Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[Wille]

Hur skulle du definiera en vänrelation som du har utbyte av? Vad finns i den som du vill ha?
Vad skulle den förändra i ditt liv?

Se inlägg 17.
https://www.bukefalos.se/threads/va...-vi-stoer-oss-pa-del-17.1502580/post-19652447

 

[tanten]

Se inlägg 17.
https://www.bukefalos.se/threads/va...-vi-stoer-oss-pa-del-17.1502580/post-19652447

Ok.
vad kan du erbjuda i utbyte? Hur är du som vän?

 

[EmmaBovary]

Det fanns en tid då jag inte ens vågade ställa frågor på ett internetforum. Jag var rädd för att vara till besvär. Så jag har väl egentligen aldrig vågat ta plats. Jag har aldrig varit någon. Jag har alltid känt mig oönskad. Jag har aldrig känt mig önskad ens av mina föräldrar.

Jag har ju inte så jättestor behållning av ytliga kontakter och att ha sådana kontakter kräver en massa energi. Jag försöker ändå och ser det som "nödvändiga investeringar" för att relationen kanske ska bli bättre på sikt. Igår fikade jag t.ex. med en granne. Det var mitt förslag att ses. Men att träffas så krävde av mig att jag gaskade upp mig och låtsades vara glad och normal. Men sen när träffen var slut så var jag återigen ensam.

Jo, jag har förstått att du resonerat så. Det blir lite av en omöjlig ekvation, det går liksom inte att få nära vänskaper om man är rädd för att ta plats, eller snarare rädd för att vara till besvär. Det tycker jag tyder på att det inte är något fel på dig, som att du skulle vara omöjlig att ha en nära vänskap med. Men att du kanske måste ha mer realistiska förväntningar gällande tid, att vid en ny kontakt så ja, det är väl klart att du blev ensam igen när din träff igår gick hem, så är det ju inledningsvis. Men tycker att det var bra att du initierade fikat!!

 

[Sleepy]

Inte för att hitta en partner. Och forumet är tungrott så jag är inte där så mycket annars heller.

Tänkte att de har ju en sida för "kontakter" bland annonserna. Kanske kan vara något, både för vänskap och partner.

 

[sjoberga]

Se inlägg 17.
https://www.bukefalos.se/threads/va...-vi-stoer-oss-pa-del-17.1502580/post-19652447

Det är inte något som kommer på kort tid, eller ens är inte möjligt i alla slags vänskapsrelationer. Jag tror att förväntningar om att en relation ska vara av den typen för tidigt kan göra att andra drar sig ur. Och sen kanske det måste vara lite balans i behovet av stöd och viljan att ge stöd mellan parterna för att det ska fungera på längre sikt.

Jag tänker att man måste odla ganska många embryon till vänskap innan man hittar något som kan bli djupt. Och att det är mycket slump, timing och andra parametrar som skapar det när det väl händer. Enda chansen för det att hända är att umgås med människor som vill umgås.

 

[Myrten]

Att kunna lita på en person, att denne inte kommer att lämna en i sticket bara för att. Att man kan anförtro någon alla sina tankar. Att denne står ut med en även när man har en dålig dag och inte orkar vara positiv. Att man får socialt stöd av denne vid behov. Att man kan vara sig själv till 100% och inte känna att man behöver fejka något.

Det är inte så att jag bara värdesätter tiden irl, men det ska vara lätt att svänga förbi varann. Med en timme eller mer i restid så behövs mer planering. Och det vill jag inte behöva.

Som vuxen kan de här två sakerna vara svåra att förena, av precis den anledning @bettysmatte skriver - folk har inte tid.

Måste det här vara samma person(er)? Jag tänker att ett umgänge är som ett pussel, består av många olika bitar som fyller olika funktion och tillsammans bildar helheten.

