[Pia]

Sv: Var går gränsen?

Jag hade tagit striden, det gör mig inget att det är på allmän plats. Det är en sak att ta tag i barnet och en helt annan sak stt slå barnet. Därför gör det mig ingenting om andra ser när jag tillrättavisar en trotsig unge.
En stor eloge till dig för att du hjälpte mamman med varorna, det var verkligen bussigt av dig.

 

[Sissa]

Sv: Var går gränsen?

Nu vet jag inte om det är mitt inlägg du som "luttrad flerbarnsmamma småfnissar åt" men mina barn har aldrig behövt lägga sig på golvet och gallskrika, jag har sett dem och lyssnat på dem istället!

Mina barn har inte behövt skrika och gorma i tonåren heller, eftersom de då också har blivit lyssnade på, sedda och respekterade.

Småbarn som skriker och får utbrott kan vara sedda och respekterade. Tonåringar som gormar och skriker kan ha den underbaraste relation till sina föräldrar ändå. De kanske skriker och gormar just för att de har en fin relation. För att de vågar!

 

[Sissa]

Sv: Var går gränsen?

Dricka mjölken med båda händerna.

Varför? Ge honom ett litet glas med lite mjölk så han kan dricka med en hand. Gör inget om han spiller. Det är skönt att ha så få saker som möjligt att bråka om.