Under året som gått har mina hundkompisar varit viktiga eftersom det där funnits aktiviteter som gått att göra trots pågående pandemi och som folk redan har plats för i sina liv, eftersom hunden måste aktiveras. En av mina vänner har uttryckt samma om sina stallkompisar. Umgänget i stallet när hen är hos hästen har fått ökad betydelse i och med pandemin. Det innebär inte att hund/stallkompisarna måste vara de som vi talar om allvarliga saker med, men de är viktiga bitar i umgängespusslet. Man gör roliga saker tillsammans. Samtidigt kan det naturligtvis i dessa grupper finnas personer som relationen kan utvecklas med. Det tar tid för djupa relationer att växa fram.

Sen vet jag inte riktigt om jag tror på att hitta en person man kan anförtro precis allt. Jag anser mig själv vara usel på kärleksförhållanden, men bra på vänskapsförhållanden och jag tror inte att jag har någon vän där jag känner mig bekväm med att tala om exakt allt. Helt enkelt för att alla människor är olika. För att ta ett exempel skulle det vara extremfall för att jag skulle prata sex med några av mina närmare vänner - medan jag gärna gör det med en annan av mina närmare vänner. Vänskap är olika, liksom människor.

 

[Kiwifrukt]

Jag vill inte på något sätt förringa hur du känner, för jag har känt likartade känslor. Jag var ett blygt barn, men det gick ändå ganska hyfsat i skolan när jag var liten, jag har alltid haft kompisar och ”en bästis” och så där. Men när vi gick i sjuan hände något och de andra tjejerna i klassen utvecklades och blev ”vuxna” över en natt medan jag fortfarande var väldigt barnslig. Det var aldrig någon som var dum eller frös ut mig, men vi var helt enkelt väldigt olika och gled ifrån varandra (ofrånkomligt i den åldern kanske).

Sen började jag gymnasiet. Jag gick i en bra klass och fick alltid vara med, men hade ingen som jag stod direkt nära. De jag umgåtts mest med flyttade dessutom långt bort efter studenten och kvar blev de som jag inte stått så nära och det umgänget rann också snabbt ut i sanden.

Efter det har jag träffat ett fåtal personer via jobb, utbildning eller stallet som jag känt att det klickat med, men jag har aldrig varit förstavalet för dem. De har varit mer än nöjda med att enbart umgås med mig på jobbet eller i stallet och jag har inte velat tränga mig på. Jag återupptog kontakten med en barndomsvän för ett par år sen, vi träffades ett par gånger och när vi väl träffas är det som att vi aldrig har varit ifrån varandra. Men just då totalrenoverade hon och hennes sambo deras hus och typ all hennes fritid ägnades åt det, efter det har hon även fått barn och vi lever väldigt olika liv.

För det mesta är jag ändå ganska nöjd med att enbart prata med folk på jobbet och sen umgås med familjen/släkten hemma. Ibland kan jag dock känna mig utanför eftersom ”alla andra” verkar ha ett umgänge, mina kollegor umgås privat (de umgås som någon annan sa över en gemensam aktivitet, deras barn har gått på samma simskola och eftersom jag inte har några barn har jag ingen anledning att vara med där) men ibland kan det bli tydligt att det bara är jag som inte är med i den gemenskapen.

Jag har heller ingen partner så jag kan inte åka snålskjuts den vägen och lära känna människor partnern umgås med. Dock är det helt och hållet mitt fel, det har varit flera som varit intresserade, men jag känner bara mjä för allt vad karlar heter och lyckas inte uppbåda minsta intresse hur mycket jag än försöker tvinga mig. Så jag har slutat tvinga mig och kommit fram till att familjelivet inte är för alla och att man kan hitta annat som är meningsfullt i livet.

Har du några intressen? Hästar, hundar, vad som helst? Jag har till exempel funderat på att börja träna för tränare igen här efter pandemin och kanske lära känna någon den vägen? Många umgås nog faktiskt över en gemensam aktivitet, att man går dit och gör x, men passar samtidigt på att umgås under tiden.

 

[tuaphua]

Att kunna lita på en person, att denne inte kommer att lämna en i sticket bara för att. Att man kan anförtro någon alla sina tankar. Att denne står ut med en även när man har en dålig dag och inte orkar vara positiv. Att man får socialt stöd av denne vid behov. Att man kan vara sig själv till 100% och inte känna att man behöver fejka något.

För mig skaver den här listan lite på ngt vis.

Om jag ska definiera vad jag vill ha ut av vänskap är det annat som kommer högst. Att man har kul ihop, att personen är intressant, att man kan mötas på ngt sätt etc.

Jag fattar att du också så klart vill det!
Men för mig framhålls de här sakerna i citatet lite väl mkt på ngt vis.

Och jag tror att väldigt få vänskapsrelationer ser ut så.
Jag är lycklig nog att ha fina vänner som ger mig mkt positivt. Vissa fyller vissa behov och andra fyller andra behov. Jag har en rätt brokig skara vänner IOM det. Och alla tillför ju saker.
Det är väldigt få som jag säger exakt allt till, som jag vet backar upp när som helst och hur som helst. Och många, många har inte sådana tighta relationer öht.

Jag har ju flyttat från stan jag bott i större delen av livet. Och då även fått ca 1,5 h till de flesta av mina riktigt nära och kära.
Det är helt omöjligt att ses så ofta som förr.
Och med åldern har vi ju också annat att sköta. Så man får ses mer sällan. Trots det ger ju dessa relationer med just de personerna mig mer än de mer frekventa umgänget med folk som är kanonmänniskor men inte lika många procents match som mina närmsta.
Men umgås man med sådana som inte matchar 100 ökar ju chansen att man stöter på en sån som man totalklickar med.
Så vill man få nya och tighta relationer får man liksom känna runt lite. Och öva på att utveckla relationer och behålla dem.

Tycker man att det är svårt och lider av ensamheten kanske terapi med sådan inriktning kan vara bra.

 

[Lillgrådis]

Det är inte något som kommer på kort tid, eller ens är inte möjligt i alla slags vänskapsrelationer. Jag tror att förväntningar om att en relation ska vara av den typen för tidigt kan göra att andra drar sig ur. Och sen kanske det måste vara lite balans i behovet av stöd och viljan att ge stöd mellan parterna för att det ska fungera på längre sikt.

Jag tänker att man måste odla ganska många embryon till vänskap innan man hittar något som kan bli djupt. Och att det är mycket slump, timing och andra parametrar som skapar det när det väl händer. Enda chansen för det att hända är att umgås med människor som vill umgås.

Instämmer. Och att man behöver en förmåga att uppskatta andra personer för vad de kan och orkar ge - där och då. Att kunna glädjas åt att nu träffades vi en halvtimme och då hade vi kul tillsammans - gott så! Och att sedan ha tillräckligt med förståelse för andra för att inte dissa dem som en besvikelse eller dålig vän om annat råkar komma i vägen i deras liv, just när man själv hade tyckt att nu passar det mig att umgås.

Det känns som att det finns en inbyggd förväntan på att någon som ska duga som "vän" förr eller senare ska lösa saker som att rycka in vid ångestreaktioner och liknande, oavsett hur mycket och oavsett när det än behövs. När det är ett arbete som egentligen i stället kan och som måste lösas genom sjukvård och terapi - och väldigt mycket ensamarbete dvs hos och med en själv.

Hade jag fått signaler att jag förväntas vara tillgänglig 24/7 för att duga som vän på de premisserna, så ja, då hade jag definitivt backat från mer kontakt väldigt snabbt. Det utrymmet och den energin/orken finns helt enkelt inte i många vuxnas liv med heltidsarbete och egna intressen.

Medan om man kan släppa den sortens förväntningar och underförstådda krav på en vänskap och sortera in ångesthantering och egen sjukdom där den hör hemma, så finns det nog också bättre förutsättningar att bara ha kul tillsammans kring gemensamma intressen. Och på så sätt lyckas bygga en vänskap som gör att man med tiden också kan få hjälp ibland, om än inte alltid, i kris. Och ju större kontaktnät som kan ge hjälp ibland, desto bättre helhetstäckning.

 

[Grazing]

Att kunna lita på en person, att denne inte kommer att lämna en i sticket bara för att. Att man kan anförtro någon alla sina tankar. Att denne står ut med en även när man har en dålig dag och inte orkar vara positiv. Att man får socialt stöd av denne vid behov. Att man kan vara sig själv till 100% och inte känna att man behöver fejka något.

Problemet med det här är lite att den här vännen då också måste vara såpass stabil plus väldigt flexibel i livet för att orka med en sådan vänrelation. Jag kan tänka mig att om man har en person nära sig som har höga krav på en så kanske det blir så att man tillslut undviker den för att inte såra den för att man inte orkar.

Med vänner gäller det ju att ge och ta, ibland måste man fejka sitt mående även med vänner vilket inte alltid är till en nackdel för att fejka sitt mående kan även leda till att man faktiskt kommer ur det en del mörkare stunder. Bara för att det är en vän så innebär det inte att man aldrig behöver fejka sitt mående till viss del.

Vänner är ju inte en garanti att man alltid har någon där, tyvärr, det ger dock en garanti att man har någon som alltid försöker göra sitt bästa men orkar den eller vill inte så ska man inte skuldlägga den för det.

 

[Kiwifrukt]

Instämmer. Och att man behöver en förmåga att uppskatta andra personer för vad de kan och orkar ge - där och då. Att kunna glädjas åt att nu träffades vi en halvtimme och då hade vi kul tillsammans - gott så! Och att sedan ha tillräckligt med förståelse för andra för att inte dissa dem som en besvikelse eller dålig vän om annat råkar komma i vägen i deras liv, just när man själv hade tyckt att nu passar det mig att umgås.

Det känns som att det finns en inbyggd förväntan på att någon som ska duga som "vän" förr eller senare ska lösa saker som att rycka in vid ångestreaktioner och liknande, oavsett hur mycket och oavsett när det än behövs. När det är ett arbete som egentligen i stället kan och som måste lösas genom sjukvård och terapi - och väldigt mycket ensamarbete dvs hos och med en själv.

Hade jag fått signaler att jag förväntas vara tillgänglig 24/7 för att duga som vän på de premisserna, så ja, då hade jag definitivt backat från mer kontakt väldigt snabbt. Det utrymmet och den energin/orken finns helt enkelt inte i många vuxnas liv med heltidsarbete och egna intressen.

Medan om man kan släppa den sortens förväntningar och underförstådda krav på en vänskap och sortera in ångesthantering och egen sjukdom där den hör hemma, så finns det nog också bättre förutsättningar att bara ha kul tillsammans kring gemensamma intressen. Och på så sätt lyckas bygga en vänskap som gör att man med tiden också kan få hjälp ibland, om än inte alltid, i kris. Och ju större kontaktnät som kan ge hjälp ibland, desto bättre helhetstäckning.

Jag hade en person i min närhet för ett tiotal år sen som förväntade sig precis just detta av mig. Närhelst x ringde skulle jag kasta allt jag hade för händer och rusa dit. Om jag hörde av mig till x, och x hade ett ”roligare” sällskap, svarade hen inte ens. Personen har till och med, som vuxen, mött mig i dörren med orden ”nu har Y (en annan gammal klasskamrat) ringt och då är jag ju mycket hellre med henne så du kan väl gå hem igen”. Jag är hellre ensam än omger mig med såna ”vänner” igen.

 

[gammalek]

Jag håller med om det som ovanstående har skrivit och vill lägga till en aspekt. Jag känner inte till ts ålder, men jag som är i 50-årsåldern har förälder och äldre släkting som behöver mycket hjälp. Jag hjälper dem gärna, men det minskar samtidigt utrymmet och orken för annat.

När jag umgås med bekanta/vänner vill jag därför göra roliga och upplyftande saker. Kan tänka mig att det är så även för andra.

 

[bettysmatte]

Jag delar inte "alla mina tankar" med någon vän (eller släkting/familjemedlem), och jag vet inte riktigt vad jag skulle få ut av det? Jag skulle nog inte heller uppskatta om någon annan propsade på att dela alla sina tankar med mig heller. Det blir mer som ett patient-psykolog-förhållande för mig.

 

[Wille]

Ok.
vad kan du erbjuda i utbyte? Hur är du som vän?

Jag har humor, är omtänksam och hjälpsam.

Tänkte att de har ju en sida för "kontakter" bland annonserna. Kanske kan vara något, både för vänskap och partner.

Tja, kanske, men är lite skeptisk.

Jag vill inte på något sätt förringa hur du känner, för jag har känt likartade känslor. Jag var ett blygt barn, men det gick ändå ganska hyfsat i skolan när jag var liten, jag har alltid haft kompisar och ”en bästis” och så där. Men när vi gick i sjuan hände något och de andra tjejerna i klassen utvecklades och blev ”vuxna” över en natt medan jag fortfarande var väldigt barnslig. Det var aldrig någon som var dum eller frös ut mig, men vi var helt enkelt väldigt olika och gled ifrån varandra (ofrånkomligt i den åldern kanske).

Sen började jag gymnasiet. Jag gick i en bra klass och fick alltid vara med, men hade ingen som jag stod direkt nära. De jag umgåtts mest med flyttade dessutom långt bort efter studenten och kvar blev de som jag inte stått så nära och det umgänget rann också snabbt ut i sanden.

Efter det har jag träffat ett fåtal personer via jobb, utbildning eller stallet som jag känt att det klickat med, men jag har aldrig varit förstavalet för dem. De har varit mer än nöjda med att enbart umgås med mig på jobbet eller i stallet och jag har inte velat tränga mig på. Jag återupptog kontakten med en barndomsvän för ett par år sen, vi träffades ett par gånger och när vi väl träffas är det som att vi aldrig har varit ifrån varandra. Men just då totalrenoverade hon och hennes sambo deras hus och typ all hennes fritid ägnades åt det, efter det har hon även fått barn och vi lever väldigt olika liv.

För det mesta är jag ändå ganska nöjd med att enbart prata med folk på jobbet och sen umgås med familjen/släkten hemma. Ibland kan jag dock känna mig utanför eftersom ”alla andra” verkar ha ett umgänge, mina kollegor umgås privat (de umgås som någon annan sa över en gemensam aktivitet, deras barn har gått på samma simskola och eftersom jag inte har några barn har jag ingen anledning att vara med där) men ibland kan det bli tydligt att det bara är jag som inte är med i den gemenskapen.

Jag har heller ingen partner så jag kan inte åka snålskjuts den vägen och lära känna människor partnern umgås med. Dock är det helt och hållet mitt fel, det har varit flera som varit intresserade, men jag känner bara mjä för allt vad karlar heter och lyckas inte uppbåda minsta intresse hur mycket jag än försöker tvinga mig. Så jag har slutat tvinga mig och kommit fram till att familjelivet inte är för alla och att man kan hitta annat som är meningsfullt i livet.

Har du några intressen? Hästar, hundar, vad som helst? Jag har till exempel funderat på att börja träna för tränare igen här efter pandemin och kanske lära känna någon den vägen? Många umgås nog faktiskt över en gemensam aktivitet, att man går dit och gör x, men passar samtidigt på att umgås under tiden.

Ja, jag har intressen. Ridning t.ex. Men det var jag tvungen att sluta med. Jag hade inte råd att fortsätta på ridskolan. Någon medryttarhäst hittade jag inte heller.

Sen gillar jag trädgård. Jag har försökt få folk till min trädgård, som är sugna på att odla men saknar mark. Jag har fått exakt noll napp, även om många gillat min annons och några svarat.

 

[Sleepy]

Medan om man kan släppa den sortens förväntningar och underförstådda krav på en vänskap och sortera in ångesthantering och egen sjukdom där den hör hemma, så finns det nog också bättre förutsättningar att bara ha kul tillsammans kring gemensamma intressen.

Något terapi kan hjälpa till med är ju även verktyg för att ta hand om sig själv i olika situationer, så att det akuta behovet av att bli omhändertagen av någon annan minskar.

 

[Sleepy]

Att kunna lita på en person, att denne inte kommer att lämna en i sticket bara för att. Att man kan anförtro någon alla sina tankar. Att denne står ut med en även när man har en dålig dag och inte orkar vara positiv. Att man får socialt stöd av denne vid behov. Att man kan vara sig själv till 100% och inte känna att man behöver fejka något.

Ingen, varken i en vänskaps- eller kärleksrelation, ska behöva stå ut med att den andre låter sitt dåliga mående gå ut över en i det längre perspektivet. Enstaka tillfällen, där det snarast bes om ursäkt och förklaras - men inte mer än så. Det är var och ens ansvar att ta tag i sitt mående.

Jag tycker även att det är sunt att alla har rätten att vända och gå om de inte blir väl behandlade. Det ger incitament att vara rädda om varandra.

 

[parellikusken]

Jag har en nära vän som jag under en tid hade en märklig relation med. Vi mådde båda två rätt dåligt och träffades under jobbiga omständigheter. Umgicks nästan varje dag, sov hos varandra och fanns alltid där för varandra. Kunde ringa varandra under ångestanfall mitt i natten och åkte hem till den som mådde kasst just då. Han var en enorm hjälp för mig då och jag var lika mycket hjälp tillbaka för honom. Vi pratade om allt med varandra och delade vårt inre.

I längden blev det dock inte bra. Det var inte bra att ha den relationen med varandra, det blev destruktivt.
Numera är vi goda vänner efter haft lite distans till varandra ett tag och relationen är inte alls så intensiv som den var innan. Och det är skönt!

Så en nära vänrelation där man ställer upp för varandra i vått och torrt och pratar om allt och ältar allt är inget jag önskar igen. Jag skulle aldrig orka med det igen.

 

[Wille]

Något terapi kan hjälpa till med är ju även verktyg för att ta hand om sig själv i olika situationer, så att det akuta behovet av att bli omhändertagen av någon annan minskar.

Den terapin finns nog inte.

När jag var runt 17-18 år så kunde jag inte vara ensam alls. Jag fick varken medicin eller terapi utan sattes i familjehem. Senare har det provats mediciner och terapier men jag har ändå problem.

Jag har t.o.m. tänkt tanken att flytta till stan där akuten ligger så jag kan få hjälp när det krisar.

 

[Amha]

Antar att ni inte byggde den vänskapen med de avstånden?

Min närmaste vän har jag ~37 mil till. Vi byggde den vänskapen med det avståndet. Vi träffas dock väldigt sällan pga bl.a barn och djur osv. Vi pratar dock mer eller mindre dagligen både i text och telefon

 

[Hippocampus]

Jag har haft perioder då jag varit friskare men det har inte hjälpt mig med det sociala.

Och som barn var det inte jag som tog initiativ till att bli kompis med någon. Det var en som tog initiativet och sen blev vi kompisar. Via henne fick jag också andra kompisar, men vi stod aldrig varandra nära och när grundskolan tog slut, så slutade vi också att hålla kontakten.

Jag har nog egentligen alltid haft problem med det sociala. Vad det beror på vågar jag inte säga.

Nej jag tog hellre aldrig initiativ som barn, jag var "sjukligt" blyg. Men jag tror att det gäller att vara bekväm med sig själv, det utstrålas på ett speciellt sätt.
Jag upplever att varje gång du får förslag så blir det ångest för dig, tex att vara funktionär på tävlingar kan du inte vara för du känner dig dålig som inte tävlar? Det har ju inte med det att göra och heller inte med dig att göra. Du är där i en roll, som funktionär, medan andra är där som ryttare. Själv kan jag bli inspirerad av att se andra tävla (jag tävlar inte själv) oavsett gren och framförallt kan jag börja knyta kontakter med människor i föreningen. Kanske inte på tävling 1,2 eller 3...men kanske på 4 eller 5.... Det tar tid att bygga relationer.